Tillväxt
Konsumismen hotad – av metallbrist
Glöm klimatkris och oljetopp. Världens shoppingfrossa kommer hejdas av resursbrist. De sällsynta jordartsmetaller som är nödvändiga för att tillverka många av de högteknologiska prylar vi omger oss med, inklusive vindkraftverk, är snart en bristvara. Det rapporterar Times från en av Asiens största investeringskonferenser där Jack Lifton, expert på dessa metaller, gav några av världens största fondförvaltare en kalldusch.
I dag är det Kina som till 90 procenten förser världen med dessa metaller, men inom några år kommer Kina behöva dessa metaller själva. Inte minst på grund av bygget av stora vindkraftsparker.
– Vid det tillfället, när köparen av sällsynta metaller från General Electric dyker upp och vill köpa lite lantanoider, kommer Kina säga åt honom att allt är slut, berättade Jack Lifton under konferensen som hölls i Tokyo.
Visserligen finns det andra reserver av dessa metaller, men att utvinna dem är väldigt dyrt, komplicerat och tidskrävande. Världen kommer vara beroende av Kinas reserver under lång tid framöver, enligt Jack Lifton som spår ett slut för konsumismen och resurskrig med Kina.
Budskapet från konferensen i Tokyo är en påminnelse om att det spelar någon roll om så både klimat- och energikrisen löstes genom ett mirakel – en världsekonomi byggd på evig tillväxt är omöjlig att hålla igång även av andra skäl.
Läs också bloggen Flutes genomgång av tillgången på sällsynta ämnen.
Den mörka sanningen om pengajakten
Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen misslyckades totalt med sitt mål att få till ett avtal på klimatmötet i Köpenhamn. Nu har Lökke en ny vision: Danmark ska bli ännu rikare. Danmark ska bli en av de rikaste länderna i världen.
Mer pengar, mer mer mer. Vad är det som får Lökke (och så många andra) att tro att något skulle bli så mycket bättre av att redan rika blir ännu rikare? En sak är säker, det är inte grundat i en annan av Lökkes visioner för Danmark, "kunskap". Den psykologiska forskningen visar exempelvis de brutalt nedslående konsekvenserna av ökad materialism. Så här skriver till exempel psykologprofessorn Tim Kasser i rapporten Weathercocks and signposts:
More materialistic individuals exhibit lower subjective well-being, are more likely to exhibit a range of psychological ills including depression and narcissism, have higher rates of drug and alcohol abuse, and report more headaches. They care less for other people and are less empathetic and more manipulative, less cooperative and more competitive. It is hardly surprising, therefore, that they also tend to care less about protecting the environment, having a world of beauty, or connecting with nature. They show a lower level of biophilia (love for living things) and have a higher ecological footprint.
Eller ta den numer välgrundade vetskapen att ökad tillväxt i redan rika länder inte förmår öka folks välbefinnande.
Vad är i så fall poängen med Lökkes vision? En är att ökad tillväxt gör att politiker lättare kan komma undan växande inkomstklyftor (alla blir ju lite rikare). En annan trolig förklaring är att även statsministrar påverkas av konsumtionssamhällets budskap, till exempel i form av reklam.
I videoklippet nedan pratar ovannämnda Tim Kasser om detta problem och citerar Martin Luther King: "We must rapidly begin the shift from a thing-oriented society to a person-oriented society."
Skulle kunna vara en bättre vision för Lökke och hans kollegor.
Den ljusa baksidan av materialismen är nämligen att personer som inte har lika materialistiska värderingar, som i stället
värdesätter personlig utveckling, relationer och engagemang tillsammans
med andra, tenderar att uppleva en högre grad av välbefinnande och bry
sig mer om andra människor, liksom miljön.
Att omvärdera tiden
Att ställa om samhället handlar, som vi många gånger har varit inne på i Effekt, inte bara om tekniska och politiska förändringar. Omställningen är till minst lika stor del mental.
En stor del av den mentala omställningen, tror åtminstone jag, måste handla om vårt förhållande till tiden. Tid har blivit en av vårt samhälles mest dyrbara varor. Vi gör nästan vad som helst för att spara tid: vi äter färdiglagad fabriksmat ur plastbyttor, tar bilen korta sträckor, storhandlar – tidsbesparingar vars syfte ofta är att ge mer tid åt lönearbete, som i sin tur skapar ekonomiska förutsättningar för plastbyttematen och bilkörningen. Det är en på många sätt obegriplig rundgång.
Men att leva ett liv som är hållbart på riktigt tar tid. Oavlönad tid. Det har till exempel tankesmedjan New Economics Foundation, Nef, (som för övrigt har mottot ”Economics as if people and the planet mattered”) uppmärksammat. I den nya rapporten 21 hours. Why a shorter working week can help us flourish in the 21st century argumenterar de för att en 21-timmars arbetsvecka vore bättre än dagens strax-över-40-timmarsvecka.
Idén om 21-timmarsveckan är en del i Nef:s arbete med att skissa på en ekonomisk modell som motsäger dagens tillväxtdrivna. Övergången till en kortare arbetsvecka skulle förstås ha sina svårigheter och måste vara en del i större förändringar, erkänner Nef. Men att dela mer rättvist på det arbete som finns – både avlönat och oavlönat – skulle kunna ändra tempot på våra liv, minska konsumtionen av koldioxidintensiva varor och öka statusen på allt det obetalda jobb vi också utför och som samhället inte skulle kunna klara sig utan.
Som det nu ser ut är vi på väg åt motsatt håll. I ekonomiskt dåliga tider blir klyftan mellan den som har arbete och den som inte har bara större och större. Titta t ex på den här artikeln om att den obetalda övertiden slår rekord.
Tillväxtens gränser
Denna sida uppdateras kontinuerligt
Evig ekonomisk tillväxt på en begränsad planet – är det möjligt?
Allt fler når insikten att den rika världen har kommit till en punkt där tillväxt inte längre vare sig är särskilt önskvärd eller ens möjlig. Frågan är hur man ska hantera denna insikt. Vårt samhälle är beroende av ekonomisk tillväxt. Det nuvarande ekonomiska systemet har i princip bara två lägen: expansion eller kollaps. Går det att göra en övergång från den nuvarande tillväxtekonomin till en hållbar ekonomi?
Och i så fall hur kommunicerar man detta i ett debattklimat där tillväxten ses som något självklart gott av stora delar av samhället?
På denna sida samlar vi rapporter, boktips, artiklar och andra resurser om tillväxten som problem och möjligheterna som öppnas med en hållbar ekonomi.
Alla inlägg på Effektbloggen om tillväxt.
Den galna hamsterekonomin är en kortfilm från New Economics Foundation som med hjälp av en hamster beskriver tillväxtens inneboende problem:
Rapporter och böcker
Prosperity without growth av Tim Jackson. En av de mest läsvärda böckerna om tillväxtens gränser och idéer om en hållbar ekonomi. Prosperity without growth dissikerar också föreställningen att det går att skapa "grön tillväxt" genom att öka tjänstekonsumtionen på bekostnad av varukonsutmionen.
Boken är ursprungligen skriven som en rapport på uppdrag av brittiska regeringens hållbarhetskommission. Rapporten går att ladda ner gratis här. Läs ett utdrag här.
Growth isn't possible av Andrew Simms, Victoria Johnson och Peter Chowla. Denna rapport från New Economics Foundation i Storbritannien beskriver varför tillväxt är en omöjlighet. Dels av klimatskäl, dels av skälet att den billiga oljan i världen är på väg att sina.
Rapporten drar också kort igenom tillväxtkritikens historia, från John Stuart Mill och fram till i dag.
Rapporten går att ladda ner här.
Krönika av Andrew Simms i vilken han menar att tillväxten verkar ha blivit en ny religion för världens ledare.
Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett. Beskriver varför jämlika samhällen är bättre än ojämlika och hur detta hänger ihop med tillväxtekonomin. Wilkinson och Pickett menar att tillväxten har gjort att politiker inte har behövt bry sig om att skapa jämlikhet och citerar högerekonomen Henry Wallich:
"Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras."
I ett samhälle utan tillväxt blir ökad jämlikhet en nödvändighet. Se bloggposten Jämlikhet vs tillväxt.
Intervju med Richard Wilkinson i Sveriges Radio-programmet OBS.
Andra rapporter och böcker
Svenska
Keynes barnbarn av Christer Sanne. Lättläst och tydligt om konsumtionssamhället systemfel och vägen mot ett hållbart samhälle. Läs första kapitlet här.
Tillväxtens sista dagar av Björn Forsberg. Akademisk kritik av tillväxten. Finns nu i en uppdaterad upplaga.
Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen av David Jonstad. En uppgörelse med konsumtionsamhället och tillväxtjakten. Diskuterar också hur en hållbar ekonomi och ett hållbart samhälle skulle kunna se ut. Läs ett utdrag ur boken här.
Engelska
Growth isn't working från New Economics Foundation. Om varför ökad global ekonomisk tillväxt är ett dåligt sätt att utrota fattigdomen på.
Beyond growth av Herman Daly. En klassiker i sammanhanget. Kärnfull och tung teoretisk tillväxtkritik från före detta Världsbanks-ekonomen Herman Daly.
The Growth Illussion av Richard Douthwaite. Visar vad som händer med samhällen som sätter tillväxt som högsta politiska mål.
Artiklar
This is about us av George Monbiot. Striden står inte längre mellan konservativa och liberala. Eller mellan reaktionärer och progressiva. Striden står numer mellan "expanders" och "restrainers"; de som är emot alla former av begränsningar och de som tror att vi måste leva inom planetens gränser.
How our economy is killing the Earth, temanummer om tillväxt av New Scientist.
Decoupling Demystified på bloggen Steady State Revolution. Slår på föreställningen att det går att expandera ekonomin utan att samtidigt öka resursförbrukningen.
Adbusters temanummer "Kick it over" om ekonomi.
Organisationer/hemsidor/nätverk
Centre for the Advancement of the Steady State Economy, CASSE
Wiki om tillväxtkritik, Degrowthpedia
Bloggar
Världens största korthus
Det finns något väldigt ihåligt i den övergripande politiska målsättningen att öka BNP. Inte alltid är det så lätt att ta på denna ihålighet, men tack vare staden Ordos i norra Kina blir detta fullt möjligt. Till och med rent fysiskt. I ett Al Jazeera-reportage rapporteras hur den kinesiska regeringen, för att öka BNP, har byggt hela denna stad som kan rymma över en miljon invånare. Ingen har dock råd att bo i stan så allt är tomt, ihåligt och dött. Vad nu det spelar för roll när Kina, tack vare satsningar som denna, kan fortsätta visa upp tillväxtsiffror kring 8 procent. Skapade med nytryckta pengar som inte har någon motsvarighet i verkligt värde.
Tillväxtekonomin är världens största korthus. Frågan hur länge till det går att få det att stå. Och kanske mer intressant, hur länge till folk kommer att tro att det kan stå. Staden Ordos är trots allt ett undantag när det gäller att tydliggöra galenskapen i att spendera pengar med det enda syftet att öka tillväxten. De mesta stimulanspengar som regeringar plöjer ner i ekonomin letar sig fram till sådant som finns överallt runt omkring och som vi därför har svårt att se. Nya köpcentrum, meningslös shopping och investeringar i fossil infrastruktur (till exempel Göteborgs flygsatsning).
(Tipstack: Harry Bowles på Oljesnack)
Tala klarspråk om tillväxten
Insikten om att evig ekonomisk tillväxt i den rika världen är en omöjlighet börjar sprida sig. I Sverige befinner sig denna insikt än så länge under ytan – ur maktens munnar kommer endast fortsatt tillväxtmantra. Andra länder ligger steget före.
Förra våren släppte den brittiska regeringens hållbarhetskommission en rapport, Prosperity without growth av Tim Jackson, som nu även finns som bok och som hyllas brett. Mycket läsvärd!
I förra veckan hölls en konferens i Wien, "Growth in transition", som arrangerades av bland annat Österikes miljödepartement och finansierades av landets största banker, handelskammaren, matvarukedjor med flera.
Saamah Abdallah från New Economics Foundation i Storbritannien rapporterar från konferensen och lyfter frågan om hur ekonomer talar om tillväxtproblemet, när de väl gör det.
Tendensen är att när traditionella ekonomer börjar problematisera tillväxten vågar de inte löpa hela linan ut. I stället avslutar de sina, många gånger korrekta analyser, med att säga att vi behöver "grön tillväxt", "mäta tillväxten på ett annat sätt" eller något annat som softar till det budskapet. Det är förståeligt att dessa ekonomer (eller politiker för den delen) måste mellanlanda på vägen över, men risken är att de samtidigt förvirrar.
I förra veckan lyssnade jag på David C. Korten på ABF-huset i Stockholm (hör föredraget här, läs talet här). Han talade framför allt om problemet med finanskapitalismen och behovet av att återuppbygga lokala ekonomier. Korten, som har en bakgrund som konservativ företagsekonom, sa att det är en fantasi att vi skulle kunna fortsätta med den ekonomiska tillväxten i den rika världen. Och att det är löjligt att prata om "en annan tillväxt" som många gör. Låt oss vara ärliga i stället, var Kortens budskap.
Visst kan man hitta på en egen definition av tillväxt, men vad är poängen med det om den vedertagna uppfattningen av tillväxt är ökande BNP, det vill säga hur mycket varor och tjänster som konsumeras under ett år?
Däremot behövs säkert nya begrepp och nya mått. Vad är det vi ska sträva efter i samhället när vi övergett den ekonomisk tillväxten som mål? Utveckling? Kvalitet? Välbefinnande? Jämlikhet? Eller kanske dynamisk jämvikt (som Andrew Simms föreslagit)?
David C. Korten föreslår att vi använder olika mått beroende på vad det är vi vill mäta. Är det bättre hälsa vi är ute efter får vi mäta hälsotillståndet hos befolkningen. Är det högre sysselsättning får vi mäta det.
Oavsett vad så tjänar tillväxtdebatten på klarspråk.
Jämlikhet vs tillväxt
Bild ur boken Jämlikhetsanden.
Att kämpa mot klimathot, konsumism, tillväxtparadigm, statusjakt och så vidare är oftast att kämpa i motvind. Men det är åtminstone betryggande att veta att man oftast har vetenskapen i ryggen i denna ojämna kamp mot en sne samhällsutveckling.
Därför är det så fantastiskt att läsa nyutkomna boken Jämlikhetsanden ("The Spirit Level" på engelska) som på en massiv vetenskaplig grund argumenterar för att jämlikhet i samhället är det bästa (och oftast det enda) sättet att hantera de kriser som vi står inför.
"Antagligen årets viktigaste bok", skriver The Guardian.
”En kompass för att återuppbygga våra samhällen … en bländande vision.”, skriver The Independent.
Aftonbladet är först ut med en recension i dag. I den skriver Dan Josefson om hur ojämlikheten de senste tjugo åren har tillåtits att avancera i samhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister släppte efter Sovjetunionens fall sina tidigare krav på ekonomisk jämlikhet.
"Det rådde politisk konsensus om att högre tillväxt är en patentmedicin mot alla samhällsproblem, och att vägen mot högre tillväxt går via ökade inkomstskillnader. Resultatet har blivit politisk apati, inte minst inom vänstern. Det är verkligen så som den amerikanske högerekonomen och jämlikhetsmotståndaren Henry Wallich nöjt konstaterade redan på 1970-talet: 'Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras'."
Om vi, för att undvika en ekologisk katastrof, styr bort från den eviga tillväxtens väg kommer jämlikheten att behöva öka. Jämlikhetstanken måste fogas in i samhällsbygget för att eliminera de stora statusskillnader som i dag skapar stress och konsumtionsbegär i samtliga samhällsklasser. Plötsligt blir fördelningspolitik den kanske viktigaste frågan igen.
Det som gör mig glad är att författarna Kate Pickett och Richard Wilkinson landar i samma förslag som mig vad gäller konkreta politiska åtgärder för att skapa ett hållbart samhälle. Om man exempelvis ska kunna få med sig folk på snabba utsläppsminskningar måste det upplevas som rättvist, skriver Picket och Wilkinson och jämför med andra världskriget.
"För att få allmänheten med sig när det gällde krigsinsatserna var man tvungen att fördela bördorna rättvist. Sociologen Richard Titmuss betraktade detta som den logiska grunden för att såväl införa ransonering och en mer progressiv inkomstskatt som att subventionera nödvändighetsvaror och beskatta lyxvaror."
De föreslår därför personliga utsläppskvoter som en viktig metod för att minska såväl konsumtionen som utsläppen.
På global nivå föreslås samma princip för utsläppsminskningar enligt modellen Contraction & Convergence (Minskning & Utjämning, i boken översatt med "kontraktion och konvergens").
Men viktigast är att Jämlikhetsandens sticker ytterligare ett spjut genom tillväxtbubblan. Ökad BNP och växande rikedom gör ingen gladare i den rika delen av världen. Det som avgör hur väl ett land fungerar är hur ekonomiskt jämlikt det är.
Lyssna på intervju med Richard Wilkinson i SR OBS.
Missa inte nästa nummer av Tvärdrag som har ett utdrag ur Jämlikhetsanden.
I nästa vecka besöker författarna Sverige och talar bland annat på ABF-huset i Stockholm lördagen den 6 februari kl 13.
Andra som skrivit om boken: Göran Greider i Metro, Ulf Bjereld i SVD, Enn Kokk,
Den galna hamsterekonomin
I somras skrattade jag högt när jag hörde ekonomen Andrew Simms dra sin halsbrytande hamsterliknelse för att förklara varför evig ekonomisk tillväxt är en absurd idé. I naturen växer många liv snabbt – ett tag. En hamster fördubblar sin vikt varje vecka, för att efter sex veckor plana ut. Gjorde den inte det skulle vi efter ett år ha en nio miljarder ton tung monsterhamster framför oss.
Nu finns, som du ser här ovan, hamsterberättelsen som film. Den är del av en 100 månader lång kampanj som bland andra New Economics Foundation, där Andrew Simms jobbar, driver.
Vi har hundra månader på oss att rädda klimatet, menar de. Eller menade, snarare, när kampanjen började. Nu har vi 83 månader kvar.
Någon större beslutsamhet att ändra kurs bort från monstervägen syns inte till. I Sverige glädjer sig Anders Borg åt ökad tillväxt under de kommande åren. På World Economic Forum som hålls i Davos senare i veckan kan en eventuell dämpning av Kinas tillväxttakt diskuteras som ett av jordens största hot.
I en krönika skriver Andrew Simms om New Economic Foundations nya rapport Growth isn’t Possible, som släpps i dag. Här konstateras bland annat att tillväxt för tillväxtens skull – helt oavsett vad det gör med jorden eller om den faktiskt ökar vår levnadsstandard – tycks ha blivit en ny religion. Det slås också fast att ekonomisk tillväxt i OECD-länderna inte är förenlig med inställningen att 2, 3 eller ens 4 graders uppvärmning av klimatet skulle ge farliga följder. Ändå har de flesta av jordens politiska ledare, åtminstone i teorin, gått med på 2 grader som en absolut gräns.
Tanken om att koppla isär sambandet mellan tillväxt och ökade utsläpp sågas också. Det skulle nämligen kräva att ekonomin blev mer än 200 gånger så koldioxideffektiv.
”Den ekonomiska doktrinen om tillväxt kolliderar huvudstupa med de fysiska och termodynamiska lagarna”, skriver Simms.
När vi till slut inser det har vi i värsta fall redan matat ner hela vårt samhälle och alla naturresurser i den omättlige hamsterns gap.
Ladda ner rapporten (som förstås pryds av en mycket stod hamster och en väldigt liten jordglob) här.
Vampyrekonomin
Vampyrtrenden är väldigt rätt i tiden.
Sverker Lenas skriver i dagens DN Kultur en fantastisk krönika om parallellen mellan tillväxtsamhället och vampyrer:
"Erbjuder inte identifikationen med vampyren en samvetsbefriande försoning med vår egen roll som utsugare av ändliga resurser?"
Och om så är fallet, varför inte ge vår resurstörstande ekonomi ett nytt smeknamn: vampyrekonomin.
Skulle vara något att ta spjärn mot när vi arbetar fram ramarna för en ny ekonomi som syftar till att hushålla med resurserna i stället för att förbruka dem.
Som Lenas skriver i krönikan apropå uppsvinget för ekokritiken:
"Behovet är stort, eftersom ett hållbart samhälle handlar lika mycket om mentalitetsförskjutning som utsläppsbegränsning. Så länge en global
över- och medelklass fortsätter att snickra sina identiteter med övermodiga berättelser om människans plats i naturen lär ett effektivt klimatavtal förbli osignerat. Vi behöver nya, avgiftade berättelser. En 'världsmedborgare' måste kunna vara något annat än en flygande, distansshoppande vampyr."
Jag är inne på samma spår i en kulturartikel i Göteborgsposten, "Sista chansen att tvärnita". Vi måste släppa tillväxtfetischen om det ska gå att skriva under ett klimatavtal med vetenskapen som grund.
Bloggat om vampyrer och tillväxt: SVD:s ledarblogg, Politisk filosofi
Socialdemokraterna måste släppa tillväxtjakten
Klimatpolitiken är en långsam Becket-pjäs; man väntar och väntar på det man vet måste hända, men det händer inte. Upprepade gånger. Klimatrörelsen väntar på beslut, politikerna väntar på folkrörelserna, facket tvekar om huruvida klimatet är en ”facklig eller politisk fråga”, forskningen väntar på politisk handlingskraft och folk i allmänhet väntar på politisk tolkning av de allt mer högljudda vetenskapliga rapporterna.
I dessa väntans tider samlas socialdemokratin till ”Jobbkongress”. De senaste årens klimat- och finanskriser utgör fond. Förhoppningarna är stora om att socialdemokratin nu ska ta steget bort från 1990-talets ensidiga marknads- och tillväxtparadigm.
Det samhälle som nu krisar är ett samhälle med krympande omfördelningsambitioner (för annars ”flyttar kapitalet utomlands”), avpolitisering av centrala politikområden och välståndsjakt som en förutsättning för välfärdsbygge. Krispolitiken efter finanskrisen har haft som syfte att ytterligare öka konsumtionen för att rädda jobben. De offentliga upphandlingssystemen är ofta utformade för att tvinga fram prioritet av lägsta-priser, inte hållbart och närproducerat. De förbättringar som gjorts på miljöområdet har ätits upp av växande volymer; större bilar, mer konsumtion.
Trots att tillväxtideologin genomsyrar den internationella jakten på det globaliserade kapitalet har det under decennier närmast varit tabu att diskutera denna grundläggande princip, även inom socialdemokratin. Att världen nu närmar sig ett klimatkaos är därför inte så konstigt – vi har byggt upp en samhällsekonomi grundad på gränslöshet och förmodad självreglering. Nu upptäcker vi på kort tid att klimatet satt sina egna gränser och att ekonomin inte alls var särskilt självreglerande, eller välfärdsskapande. Klimatkrisen och finanskrisen utmanar grunderna i de senaste decenniernas oljetyngda ekonomisk-politiska doktrin; vi vänder oss till politiken och finner den stympad, om än livsavgörande nödvändig. Och socialdemokratin finner sig ha försökt dansa med vargen – med tveksam framgång.
Finans- och klimatkriserna säger oss dessutom att global tillväxt i själva verket är ett enormt ineffektivt sätt att minska fattigdomen i världen. Klyftorna inom de flesta länder ökar, liksom mellan en global under- och överklass. För varje nyproducerat dollarvärde går allt mindre till de fattiga och allt mer till den rikaste tiondelen av befolkningen.
Att försöka formulera hur en ekonomi ”bortom tillväxten” skulle kunna se ut vore därför en rimlig strategi i dessa kristider. En sådan tillväxtdebatt skulle också kunna ge luft åt en ny-gammal diskussion inom socialdemokratin om vad det ”mjuka” eller ”goda” samhället egentligen innebär. Det samhälle där produktivitetsökningar inte alltid tas ut i ytterligare materiell konsumtion, där fritid ersätter arbetstid, där välfärdssektorn organiseras efter andra principer än marknadens, där vårt växande välstånd faktiskt fördelas mer jämlikt har tidigare varit ambitioner för ett sådant samhälle. Dessa frågor har också socialdemokratin tidigare alltid brottats med – i strid med högerns ensidiga tillväxt- och exploateringsprojekt. Att brottas med dem igen skulle både vara välgörande för socialdemokratin, liksom för hållbarheten.
Men på ”Jobbkongressen” får varken klimatfrågan eller ekonomikritiken det utrymme som de borde få. I diskussionen om hur kapitalismen, ohållbarheten och ojämlikheten hänger ihop, hur vår ekonomi och de allt starkare marknadskrafterna raserar vår jord och hur det gemensamma ansvaret individualiseras allt mer, ligger en ny möjlighet till socialdemokratisk kritik av det exploaterande samhället. Det var ju så det en gång började – folkrörelsen som i kritik mot ekonomins oöverskådlighet önskade politisk makt. Tillväxtjakten är en svårrubbad princip - men att tillväxtkritiken nu växer utanför kongresshallen är en förutsättning för att den också ska kunna flytta in i den. Det finns anledning att vara både dyster och hoppfull. Jämlik fördelning och hållbarhet ligger i luften. Gamla hjulspår löser inte de problem de skapat.
Kajsa Borgnäs
Ordförande för Socialdemokraternas Studentförbund, S-studenter
Detta är en nedkortad version av en kommande debattartikel i Effekt nr 2/2009.
Bloggat om S-kongressen: Svensson, Flute-tankar, Schalug
Media om S-kongressen: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Expressen,
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av