Tillväxt
När kommer tillväxten in i valdebatten?
Nu har vi i flera inlägg dissat klimatfrågans frånvaro i valdebatten. Åtminstone vad gäller klimatfrågan betraktad som en mer grundläggande systemfråga för samhället.
Kan detta komma att ändras? Ett tips säger att Sveriges Radios stora valdebatt om miljön den 29 augusti kommer inledas med tillväxtfrågan. Det är lovande, även om jag fasar för att det blir en definitionsdebatt med uttalanden som "vi behöver ett nytt tillväxtbegrepp", "vi vill satsa på grön tillväxt" och "vi vill ha tillväxt, men den ska skapas i tjänstesektorn". Kommer någon partiföreträdare erkänna dilemmat med att vi ett ekonomisk system som kräver fortsatt ekonomisk tillväxt samtidigt som vi har ett ekologiskt system som knäcks med fortsatt ekonomisk tillväxt, eller inte tillåter det på grund av resursbrist?
Det är bristen på detta systemperspektiv som gör mig skeptisk till samtliga partier inför valet. Jag förstår att man av strategiska skäl väljer att fokusera på sådant som alla är för (mer vindkraftverk, mer kollektivtrafik), men man kommer inte undan det faktum att man då duckar för de stora frågorna som klimatkrisen ställer. Jag utvecklar detta i ett bidrag till antologin "Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras" som gavs ut i våras. Texten med rubriken "Så vinns miljöfrågan tillbaka från högern" går att läsa på min nya hemsida där jag förövrigt har samlat artiklar skrivna i olika tidningar under de senaste åren.
Media: Valopinionen (DN, SVD), Fyra miljoner utan hem i Pakistan (SVD)
I stället för sänkt arbetstid – en butler
Stockholmarna hinner inte älska och skratta. De hinner inte vara med sina vänner och sin familj. Inte heller verkar stockholmaren hinna gå barfota på sommarängar eller laga mat så ofta som han eller hon vill, skriver socialdemokraterna Carin Jämtin och Ilija Batljan på DN Debatt.
Vad är det som hindrar stockholmarna från att leva? Bristen på tid. Naturligtvis. Storstadsborna jobbar så mycket och spenderar i snitt 77 minuter varje dag på att resa till sina jobb.
Jämtin och Batljans lösning på detta dilemma är på många sätt mer sorgligt än dumt. De vill ha butlers i tunnelbanan som kan springa ärenden åt folk. Ungefär som flygplatsernas "conciergeservice" (nytt ord för mig). De stressade kollektivtrafikresenärerna ska kunna lämna in tvätten på stationen på morgonen och hämta den på vägen hem och kanske plocka med sig en kasse mat samtidigt. Förskolorna ska förläggas kring tunnelbanestationerna.
Så inlåsta i tillväxttänket är dessa socialdemokrater att de inte kan föreställa sig någon annan lösning på tidsbristen än att skapa nya tjänster. Som om en naturlag tvingade folk att jobba tills de stupar.
Den mindre glamorösa lösningen vore att dels sänka arbetstiden, dels att planera städerna så att människor inte behöver resa så långa sträckor för att utföra sitt arbete. Det innebär förvisso att man måste överge målet om ständigt ökad produktion och konsumtion, men om det nu är mer tid för att älska och skratta som folk vill ha (och det stämmer säkert) är det kanske något man kan offra.
Sänkt arbetstid skulle dessutom gynna alla, inte bara den som har mycket pengar. För de flesta är det trots allt mer ekonomiskt att jobba mindre och själv göra sådant som andra betalar en butler för att utföra.
Brun dystopi eller grönt hopp
Bild från bruna dystopi-filmen Children of men.
Dagens sändning av Klotet i P1 var något av de mest hoppfulla jag lyssnat till på svenska på länge. Äntligen behandlas på ett seriöst sätt de sannolika, om än hotfulla, scenarier som vi står inför. Det är Stockholm Environment Institute som tagit initiativ till att koppla ihop klimatkrisen med den snabbt annalkande oljekrisen. Klotet direktsände ett samtal mellan några av de bästa forskarna vi har på dessa områden: Kjell Aleklett, Johan Rockström, Henrietta Palmer och Karl Halding.
SEI har tagit fram fyra framtidsscenarier som väldigt kortfattat kan beskrivas så här:
Grönt hopp - varken snabba klimatförändringar eller oljekris
Det är detta scenario som alla makthavare har för ögonen. Allt löses till det bästa tack vare tur, teknologiska genombrott och vinden i ryggen.
Brun dystopi - ingen oljekris, men snabba klimatförändringar
Världens fattiga går under i klimatkaos. De rika använder sina pengar till att anpassa sig till högre havsnivåer och mer extremt väder.
Är litet verkligen vackert? - oljekris, men långsamma klimatförändringar
Globaliseringen kollapsar. Energibristen tvingar samhället till en återlokalisering av ekonomin. Det mekaninserade jordbruket havererar vilket leder till massvält.
Efter floden - snabba klimatförändringar och oljekris
Det totala sammanbrottet för mänskligheten.
På seminariet om detta som hölls i förmiddags tillfrågades publiken vilket scenario de trodde var mest troligt. Gissa vad majoriteten svarade – "Efter floden".
Jag skulle vilja kasta in en liten varning här för att apokalypsmyten riskerar att ta över när dessa frågor kommer på tal. Glädjande nog verkar Karl Hallding på SEI vara medveten om detta. Liksom behovet av planering för en mer realistisk framtidsbild:
– Verkligheten kommer att ligga någonstans mitt emellan, men riktigt var det vet vi inte. Och vi har en väldigt dålig beredskap idag, globalt och nationellt för att verkligen hantera någonting annat än det scenario som vi kallar "grönt hopp", säger Karl Hallding till Klotet.
Att peak oil och klimatkrisen kopplas samman är väsentligt om vi ska kunna undvika de värsta effekterna av fossilsamhällets sammanbrott. Nu väntar jag bara på att även ekonomin kopplas in också. Och insikten om att idén om fortsatt global ekonomisk expansion allt mer framstår som en nostalgisk dröm.
Socialdemokratisk tillväxtdiss
Det är inte bara Effekt som haft tillväxten som tema för våren. Även SSU:s idétidskrift Tvärdrag släppte nyligen ett temanummer med titeln "Efter tillväxten". Jag medverkar själv i numret och är därför något partisk, men vill ändå passa på att tipsa om tidningen. För det går inte att komma ifrån att det är aningen sensationellt att ren och skär tillväxtkritik slungas fram på 30 sidor i en av den socialdemokratiska rörelsens egna tidningar.
"Behöver vi mer? Är vi närmare socialismen när alla LO-medlemmar har köpt sin tredje platteve?", frågar sig Tvädrags redaktör Daniel Suhonen. "Egentligen hänger allt på fördelningspolitiken. Dagens välstånd räcker för att ge alla i Sverige ett gott liv." Han efterlyser, som många andra i numret, att Socialdemokraterna öppnar upp för en tillväxtkritisk debatt.
Cecilia Verdinelli analyserar sossarnas fundamentalistiska "vi måste jobba mera!"-linje och ger tipset att sluta sörja den fulla sysselsättningen och gå vidare. Det är inte längre möjligt, av flera skäl, att hela samhället ska jobba 40 timmarsveckor.
I ett runda bords-samtal tydliggörs dilemmat för den som inser behovet av att kritisera tillväxten utan att vilja utmana det ekonomiska systemet. Tidigare socialdemokratiske miljöministern Lena Sommestad verkar vara på väg att omvärdera sin syn på tillväxt som självklar motor för samhället. Men hon har svårt att helt släppa taget. Det blir därför något motsägelsefullt. Den tillväxt vi har är inte hållbar på sikt, säger hon först, och sedan "så vi behöver en långsiktig tillväxt som inte tär på människor och natur". Det vill säga förändringar i språket och inriktning i stället för förändring av de ekonomiska strukturerna. Professorn i humanekologi Alf Hornborg står för den mer radikala linjen och den jag personligen har mest sympati för: "Så länge vi fortsätter som vi gör nu sker den svenska tillväxten på övriga jordens bekostnad". S-märkta miljödebattören Stefan Edman verkar liksom Lena Sommestad tänka om kring tillväxtjakten, men inte heller han klarar av att dra slutsatserna av tillväxtens gränser. I stället kollrar han bort sig i retorik "jag vill likna samhället med en gammaldags roddbåt".
Kontrasten till detta är Lars Ingelstams klarsynta tillväxtsågning "Den fattiga tillväxten" där han slaktar tillväxtmyterna, en efter en.
Innan valet kan man nog inte förvänta sig att något parti vågar ge sig in i tillväxtfrågan på riktigt. Men Tvärdrags nummer och det faktum att man inom vissa delar av det socialdemokratiska partiet börjat vända sig mot tillväxtjakten som övergripande mål för samhället bäddar för en laddat debatt när valet väl är över.
Succé för tillväxtfest
Lördagens maratonsamtal kring tillväxten fick stolarna att ta slut på Orionteatern! Efter 300 besökare tappade vi räkningen och tyvärr kunde inte alla som ville komma in få plats. Men vi är överväldigade över det glödande intresset hos alla som var där och är nu mer övertygade än någonsin om att tiden är mogen för en verklig diskussion kring tillväxttanken.
Här är ett bildspel från kvällen:
Klimataktion ifrågasätter tillväxten och öppnar för ransonering
Konkurrensen är inte jättehård, men Klimataktion stoltserar ändå med att kalla sig Nordens största klimataktion. Efter endast två år av verksamhet. I helgen hade organisationen årsmöte.
Bland annat antogs en ny skrivning där den ekonomiska tillväxten ifrågasätts. En del av skrivningen lyder:
”Inte minst i vår del av världen, som har förbrukat en oproportionerligt stor andel av de globala naturresurserna, tycks fortsatt ekonomisk tillväxt omöjlig. Vi motsätter oss inte ekonomisk tillväxt i sig, men hittills finns inga exempel på ekonomisk tillväxt utan ökat resursuttag.”
Utöver skärptes målen för utsläppsminskningar. Sverige bör vara fossilfritt till år 2035 och utsläppen globalt ska vara 95 procent lägre till år 2050. För att lyckas nå de nationella klimatmålet öppnar Klimataktion upp för användning av tuffa ekonomiska styrmedel som personliga utsläppsrätter (ransonering), cap-and-dividend eller tax-and-dividend.
Klimataktion är än så länge är relativt liten organisation, men kompenserar detta med mycket aktivitet. Under det senaste året har det framför allt varit mobilisering inför klimatmötet i Köpenhamn som sysselsatt Klimataktions medlemmar. Klimataktion var initiativtagare både till att det blev ett svenskt samarbete – tcktcktck-kampanjen – och till demonstrationen i Köpenhamn den 12 december med 100 000 deltagare
– Så vi ska inte vara så blygsamma, konstaterade Samuel Jarrick som valdes till ny talesperson tillsammans med Elisabet Strand.
Sjudande tillväxtkritik
Världen i stort befinner sig fortfarande i den sköna tron att allt kommer att fortsätta som förut, mer eller mindre. Bara ekonomin tar fart igen så att jobben blir fler och pengarna fler. Och plöjer vi bara ner lite av de pengarna i forskning på ny teknik så ska vi nog kunna lösa det där med klimatet också.
Det verkar endast vara en liten del av världsbefolkningen som inte längre tror på business as usual. Det är på intet sätt någon formerad rörelse, men klart är att denna växande massa sjuder av engagemang. Jag noterar också en växande frustration.
Det som är spännande är så mycket händer så fort just nu och att det mesta händer under radarn. Personer som för bara något år sedan välsignade den ekonomiska tillväxten (bara den var "grön" eller "hållbar") kommer nu ut som tillväxtkritiker. Många diskussioner som berör klimat och miljö utmynnar allt oftare i ett ifrågasättande av tillväxtidén.
Just tillväxtkritiken har en tendens att knyta samman individer och grupper från vitt skilda håll. New Economics Foundations Saamah Abdallah, nyligen hemkommen från Nerväxtkonferensen i Barcelona, ser i detta potentialen för en ny social rörelse.
Samtidigt börjar insikten om en snar oljekris att sjunka in allt längre upp i makthierarkierna. Till och med Pentagon varnar nu för en omfattande oljekris så snart som inom ett par år (läs mer hos bloggrannarna Cornucopia och In the end we're all debt). Eftersom oljan är nödvändig för att driva den ekonomiska tillväxten riskerar sjunkande oljeproduktion att grusa förhoppningarna hos dem som hoppas att ekonomin ska börja växa igen.
Oljepriset är för övrigt just nu uppe i 86 dollar vilket det inte varit sedan våren 2008, strax innan det sköt upp till 147 dollar och världsekonomin kraschade.
Det är mycket som står på spel just nu. Som den irländska tankesmedjan Feasta skriver i sin skarpa och ruggiga rapport Tipping Point: Det ökande flödet av koncentrerad energi är den grund som vår civilisation står på.
"Sannolikheten är hög att vår integrerade och globaliserade civilisation står på randen till en snabb och snar kollaps."
Under våren kommer en del av det sjudande engagemanget att komma upp i dagen på olika sätt. Ett nätverk med fokus på tillväxtkritik är under uppstart. Effekts kommande nummer lanseras på Orionteatern den 24 april i form av ett arrangemang med en tydligt tillväxtkritisk karaktär. Bland annat blir det en fem timmar lång show och panelsamtal som fått rubriken "Tillväxt? Nej tack". En lång radda av debattörer är engagerade i detta. Mer om det inom kort. Samma kväll lanseras också Tvärdrags nya nummer som har temat socialdemokratin bortom tillväxten samt en ny antologi inför valet med flera tillväxtkritiska bidrag (jag skriver ett av dem).
Bloggat: Flute
Konsumismen hotad – av metallbrist
Glöm klimatkris och oljetopp. Världens shoppingfrossa kommer hejdas av resursbrist. De sällsynta jordartsmetaller som är nödvändiga för att tillverka många av de högteknologiska prylar vi omger oss med, inklusive vindkraftverk, är snart en bristvara. Det rapporterar Times från en av Asiens största investeringskonferenser där Jack Lifton, expert på dessa metaller, gav några av världens största fondförvaltare en kalldusch.
I dag är det Kina som till 90 procenten förser världen med dessa metaller, men inom några år kommer Kina behöva dessa metaller själva. Inte minst på grund av bygget av stora vindkraftsparker.
– Vid det tillfället, när köparen av sällsynta metaller från General Electric dyker upp och vill köpa lite lantanoider, kommer Kina säga åt honom att allt är slut, berättade Jack Lifton under konferensen som hölls i Tokyo.
Visserligen finns det andra reserver av dessa metaller, men att utvinna dem är väldigt dyrt, komplicerat och tidskrävande. Världen kommer vara beroende av Kinas reserver under lång tid framöver, enligt Jack Lifton som spår ett slut för konsumismen och resurskrig med Kina.
Budskapet från konferensen i Tokyo är en påminnelse om att det spelar någon roll om så både klimat- och energikrisen löstes genom ett mirakel – en världsekonomi byggd på evig tillväxt är omöjlig att hålla igång även av andra skäl.
Läs också bloggen Flutes genomgång av tillgången på sällsynta ämnen.
Den mörka sanningen om pengajakten
Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen misslyckades totalt med sitt mål att få till ett avtal på klimatmötet i Köpenhamn. Nu har Lökke en ny vision: Danmark ska bli ännu rikare. Danmark ska bli en av de rikaste länderna i världen.
Mer pengar, mer mer mer. Vad är det som får Lökke (och så många andra) att tro att något skulle bli så mycket bättre av att redan rika blir ännu rikare? En sak är säker, det är inte grundat i en annan av Lökkes visioner för Danmark, "kunskap". Den psykologiska forskningen visar exempelvis de brutalt nedslående konsekvenserna av ökad materialism. Så här skriver till exempel psykologprofessorn Tim Kasser i rapporten Weathercocks and signposts:
More materialistic individuals exhibit lower subjective well-being, are more likely to exhibit a range of psychological ills including depression and narcissism, have higher rates of drug and alcohol abuse, and report more headaches. They care less for other people and are less empathetic and more manipulative, less cooperative and more competitive. It is hardly surprising, therefore, that they also tend to care less about protecting the environment, having a world of beauty, or connecting with nature. They show a lower level of biophilia (love for living things) and have a higher ecological footprint.
Eller ta den numer välgrundade vetskapen att ökad tillväxt i redan rika länder inte förmår öka folks välbefinnande.
Vad är i så fall poängen med Lökkes vision? En är att ökad tillväxt gör att politiker lättare kan komma undan växande inkomstklyftor (alla blir ju lite rikare). En annan trolig förklaring är att även statsministrar påverkas av konsumtionssamhällets budskap, till exempel i form av reklam.
I videoklippet nedan pratar ovannämnda Tim Kasser om detta problem och citerar Martin Luther King: "We must rapidly begin the shift from a thing-oriented society to a person-oriented society."
Skulle kunna vara en bättre vision för Lökke och hans kollegor.
Den ljusa baksidan av materialismen är nämligen att personer som inte har lika materialistiska värderingar, som i stället
värdesätter personlig utveckling, relationer och engagemang tillsammans
med andra, tenderar att uppleva en högre grad av välbefinnande och bry
sig mer om andra människor, liksom miljön.
Att omvärdera tiden
Att ställa om samhället handlar, som vi många gånger har varit inne på i Effekt, inte bara om tekniska och politiska förändringar. Omställningen är till minst lika stor del mental.
En stor del av den mentala omställningen, tror åtminstone jag, måste handla om vårt förhållande till tiden. Tid har blivit en av vårt samhälles mest dyrbara varor. Vi gör nästan vad som helst för att spara tid: vi äter färdiglagad fabriksmat ur plastbyttor, tar bilen korta sträckor, storhandlar – tidsbesparingar vars syfte ofta är att ge mer tid åt lönearbete, som i sin tur skapar ekonomiska förutsättningar för plastbyttematen och bilkörningen. Det är en på många sätt obegriplig rundgång.
Men att leva ett liv som är hållbart på riktigt tar tid. Oavlönad tid. Det har till exempel tankesmedjan New Economics Foundation, Nef, (som för övrigt har mottot ”Economics as if people and the planet mattered”) uppmärksammat. I den nya rapporten 21 hours. Why a shorter working week can help us flourish in the 21st century argumenterar de för att en 21-timmars arbetsvecka vore bättre än dagens strax-över-40-timmarsvecka.
Idén om 21-timmarsveckan är en del i Nef:s arbete med att skissa på en ekonomisk modell som motsäger dagens tillväxtdrivna. Övergången till en kortare arbetsvecka skulle förstås ha sina svårigheter och måste vara en del i större förändringar, erkänner Nef. Men att dela mer rättvist på det arbete som finns – både avlönat och oavlönat – skulle kunna ändra tempot på våra liv, minska konsumtionen av koldioxidintensiva varor och öka statusen på allt det obetalda jobb vi också utför och som samhället inte skulle kunna klara sig utan.
Som det nu ser ut är vi på väg åt motsatt håll. I ekonomiskt dåliga tider blir klyftan mellan den som har arbete och den som inte har bara större och större. Titta t ex på den här artikeln om att den obetalda övertiden slår rekord.
Kalendarium
Nyhetslänkar
Fördjupning
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av