Tillväxt

– Helt underbart, detta vågade jag aldrig hoppas på, jublar miljöminister Lena Ek över resultatet från förhandlingarna på klimatmötet i Durban (SVD).

Vad Lena Ek jublar över är att världens ledare har kommit överens om att vänta fram till år 2020 med att börja vända utsläppskurvorna nedåt.

Om det inte varit klart tidigare torde det vara det nu: glöm allt vad tvågradersmål heter. Nu strävar vi mot fyra grader.

Klimatmötena har blivit till en fars där politikerna mest ägnar sig åt att rädda ansiktet med hjälp av kreativa skrivningar och framför allt kreativa namn: Färdplan Bali, Köpenhamns-ackordet och nu Durban-paketet. Åtgärderna för att faktiskt minska utsläppen skjuts ständigt på framtiden.

Som jag har skrivit tidigare har jag en hel del förståelse för att man inte lyckas med så mycket annat – så länge all övrig politik har ökad konsumtion som ledstjärna saknas helt enkelt mandatet för ett seriöst klimatavtal.

Författaren Richard Heinberg skriver på samma tema:

This dynamic is only likely to change when we finally get to the point where we are concerned less about short-term economic growth than about our longer-term survival prospects. But by then it may be too late to avert catastrophic and irreversible climate change.

I ett vältajmat reportage i Svenska Dagbladet får vi ett färskt exempel på detta. Från ett USA där presidentkandidaterna tävlar i att lova flest jobb med hjälp av satsningar på mer fossil infrastruktur:

I det sammanhanget står inte frågan om koldioxidutsläpp och klimatförändringarna särskilt högt. Totalt har tre miljoner arbeten försvunnit i USA under det senaste decenniet. Inför presidentvalet lanserar främst republikaner en i det närmaste gränslös utvinning av fossila bränslen som en given väg att skapa nya jobb och ekonomisk utveckling.

Vad kan bryta denna utveckling, i USA liksom i resten av världen? Det enda någorlunda sannolika som jag ser det är att en djup finanskris sätter stopp för ytterligare destruktiva investeringar. Och att detta paras med en ökad insikt om att tillväxtvägen leder oss mot fler katastrofer och att vi därför måste lära oss att inte ständigt törsta efter mer (även om det är svårt att se hur det senare ska gå till).

Här är förresten en teaser av hur en fyra graders värld kan se ut, enligt National Geographics och Mark Lynas (notera den patetiska spekulationen om att Sveriges Östersjökust blir ett nytt Saint-Tropéz):

ps. Jag vet att jag har kört bilden på brandmännen förr, senast efter fiaskot vid klimatmötet i Köpenhamn. Men jag kunde inte låta bli att köra en repris.

Denna vecka skickas min nya bok, Kollaps – Livet vid civilisationens slut, till tryckeriet. Därmed har jag satt punkt för ett två år långt skrivprojekt som handlar om hur civilisationer uppstår och hur de faller samman, inklusive vår egen industriella civilisation.

Det är både en befriande och lite skrämmande känsla att ha skrivit denna bok.

Befriande för att jag kan vara uppriktig med vad jag tror att vi är på väg in i för typ av framtid. Att jag slipper hålla upp den där professionella optimistfasaden av att vi nog kommer att lösa alla kriser som vi befinner oss i, bara vi blir fler som kämpar lite hårdare, bara vi kommer upp med lite nya lösningar.

Känslan är också skrämmande eftersom en samhällelig kollaps inte är något populärt budskap att leverera och som därför lär mötas med stor fientlighet, åtminstone bland vissa.

Mycket av boken går visserligen ut på att avdramatisera fenomenet kollaps. Det är ingen apokalyps som vi är på väg mot. Kollapsen är en krypande process där vi successivt får lära oss att leva med en lägre nivå av komplexitet. En av grundidéerna i boken är nämligen denna:

Civilisationer växer fram genom att pressa allt mer resurser ur sin egen och andras mark. Men priset för detta är att komplexiteten i samhället växer. Specialiserad produktion kan ge mer varor per arbetad timme. Men ju mer specialiserad produktionen blir, desto mer avancerad måste infrastrukturen som länkar ihop de olika produktionsenheterna vara. För att ta ett annat exempel: ska du kunna ta resurser av andra kräver det en omfattande organisation för handel alternativt en mäktig armé. Också det leder till ökad komplexitet.

Problemet uppstår när detta system är så omfattande och kostsamt att underhålla att man ständigt måste addera nya lager av komplexitet bara för att få hjulen att fortsätta snurra. Eller som det heter i Alice i underlandet: Du måste springa fortare och fortare, bara för att stå kvar på samma ställe.

Det är i den här situationen som samhället blir känsligt för störningar och – visar åtskilliga historiska exempel – riskerar att drabbas av ett sammanbrott. Utlöst av att någon viktig resurs, exempelvis energin, börjar sina. Samhället faller helt enkelt ihop under sin egen tyngd och rasar ner till en lägre nivå av komplexitet. En nivå som går att upprätthålla med de resurser som finns tillgängliga.

Vår civilisation befinner sig just i detta läge: vi adderar nya lager av komplexitet för att hålla skutan flytande; genom att desperat få fatt i de sista oljereserverna på jordens yta, skitsamma hur stora riskerna med djuphavsborrningar är. Eller försöker låna upp ännu mer pengar för att den globala skuldbubblan inte ska spricka.

Min ambition har varit att skriva en bok om kollapsen som man inte blir rädd av att läsa, faktiskt en hoppfull bok. Jag vet inte om jag har lyckats, men det längsta kapitlet handlar inte om vår civilisations kris, eller om ödet för romarriket eller mayaimperiet, utan om framtiden, om hur vi kan bygga beredskap för de radikala förändringar som vi oundvikligen kommer att uppleva. Både på ett mer personligt plan och ett samhälleligt. Det är också det som engagerar människor mest.

Boken kommer ut i januari, på Ordfront förlag.

Jag har lagt upp lite mer information om den på min hemsida.

Är man nyfiken på mer av samma tema rekommenderas dokumentären Civilisationens kris som sändes på SVT häromveckan. Den bygger på Nafeez Mosaddeq Ahmeds bok The Crisis of Civilization.

Tre Uppsala-forskare, däribland Kjell Aleklett, sticker i dag ytterligare hål på myten om "den hållbara tillväxten" (DN Debatt). Sveriges klimatutsläpp fortsätter att öka i takt med tillväxten, det är bara i den officiella statistiken som man kan se en minskning. Tricket är att svenska myndigheter bara räknar de utsläpp som görs inom Sveriges gränser och struntar i de utsläpp som orsakas av svenska medborgares konsumtion av sådant som ger utsläpp utanför Sverige.

Vi har skrivit om detta tidigare. Men det förtjänas att sägas igen, särskilt som idén om att tillväxt är förenligt med minskade utsläpp är ett argumentet som ofta hörs från ledande politiker.

Resultaten från studien visar att de konsumtionsbaserade utsläppen av
växthusgaser (räknat i koldioxidekvivalenter) har ökat med cirka 20
procent under perioden 1993–2005 – till skillnad från den minskning på
cirka 10 procent som den officiella statistiken uppvisar för samma
period. Någon frikoppling mellan klimatpåverkan och ekonomisk tillväxt
har alltså inte skett i Sverige. Utsläppsökningen har bland annat
orsakats av konsumtionen inom jordbruks- och livsmedelssektorn och inom
transportsektorn där även utrikesresor ingår. Vidare ligger de
konsumtionsbaserade utsläppen på en högre nivå – i snitt på cirka 110
miljoner ton koldioxidekvivalenter per år under perioden jämfört med 70
miljoner ton i officiell statistik.

Det mest anmärkningsvärda i artikeln är att den dömer ut ett vanligt förslag från tillväxtförespråkare inom vänstern, nämligen att vi kan minska vår klimatpåverkan och ha tillväxt – om vi bara konsumerar offentliga tjänster och kultur i stället:

Ofta talas det om att det är möjligt att åstadkomma en grön tillväxt av
ekonomin genom en större andel konsumtion av tjänster. Med
input/output-analysen kan vi dock visa att om de utsläpp som
tjänstekonsumtionen för med sig direkt och indirekt inkluderas, så blir
utsläppen från vissa tjänstesektorer ibland det tiodubbla jämfört med
den officiella statistiken. Så är till exempel fallet med hälsovård,
utbildning och kultur som tillsammans kommer upp i utsläppsnivåer
jämförbara med hela stålindustrins direkta utsläpp.

Det vore intressant att få veta mer om hur detta, vilket vi förhoppningsvis får när projektet med att kartlägga Sveriges verkliga klimatpåverkan fortskrider.

Aldrig tidigare har så mycket stått på spel som just nu. Hela det finansiella systemet, uppbyggd på billiga krediter, riskerar att rämna. Någon som är seriöst orolig?

Om du svarar ja tillhör du en minoritet. Endast sju procent av svenskarna är mycket oroliga för sin privatekonomi. 21 procent är lite oroliga, 72 procent är inte oroliga alls eller säger varken eller (SVD).

Jag är mycket orolig, inte bara för hur det en poteniell ekonomisk depression skulle drabba samhället, men också för vad som händer i en kris med människor som är helt oförberedda. I dag skriver jag en krönika om detta i Sydsvenskan, "Vi behöver en mental beredskap för den finansiella kollapsen".

Särskilt illavarslande är att så många är skuldsatta upp över öronen genom sitt boende. Senaste siffrorna från Mäklarstatistik visar att bostadspriserna sjunker. Bostadsrätterna backar fyra procent de senaste tre månaderna. Luften håller på att pysa ut ur bostadsbubblan. Det bästa vi kan hoppas på nu är att alla de skuldrelaterade bubblor som är på väg att spricka drabbas av pyspunka snarare än ett stort poff. Så att folk hinner amortera ner sina skulder.

På lite längre sikt lär känningarna av tillväxtens slut bli än mer påtagliga än att skuldbubblor smäller. Det mesta i vårt moderna samhälle kommer att utmanas av krympande krediter, krympande energitillgångar, krympande resurser och ett instabilt klimat. Jag vill varmt rekommendera en intervju med en av de mest intressanta tänkarna på dessa områden just nu, Nate Hagens, tidigare redaktör på The Oil Drum. Hagens kopplar ihop flera av de stora kriserna och drar de självklara, men lätt tabubelagda, slutsatserna. Intervjun är gjord av Chris Martenson, vars sajt är väl värd ett besök.

Ett klipp ur intervjun med Nate Hagens:

Well, growth is a component of everything in our system. So I’m not necessarily calling for a stock-market crash in the next decade, but I am calling for within the decade we probably won’t have a stock market. That’s a scary thing to contemplate, but this entire system is based on more every year, and we’ve extended the system by a decade or more by little bells and whistles and allowing people to buy houses with no money down and the repeal of Glass-Steagall. And since 2008, the crash in private and household credit has been made up by government stepping in and providing 11% of our GDP just from deficit spending. And that bullet has now been spent. So the whole thing starts to unravel once they’ve spent all the bullets they have. And I don’t know that it really matters, really; stocks go down 10% or 50% or 100%, we have to restructure the way that we think about society. Competing for nominal, digital wealth is going to go away as the main cultural objective.

Bloggrannar: Cornucopia om alternativrörelsen som skapar en försörjning utanför tillväxtekonomin, Vidsynt om rapmusik bakom kravallerna i England, Flute varnar för kraftig börsnedgång i USA