Tillväxt
Går vi mot en Grexit?
Försöken att bilda en ny regering i Grekland har pågått hela helgen utan resultat. När börsmarknaderna öppnade idag satte detta sin tydliga prägel. Trots att man tidigare påstått att oron över Grekland redan är tagen hänsyn till, eller "inprisad" som det heter på börsspråk, så föll kurserna kraftigt på flera håll idag.
Under dagen föddes också ett nytt ord, Grexit, en sammansättning av Greek och Exit. Hashtagen #grexit blev alltmer använd på Twitter allteftersom nyheterna strömmade in. Det handlar alltså om ett alltmer troligt scenario där Grekland lämnar Euron.
Det man ska vara medveten om är att det nu pågår ett antal olika chicken races. Det är dels EU mot den grekiska vänstern, som hittills inte velat släppa ståndpunkten att skuldkrisavtalen med EU måste omförhandlas.
Men det är också ett chicken race mellan marknaden och Greklands Euro-anslutning. En valuta kan bara existera så länge användarna av valutan har förtroende för denna. Och de alltmer tilltagande rykten under dagen riskerar att bli en självuppfyllande profetia.
Vid halv sju ikväll, svensk tid, rapporterade en brittisk reporter att hon med egna ögon sett hur ett valuthandelsföretag på Londonbörsen lagt in Drachman i sina datorsystem.
Valutahandlarna gissade att Drachman skulle komma att handlas mot Euron till kursen 1500 mot 1, jämfört med vad Drachman växlades till vid Euro-inträdet, 350 mot 1.
Bakom dessa siffror döljer sig den avgrund som säger att värdet på alla pengar i Grekland plötsligt skulle vara värda ungefär en fjärdedel av idag.
Hur stor är sannolikheten att det blir verklighet? Det är ingen som kan säga säkert, även om bettingbolag nu har sänkt oddsen betydligt för ett sådant scenario. Det vi vet är, att ju mer det spekuleras om ett sådant scenario, desto sannolikare blir det att det förverkligas. Om folk börjar agera som att det ska bli verklighet, ja då riskerar det också att bli ett oundvikligt händelseförlopp.
En beskrivning av hur det skulle gå till rent praktiskt utmålas av The Telegraph.
I kväll sitter både Eurozonens finansministrar och Greklands politiker i möten. Chickenracet pågår för fullt. Senaste ryktet är dock att mötena i Grekland, för att försöka bilda regering, har avbrutits.
Oavsett vad som händer nu, så pågår en långsam nedbrytning av det grekiska samhället. Ett exempel i mängden är det faktum att färjetrafiken i den stora grekiska övärlden är på väg att kraftigt försämras.
I morgon vet vi kanske om det blir nyval.
Så funkar en finanskrasch
Med tanke på att världsekonomin ser ut att gå in i en lite mer turbulent fas igen är det läge att rekommendera Chris Martenson. Han intervjuas av Alex Smith i den senaste podcasten i utmärkta Radio Ecoshock.
Chris Martenson har en bakgrund inom finansvärlden, men insåg för ett antal år sedan att vårt ekonomiska system inte kommer att ge oss den framtid som många förväntar sig: tillväxt, högre levnadsstandard, mer stabilitet och så vidare.
Han ställde om sitt eget liv och lever nu på att skriva och föreläsa om hur de olika kriserna som vi befinner oss i hänger ihop, bland annat genom sin videoserie Crash Course som nu också finns i bokform.
Chris Martenson är bra att lyssna till eftersom han är amerikanskt övertydlig.
Intervjun i Radio Ecoshock är exemplarisk. Den är lagom kort, rakt på sak och som sagt, väldigt tydlig.
I'm a realistic optimist. I do belive that the trends and forces in play will have to come to some sort of resoution. In that resolution I can't see any possible conclusion other than there's generally a lower standard of living. Because just economically we've been living well beyond our means, regard debt levels and all of that. But we've been living well beyond our means from our natural capital aswell, specifically energy, but also around soil, water and other things. We're gonna have to make an adjustment.
Han beskriver också vad som händer när finanssystemet kraschar, likt 2008. Hur kedjeeffekter gör att alla som på något sätt är inblandade i dagens globala pyramidspel riskerar att dras med i fallet.
Den andra intervjun i samma podcast handlar om solstormar. Ett scenario som låter väldigt science fiction, men som faktiskt är ett seriöst hot. Vilket för övrigt är ett skäl till att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, oroar sig för detta.
I dess mest extrema variant skulle en solstorm kunna leda till ett väldigt plötsligt sammanbrott för samhället, enligt Matthew Stein, författare till boken When Technology Fails.
Vi är på väg ut på djupt vatten
Bild: CC by http://www.flickr.com/photos/captainkimo/
Debatten om huruvida vi kommer att påverkas av en oljetopp eller inte är i stor utsträckning en kamp mellan naturvetare och ekonomer. Geologer och naturresursvetare ser en tydlig nedgång i oljetillgångarna, medan ekonomer menar att eftersom tillgång och efterfrågan regleras av pris, så kan tillgångarna räcka för lång (nåja) tid framöver.
I veckan lanserades en modell som kanske kan överbrygga de två perspektiven. Initiativet kommer, kanske något oväntat, från Internationella valutaunionen, IMF. SVT rapporterade översiktligt, The Economist i mer detalj. Modellen tar hänsyn till både geologiska och ekonomiska faktorer, och visar goda resultat när man testar den på det historiska oljepriset.
När man kör modellen framåt i tiden så visar sig en tydlig bild. Oljepriset kommer att vara dubblerat innan 2020. Vad innebär då en oljepris på 200 dollar/fat? Michael Kumhof, forskare och IMF-ekonom svarar så här:
- Vi vet nästan inget om vad oljepriser över 200 dollar innebär för världsekonomin. Vi kan bara spekulera. Att det påverkar negativt är helt klar. Frågan är hur mycket. En del menar att påverkan är gradvis. Andra att det finns "smärtbarriärer" som kan få mycket stora konsekvenser.
Några som fördjupat sig i frågan är miljö- och energiforskarna Carey King och Charles Hall. De använder sig av måttet Energy Return on Investement, EROI, alltså måttet på hur mycket energi det går åt för att utvinna energi ur ett visst energislag. I sin rapport från oktober 2011 ställer de sig följande enkla frågor: - Vad är den minsta EROI som ett industrisamhälle måste ha för att överleva? För att företag ska gå med vinst? För att vi ska ha råd med konst, kultur, utbildning och hälsovård? För att ha tillväxt?
De konstaterar att dessa centrala frågor knappast diskuteras alls, trots att de troligtvis är helt avgörande för hur vårt samhälle kommer att se ut i framtiden. Vi behöver mycket mer forskning och debatt om ämnet.
En sak är dock ganska lätt att konstatera, vårt samhälle, så som det ser ut idag, är helt beroende av energi med mycket högt EROI. Och någon ersättare av det slaget för fossilbränslen, finns inte i sikte.
Vi är på väg ut på djupt vatten.
Regeringens schizofrena syn på olja
Oljan sinar. Oljan driver världsekonomin. Alltså har vi ett problem. Problem kan man hantera på många olika sätt. Till exempel kan man låtsas som om problemet inte finns.
Nästa torsdag kommer Finansdepartementet att presentera en rapport som kommer göra allt för att sopa problemet peak oil under mattan. Rapporten är skriven av den norske ekonomen Øystein Noreng som inte tror att det finns några fysiska gränser för hur mycket olja som kan matas in i världsekonomins mage. Att frågan om det finns ett produktionsmaximum för oljan eller ej över huvud taget kommer upp på departementsnivå är sällsynt och är kanske ett tecken i tiden på att det inte längre är så enkelt att köra huvudet i sanden när det stigande oljepriset också märks vid svenska bensinpumpar.
Men snarare än att erkänna problemet väljer man alltså förnekelse. Men, nota bene, förnekelsen gäller mest på det officiella planet: Sitt i båten, fortsätt planera som om tillväxtekonomin kommer ånga på i många år till, planera inte för något annat.
Samtidigt som detta budskap pumpas ut sker nämligen något annat på marken, eller snarare i havet. Världsekonomin är just nu som en desperat heroinpundare. Den måste ha mer av sin drog. Lyckligtvis har tidigare droganvändning lätt till klimatförändringar som smälter istäcket i Arktis och blottar nya potentiella oljekällor.
Det är inte lätt, och framföra allt inte billigt, att borra efter olja i ett landskap som fryser igen en gång om året, där isberg far runt resten av året och där det är långt till land.
Naturligtvis innebär det också enorma miljörisker att borra efter olja i denna högst skyddsvärda och unika miljö, om det är alla politiker eniga.
Med regeringens logik blir det så här: Eftersom det inte finns något problem med sinande oljereserver så är det lika bra att utsätta den unika arktiska miljön för dessa stora miljörisker för att komma åt den sista billiga (?) oljan...
Supermiljöbloggen uppmärksammar i dag att moderaterna med utrikesminister Carl Bildt i spetsen kör över det motstånd mot oljeutvinning i Artkis som funnits i regeringen, bland annat från miljöminister Lena Ek, och tänker fortsätta driva linjen att Arktis ska kunna öppnas för oljebolagen.
I en tidigare interpellationsdebatt har Carl Bildt sagt följande om Sveriges position som nuvarande ordförande i Arktiska rådet:
Klimatförändringarna skapar nya utmaningar men också möjligheter ...
Strategin fastställer tydligt att Sverige kommer att verka för en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling i den arktiska regionen ...
Sverige är och kommer att fortsätta att vara aktivt i det internationella samarbetet för att skydda den unika miljön i Arktis och minimera de negativa effekterna av och riskerna med en oförväntad ökad utvinning.
"Miljömässigt hållbart utveckling" – genom oljeutvinning.
Man kan lugnt konstatera att när det gäller frågan om oljan är det mycket svårt att få ihop vad den svenska regeringen säger och vad den gör.
Man skulle kunna lägga till ytterligare en parameter: det faktum att de globala utsläppen av växthusgaser skulle behöva upphöra redan igår om regeringens mål om att begränsa uppvärmningen till två grader ska kunna nås. Men den parametern gör det hela så schizofrent att det blir overload. Så vi skippar det.
Flute tankar skriver mer om rapporten från Finansdepartementet och besvarar redan nu många av de argument som lär rapporteras i media i nästa vecka.
Se också Cornucopia om förnekelsens tid.
Video: Björn Forsberg om omställningens tid
Björn Forsberg är aktuell med nya boken Omställningens tid. Boken recenseras bland annat i senaste numret av Effekt där Lina Hjorth beskriver Omställningens tid som ett "alldeles lysande reportage om lokal omställning". I Effekts videoserie om omställning har Björn Forsberg en given plats. Filmerna nedan är gjorda av produktionsbolaget Andersö&Boman i samarbete med Effekt.
Fler omställningsintervjuer finns samlade här.
Förnyelsebar energi:
Mental omställning:
Omställning innebär möjligheter:
Tillväxtepoken är över:
Video: Stina Oscarson om den enda berättelsen
Effekts videosamarbete med Andersö&Boman fortsätter. Här med Stina Oscarson, chef för Radioteatern, som bjuder på några eftertänksamma ord för vår tid av tillväxtfetisch och konsumism.
Alla tidigare intervjuer finns samlade på denna sida.
Den enda berättelsen:
Icke mätbara värden:
Säg ifrån!:
Kulturpolitikens uppgift:
Effektivitet:
Mark Lynas får oss att välja sida
I det senaste numret av Ordfront Magasin skriver jag om Mark Lynas och hans omvändning från miljöguru till teknofil. Artikeln finns att läsa här. I korthet omfamnar min gamla idol numer allt sådant som jag själv är ytterst kritisk mot: mer komplexitet, mer tillväxt, mer kärnkraft, mer industrijordbruk och så vidare. Eller som Cornucopia sammanfattar Lynas budskap i en kommentar:
Full fart framåt. Inget tal om omställning, utan tvärt om en högre växel. Allt gammalt, lokalt eller giftfritt är dåligt, allt nytt och artificiellt är bra! Speciellt kärnkraft och helst artificiellt laboratorieskapat liv, inget GMO-trams, utan riktigt hard-core artificiella arter.
Ändå vill jag ge Mark Lynas kredd, för att han faktiskt vågar driva idén om ekomodernisering fullt ut. Vill vi behålla ett samhälle där 80 procent eller mer bor i städer, där alla kan ha sin egen bil, flyga på semester, konsumera billiga varor från resten av världen, få sin lön höjd varje år och så vidare? Då är det Mark Lynas utopi/dystopi som gäller. Det går inte att få någon lightversion i form av en trevlig ekotopi. Det är massiv teknofiering av samhället som väntar, inte sällan med hittills ännu oupptäckt eller oprövad teknik. Det är en biosfär som i många delar kontrolleras av storföretagen och där det mesta av maten vi äter är genmodifierad och odlad med kemikalier och konstgödsel. Dessutom måste vi ägna oss åt en hel del storskaliga kemiexperimient med atmosfären. För att inte tala om alla tusentals nya kärnkraftverk...
Den 14–16 mars kommer Mark Lynas till Sverige. Det kommer nog att bli spännande möten. Framför allt är jag nyfiken på vilka som kommer att sluta upp bakom honom och om han kan provocera fram en debatt där fler tvingas välja sida: ekomodernisering eller ekologisk omställning på djupet. Jag tror det skulle vara nyttigt för vår svenska klimatdebatt där alltför många tror sig kunna plocka de trevligaste bitarna ur två helt oförenliga visioner.
Video: David Jonstad om framstegsmyten och civilisationens kollaps
Näst på tur i Effekts samarbete med produktionsbolaget Andersö&Boman: David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut. Han berättar om vår tids låsning vid två myter, den om evigt framsteg och den om en apokalyps. Dessutom om hur den industriella civilisationens oundvikligen går mot en kollaps och hur vi kan förbereda oss för detta.
Alla tidigare intervjuer finns nu samlade på denna sida.
Evigt framsteg eller apokalyps
Civilisationens kollaps
Att bygga resiliens
Video om omställningen
I samarbete med filmaren Tomas Boman och produktionsbolaget Andersö&Boman försöker vi – i videoform – fånga in olika delar av den omställning som vårt samhälle står inför. Filmerna består av korta intervjuer med olika personer som förklarar problemen eller föreslår sätt att hantera dem.
Intervjuade personer
Björn Forsberg, författare till boken Omställningens tid
Nicole Foss, grundare av finansbloggen The Automatic Earth.
Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet
David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut
Oscar Kjellberg, ekonom och agronom
Stina Oscarson, chef för Radioteatern
Anders Wijkman, författare till boken Den stora förnekelsen
Sorterat utifrån ämne
Ekonomi
Skuldkrisen (Foss)
Tillväxt (Foss, Oscarson, Kjellberg, Forsberg)
Pengar (Hornborg)
Finansiering (Kjellberg)
Energi
Kärnkraft (Foss)
Förnybar energi (Foss, Forsberg)
Tekniktro (Hornborg)
Ekologi
Resurskrisen (Hornborg, Jonstad, Wijkman, Forsberg)
Omställning
Allmänt om omställning (Wijkman, Forsberg)
Kultur och psykologi (Hornborg, Jonstad, Wijkman, Oscarson)
Bygga resiliens (Jonstad)
Kollaps (Jonstad)
Best of
Alf Hornborg: Maskinen – vår tids fetisch
Nicole Foss: Om det finansiella systemet och finansbubblor
Anders Wijkman: Omställning
David Jonstad: Evigt framsteg eller apokalyps
Stina Oscarson: Icke mätbara värden
Oscar Kjellberg: Finansiering efter oljetoppen
Björn Forsberg: Omställningens möjligheter
Efter Durban: Mot fyra grader, miljöministern jublar
– Helt underbart, detta vågade jag aldrig hoppas på, jublar miljöminister Lena Ek över resultatet från förhandlingarna på klimatmötet i Durban (SVD).
Vad Lena Ek jublar över är att världens ledare har kommit överens om att vänta fram till år 2020 med att börja vända utsläppskurvorna nedåt.
Om det inte varit klart tidigare torde det vara det nu: glöm allt vad tvågradersmål heter. Nu strävar vi mot fyra grader.
Klimatmötena har blivit till en fars där politikerna mest ägnar sig åt att rädda ansiktet med hjälp av kreativa skrivningar och framför allt kreativa namn: Färdplan Bali, Köpenhamns-ackordet och nu Durban-paketet. Åtgärderna för att faktiskt minska utsläppen skjuts ständigt på framtiden.
Som jag har skrivit tidigare har jag en hel del förståelse för att man inte lyckas med så mycket annat – så länge all övrig politik har ökad konsumtion som ledstjärna saknas helt enkelt mandatet för ett seriöst klimatavtal.
Författaren Richard Heinberg skriver på samma tema:
This dynamic is only likely to change when we finally get to the point where we are concerned less about short-term economic growth than about our longer-term survival prospects. But by then it may be too late to avert catastrophic and irreversible climate change.
I ett vältajmat reportage i Svenska Dagbladet får vi ett färskt exempel på detta. Från ett USA där presidentkandidaterna tävlar i att lova flest jobb med hjälp av satsningar på mer fossil infrastruktur:
I det sammanhanget står inte frågan om koldioxidutsläpp och klimatförändringarna särskilt högt. Totalt har tre miljoner arbeten försvunnit i USA under det senaste decenniet. Inför presidentvalet lanserar främst republikaner en i det närmaste gränslös utvinning av fossila bränslen som en given väg att skapa nya jobb och ekonomisk utveckling.
Vad kan bryta denna utveckling, i USA liksom i resten av världen? Det enda någorlunda sannolika som jag ser det är att en djup finanskris sätter stopp för ytterligare destruktiva investeringar. Och att detta paras med en ökad insikt om att tillväxtvägen leder oss mot fler katastrofer och att vi därför måste lära oss att inte ständigt törsta efter mer (även om det är svårt att se hur det senare ska gå till).
Här är förresten en teaser av hur en fyra graders värld kan se ut, enligt National Geographics och Mark Lynas (notera den patetiska spekulationen om att Sveriges Östersjökust blir ett nytt Saint-Tropéz):
ps. Jag vet att jag har kört bilden på brandmännen förr, senast efter fiaskot vid klimatmötet i Köpenhamn. Men jag kunde inte låta bli att köra en repris.
Kalendarium
Fördjupning
© Copyright 2009–2012. All rights reserved. Designad av