kina

Första gången jag hörde talas om begreppet Peak Coal tänkte jag att nu får de väl ändå ta och ge sig.
Jag tyckte att det var tillräckligt svårt att acceptera varningarna för Peak Oil – oljetoppen. Jag har aldrig gillat domedagsscenarier. När jag började läsa in mig på frågan var det med skeptiska glasögon på. Men det dröjde inte länge förrän jag förstod att de som mest pratade om oljans ändlighet var geologer och folk med bakgrund i själva oljebranschen. Deras argument var övertygande. De var inte den sortens människor som gick omkring på gatorna med plakat som förutsåg jordens undergång. Jag insåg snart att detta var en fråga att ta på största allvar.
Men när några av dem började prata om att det snart inte heller skulle gå att öka kolproduktionen drog jag öronen åt mig. De var inte lika många, och de hade sällan själva arbetat med kolutvinning. Jag läste inte så noga vad de hade att säga, utan tänkte i mitt stilla sinne att de verkade närmast besatta av att allting snart skulle ta slut.

Det var slappt av mig.

Bara det senaste året har flera analyser av  Peak Coal-problematiken publicerats i ansedda vetenskapliga tidskrifter. De pekar alla i samma riktning, även om nyanserna är stora: tidigare utsagor om att vi har kol som räcker i hundratals år är helt orealistiska.

Bedömningarna av när produktionstoppen nås skiftar. Det finns de som menar att Peak Coal är nära förestående, medan andra anser att det kan dröja ytterligare ett par-tre decennier.

Professorerna Ted Patzek och Gregory Croft skrev i septembernumret av tidskriften Energy att vi redan har nått gränsen för hur mycket kol som kan produceras. Ansedda tidningen Nature har just publicerat en artikel av Richard Heinberg och David Fridley från Post Carbon Institute, i vilken de räknar med Peak Coal om cirka tio år.

På hemmaplan har professor Kjell Aleklett och Mikael Höök, från Global Energy Systems vid Uppsala universitet, tillsammans med ett par tyska kollegor analyserat kolets framtid i en artikel i tidskriften Fuel. De är försiktigare i sina bedömningar men räknar med att produktionsmaximum nås någon gång mellan 2020 och 2050.

Gemensamt för alla de här studierna är varningar för stigande kolpriser och svåra konsekvenser om världen inte förbereder sig i tid på att en stigande efterfrågan på kol knappast kommer att kunna mötas.
Nyckelfrågan är hur mycket av världens enorma koltillgångar som är tekniskt och ekonomiskt möjliga att bryta. Här är osäkerheten stor. De institut som försöker uppskatta mängderna räknar med att det finns 10 000-20 000 miljarder ton användbart kol i jordskorpan. Men av dessa resurser kan bara 800-1000 miljarder ton räknas som brytbara reserver, med dagens priser och teknik. De som förutspår att Peak Coal närmar sig,  påpekar att reserverna undan för undan har skrivits ned sedan 1989.

Det produceras idag cirka 7 miljarder ton kol om året. På papperet borde alltså reserverna räcka mer än 100 år till. Men då bortser man från flera faktorer. Alla reserver går inte att ta upp, av rent tekniska skäl. Det bästa och enklaste kolet bryts först – reserverna som återstår blir dyrare att komma åt och ger inte samma energi vid förbränning. Och inte minst – efterfrågan stiger, framförallt i Kina, men även i Indien. Vi kommer inte att få se en jämn produktion framöver, utan en ökande kolutvinning som når sin topp någon gång om 10-40 år, menar Kjell Aleklett m fl. Avgörande blir hur stora reserverna visar sig vara i praktiken. De senaste årens nedskrivningar av dem, trots stigande kolpriser, kan tyda på att tidigare uppskattningar varit för optimistiska. Nyligen rapporterade således Wall Street Journal om kinesisk oro för att man håller på att tömma sina kolreserver i alldeles för snabb takt.

Patzek, Heinberg, Aleklett och de andra står inte oemotsagda. Mer eller mindre officiella organ som World Energy Council menar att reserverna kommer att öka kraftigt med den tekniska utvecklingen. På  websajten Oil Drum (annars ett riktigt Peak Oil-tillhåll) menar Dave Summers, professor i gruvteknik, att Tad Patzek och andra gravt underskattar möjligheten att öka kolreserverna. Summers tror att inte bara bättre teknik, utan även stigande priser kommer att visa att det finns betydligt mer kol att hämta än dagens reserver antyder.

Frågan är långt ifrån avgjord. Räkna med att få läsa mer om Peak Coal framöver. Även om det skulle finnas mer kol kvar att bryta än många tror, tycks tiden med billigt kol i överflöd vara över. Vilka konsekvenser det får för världsekonomin, och för konkurrensen om de återstående reserverna, återstår att se.