Kollaps

Får naturen plats i civilisationen?

Just nu är jag involverad i planeringen av en civilisationskritisk minifestival som ännu saknar namn. Inspirationen hämtar vi från Dark Mountain Projects festivaler som skett under namnet Uncivilisation och med följande syfte:

We find ourselves in a world of economic contraction, ecological collapse and social upheaval. How do we make sense of our lives in times like this? Where are the stories – old or new – that help us reground ourselves? Faced with the loss of much we took for granted, where are the practical projects that offer hope and meaning for the times ahead?

Det kommer att bli en plats för reflektion över var vi har hamnat som människor, i förhållande till varandra och framför allt i förhållande vår icke-mänskliga omgivning. Vad detta har inneburit är inte så lätt att sammanfatta, men i det här stå upp-klippet lyckas komikern Louis CK på några få minuter gå igenom flera av vår oljedrivna civilisations defekter, mycket sevärt och roligt:

Just detta med vår alienation från den icke-mänskliga naturen tror jag är ett stort hinder för möjligheterna att komma till rätta med i princip samtliga kriser som vi befinner oss i. Så länge vi betraktar vår omgivning som något som finns där enbart för att vi ska kunna expandera vår ekonomi lär vi fortsätta söka lösningar som bara accelererar den destruktiva utvecklingen.

Ur Dark Mountain Projects manifest:

The very fact that we have a word for ‘nature’ is evidence that we do not regard ourselves as part of it. Indeed, our separation from it is a myth integral to the triumph of our civilisation. We are, we tell ourselves, the only species ever to have attacked nature and won.

I min bok Kollaps skriver jag en del om detta och vårt behov av att återkoppla till naturen, att se oss själva som en del av denna. Sådana tankar krockar så klart med det moderna samhällets identitet och provocerar därför i vissa läger. Reaktionen är ofta något i stil med: "Jaja, det är jättefint med naturen, men nu måste vi faktiskt bygga ut kollektivtrafiken".

Hur vi kan arbeta med vår identitet och våra värderingar så att de utgör en bättre grund för en hållbar utveckling är temat för två arrangemang senare den här månaden. Under rubriken "Gemensam sak" pratar Richard Hawkins från Public Interest Research Centre utifrån rapporten Common Cause som vi har tjatat om en hel del i Effekt det senaste året. Läs mer om arrangemangen här (PDF).

Mer information om festivalen kommer senare.

Kollaps i TV4:s nyhetsmorgon

Det går numer inte en dag utan att jag läser nyheter som passar som skrämmande väl in de scenarier som jag målar upp i min nya bok Kollaps – Livet vid civilisationens slut. Här är några exempel från denna tisdagsmorgon: Hårdnade konflikter om jordbruksmarken i Etiopien (Guardian), Svenska företag laddar för eurokollaps (SVD) och prisras på bostäder (DN).

Kan vi lägga ihop alla dessa historier och se helheten kan vi också inse att vi ofrivilligt har checkat in på en väldigt skumpig resa, längs nerförsbacken av den industriella civilisationen. En resa som vi bör förbereda oss väl för.

Glädjande nog verkar min bok väcka en hel del intresse och i morse gjorde jag min första tv-medverkan om detta ämne, i TV4:s nyhetsmorgon. Något som i sig borde kunna tolkas som ett intressant tecken i tiden.

Ps. Ordfront erbjuder boken till Effekts läsare till det lägsta priset på marknaden, 179 kr (porto ingår). Här är länken till erbjudandet.

Video: David Jonstad om framstegsmyten och civilisationens kollaps

Näst på tur i Effekts samarbete med produktionsbolaget Andersö&Boman: David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut. Han berättar om vår tids låsning vid två myter, den om evigt framsteg och den om en apokalyps. Dessutom om hur den industriella civilisationens oundvikligen går mot en kollaps och hur vi kan förbereda oss för detta.

Alla tidigare intervjuer finns nu samlade på denna sida.

 

Evigt framsteg eller apokalyps

 

Civilisationens kollaps

 

Att bygga resiliens

Den smygande finanskraschen

Vårt samhälles mytbildning kring "Den stora kraschen" får oss att missa kraschen när den väl sker – eftersom den inte ser ut som vi tror att den ska göra.

Svenska Dagbladets Andreas Cervenka påminner om detta i ett litet men viktig blogginlägg.

Spektakulära börskrascher är lite som åskoväder – det dundrar rejält en stund och sedan tittar solen fram igen.

De verkligt allvarliga börskollapserna gör desto mindre väsen av sig.

De kommer smygande, som öppna gaskranar som långsamt sprider sitt osynliga gift.

Först i efterhand förstår vi att kraschen är ett faktum.

Kanske är vi mitt inne i en sådan nedgång just nu.

Börsen har visserligen bara backat någon procent i dag, men den har backat konstant tio dagar i rad.  Med konsekvensen att mer än tio procent av dess värde har förlorats. Tyskland har svårigheter att sälja sina statsobligationer. Räntorna på övriga länders statspapper fortsätter uppåt. Cervenka, som har en stor förtjusning för metaforer, skriver:

Ända sedan 2008 har världsekonomin liknat en tågolycka i slowmotion.

Visad i normal hastighet är filmen en riktig skräckis. Men framvevad med en bildruta i veckan under tre års tid känns det som egentligen är en gigantisk skuldkrasch inte lika dramatisk.

I Lettland är det dock rätt dramatiskt för de sparare som har pengar i banken Krajbanka, rapporterar bloggrannen Flute samt Zero Hedge. Banken är på väg att gå omkull och just nu pågår en uttagsanstormning mot banken. Köerna vindlar sig långa till bankkontor och uttagsautomater. Kunderna får ta ut motsvarande max 660 kronor per dag. Min gissning är att vi kommer att få se många fler sådana här bilder den närmaste tiden.

Många ekonomiska bedömare har nu definitivt räknat ut eurons överlevnadsmöjligheter. Här är Jeremy Warner i The Telegraph som spår anarki på finansmarknaden:

Contingency planning is in progress throughout Europe. From the UK Treasury on Whitehall to the architectural monstrosity of the Bundesbank in Frankfurt, everyone is desperately trying to figure out precisely how bad the consequences might be.

What they are preparing for is the biggest mass default in history. There's no orderly way of doing this. European finance and trade is too far integrated to allow for an easy unwinding of contracts. It's going to be anarchy.

Livet vid civilisationens slut

Denna vecka skickas min nya bok, Kollaps – Livet vid civilisationens slut, till tryckeriet. Därmed har jag satt punkt för ett två år långt skrivprojekt som handlar om hur civilisationer uppstår och hur de faller samman, inklusive vår egen industriella civilisation.

Det är både en befriande och lite skrämmande känsla att ha skrivit denna bok.

Befriande för att jag kan vara uppriktig med vad jag tror att vi är på väg in i för typ av framtid. Att jag slipper hålla upp den där professionella optimistfasaden av att vi nog kommer att lösa alla kriser som vi befinner oss i, bara vi blir fler som kämpar lite hårdare, bara vi kommer upp med lite nya lösningar.

Känslan är också skrämmande eftersom en samhällelig kollaps inte är något populärt budskap att leverera och som därför lär mötas med stor fientlighet, åtminstone bland vissa.

Mycket av boken går visserligen ut på att avdramatisera fenomenet kollaps. Det är ingen apokalyps som vi är på väg mot. Kollapsen är en krypande process där vi successivt får lära oss att leva med en lägre nivå av komplexitet. En av grundidéerna i boken är nämligen denna:

Civilisationer växer fram genom att pressa allt mer resurser ur sin egen och andras mark. Men priset för detta är att komplexiteten i samhället växer. Specialiserad produktion kan ge mer varor per arbetad timme. Men ju mer specialiserad produktionen blir, desto mer avancerad måste infrastrukturen som länkar ihop de olika produktionsenheterna vara. För att ta ett annat exempel: ska du kunna ta resurser av andra kräver det en omfattande organisation för handel alternativt en mäktig armé. Också det leder till ökad komplexitet.

Problemet uppstår när detta system är så omfattande och kostsamt att underhålla att man ständigt måste addera nya lager av komplexitet bara för att få hjulen att fortsätta snurra. Eller som det heter i Alice i underlandet: Du måste springa fortare och fortare, bara för att stå kvar på samma ställe.

Det är i den här situationen som samhället blir känsligt för störningar och – visar åtskilliga historiska exempel – riskerar att drabbas av ett sammanbrott. Utlöst av att någon viktig resurs, exempelvis energin, börjar sina. Samhället faller helt enkelt ihop under sin egen tyngd och rasar ner till en lägre nivå av komplexitet. En nivå som går att upprätthålla med de resurser som finns tillgängliga.

Vår civilisation befinner sig just i detta läge: vi adderar nya lager av komplexitet för att hålla skutan flytande; genom att desperat få fatt i de sista oljereserverna på jordens yta, skitsamma hur stora riskerna med djuphavsborrningar är. Eller försöker låna upp ännu mer pengar för att den globala skuldbubblan inte ska spricka.

 

Min ambition har varit att skriva en bok om kollapsen som man inte blir rädd av att läsa, faktiskt en hoppfull bok. Jag vet inte om jag har lyckats, men det längsta kapitlet handlar inte om vår civilisations kris, eller om ödet för romarriket eller mayaimperiet, utan om framtiden, om hur vi kan bygga beredskap för de radikala förändringar som vi oundvikligen kommer att uppleva. Både på ett mer personligt plan och ett samhälleligt. Det är också det som engagerar människor mest.

Boken kommer ut i januari, på Ordfront förlag.

Jag har lagt upp lite mer information om den på min hemsida.

Är man nyfiken på mer av samma tema rekommenderas dokumentären Civilisationens kris som sändes på SVT häromveckan. Den bygger på Nafeez Mosaddeq Ahmeds bok The Crisis of Civilization.

Finansrådgivaren chockar i morgonsoffan

Minns ni Alessio Rastani? Aktiemäklaren som i BBC varnade för en ekonomisk krasch? Filmen blev extremt spridd och efteråt halvt avfärdad eftersom Rastani var mer av en daytrader än professionell aktiemäklare.

Här kommer ett nytt beskt budskap från morgonsoffan, denna gång en irländsk, levererat av finansrådgivaren Eddie Hobbs. Faller Italien, menar Hobbs, blir det panik och bankerna töms på de pengar de har. I detta nu gör sig Europas rika redo för en finansiell kollaps genom att lämna euron och placera pengarna i säkrare tillgångar.

Jag tycker jag börjar bli härdad, men detta var en rejäl pulshöjare.

Kudos till Bloggrannen Vidsynt som tipsade om det, och till Flute som hakade på. Detta är i sanning ett måste att kolla in:

 

Irländskan är kanske inte helt lätt att uppfatta för alla, så här följer Flutes översättning av stora delar av intervjun med Hobbs:

Jag beskådar en uttagsanstormning, förstår ni. Det rinner ut pengar ut italienska banker just nu [...] för att de vet att de har sett detta mönster förut. Vi har sett det i Portugal, vi har sett det i Grekland, vi har sett det på Irland, och det har börjat samma mönster "å, det håller inte på att hända oss"-mönstret. [...]
Verkligheten är att pengar går åt motsatta hållet. Investerare sätter inte sina pengar i italienska statsobligationer.
Sanning är att [...] om Italien faller, blir det ekonomiskt Krakatoa [...]
Vi kommer att få en anstormning mot det europeiska banksystemet. Pengar som flyter ut ur Italien från rika människor kommer automatiskt att skapa en smittande anstormning mot Spanien, Portugal, Grekland och Irland till så kallade trygga hamnar. [...]
obligationsmarknaden är viktig för banksystemet, eftersom banker äger obligationer. [...] Så om italienska obligationer faller kraftigt i värde, är det en fjärdedel av den europeiska obligationsmarknaden som faller i värde. Det ger en enorm stress på europeiska banker, och många av dem kanske inte kan räddas av deras egna regeringar, eftersom dessa regeringar själva har nått gränsen för hur mycket pengar de kan låna för att hälla pengar i sitt eget banksystem. Så man kan få en situation där man får en våg av bankkollapser, av vilka en del inte bedöms vara systemviktiga och kommer att låtas fallera. Detta skapar panik, en enorm uttagsanstormning över Europa, som blir en global finansiell händelse, som kommer att vara mycket större än det som hände efter Lehman-kollapsen. [...]

Kärnproblemet under allt detta [...] är att vi helt enkelt inte har tillräcklig tillväxt i den utvecklade världens ekonomier för att betala alla skulder som dessa ekonomier har byggt upp genom att ge löften som inte kan uppfyllas till offentliganställda genom hela den globala ekonomin, genom hela den utvecklade världen, och andra löften som inte kan klaras av tillväxten. Så det kommer en stor rebalansering [...] som faktiskt behöver fortgå i över ett decennium. [...]
Saken är den att det inte finns någon lösning, det är därför jag säger att man behöver en plan B. Och plan B är att inse att vi nu befinner oss i en förhöjd risk att euron själv kollapsar som valuta. Det är bara ett krasst konstaterande av fakta. [...]
genomgående har europeiska ledare befunnit sig bakom kurvan, de har varit efter takten i skeendena, och återigen ligger de efter. Just nu är vad vi ser i Europa att de har tappat greppet om situationen, det är ganska klart. Det är nu endast i händerna på marknaderna och hur marknaderna tolkar det.
Så vad jag skulle säga till folk - om du har några pengar alls måste du väldigt noggrannt överväga att ta ut en del av dessa pengar ur euron och ut ur denna jurisdiktion. [...] idén är "trygg hamn" [...]
medan jag talar, så gör alla som har tillgång till någon form av kunnig rådgivare, med andra ord rika människor, detta i Italien. De gör det i Spanien. De gör det i andra länder

Se också Cornucopias inlägg om eurokrisen, Vart tog pengarna vägen?

Även EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso varnar för systemkris.

När allt kollapsar

Det ser inte ljust ut. Varken på den ekonomiska eller ekologiska fronten. Hur mycket än ledarna försöker påskina att saker och ting kommer att ordna sig är det allt färre som tror på dem. Typiskt tecken i tiden: I Grekland tömmer folk sina bankkonton. På mindre än två veckor har tre procent av folks totala kontotillgångar tagits ut.

Och så Italien, som ser ut att bli nästa nagelbitare.

På Gotland skördar man förövrigt smultron i november numer...

Internationella energiorganet IEA har gjort en stor analys av klimatläget och kommit fram till att vi inom fem år har oåterkalleliga klimatförändringar. Enligt IEA beror detta på att vi har låst in oss i så mycket satsningar på fossil energi att vi omöjligt kan ta oss ur det med mindre än ett totalt trendbrott för världens energianvändning (vilket inte verkar så troligt).

Inget nytt egentligen, så låt inte detta sänka ditt humör. Bättre att lyssna till de som redan genomlever kollapsen, och verkar fixa det rätt fint, trots omständigheterna. I Detroit görs detta under mottot:

"When everything collapses, plant your field of dreams".

Nu förevigat som affisch av konstnären Shepard Fairey (känd för bland annat Obey Giant och senast Obamas "Hope"-affisch).

Urban Roots är namnet på en ny dokumentärfilm om Detroit och den fascinerande omvandling som pågår där. Från biltät industristad till den urbana odlingens främsta posterboy. Många har sett de kollapsade husen i Detroit, inte lika många har sett de framväxande odlingslandskapen i stadskärnan. Filmens producent Leila Conners berättar om Detroits förvandling:

I think the biggest problem that industry created, besides all the pollution, is this mindset that people don’t have control – or that they don’t have to take responsibility for their own sustenance and security. Most people don’t know where their food comes from. And the value of losing big industry is that people are learning that they can grow their own food and they don’t have to be dependent on food stamps. This is a huge concept because we have been trained to be consumers and not producers.

Här är en trailer för dokumentären som kan beställas härifrån:

Ärligt budskap inifrån finansvärlden: kraschen kommer, var beredd

Dagens snackis i dag är utan tvekan tradern Alessio Rastani som i BBC säger rakt ut hur kört det är för vårt finansiella system (missa inte reaktionerna från programledarna efteråt):

I de flesta fall verkar det finnas en tyst överenskommelse om att folk som arbetar inom finansvärlden försöker göra allt de kan för att lugna marknaden, även när de uppenbarligen är djupt oroliga för framtiden. Rastani verkar inte bry sig om någon sådan överenskommelse.

Han är uppenbart smitttad av den cynism och det egotänkande som präglar vårt moderna samhälle. Rädda dig själv – skit i andra. Han verkar till och med förespråka att man ska försöka berika sig på andras olycka genom att göra rätt placeringar i den kommande finanskollapsen.

Därmed ger Rastani ett exempel på det som Nicole Foss länge varnat för, att de redan rika kommer att få mer makt i en djupare ekonomisk kris – om inte vanliga människor förstår vad som är på väg att ske och förbereder sig ekonomiskt för detta. Nicole Foss uttrycker det som att vi måste se till att behålla så mycket värde som möjligt i botten av pyramiden. Bäst görs detta genom att minska sin skuldsättning, målet bör vara att ha så lite skulder som möjligt. Andra sätt är att satsa sina pengar på sådant som är värdebeständigt och som ger möjligheter att utveckla alternativ när de övergripande systemen rämnar. Köp av produktiv mark är ett exempel.

Jag tycker att det verkar som att allt fler inser att samhället inte kommer att tuffa på så som det har gjort under efterkrigstiden. Att det kan gå väldigt illa. Men många faller snabbt över i den direkta motsatsen till evig tillväxt, undergång och apokalyps. Som om det bara fanns två lägen. Och i det senare fallet, lyder tankegången, är det skitsamma om man har byggt någon beredskap eller ej, allt är ändå kört.

Det troligaste scenariot är naturligtvis att framtiden kommer att bjuda på något annat än vare sig konstant uppgång eller totalt sammanbrott. Ett brett spektrum av möjliga utvecklingar som man kan stå bättre eller sämre rustad för.

Alessio Rastani vill använda krisen till tjäna pengar, vi andra kan använda den till att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Fast det lär inte ske om vi blir tagna på sängen.

Andra om BBC-klippet: CornucopiaMusik @ Centrifugen och Zero Hedge.

[UPPDATERING] Alessio Rastani var som många misstänkt lite för ärlig för att verkligen vara en seriös trader inom finansvärlden. Han handlar visserligen en del med aktier, men säger till The Telegraph:

I'm an attention seeker. That is the main reason I speak. That is the reason I agreed to go on the BBC. Trading is a like a hobby. It is not a business. I am a talker. I talk a lot. I love the whole idea of public speaking.

I agreed to go on because I'm attention seeker. But I meant every word I said.

Festivalen som ser verkligheten rakt i ögat

Medan världens blickar följde bergochdalbane-åkningarna på börserna arrangerade Dark Mountain sin andra festival, Uncivilisation, med sloganen "The future hasn’t worked out quite the way the grown-ups said it would..."

We find ourselves in a world of economic contraction, ecological collapse and social upheaval. How do we make sense of our lives in times like this? Where are the stories – old or new – that help us reground ourselves? Faced with the loss of much we took for granted, where are the practical projects that offer hope and meaning for the times ahead?

The Independents Charlotte Du Cann rapporterar från festivalen och förklarar att det hela är mycket roligare än det kanske låter. Att folk kommit dit, inte för att fly verkligheten, men för att verkligen se den i ögonen.

what strikes you is that the emerging narrative is not some urban dystopia. It's rooted directly in the materials of nature. It shares a lineage with English visionaries, dissenters and poets and yet feels distinctly modern; planetary; something we are all inventing together.

There are workshops on low-tech skills like foraging and scything, talks about General Ludd and mythology, sessions on "wild writing" and "off-grid" publishing. People ask questions and offer ideas – more participants than audience.

Jag besökte Uncivilisation förra året och har skrivit om det här och här. Se också Sverker Lenas artikel i Dagens Nyheter, Finns det ett liv efter kollapsen?

Evig uppgång är ingen naturlag

Det blev uppstuds på börsen efter att amerikanska centralbanken lovat hålla styrräntan kring nollan två år framåt. Det kanske inte är så märkligt att det skapar en viss glädje, men det är lite beklämande att inte ens en rejäl kris verkar kunna få folk att ifrågasätta grundproblemet.

En styrränta på noll procent innebär att skuldsättningen kommer att öka. Det vill säga, att den globala lånebubblan kommer att blåsas upp lite till, för att inte spricka. Vilket naturligtivis bara skjuter problemet på framtiden och gör att den ekonomiska kollapsen blir än värre när den ofrånkomligen inträffar.

Som den förre tyske finansministern Peer Steinbrück har uttryckt det, att hantera en skuldkris med nya skulder är som att bekämpa eld med mer eld.

Dessutom är det på kort sikt inte alls säkert att detta får så stor effekt. Det är ett tecken på desperation att den enda åtgärden som världens mäktigaste centralbank lyckas prestera för att blidka marknaden är att säga att räntan inte kommer att höjas. När den finansiella oron i USA började 2007 låg styrräntan på 4,75 procent. Styrräntorna var också höga i Europa vilket gjorde att man hade betydligt bättre verktyg att till för att avvärja den akuta krisen.

I fall börserna återigen vänder neråt är frågan vilken nästa desperata åtgärd blir. Att starta sedelpressarna verkar ingen vara särskilt lockad av, om det ens skulle fungera som lösning.

Det ser helt enkelt som om världen är på väg att gå bankrutt, vilket är den analys som görs av tyska Der Spiegel.

I viss mån verkar krisen faktiskt göra det lite lättare att rucka på en del invanda föreställningar. Så som myten om den eviga tillväxten. I dessa dagar kan man faktiskt läsa en krönika i Aftonbladet som så tydligt förpassar dagens tillväxtbaserade konsumtionssamhälle till historien:

Som icke-ekonom kanske man borde hålla­ truten och hålla tummarna, men det är svårt att inte oroas över världsekonomins spasmer.

För en sak vet man ju. Det är klart att det inte håller i evighet

Sedan andra världskriget har vi levt på världens socker­topp, på den globala pyramidens allra översta del där vårt västerländska välstånd kommit att bli en självklarhet som rinnande vatten eller ny bil vart tredje år. [...]

Vi har varit världens mest bortskämda människor. Plötsligt är vi världens mest vettskrämda.

Andra håller sig kvar i framstegsmyten. I gårdagskvällens Aktuellt intervjuades Gösta Carlberg, chefredaktör för Aktiespararen. Han förklarade att börsen alltid går upp. För så är det bestämt av naturen:

Det är en naturlag att man som investerare måste få mer betalt för att man tar risk på aktiemarknaden. En aktieägare ska över tid tjäna mer pengar än en som har pengarna på bankboken.

Notera orden "måste" och "ska". Det är bara så det är. Något annat kräver inget mindre än att totalt omvärdera sin syn på hur världen fungerar.

För vad är alternativet till att placera pengarna i den ständigt expanderande ekonomin, frågar sig Gösta Carlberg, "att sätta pengarna på bankboken kommer inte att ge särskilt många kronor".

En nykter röst i form av Pär Magnusson på Royal Bank of Scotland sågar rådet att "sitta still i båten", behålla sina pengar på börsen och inte låtsas om den stora risken för en fortsatt och långsiktig nedgång. Han förklarar att om man hade köpt amerikanska aktier innan börskraschen 1929 så hade man fortfarande 1985 inte sett sina aktier gå upp i världen, inflationen borträknad.

Det är bra att sitta still i båten, men inte om båten håller på att sjunka som Titanic.

Den verkliga naturlagen är att sådant som skickas upp i luften till slut kommer ner. Det gäller också för ett ekonomiskt system drivet på ändlig fossil energi.

Bloggrannar: Flute om det faktum att det till stor del är datorer som står för börshandeln nuförtiden, Cornucopia spår fortsatt nedång på börsen.

Senaste kommentarerna

  • Kim: Samtidigt kan det ju finnas ett moraliskt problem med...
  • Sara: Från guld till skuld - En artikel i Svenska Dagbladet...
  • M.Z.: Det kan vara så ("Om man är laktovegetarian lever man...
  • Gäst: Vad lustigt! Jag läste just Keith Farnish ("Time's up...
  • JJ: Den ambivalens vi alla kan känna inför en mängd...