Förnyelsebar energi
Vi är på väg ut på djupt vatten
Bild: CC by http://www.flickr.com/photos/captainkimo/
Debatten om huruvida vi kommer att påverkas av en oljetopp eller inte är i stor utsträckning en kamp mellan naturvetare och ekonomer. Geologer och naturresursvetare ser en tydlig nedgång i oljetillgångarna, medan ekonomer menar att eftersom tillgång och efterfrågan regleras av pris, så kan tillgångarna räcka för lång (nåja) tid framöver.
I veckan lanserades en modell som kanske kan överbrygga de två perspektiven. Initiativet kommer, kanske något oväntat, från Internationella valutaunionen, IMF. SVT rapporterade översiktligt, The Economist i mer detalj. Modellen tar hänsyn till både geologiska och ekonomiska faktorer, och visar goda resultat när man testar den på det historiska oljepriset.
När man kör modellen framåt i tiden så visar sig en tydlig bild. Oljepriset kommer att vara dubblerat innan 2020. Vad innebär då en oljepris på 200 dollar/fat? Michael Kumhof, forskare och IMF-ekonom svarar så här:
- Vi vet nästan inget om vad oljepriser över 200 dollar innebär för världsekonomin. Vi kan bara spekulera. Att det påverkar negativt är helt klar. Frågan är hur mycket. En del menar att påverkan är gradvis. Andra att det finns "smärtbarriärer" som kan få mycket stora konsekvenser.
Några som fördjupat sig i frågan är miljö- och energiforskarna Carey King och Charles Hall. De använder sig av måttet Energy Return on Investement, EROI, alltså måttet på hur mycket energi det går åt för att utvinna energi ur ett visst energislag. I sin rapport från oktober 2011 ställer de sig följande enkla frågor: - Vad är den minsta EROI som ett industrisamhälle måste ha för att överleva? För att företag ska gå med vinst? För att vi ska ha råd med konst, kultur, utbildning och hälsovård? För att ha tillväxt?
De konstaterar att dessa centrala frågor knappast diskuteras alls, trots att de troligtvis är helt avgörande för hur vårt samhälle kommer att se ut i framtiden. Vi behöver mycket mer forskning och debatt om ämnet.
En sak är dock ganska lätt att konstatera, vårt samhälle, så som det ser ut idag, är helt beroende av energi med mycket högt EROI. Och någon ersättare av det slaget för fossilbränslen, finns inte i sikte.
Vi är på väg ut på djupt vatten.
Video om omställningen
I samarbete med filmaren Tomas Boman och produktionsbolaget Andersö&Boman försöker vi – i videoform – fånga in olika delar av den omställning som vårt samhälle står inför. Filmerna består av korta intervjuer med olika personer som förklarar problemen eller föreslår sätt att hantera dem.
Intervjuade personer
Björn Forsberg, författare till boken Omställningens tid
Nicole Foss, grundare av finansbloggen The Automatic Earth.
Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet
David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut
Oscar Kjellberg, ekonom och agronom
Stina Oscarson, chef för Radioteatern
Anders Wijkman, författare till boken Den stora förnekelsen
Sorterat utifrån ämne
Ekonomi
Skuldkrisen (Foss)
Tillväxt (Foss, Oscarson, Kjellberg, Forsberg)
Pengar (Hornborg)
Finansiering (Kjellberg)
Energi
Kärnkraft (Foss)
Förnybar energi (Foss, Forsberg)
Tekniktro (Hornborg)
Ekologi
Resurskrisen (Hornborg, Jonstad, Wijkman, Forsberg)
Omställning
Allmänt om omställning (Wijkman, Forsberg)
Kultur och psykologi (Hornborg, Jonstad, Wijkman, Oscarson)
Bygga resiliens (Jonstad)
Kollaps (Jonstad)
Best of
Alf Hornborg: Maskinen – vår tids fetisch
Nicole Foss: Om det finansiella systemet och finansbubblor
Anders Wijkman: Omställning
David Jonstad: Evigt framsteg eller apokalyps
Stina Oscarson: Icke mätbara värden
Oscar Kjellberg: Finansiering efter oljetoppen
Björn Forsberg: Omställningens möjligheter
Video: Alf Hornborg om maskiner, pengar och omfördelning
Fyra nya intervjufilmer från filmaren Tomas Boman och produktionsbolaget Andersö&Boman. Denna gång talar Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet och författare till boken Myten om maskinen.
Maskinen – vår tids fetisch:
Energi står i förhållande till mark:
Omfördelning av tid och rum:
Pengar – en kulturell idé:
Bioenergi, en skitfråga?
I framtiden kan avfallet bli vår viktigaste resurs!
Ovanstående är en idé som vi ser allt oftare. Biogas ska ersätta bensin. Jeans, bildäck och platsflaskor kan malas ner och bli till prima nya råvaror och bränslen. Att vi ska ta vara på avfallet är det ingen som ifrågasätter. Men exakt hur stor del av dagens energianvändning kan ersättas med avfall? Och hur hållbart är det egentligen att producera en massa avfall, även om en del av det kan återvinnas?
Fysikern Tom Murphy tog tre populära exempel och satte igång att räkna. Han utgick från den energikonsumtion en genomsnittlig amerikan har, och hur mycket av detta som kunde ersättas av återvunnen energi från avfall.
Biogas från avlopp får mycket uppmärksamhet just nu, inte minst som fordonsbränsle. Lite nedslående kanske då att Murphy visar att även om allt det du spolar ner i toaletten togs nogsamt omhand så finns där inte mer energi än ynkliga en kvarts procent av den energi du gör av med på en dag. Det går att räkna upp och ner på några tiondelar, men det är inte poängen. Det viktiga här är att vi börjar förstå vilken skala vi pratar om. Dessa 0,25% är alltså ämnet för ett oändligt antal seminarier på miljökonferenser och mässor. Kanske läge att gå dit och ställa några obekväma frågor.
Murphy går vidare och kikar på återanvänd frityrolja, något som McDonalds använt i sitt greenwashande. Han hinner också med att granska en hem-apparat som med hjälp av el ska omvandla ditt plastavfall till olja. Manicken säljs med en fantastisk slogan: "hemmet är framtidens oljefält".
Tyvärr är det många som går på en sån slogan. Det kommer ständigt nya uppslag på hur vi på olika sätt ska ersätta all den fossila energi vi idag gör av med, och det är många som vill tro att det är möjligt. Men den som vill ställa om energisystemet bör också intressera sig för vilken den verkliga potentialen är.
Slutsatsen är att om vi menar allvar med hållbar energi så måste vi alla bli mycket bättre på källkritik. Ställ de obekväma frågorna: Var kommer råvaran ifrån? Vilken potential har den i verkligheten? Hur ser livscykelanalysen ut?
Monbiot brottas med sig själv
George Monbiot verkar, precis som vissa andra inom klimat- och miljörörelsen, befinna sig i ett stadie av förvirring. Han kämpar med att få ihop sina värderingar med insikten om att en realistisk lösning på klimat- och resurskrisen framstår som minst sagt avlägsen. Det går sådär. "Vi i den gröna rörelsen är alla vilse", skriver han.
Efter Fukushima började Monbiot att argumentera för kärnkraft. Han konstaterade att om en jordbävning och tsunami inte ställer till med värre skada i ett kärnkraftverk än vad som var fallet i Japan så är kärnkraften säker. Åtminstone tillräckligt säker för att vara värd att satsa på. Vilket, enligt Monbiot, är nödvändigt om den industriella infrastrukturen ska kunna hållas vid liv med annat än fossil energi. Och det är just kring detta som dilemmat kretsar: hur upprätthåller man det industriella systemet som inte bara möjliggör ekologisk förstörelse, men också välfärd och produktion och en massa saker som underlättar våra liv.
I Monbiots ögon är det inte möjligt att tänka sig en framtid utan detta system. En mer lokal, mindre omfattande energiproduktion – glöm det.
"How do we drive our textile mills, brick kilns, blast furnaces and electric railways — not to mention advanced industrial processes? Rooftop solar panels? The moment you consider the demands of the whole economy is the moment that you fall out of love with local energy production."
Han får svar av Simon Fairlie, redaktör för magasinet The Land:
"Speak for yourself, George. The moment a genuine green thinker, or indeed anyone with an ounce of spiritual insight, considers the demands of the whole economy is the moment that they start to wonder why we are producing all this crap. Why do we spend our lives driving to and fro on a daily basis, buying new clothes that we don't need, shunting food around the planet when it grows next door, eating disproportionate amounts of meat, wasting staggering amounts of food, discarding an endless stream of packaging, heating up entire houses to tee-shirt temperature when a warm room would do, warming up the firmament with patio heaters, and purchasing roomfuls of gewgaws and gizmos — the pursuit of Mammon, as it used to be called — when there is no evidence that this makes us any more fulfilled than we would be if we contented ourselves with a sufficiency of food, shelter, medicine and the cultural technology that was available in the days of Bach, Shakespeare and Leonardo da Vinci. The green ethic rejects economic growth in the industrialized countries because it imposes excessive demand on the world's resources, and it rejects nuclear power because that would only encourage economic growth."
Monbiots artikel har rubriken "Let's face it: none of our environmental fixes break the planet-wrecking project" som följs upp i dag av denna som ger uttryck för än mer förvirring: "The green problem: how do we fight without losing what we're fighting for?"
Här är en video som visar hur Monbiot brottas med sig själv:
Globalsjukan
"Norrtälje – en del av det globala kretsloppet". Den som kläckte renhållningsenhetens slogan hade säkert goda intentioner. Om man sysslar med avfallshantering vill man såklart vara en del av ett kretslopp. Och eftersom resurs- och klimatfrågorna är globala borde väl även kretsloppet vara globalt. Eller?
Jag funderar på vad som ingår i ett hållbart globalt kretslopp, men det enda jag kommer på är vatten. Vissa ämnen som bärs av luften kanske skulle kunna platsa, men det mesta ingår i det lokala kretsloppet. Viktiga näringsämnen som fosfor och kväve förflyttar sig i regel rätt korta sträckor i ett fungerande ekosystem. Samma sak borde det i ett människoskapat kretslopp för avfall av olika slag, returpapper, metallskrot och slängd mat. Även resurser som används för uppvärmning – vare sig det är sopor eller ved – torde vara lokala till sin natur.
Ändå verkar det globala kretsloppet smälla högre än det lokala. Jag gissar att det beror på globalsjukan. Föreställningen i det moderna samhället att ju mer globalt något är desto bättre. Det är inte något som behöver motiveras närmare, det bara förutsätts att alla gynnas av mer utbyte mellan kontinenterna. Att resurserna används mer effektivt om olika hörn av världen specialiserar sig på det som de har bäst förutsättningar för. Av någon anledning har den fattigaste delen av världen specialiserat sig på att utvinna och sälja billiga naturresurser, medan den halvfattiga delen blivit bäst på att sätta ihop dessa till konsumtionsvaror vilka den rika sjättedelen av världsbefolkningen har en enastående förmåga att konsumera.
Alf Hornborg, som vi har skrivit om tidigare på denna blogg, har ägnat mycket kraft åt att avslöja denna typ av arbetsfördelning som något i grunden djupt orättvist, omoraliskt och framför allt ohållbart. Men så länge globalsjukan härjar lär sådana invändningar snabbt viftas bort som framstegsfientliga.
Ett aktuellt exempel på det globala kretsloppets perversiteter är energibolaget Jämtkrafts planer på att värma upp hus i Sverige med träd från Afrika. Träflis från bland annat Liberia ska enligt planerna skeppas till en hamn i Norge och därifrån rullas in med tåg till Jämland där fliset kan eldas i värmeverk.
Att använda träd från Sverige är uppenbarligen för kostsamt.
Nu är det inte säkert att planerna går att förverkliga. Jordbruksverket har nämligen sagt nej – eftersom importen riskerar att föra med sig den fruktade parasiten Tallvedsnematoden.
Men bara tanken på att skeppa biomassa från Afrika till Sverige borde få åtminstone några varningsklockor att ringa. Precis som planerna på att driva svenska bilar med etanol från andra sidan Atlanten.
Även om sådana idéer passar väl in i myten om det globala kretsloppet.
Svårt att stoppa dansande människor
Intrycket av valdebatten så här långt är att ingen är så där överdrivet intresserad av att göra något åt de stora problemen.
För att pigga upp kommer här en video från några som åtminstone försöker. Den är från årets klimatläger i Storbritannien. I år hålls lägret utanför Edinburgh i Skottland och riktar sig mot Royal Bank of Scotland som är den bank mest aktiv i att finansiera ny fossil energi. Bland annat satsar man enorma summor i ny kolkraft i Europa, oljeprospektering i Amazonas och utvinning av oljesanden i Kanada.
Aktivisterna från brittiska Climate Camp slog upp sitt läger i förra veckan. Filmen nedan är från ett av de första besöken hos banken. I går gjordes ett mer seriöst försök att stänga ner banken för en dag. Till sin hjälp hade de bland annat en trojansk gris och en stormnings-noshörning i papier maché. Det lyckades delvis. En del konfrontation med polisen uppstod och tolv aktivister greps.
Stormnings-noshörningen i rörelse:
Hoppet står till biogasen
Jag känner att jag gick lite hårt åt biogasen i inlägget häromdagen. Här är en liten upprättelse. Faktum är att biogasen är den energibärare som har den kanske största potentialen som framtida drivmedel. I min bok Vår beskärda del finns ett kapitel om hur Sverige skulle kunna bli fossilfritt till år 2030. Inför att jag skrev det läste jag en lång rad rapporter om förnyelsebar energiproduktion och energieffektiviseringar. Etanolen dömde jag ut av alla redan kända skäl, även om jag öppnade upp för en marginell del etanolproduktion även i framtiden. Biogasen däremot hade bra stöd i flera studier. Jag kom fram till att rötningen av matavfall skulle kunna ge biogas motsvarande närmare 1 TWh (terrawattimme), odlingsrester och gödsel skulle kunna ge 8 TWh och slam från reningsverk samt industrirester skulle kunna ge ytterligare 2 TWh. Totalt nästan 11 TWh. I dag använder transportsektorn nästan 100 TWh energi i form av olja.
Jag tror att dessa 11 TWh kan ha varit en väl hög siffra eftersom den förutsätter stora mängder organiska rester från såväl hushåll, jordbruk som industri som vi av hållbarhetsskäl kommer behöva minska i framtiden.
Men biogasen lär ändå spela en viktig roll i framtiden – om vi hittar ett hållbart sätt att producera den på. I princip allt material som man räknar med att kunna röta till biogas är samtidigt viktiga resurser i form av näringsämnen. De behöver återföras till jorden varifrån de kommer. Om biogasproduktionen kan göras småskalig och lokal är det möjligt att kombinera dessa två syften utan några stora energiförluster. Men det lär bli betydligt svårare om det ska byggas upp storskaliga system som kräver långa transporter både till rötningsstationer och sedan transport av rötslammet tillbaka till jordbruket.
Det vore spännande att se en studie, gjord på uppdrag av andra än branschintressen, som räknade på biogasens möjligheter utifrån ett vidare systemperspektiv.
Här kan man för övrigt lära sig hur man fixar sin egen biogas.
Bloggat: Kunri
Media: Nyteknik
Allt blir bra jämfört med det sämsta alternativet
Glöm allt du hört om problemen med etanol som bilbränsle. Nu kommer en ny forskningsrapport som säger att etanolen, och biogasen, har en mer eller mindre direkt positiv inverkan på klimatet.
Hur kan det vara möjligt? Biogasen är rentav "mer än klimatneutral" enligt rapporten. En första förklaring får man när man läser vilka som finansierat rapporten: biobränslebranschen själv i form av Lantmännen, Eon, Sekab och Svensk raps. En andra förklaring får man när man läser hur man räknat. I fallet biogas räknas klimatpåverkan fram genom att jämföra omvandling av gödsel till biogas med att gödslet slängs på backen där det avger metangas. Att köra bilen på biogas är utifrån en sådan jämförelse 140 procent bättre än att köra på bensin.
Undrar om det skulle bli samma siffra om gödslet i stället hade tagits till vara i ett ekologiskt jordbruk vilket därmed hade minskat behovet av att gödsla med konstgödsel?
För att göra en annan jämförelse. Att köra bilen på etanol skulle kunna vara tusentals procent bättre än bensin – om man i stället för att odla etanolgrödor på marken hade använt marken till att bygga ett riktigt jävla skitigt och evil kolkraftverk.
Kreativt kalkylerande är ett måste för den som vill övertyga världen om att massbilism och hållbarhet går hand i hand.
Intressant är dock att argumenten för en biobränsledriven bilpark inte ens håller när branschen själv står för forskningspengarna. Max 10-15 procent av bensin- och dieselanvändning går att ersätta med markodlade biobränslen enligt rapporten.
350.orgs nya kampanj: Börja jobba!
Den outröttlige Bill McKibben och hans 350-team tar i dag nya tag för att få in världen på rätt spår. I höstas arrangerade nätverket 350.org världshistoriens mest välspridda politiska manifestation. Över 5 200 aktioner genomfördes 181 länder med syftet att få världens ledare att skriva under ett klimatavtal som minskar koldioxidhalten i atmosfären från nuvarnde 387 miljondelar till under 350 (efter klimatvetenskapens rekommendationer).
Hösten 2010, den 10 oktober – 10/10/10 – äger nästa megamanifestation rum. Den följer 350.orgs 2010-tema: "Get to work" som handlar om att påbörja omställningen av lokalsamhället. Så här skriver Bill McKibben i ett öppet brev till alla som kämpar för en hållbar framtid:
We're calling it the 10/10 Global Work Party, and in every corner of the world we hope communities will put up solar panels, insulate homes, erect windmills, plant trees, paint bikepaths, launch or harvest local gardens. We'll make sure the world sees this huge day of effort--and we'll use it to send a simple message to our leaders: "We're working--what about you? If we can cover the roof of the school with solar panels, surely you can pass the legislation or sign the treaty that will spread our work everywhere, and confront the climate crisis in time." 10/10/10 will take a snapshot of a clean energy future.
Sugen på att kavla upp ärmarna? Anmäl dig här.
Lyssna på en audiovisuell presentation av planen för 2010.
Kalendarium
Fördjupning
© Copyright 2009–2012. All rights reserved. Designad av