Politik - Sverige

Oljan sinar. Oljan driver världsekonomin. Alltså har vi ett problem. Problem kan man hantera på många olika sätt. Till exempel kan man låtsas som om problemet inte finns.

Nästa torsdag kommer Finansdepartementet att presentera en rapport som kommer göra allt för att sopa problemet peak oil under mattan. Rapporten är skriven av den norske ekonomen Øystein Noreng som inte tror att det finns några fysiska gränser för hur mycket olja som kan matas in i världsekonomins mage. Att frågan om det finns ett produktionsmaximum för oljan eller ej över huvud taget kommer upp på departementsnivå är sällsynt och är kanske ett tecken i tiden på att det inte längre är så enkelt att köra huvudet i sanden när det stigande oljepriset också märks vid svenska bensinpumpar.

Men snarare än att erkänna problemet väljer man alltså förnekelse. Men, nota bene, förnekelsen gäller mest på det officiella planet: Sitt i båten, fortsätt planera som om tillväxtekonomin kommer ånga på i många år till, planera inte för något annat.

Samtidigt som detta budskap pumpas ut sker nämligen något annat på marken, eller snarare i havet. Världsekonomin är just nu som en desperat heroinpundare. Den måste ha mer av sin drog. Lyckligtvis har tidigare droganvändning lätt till klimatförändringar som smälter istäcket i Arktis och blottar nya potentiella oljekällor.

Det är inte lätt, och framföra allt inte billigt, att borra efter olja i ett landskap som fryser igen en gång om året, där isberg far runt resten av året och där det är långt till land.

Naturligtvis innebär det också enorma miljörisker att borra efter olja i denna högst skyddsvärda och unika miljö, om det är alla politiker eniga.

Med regeringens logik blir det så här: Eftersom det inte finns något problem med sinande oljereserver så är det lika bra att utsätta den unika arktiska miljön för dessa stora miljörisker för att komma åt den sista billiga (?) oljan...

Supermiljöbloggen uppmärksammar i dag att moderaterna med utrikesminister Carl Bildt i spetsen kör över det motstånd mot oljeutvinning i Artkis som funnits i regeringen, bland annat från miljöminister Lena Ek, och tänker fortsätta driva linjen att Arktis ska kunna öppnas för oljebolagen.

I en tidigare interpellationsdebatt har Carl Bildt sagt följande om Sveriges position som nuvarande ordförande i Arktiska rådet:

Klimatförändringarna skapar nya utmaningar men också möjligheter ...

Strategin fastställer tydligt att Sverige kommer att verka för en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling i den arktiska regionen ...

Sverige är och kommer att fortsätta att vara aktivt i det internationella samarbetet för att skydda den unika miljön i Arktis och minimera de negativa effekterna av och riskerna med en oförväntad ökad utvinning.

"Miljömässigt hållbart utveckling" – genom oljeutvinning.

Man kan lugnt konstatera att när det gäller frågan om oljan är det mycket svårt att få ihop vad den svenska regeringen säger och vad den gör.

Man skulle kunna lägga till ytterligare en parameter: det faktum att de globala utsläppen av växthusgaser skulle behöva upphöra redan igår om regeringens mål om att begränsa uppvärmningen till två grader ska kunna nås. Men den parametern gör det hela så schizofrent att det blir overload. Så vi skippar det.

Flute tankar skriver mer om rapporten från Finansdepartementet och besvarar redan nu många av de argument som lär rapporteras i media i nästa vecka.

Se också Cornucopia om förnekelsens tid.

Idag inleds Vänsterpartiets partikongress i Uppsala. Den är inte ointressant ur ett klimatperspektiv.

Under den interna men till offentligheten förlagna partiledarkampanjen har partiledarkandidaten Jonas Sjöstedt valt att lyfta klimatkrisen och den ekonomiska krisen. Vilket ingen av de andra kandidaterna har försökt att matcha. 

Med all säkerhet kommer Jonas Sjöstedt att väljas till partiledare. Huruvida han blir ensam på posten eller enligt miljöpartistisk modell kommer att dela den med Rosanna Dinamarca eller Ulla Andersson är en öppen fråga. Det intressanta är emellertid huruvida Sjöstedt kan få Vänsterpartiet att prioritera klimatkrisen, att göra den till sin profilfråga. Vänsterpartiets mediestrateger bedömer klimatfrågan ”död” och ser helst att V prioriterar andra frågor. Men kan – och vill – Sjöstedt ändra på detta?

En andra intressant dimension av V-kongressen är det strategidokument som ska antas och som ger miljöpolitiken stort utrymme. Dokumentet är unikt inom den svenska partipolitiken då det tar ett helhetsgrepp på de tre krisområdena ekologi, energi och ekonomi, och formulerar, enligt egen utsago, ”ett ramverk, en radikal helhetssyn på miljöfrågor och på den krissituation vi rör oss in i”.

Vidare, konstaterar texten, att ”vi befinner oss i upptakten till en global kris. En kris som omfattar hela världssystemet i dess betydelse av en ekologisk-ekonomisk produktionsordning. Krisscenariot innebär i korthet att vi rör oss in i en politiskt extraordinär situation, som präglas av bruten kontinuitet, instabilitet, osäkerhet och hastiga förändringar. Och, naturligtvis, mycket stora faror.”

Därmed får Vänsterpartiet, förutsatt att texten antas, sägas vara det första parti som erkänner klimatkrisens omfång och dess konsekvenser. I det perspektivet är det upplyftande att dokumentet avfärdar ”en övertro på teknologiska mirakellösningar” och pekar ut ”en ovilja att acceptera att människan som en art bland andra i ekosystemet måste finna sig i att det finns gränser för vår expansion” som ett grundproblem i klimatdiskussionen idag.

Goda problemformuleringar är inte en garant för goda svar på vad som bör göras. Men V:s skrivningar om miljöpolitik i strategidokument är ett ambitiöst försök. Återstår att se hur det ser ut när Vänsterpartiets kongress behandlat texten, och om det finns en vilja att på allvar utmana Miljöpartiet. 

EDIT: Ja, det här med interndemokratiska processer är inte lätt… Strategidokumentet som nämns ovan kommer INTE att behandlas av Vänsterpartiets kongress, vilket jag felaktigt påstått. Det kallas inte ens för ett strategidokument, utan Framtidskommissionens slutrapport. I det strategidokument som Vänsterpartiets partistyrelse föreslår för kongressen har klimatfrågan en svag status, tyvärr. Erik Berg som har skrivit texten om miljöpolitik som jag refererat till ovan låter hälsa att ambitionen med slutrapporten är att den ska bilda ett underlag för Vänsterpartiets politiska strategiutveckling och att Erik Berg hoppas på att redovisa slutrapporten för den nya partistyrelsen efter kongressen.

Hjälporganisationen Action Aid har tipsat oss om sin klimatkampanj och blogg, Klimat och fattigdom, som lanseras nästa vecka. Karin Strandås på Action Aid förklarar att de vill lyfta fram dem som drabbas av klimatförändringarna samt koppla till COP 17, som ganska ouppmärksammat närmar sig om bara drygt tre veckor. Dessutom är en insamling kopplad till kampanjen.

Jag har surfat runt på bloggen, och jag gillar den. Praktiska exempel gör frågan tillgänglig och greppbar, och förutom insamlingsaspekten finns också en bredare kampanj där informationsspridande och politiskt påverkansarbete och krav på regeringen får stort utrymme. Det gör mig extra glad. Välgörenhetskampanjer får ibland kritik för att pengainsamlande riskerar att bli en falsk lösning. Att vi måste förändra våra vanor och inte kan köpa oss fria genom att lägga 200 kronor i en insamlingsbössa. Den politiska delen ger "Klimat och fattigdom" en större bredd.

Precis som de flesta av Action Aids projekt fokuserar klimatkampanjen på kvinnor. Det är också kul. Att rätta till den ofta ojämna maktbalansen mellan könen genererar nästan alltid en mängd positiva bieffekter. Vad gäller anpassning till klimatförändringar skulle fördelarna med mer jämlika samhällen vara stora. I dag är situationen ofta problematisk. I många traditionella, fattigare områden är det kvinnorna som ansvarar för att förse sina familjer med mat och vatten. Därför är det också de som först märker när något är fel: de ser när råvarorna är av låg kvalitet, de måste promenera allt längre för att hämta vatten eller bränsle, och de är, som Action Aid påpekar, ansvariga för att vårda de familjemedlemmar som lider av t.ex. magsjukdomar på grund av sanitetsproblem i tätt packade bostadsområden. Kvinnor driver den största delen av världens jordbruk, och i de minst utvecklade länderna är kvinnorna ofta den största eller enda familjeförsörjaren (enligt FN:s FAO). Men utanför hemmets väggar har de ofta mindre att säga till om. Det är männens arena. Det är männen som äger hus, redskap och mark. Det är männen som möts i byråd och diskuterar framtidsplaner. Det här upplägget riskerar att medföra ett informationsglapp. De stora besluten, som påverkar mat- och vattensäkerhet och hälsa, tas av männen, och sedan är det upp till kvinnorna att jämka och anpassa för att fixa vardagen.För att hårddra det: Den ena gruppen fattar besluten, den andra får ta konsekvenserna.

Som sagt innehåller kampanjen också en tydlig regeringskritik. Redan i Bali 2007 bestämdes det att väst skulle avsätta pengar för klimatadaption i de områden som drabbats. Men hittills har många länder undvikit att betala genom att helt enkelt omdirigera pengar från sin normala biståndsbudget för att täcka anpassningsbidragen. “Visst, klimatförändringarna skapar och förvärrar fattigdom. Men andra orsaker till fattigdom försvinner inte av sig själv. Biståndet behövs lika mycket nu som förr", skriver Action Aid. De kräver att Sveriges regering ska ge fräscha pengar i klimatanpassningshjälp utan räkna ned biståndet, samt att vi ska sluta genomföra vår egen anpassning genom att flytta över utsläppsminskningarna till fattiga.

"Klimat och fattigdom"-kampanjen är ett bra exempel på en annan sak också. Varken kampen för jämställdhet eller kraven på regeringen är nya. Men det gör inget. Det är inte poängen. Alla krav som ställs på dem som sitter på makten behöver ständigt förses med ny energi. Att jobba för något som går emot det rådande maktklimatet är jobbigt. Det behövs nya infallsvinklar, nya bilder, nya idéer och nya röster. Därför hoppas att Action Aids kampanj kommer att gå bra.

Sakta men säkert ökar stöder för personliga utsläppskvoter/ransonering. 

I februari beslutade Grön Ungdom, Miljöpartiets ungdomsförbund, att driva frågan inom Miljöpartiet. På partiets kongress i helgen låg därför en motion om att dels utreda ett system med personliga utsläppsrätter, dels arbeta för ett införande både i Sverige och i EU.

Med en stor majoritet beslöt kongressen att MP ska verka för att det genomförs en statlig utredning om hur ett system med personliga utsläppsrätter skulle kunna genomföras i Sverige. Förslaget om att också verka för ett införande fick dock inte en majoritet bakom sig.

På Grön Ungdoms hemsida kommenterar deras språkrör Björn Lindgren:

– Motionen om personliga utsläppsrätter har engagerat många i Grön Ungdom
och det är oerhört glädjande att det arbetet har gett resultat. Förutom
att personliga utsläppsrätter garanterar tillräckliga
utsläppsminskningar och är en tydlig och engagerande väg för människor
att minska sina utsläpp skulle det även leda till en ökad omfördelning
mellan rika och fattiga. Grön Ungdom har under kongressen sänt ett
tydligt budskap till Miljöpartiet att vi borde slå två flugor i en smäll
och se till att vår gröna omställning också gör samhället mer rättvist
och jämlikt.

Gustav Fridolin, Miljöpartiets nya språkrör, har sagt sig vara "smygförälskad" i ransoneringsidén, vilket bådar gott för att åtminstone få igång en debatt om detta i klimatpolitiken.

Sedan tidigare vill även Vänsterpartiet verka för en utredning av ett ranonseringssystem.