Politik - Sverige

Idag inleds Vänsterpartiets partikongress i Uppsala. Den är inte ointressant ur ett klimatperspektiv.

Under den interna men till offentligheten förlagna partiledarkampanjen har partiledarkandidaten Jonas Sjöstedt valt att lyfta klimatkrisen och den ekonomiska krisen. Vilket ingen av de andra kandidaterna har försökt att matcha. 

Med all säkerhet kommer Jonas Sjöstedt att väljas till partiledare. Huruvida han blir ensam på posten eller enligt miljöpartistisk modell kommer att dela den med Rosanna Dinamarca eller Ulla Andersson är en öppen fråga. Det intressanta är emellertid huruvida Sjöstedt kan få Vänsterpartiet att prioritera klimatkrisen, att göra den till sin profilfråga. Vänsterpartiets mediestrateger bedömer klimatfrågan ”död” och ser helst att V prioriterar andra frågor. Men kan – och vill – Sjöstedt ändra på detta?

En andra intressant dimension av V-kongressen är det strategidokument som ska antas och som ger miljöpolitiken stort utrymme. Dokumentet är unikt inom den svenska partipolitiken då det tar ett helhetsgrepp på de tre krisområdena ekologi, energi och ekonomi, och formulerar, enligt egen utsago, ”ett ramverk, en radikal helhetssyn på miljöfrågor och på den krissituation vi rör oss in i”.

Vidare, konstaterar texten, att ”vi befinner oss i upptakten till en global kris. En kris som omfattar hela världssystemet i dess betydelse av en ekologisk-ekonomisk produktionsordning. Krisscenariot innebär i korthet att vi rör oss in i en politiskt extraordinär situation, som präglas av bruten kontinuitet, instabilitet, osäkerhet och hastiga förändringar. Och, naturligtvis, mycket stora faror.”

Därmed får Vänsterpartiet, förutsatt att texten antas, sägas vara det första parti som erkänner klimatkrisens omfång och dess konsekvenser. I det perspektivet är det upplyftande att dokumentet avfärdar ”en övertro på teknologiska mirakellösningar” och pekar ut ”en ovilja att acceptera att människan som en art bland andra i ekosystemet måste finna sig i att det finns gränser för vår expansion” som ett grundproblem i klimatdiskussionen idag.

Goda problemformuleringar är inte en garant för goda svar på vad som bör göras. Men V:s skrivningar om miljöpolitik i strategidokument är ett ambitiöst försök. Återstår att se hur det ser ut när Vänsterpartiets kongress behandlat texten, och om det finns en vilja att på allvar utmana Miljöpartiet. 

EDIT: Ja, det här med interndemokratiska processer är inte lätt… Strategidokumentet som nämns ovan kommer INTE att behandlas av Vänsterpartiets kongress, vilket jag felaktigt påstått. Det kallas inte ens för ett strategidokument, utan Framtidskommissionens slutrapport. I det strategidokument som Vänsterpartiets partistyrelse föreslår för kongressen har klimatfrågan en svag status, tyvärr. Erik Berg som har skrivit texten om miljöpolitik som jag refererat till ovan låter hälsa att ambitionen med slutrapporten är att den ska bilda ett underlag för Vänsterpartiets politiska strategiutveckling och att Erik Berg hoppas på att redovisa slutrapporten för den nya partistyrelsen efter kongressen.

Hjälporganisationen Action Aid har tipsat oss om sin klimatkampanj och blogg, Klimat och fattigdom, som lanseras nästa vecka. Karin Strandås på Action Aid förklarar att de vill lyfta fram dem som drabbas av klimatförändringarna samt koppla till COP 17, som ganska ouppmärksammat närmar sig om bara drygt tre veckor. Dessutom är en insamling kopplad till kampanjen.

Jag har surfat runt på bloggen, och jag gillar den. Praktiska exempel gör frågan tillgänglig och greppbar, och förutom insamlingsaspekten finns också en bredare kampanj där informationsspridande och politiskt påverkansarbete och krav på regeringen får stort utrymme. Det gör mig extra glad. Välgörenhetskampanjer får ibland kritik för att pengainsamlande riskerar att bli en falsk lösning. Att vi måste förändra våra vanor och inte kan köpa oss fria genom att lägga 200 kronor i en insamlingsbössa. Den politiska delen ger "Klimat och fattigdom" en större bredd.

Precis som de flesta av Action Aids projekt fokuserar klimatkampanjen på kvinnor. Det är också kul. Att rätta till den ofta ojämna maktbalansen mellan könen genererar nästan alltid en mängd positiva bieffekter. Vad gäller anpassning till klimatförändringar skulle fördelarna med mer jämlika samhällen vara stora. I dag är situationen ofta problematisk. I många traditionella, fattigare områden är det kvinnorna som ansvarar för att förse sina familjer med mat och vatten. Därför är det också de som först märker när något är fel: de ser när råvarorna är av låg kvalitet, de måste promenera allt längre för att hämta vatten eller bränsle, och de är, som Action Aid påpekar, ansvariga för att vårda de familjemedlemmar som lider av t.ex. magsjukdomar på grund av sanitetsproblem i tätt packade bostadsområden. Kvinnor driver den största delen av världens jordbruk, och i de minst utvecklade länderna är kvinnorna ofta den största eller enda familjeförsörjaren (enligt FN:s FAO). Men utanför hemmets väggar har de ofta mindre att säga till om. Det är männens arena. Det är männen som äger hus, redskap och mark. Det är männen som möts i byråd och diskuterar framtidsplaner. Det här upplägget riskerar att medföra ett informationsglapp. De stora besluten, som påverkar mat- och vattensäkerhet och hälsa, tas av männen, och sedan är det upp till kvinnorna att jämka och anpassa för att fixa vardagen.För att hårddra det: Den ena gruppen fattar besluten, den andra får ta konsekvenserna.

Som sagt innehåller kampanjen också en tydlig regeringskritik. Redan i Bali 2007 bestämdes det att väst skulle avsätta pengar för klimatadaption i de områden som drabbats. Men hittills har många länder undvikit att betala genom att helt enkelt omdirigera pengar från sin normala biståndsbudget för att täcka anpassningsbidragen. “Visst, klimatförändringarna skapar och förvärrar fattigdom. Men andra orsaker till fattigdom försvinner inte av sig själv. Biståndet behövs lika mycket nu som förr", skriver Action Aid. De kräver att Sveriges regering ska ge fräscha pengar i klimatanpassningshjälp utan räkna ned biståndet, samt att vi ska sluta genomföra vår egen anpassning genom att flytta över utsläppsminskningarna till fattiga.

"Klimat och fattigdom"-kampanjen är ett bra exempel på en annan sak också. Varken kampen för jämställdhet eller kraven på regeringen är nya. Men det gör inget. Det är inte poängen. Alla krav som ställs på dem som sitter på makten behöver ständigt förses med ny energi. Att jobba för något som går emot det rådande maktklimatet är jobbigt. Det behövs nya infallsvinklar, nya bilder, nya idéer och nya röster. Därför hoppas att Action Aids kampanj kommer att gå bra.

Sakta men säkert ökar stöder för personliga utsläppskvoter/ransonering. 

I februari beslutade Grön Ungdom, Miljöpartiets ungdomsförbund, att driva frågan inom Miljöpartiet. På partiets kongress i helgen låg därför en motion om att dels utreda ett system med personliga utsläppsrätter, dels arbeta för ett införande både i Sverige och i EU.

Med en stor majoritet beslöt kongressen att MP ska verka för att det genomförs en statlig utredning om hur ett system med personliga utsläppsrätter skulle kunna genomföras i Sverige. Förslaget om att också verka för ett införande fick dock inte en majoritet bakom sig.

På Grön Ungdoms hemsida kommenterar deras språkrör Björn Lindgren:

– Motionen om personliga utsläppsrätter har engagerat många i Grön Ungdom
och det är oerhört glädjande att det arbetet har gett resultat. Förutom
att personliga utsläppsrätter garanterar tillräckliga
utsläppsminskningar och är en tydlig och engagerande väg för människor
att minska sina utsläpp skulle det även leda till en ökad omfördelning
mellan rika och fattiga. Grön Ungdom har under kongressen sänt ett
tydligt budskap till Miljöpartiet att vi borde slå två flugor i en smäll
och se till att vår gröna omställning också gör samhället mer rättvist
och jämlikt.

Gustav Fridolin, Miljöpartiets nya språkrör, har sagt sig vara "smygförälskad" i ransoneringsidén, vilket bådar gott för att åtminstone få igång en debatt om detta i klimatpolitiken.

Sedan tidigare vill även Vänsterpartiet verka för en utredning av ett ranonseringssystem.

Det är inte så länge sedan som Miljöpartiet gärna och kaxigt angrep industrisamhällets rovdrift på människor och miljö. Partiet höll den gröna fanan högt och var en självklar tillväxtkritiker som förfäktade andra värden än hög ekonomisk aktivitet och långa arbetsveckor.

Men det var då. Nu är partiet större, landets tredje största parti med 7,3 procent i senaste valet. När man håller kongress om tre veckor gör man det med stort självförtroende. Enligt Gustav Fridolin, som förväntas bli nytt språkrör på kongressen, är målet att till nästa val bli "ett av de tre stora politiska alternativen i Sverige".

I en intervju i Dagens Industri (endast i papperstidningen) berättar Fridolin hur detta ska gå till. Strategin utgår från den bok som han ger ut inom kort. Enligt Dagens Industri är boken "både en uppgörelse med partiets tillväxtfientliga ådra och ett försök att sluta fred med den svenska industrin, där partiet av många ses som ett hot med sina krav på höjda koldioxidskatter och tuffare miljölagstiftning".

– Det har funnits en konflikt mellan miljörörelsen, där vi ingår, och industrin, och det har funnits en uppfattning att vi, som vill ställa tuffare krav, hotar jobben. Den debatten lever inte längre i vår omvärld, säger Gustav Fridolin.

Han vill inte mjuka upp miljölagstiftningen, men menar att industrin kan komma att blomstra ändå, med "ny teknik". Enligt Fridolin har denna teknik minskat Sveriges utsläpp (vilket motsägs av studier som visar hur Sverige snarare outsourcat utsläppen till andra länder), men Sverige har tappat farten i miljöteknikutvecklingen och andra länder har därför fått ett försprång.

Lösningen är, menar Fridolin, mer investeringar i "grön teknik". Väldigt mycket mer investeringar. Arméer av vindkraftverk ska placeras ut. Höghastighetståg ska korsa landskapen. Så skapas jobben, så räddas miljön.

"Illustrativt för Miljöpartiets nya retorik är att Gustav Fridolin motiverar de gröna satsningarna med att de ger tillväxt, vilket är något som åtskilliga miljöpartister ägnat sin politiska karriär åt att bekämpa", kommenterar Dagens Industri.

Näringslivet torde också gilla att Fridolin lovar att inte återinföra förmögenhetsskatten.

– Det vore helt fel. Vi behöver mer kapital till investeringar i landet, inte mindre.

Dessutom, som ytterligare en bonus, vill han slopa kravet på kortare arbetstid. "Det är inte ett relevant krav", menar Fridolin, som hellre vill föra en politik där människor kan styra över sin arbetstid och småbarnsföräldrar kan jobba mindre.

Är detta en nödvändig och rentav bra anpassning för att skaffa mer makt åt partiet? Eller en ren sell-out? Det vore hur som helst spännande om den tillväxtdebatt som de senaste åren verkar ha tystats ner i partiet kom upp till ytan igen tack vare Fridolins utspel.

Mer om Gustav Fridolins hopp om att industrin ska kunna bli en bundsförvant i kampen för ett ekologiskt hållbart samhälle kan man läsa i den kommande boken Maskiner och människor som kommer ut på Ordfront lagom till kongressen.

Lästips om tron på tekniken som frälsare:

Omtumlad av Hornborg

Den stora teknikbluffen