Tåg

Det är inte lätt att förena politisk övertygelse med privatmoral i ett samhälle där de flesta gör vad de känner för utan att bry sig om konsekvenserna för andra.

För några år sedan kämpade klimataktivister över hela landet frenetiskt med att försöka stoppa utsläppen. Många kreativa sätt används för att få folk att åka mindre bil, äta mindre kött och sluta flyga. Särskilt flyget blev en viktig måltavla. Flyget är som bekant en stor källa till utsläpp av växthusgaser och en flygresa till Thailand orsakar mer klimatskada än vad en genomsnittsperson lyckas åstadkomma under ett helt år. Eftersom det inte finns något realistiskt alternativ till fossilt flygbränsle kommer det moderna flyget på sikt att behöva upphöra helt om klimatmålen ska kunna nås.

En vanlig paroll när anti-flygaktivismen stod på sin topp var "flyget dödar". I flera fall gjordes tappra försök att stoppa flygtrafiken genom att ta sig in på flygplatser.

I dag är denna typ av klimataktivism så gott som död. Ingen verkar se det som en framkomlig väg att försöka få folk att sluta flyga. Och flera av de aktivister som en gång skanderade "Flygning leder till klimatkaos!" flyger numer själva på semesterresor ut i världen. De pratar kanske inte så högt om det, men ingen undkommer det allseende ögat Facebook...

Jag klandrar dock ingen som faller för frestelsen att åka på solsemester mitt i vintern eller dra iväg på festweekend till någon europeisk storstad. Det är rätt naturligt att vilja njuta samma bekvämligheter och möjligheter som personer man jämför sig med. Men man måste i så fall fråga sig: om inte ens de mest övertygade klimatkämparna kan sluta flyga, kan man då hoppas på att alla andra i världen som tar flyget för givet ska göra det?

George Bush sa en gång apropå klimatförhandlingarna att "den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar". Ingen vill säga det högt, men faktum är att samma sak även gäller för den svenska livsstilen.

Många klimatengagerade skulle nog försvara sin flygresa med att det inte spelar någon roll om de avstår en flygresa, det krävs politiska beslut för att det ska bli någon verklig förändring. Vilket är sant, men för att sådana beslut ska tas måste folk också vilja ha dem. Och om bara ytterst få personer är beredda att avstå flyget, hur troligt är det att en politiker kommer vilja ta ett sådant beslut?

Precis som den brittiska författaren George Monbiot en gång befarade har det uppstått en symbios mellan politiker och medborgare. Medborgarna kräver att politikerna ska minska utsläppen, till exempel genom skatt, ransonering eller något annat, men innerst inne hoppas de att deras krav aldrig ska hörsammas. Politikerna kan samtidigt låtsas vidta en massa åtgärder som inte får någon större effekt, utan att medborgarna bryr sig.

Så lär det fortsätta tills dess att vår livsstil möter hårda fysiska gränser. Hypade finanskollapsgurun Nicole Foss har uttryckt detta bäst. Hon konstaterar att George Bush hade helt rätt när han sa att den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar. "Naturen förhandlar nämligen inte med dig, den dikterar".

Förmodligen kommer den att göra det snarare än många tror. Den billiga oljans era är trots allt över, det erkänner till och med oljebolagen själva. Och utan billig olja kommer det inte att finnas några billiga flygresor. Vilket betyder att man ska passa på att flyga innan det är för sent. Det finns många argument för att avstå flyget – förutom att det potentiellt kan minska risken för klimatkaos.

Flyget har exempelvis dödat mycket av idén om resande som ett äventyr. Att förflytta sig i en kabin mellan två flygplatser är bara en transport. Tar man sig däremot fram på andra sätt blir det oftast mycket mer av resa i ordets mer romantiska bemärkelse. Tåg- eller bussresenären upptäcker till exempel sådant som man inte hade förutsett, vilket flygresenären sällan kan skryta med.

Att avstå flyg innebär också att man tvingas tänka en gång extra om man verkligen behöver resa. Vad är poängen med att jobba sig halvt utbränd för att ha råd att flyga till en plats där man kan vila upp sig från jobbstressen?
Kanske bättre att inte jobba så hårt från början?

I senaste numret av Effekt skriver Josefin Olevik om hur man bäst planerar vårens långväga tågresor. Själv har jag just knåpat ihop en sväng till London och sedan vidare till Paris. Nattåget till Köln, frukost där och sedan är man framme i London lagom till lunch. Inte så långt som man kanske skulle kunna tro.
Insåg också till min förvåning att tåget mellan London och Paris faktiskt bara tar drygt två timmar. Det är en timma kortare än Stockholm-Göteborg med X2000.

Jag gillar verkligen att åka tåg genom Europa. Landskap, städer, människor och deras berättelser och öden virvlar förbi. Det är några år sedan jag senast satte mig på ett flygplan och hittills har det inte känts som en uppoffring att låta bli. Men visst funderar jag över längre resor.
Efter klimatmötet i Köpenhamn började jag grubbla över möjligheterna att ta en båt över Atlanten till nästa stora klimatmöte, i Mexiko, i december. Det kräver en viss framförhållning och en massa research. Hittills har jag inte kommit så långt, men jag tänker återkomma till det. Kanske går det till och med att följa med en segelbåt?

Annars får jag medge att hjärtat slog några extra slag när jag häromdagen fick ett mejl med en länk om framtidens stora tågprojekt: En snabbtågslinje mellan Europa och Asien. London-Peking på 48 timmar. Och byter man i Astana i Kazakstan kan man ta en annan linje ner till Delhi i Indien, genom Iran.
Går allt som planerat är linjerna klara inom tio år, skriver Ny Teknik.
Om det är ekonomiskt eller ens praktiskt realistiskt vet jag inte. Men tanken svindlar i alla fall.

Serietecknaren Robert Crumb ger en lektion i utveckling. Vart gick det fel?

Via Revolving Doors