Tåg
Peak oil på pizzerian
För ungefär ett år sedan satt jag i en taxi på väg till SVT Debatts studio i Göteborg för att debattera peak oil. Jag frågade chauffören om han kände till peak oil och han svarade att han aldrig hört talas om det. I studion fick jag känslan av att han var långt ifrån ensam.
I dag åt jag lunch på det lokala pizzahaket. Vid ett av borden intill mig sitter tre renhållningsarbetare. De pratar peak oil. Inte i termer av "va dyr bensinen blivit", utan om beroendet av olja i samhället i stort. Om att oljan inte bara är en förutsättning för hela transportsektorn, men också för att tillverka många av de produkter som vi tar för givna. Inte minst all plast. Och så diskuterar de det faktum att Norges oljeproduktion sjunker snabbare än någon räknat med och frågan om varifrån Sverige i framtiden ska köpa sin olja.
Uppenbarligen följer de andra mediekanaler än de traditionella.
Vid ett annat bord intill mig sitter två målare. Också de pratar, om inte direkt peak oil, så åtminstone livet bortom oljan. "En elbil", säger den ene, "skulle nog kunna vara bra för mig som mest kör korta sträckor inne i stan. Men han undrar vad som händer när batterierna blir äldre, som i en gammal mobiltelefon. Måste man byta batteri i bilen var femte år om man ska komma längre än till mataffären?"
Också vid det bordet med renhållningsarbetarna glider samtalet efter ett tag in i det tröstlösa teknikläget. De har hört talas om uppfinningar som skulle göra att alla bilar kan drivas med bakterier (tror jag att de säger). Men det hade också kunnat vara alger eller varför inte fussionskraft eller något annat av de technolöften som journalister verkar älska att skriva om.
Drömmar om elbilar och alger kommer inte vara till någon större hjälp den dag då oljebristen blir ett faktum även i Sverige. Men bortsett från detta så känner jag ändå en försiktig förhoppning om att peak oil-frågan kanske har börjat leta sig in i folks medvetande till slut. Till och med traditionella medier börjar intressera sig för frågan. Svenska Dagbladet hade till exempel i helgen ett uppslag om vårt samhälles stora oljeberoende.
Mest lyfts dock frågan av de som upplever en genuin oro för vad som riskerar att ske ifall världen drabbas av en oljechock utan att det finns någon beredskap för detta. MP-politikern Per Bolund skrev för några veckor sedan en bra debattartikel om att Stockholm borde ta fram en peak oil-plan. Här om dagen hade Ulf Jacobsson och Anders Wijkman från Steg 3 en debattartikel i Göteborgsposten om hur peak oil-argumentet kan vara mer effektivt än klimat-argumentet för att få till en omställning.
Att döma av reaktionerna på den senaste oljekrisen, orsakad av revolterna i arabvärlden, stämmer detta väl. Den brittiska regeringen laddar nu, enligt Guardian, för ett "omfattande energiskifte" för att komma bort från oljeberoendet. Något som de senaste fem årens klimatdebatt inte lyckats åstadkomma. Även Supermiljöbloggen skriver om detta.
Bloggrannen Cornucopia skriver om hur oljeberoende i Sverige bara fortsätter att öka utan att någon verkar bry sig nämnvärt. Det är massbilism as usual som gäller, något som det senaste numret av Ordfront undersöker grundligt. Bland annat skriver Kent Werne om hur järnvägen hela tiden nedprioriteras till förmån för vägtrafiken när det gäller investeringar. Men om oljepriset fortsätter att stiga och om det därmed blir den egna plånboken i stället för klimatet som drabbas ifall tekniklöftena om utsläppsfria bilar inte infrias blir det nog svårare att fortsätta på billinjen.
Kanske börjar samtalen på pizzerian då att handla om hur man kan minska sitt resande i stället för att jaga alternativ till oljan.
Det oemotståndliga flyget
Det är inte lätt att förena politisk övertygelse med privatmoral i ett samhälle där de flesta gör vad de känner för utan att bry sig om konsekvenserna för andra.
För några år sedan kämpade klimataktivister över hela landet frenetiskt med att försöka stoppa utsläppen. Många kreativa sätt används för att få folk att åka mindre bil, äta mindre kött och sluta flyga. Särskilt flyget blev en viktig måltavla. Flyget är som bekant en stor källa till utsläpp av växthusgaser och en flygresa till Thailand orsakar mer klimatskada än vad en genomsnittsperson lyckas åstadkomma under ett helt år. Eftersom det inte finns något realistiskt alternativ till fossilt flygbränsle kommer det moderna flyget på sikt att behöva upphöra helt om klimatmålen ska kunna nås.
En vanlig paroll när anti-flygaktivismen stod på sin topp var "flyget dödar". I flera fall gjordes tappra försök att stoppa flygtrafiken genom att ta sig in på flygplatser.
I dag är denna typ av klimataktivism så gott som död. Ingen verkar se det som en framkomlig väg att försöka få folk att sluta flyga. Och flera av de aktivister som en gång skanderade "Flygning leder till klimatkaos!" flyger numer själva på semesterresor ut i världen. De pratar kanske inte så högt om det, men ingen undkommer det allseende ögat Facebook...
Jag klandrar dock ingen som faller för frestelsen att åka på solsemester mitt i vintern eller dra iväg på festweekend till någon europeisk storstad. Det är rätt naturligt att vilja njuta samma bekvämligheter och möjligheter som personer man jämför sig med. Men man måste i så fall fråga sig: om inte ens de mest övertygade klimatkämparna kan sluta flyga, kan man då hoppas på att alla andra i världen som tar flyget för givet ska göra det?
George Bush sa en gång apropå klimatförhandlingarna att "den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar". Ingen vill säga det högt, men faktum är att samma sak även gäller för den svenska livsstilen.
Många klimatengagerade skulle nog försvara sin flygresa med att det inte spelar någon roll om de avstår en flygresa, det krävs politiska beslut för att det ska bli någon verklig förändring. Vilket är sant, men för att sådana beslut ska tas måste folk också vilja ha dem. Och om bara ytterst få personer är beredda att avstå flyget, hur troligt är det att en politiker kommer vilja ta ett sådant beslut?
Precis som den brittiska författaren George Monbiot en gång befarade har det uppstått en symbios mellan politiker och medborgare. Medborgarna kräver att politikerna ska minska utsläppen, till exempel genom skatt, ransonering eller något annat, men innerst inne hoppas de att deras krav aldrig ska hörsammas. Politikerna kan samtidigt låtsas vidta en massa åtgärder som inte får någon större effekt, utan att medborgarna bryr sig.
Så lär det fortsätta tills dess att vår livsstil möter hårda fysiska gränser. Hypade finanskollapsgurun Nicole Foss har uttryckt detta bäst. Hon konstaterar att George Bush hade helt rätt när han sa att den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar. "Naturen förhandlar nämligen inte med dig, den dikterar".
Förmodligen kommer den att göra det snarare än många tror. Den billiga oljans era är trots allt över, det erkänner till och med oljebolagen själva. Och utan billig olja kommer det inte att finnas några billiga flygresor. Vilket betyder att man ska passa på att flyga innan det är för sent. Det finns många argument för att avstå flyget – förutom att det potentiellt kan minska risken för klimatkaos.
Flyget har exempelvis dödat mycket av idén om resande som ett äventyr. Att förflytta sig i en kabin mellan två flygplatser är bara en transport. Tar man sig däremot fram på andra sätt blir det oftast mycket mer av resa i ordets mer romantiska bemärkelse. Tåg- eller bussresenären upptäcker till exempel sådant som man inte hade förutsett, vilket flygresenären sällan kan skryta med.
Att avstå flyg innebär också att man tvingas tänka en gång extra om man verkligen behöver resa. Vad är poängen med att jobba sig halvt utbränd för att ha råd att flyga till en plats där man kan vila upp sig från jobbstressen?
Kanske bättre att inte jobba så hårt från början?
Med höghastighetståg mot teknikutopin
De rödgrönas nya valaffisch får mig att tänka på en science fiction-film. En sån som både kan ses som dystopisk och utopisk. Beroende på vem man är.
Bilden signalerar stramhet, omgivningen är klinisk, färgerna nästan metalliska. Med sig i bilden har de rödgröna ledarna tagit den mest positiva framtidssymbolen de kan komma på: ett höghastighetståg.
I vårt ekonomistiska och teknikdyrkande samhälle har det blivit så att den mest respektingivande handlingen i klimatfrågan är att ösa massor av pengar över nya blänkande och snabba maskiner.
Höghastighetståg är på detta sätt perfekt. Det är beviset på att framtiden alltid är en tekniskt uppdaterad version av nutiden. Att människan löser alla problem med nya smarta innovationer.
Anhängarna av höghastighetståg menar att det är en sådan satsning som kan konkurrera ut flyget, vilket skulle minska utsläppen och därmed skapa ett mer hållbart samhälle. Men håller ett sådant argument?
I senaste numret Miljötidningen drabbar två miljöpartister samman i frågan om höghastighetstågen. Det blir en rätt belysande debatt om två helt olika sätt att närma sig framtidens samhälle.
Den ena av debattörerna, Ulf Flodin, utgår ifrån ett business as usual-scenario, där transporterna är lika många som i dag och där tåget därför måste fyrdubbla sin kapacitet. Om järnvägen ändå ska byggas ut kraftigt, varför inte passa på att bygga höghastighetståg? Han menar också att höghastighetståg är en viktig symbolfråga, "ett glamourprojekt", som är nödvändigt att satsa på för att även få med sig "gråsossar" på tåget.
Motdebattör Hampus Rubaszkin köper inte business as usual-scenariet utan väger in kraftigt förvärrade klimatförändringar och även oljetoppen. Det är, resonerar han, inte alls så säkert att det finns så mycket flyg att konkurrera med i framtiden. Och klimatkaos i omvärlden kan förändra resemönstren radikalt.
Viktigare än snabbthet är att bygga en robust, pålitlig och energisnål tåginfratstuktur, menar Hampus Rubaszkin. Hellre vanliga tåg som går i tid, än höghastighetståg som är extra känsliga för olika typer av störningar. Ytterligare ett argument mot höghastighetstågen är finansieringsfrågan. Ulf Flodin framhåller att Sverige är rikt och har råd med dyr höghastighetsjärnväg (den kostar 50 procent mer än vanlig järnväg). Men vad händer om vi får en dipp i den globala ekonomin? Och, påminner Rubaszkin, planen är att finansiera snabbtåg med höjd kilometerskatt, vilket bara funkar om dagens transporter ligger kvar på samma höga nivå.
Till detta kan tilläggas att höghastighetståg inte bara behöver el för att fungera. De är också beroende av en global och komplex industriell infrastruktur. Denna kan bli svår att hålla vid liv i en situation med stigande energipriser, bräckligt finanssystem och klimatchocker. Det är alltså varken särskilt ekologiskt hållbart eller resilient.
Som Alf Hornborg skriver i sin utmärkta bok Myten om maskinen, naturen är egentligen inte i behov av investeringar. Det är de enorma investeringarna som vi redan gjort i det industriella samhällets "teknomassa" som orsakat de ekologiska problem vi nu har att hantera. Vad får oss att tro att mer av detsamma kommer lösa problemet?
Miljötidningen ges ut av Miljöförbundet Jordens Vänner och kan beställa här.
Bloggat: Flute om samhällelig komplexitet
Media: DN:s granskning av avregerlingen av järnvägen (1, 2).
London-Peking på två dygn?
I senaste numret av Effekt skriver Josefin Olevik om hur man bäst planerar vårens långväga tågresor. Själv har jag just knåpat ihop en sväng till London och sedan vidare till Paris. Nattåget till Köln, frukost där och sedan är man framme i London lagom till lunch. Inte så långt som man kanske skulle kunna tro.
Insåg också till min förvåning att tåget mellan London och Paris faktiskt bara tar drygt två timmar. Det är en timma kortare än Stockholm-Göteborg med X2000.
Jag gillar verkligen att åka tåg genom Europa. Landskap, städer, människor och deras berättelser och öden virvlar förbi. Det är några år sedan jag senast satte mig på ett flygplan och hittills har det inte känts som en uppoffring att låta bli. Men visst funderar jag över längre resor.
Efter klimatmötet i Köpenhamn började jag grubbla över möjligheterna att ta en båt över Atlanten till nästa stora klimatmöte, i Mexiko, i december. Det kräver en viss framförhållning och en massa research. Hittills har jag inte kommit så långt, men jag tänker återkomma till det. Kanske går det till och med att följa med en segelbåt?
Annars får jag medge att hjärtat slog några extra slag när jag häromdagen fick ett mejl med en länk om framtidens stora tågprojekt: En snabbtågslinje mellan Europa och Asien. London-Peking på 48 timmar. Och byter man i Astana i Kazakstan kan man ta en annan linje ner till Delhi i Indien, genom Iran.
Går allt som planerat är linjerna klara inom tio år, skriver Ny Teknik.
Om det är ekonomiskt eller ens praktiskt realistiskt vet jag inte. Men tanken svindlar i alla fall.
Ingen fair fight mellan flyg och tåg
Den senaste veckan har diskussionen återuppstått kring om höghastighetståg är en bra idé eller inte. Bortkastade pengar: klimatpåverkan är inte särskilt stor eftersom tåget inte klarar av att locka över tillräckligt många från andra transportslag, menade Per Kågeson i DN härom dagen.
Nej, kanske inte med dagens system, där flyget går under helt egna regler. Men vem har sagt att det måste, eller ens kan, fortsätta vara så?
Jag vet inte hur många gånger jag har hört människor, från alla möjliga åsiktsläger, konstatera att folk knappast börjar välja transportmedel på ett klimatsmart sätt så länge flyget fortsätter att vara obegripligt billigt. Men sedan tar det liksom stopp. För det är inte helt lätt att skapa proteststormar där människor kräver att en bekvämlighet ska bli mer svårtillgänglig. Det behöver vi modiga politiker till, det är de som måste vara domarna i boxningsringen och se till att den ena parten inte är dopad.
I Storbritannien drivs ”Campaign for better transport”, som med en rolig film förklarar var problemet ligger. Det är ingen fair fight, helt enkelt.
Utveckling?
Serietecknaren Robert Crumb ger en lektion i utveckling. Vart gick det fel?
Via Revolving Doors
Fira samåkningsdagen på lördag
Lördagen den 3 oktober är inte bara en dag när ABF-huset i Stockholm kommer att vibrera av intressanta klimatseminarier, -workshops och -diskussioner på Klimatforum 2009. Det är också en dag som är utropad till Samåkningsdagen över hela Sverige.
Arrangör är den ideella samåkningsrörelsen Skjutsgruppen, som på Facebook länkar ihop människor som ska någonstans och har plats över med andra som behöver skjuts. Gruppen har nu över 5000 medlemmar. En
av medlemmarna, Anders Lundström, har gjort en hyllningssång till
kollektivresenärer, som du kan lyssna på här.
”Hur vi än tar oss fram denna dag så kommer vi göra det tillsammans;
för miljön, plånboken och för att det är riktigt kul.Färdmedlen är valfria; du kan fira samåkningsdagen med din bil, cykel, luftballong eller via härliga samåkningsfärdmedel som tåg eller buss.”, skriver Skjutsgruppen.
Foto: Cykeltaxi i Kenya. Jessica Karlsson/Skjutsgruppen











