Ställ om-rörelsen

Borgmästare och gerillaodlare har gjort gemensam sak. Varhelst i staden det är möjligt planteras det mat: päronträd, sallad, pumpa och krusbär. För att det är roligt, för att det får människor att må bra – och för att klimatkrisen kräver det. 

Bilarna susar förbi på båda sidor av den breda refugen. På en stensatt kant utmed en prunkande plantering balanserar Richard Reynolds med en vattentank i ena handen och mobiltelefonen i den andra. Hans smala skospetsar trycks ner i jorden när han böjer sig över några rosa blommor och fångar upp en tom godispåse.
Refugen befinner sig i närheten av Elephant- & Castle i södra London. Och Richard Reynolds är reklamaren som på sin fritid har gjort begreppet ”guerilla gardening” – att utan att be om lov odla upp stadens bortglömda jordplättar – känt för många européer.
Det var inte hans uppfinning, redan på 1970-talet myntade påhittiga odlingsaktivister i New York uttrycket. Men när Richard 2004 började plantera växter i asfaltsöknen- där han bodde, och dessutom bloggade om det, fick han uppmärksamhet i massor. Journalisterna flockades, mejl från hela världen kom in med frågor om var man kunde hitta sin lokala guerilla gardening-grupp och på sajtens forum startade diskussioner om hur man bäst kunde göra sin omgivning lite grönare.
Från början handlade det mest om att Richard Reynolds hade lust att hålla på med trädgårdsodling men saknade trädgård. Men med tiden har han upptäckt att gerillaplanteringarna även tjänar andra syften.
– Det handlar om att miljömässigt, fysiskt- och socialt förbättra platsen man bor på. Växter absorberar koldioxid, avger syre och får människor att känna sig mer avslappnade och dröja sig kvar på en plats. Och jag hade aldrig fått en sådan bra kontakt med mina grannar om jag inte hade haft planteringen på gården, säger han.
Mest blir det blommor, men också en del grönsaker. Richard berättar om sallad, kål och tomater som han just har skördat i olika delar av staden. När något är färdigt att plockas skriver han det på sin blogg så att vem som helst kan gå dit och ta för sig.
– Att odla mat är en fantastisk användning av mark och det irriterar mig att så mycket av marken i stora städer är totalt bortglömd. Det är en outnyttjad resurs, helt enkelt.
På refugen vajar lavendeln. Den har inte börjat blomma än, men gnider man några blad mellan fingrarna fyller deras doft näsan- och tränger bort lukten av avgaser.

En storstad är en märklig organism. Stolt och självtillräcklig, men samtidigt extremt sårbar och beroende av sin omvärld.
Ofta krediteras livet i betongen med ett bättre klimatsamvete. Kollektivtrafiken är mer utbyggd i staden, de flesta hus värms med centralvärme och det är lättare att få tag på ekologiskt framställd mat. Men på sätt och vis är detta kreativ bokföring – för någonstans måste ju även det som stadsbor konsumerar produceras. Inte minst det som äts. Och för att producera mat, men också för att frakta den in i städerna, behövs olja. Olja som förr eller senare kommer att bli en bristvara.
–  I London har vi ungefär tre dagars livsmedel på lager. Det är en stor matsäkerhetsfråga. Vad skulle vi göra om det inträffade en katastrof, ett terrorattentat, översvämning eller en plötslig oljekris?
Rosie Boycott har raspig röst och knackar med nageln i bordet för att understryka det hon säger.
2008 utsågs hon av Londons borg-mästare Boris Johnson till ordförande för London Food Board, som arbetar för att stadens befolkning ska få tillgång till hälsosam och lokalt producerad mat till rimliga priser.
Frågan om vad vi äter och hur vår mat produceras har många rötter och för-greningar. Rosie Boycott talar om ökad fetma i spåren av mindre matlagning, till följd av en matindustri som insett att man tjänar mer pengar på att förädla maten och sälja den som färdiga plastinpackade måltider, än att erbjuda råvaror. Hon pratar om ”matöknar” – stadsdelar i London där det inte går att köpa andra grönsaker än lök och citroner. Hon målar upp bilden av ett Storbritannien där många hem saknar matbord och där andelen av hushållens inkomster som läggs på matinköp har minskat drastiskt, eftersom det huvudsakliga målet inte har varit matens innehåll utan dess låga pris.
– Det har slagit mig att maten alltid har lämnats helt åt den fria marknaden att göra vad den vill med. Nu ägs hela världens nötköttsindustri av fyra stora företag, hela världens veteproduktion kontrolleras av fem. Det är skrämmande. Vi har inga andra så fundamentalt viktiga varor i världen som är i så få händer, säger hon.

London Food Board utbildar bland annat skolkökskockar som sedan lär barnen att laga mat. De har projekt som syftar till att föra in mer frukt och grönsaker i ”mat-öknarna”. Man försöker underlätta för skolor, sjukhus och andra offentliga institutioner att göra upphandlingar från lokala matproducenter.
Något Rosie Boycott är helt klar över är att köttkonsumtionen måste minska, eftersom produktionen av kött både kräver enorma resurser och ger upphov till enorma utsläpp av växthusgaser.
– Vi förespråkar inte att alla ska bli vegetarianer-, det skulle inte lyckas, men människor kan äta mindre och också laga mat på ett smartare sätt så att man kan få fem måltider av en kyckling i stället för att bara äta kycklingbröstet.
Ett annat verktyg är att få invånarna 
i mångmiljonstaden att själva bruka jorden.
–  London kommer aldrig att bli helt självförsörjande på mat. Men vi kan odla mycket mer än vi gör i dag. Och i den processen kan vi öka människors respekt för livsmedel, vilket innebär att man köper mindre och slänger mindre. Lyckas man bara med det har man uppnått en hel del.
Ett av London Foods sätt att uppmuntra- till egen odling är projektet Capital Growth. Tanken är att skapa 2012 nya gemensamma odlingslotter till år 2012, då London står som värd för de olympiska spelen.
Seb Mayfield, som arbetar med projektet, pratar entusiastiskt om hur meningen är att människor ska börja odla små-skaligt, inte för att rädda världen och stoppa klimatförändringarna utan för att det är – roligt.
–  Att lägga en grönsak som du har odlat- själv på din middagstallrik kommer inte att göra dig självförsörjande. Men det får dig att känna dig bra, det ger dig en kontakt med jorden vilket de flesta stadsmänniskor saknar, det får dig att fundera över matens kvalitet när du går och handlar, säger Seb Mayfield och berättar om en nybliven odlare som förklarat för honom att det har blivit svårt att handla billigt industriellt odlade morötter i storpack, nu när han har vet hur lång tid det tar att producera dem och hur goda de skulle kunna bli.

En viktig poäng med Capital Growths odlingslotter- är att de är gemensamma.
–  Väntetiderna för en vanlig kolonilott 
i London är enorma. I Camden får man vänta 40 år, i Islington 25. En av orsakerna till det är att människor får individuella lotter och kanske inte använder hela. Här odlar man i stället tillsammans.
Det ger människor som bor i samma område en anledning att mötas. Seb Mayfield berättar om hur odlingar har förändrat stämningen och minskat brottslig-heten på flera platser i London.
– Ja, det är matodling, men det handlar egentligen om så mycket mer. Människor letar efter något som gör att de kan känna sig som en del av samhället, och odling är ett väldigt enkelt sätt för det.
Hittills har runt 475 lotter frigjorts, på kanalstränder, i skolor, på hustak, i allmänna parker och trädgårdar. Nyligen kom också lokaltrafikbolaget Transport for London med i projektet och har ställt ett område ovanför Southwarks tunnelbanestation till förfogande, för att människor som bor i närheten ska kunna odla frukt och grönsaker där.
Redan innan Seb Mayfield började jobba med Capital Growth var han engagerad i stadsodling. För några år sedan startade han nätverket Food Up Front, som uppmanar människor att odla i sina fönsterbrädor, på balkonger och framför husen i stället för att stå sysslolösa i väntan på en odlingslott. Den som går med får ett startkit med fröer, lite odlingsjord, en odlingsguide- och en kontaktperson i samma område som kan svara på frågor.
– Vi ville inte bara rikta oss till människor som redan är sålda på idén att odla, utan till alla. Då måste man göra det så enkelt som möjligt för folk som vill försöka. Det är som att sätta upp gym i varje kvarter för att folk ska börja träna, säger Seb.
I början var många skeptiska och trodde att krukor skulle stjälas och odlingarna förstöras. Men deras farhågor kom på skam. Och Seb säger att man nog har fått människor som inte annars skulle intressera sig för odling att prova.
– Killen som jobbar på en bank i city har aldrig drömt om en kolonilott, men han kan ha en kruka med sallad utanför ytterdörren så att han kan plocka ett blad på väg genom dörren och lägga på smörgåsen.

I Storbritannien har nu försäljningen av fröer för att odla köksväxter sprungit om blomfröerna flera gånger om. Att odla mat har gått från att vara en sysselsättning för specialintresserade, till något som allt fler stadsbor ägnar sig åt, med intresserade i alla möjliga läger. Att det har en tydlig social funktion märks inte minst i fattigare delar. I östra London ligger Tower Hamlets, ett av Londons minst bemedlade områden. Inte långt ifrån Brick Lane, med sina gatuskyltar skrivna på bengali, bangladeshiska restauranger och hippa konstnärskvarter, låser Sufia Alam upp en omsorgsfullt låst grind som leder till en innergård omgiven av bostadshus i tegel.
Sufia Alam arbetar på Wapping Women’s Centre, ett kvinnocenter dit mestadels bangladeshiska kvinnor kommer, för att bland annat lära sig engelska. I slutet av 1990-talet bad de stadsdelsledningen om mark för att odla, eftersom intresset var stort.
På gården finns 30 odlingslotter, om-givna av träspaljéer. I jorden trängs rader av lök, sallad, koriander och pumpaplantor. Ropen från några lekande barn ekar mellan husen en bit bort.
– Många av de som bor här i området har en väldigt direkt koppling till klimatförändringarnas effekter, med släkt och vänner i till exempel Bangladesh. När vi hade en utbildning om klimatfrågor och vilka problem de orsakar i Syd kom folk ut från föreläsningssalen alldeles gråa 
i ansiktet, säger Sufia Alam.
Hon berättar att utbildningen fick deltagarna att fundera över hur de själva kunde minska sitt bidrag till klimatförändringarna, något som fick dem att inse att mycket av det de redan gör, som att bo i lägenhet, åka kollektivt, odla grönsaker och kompostera, faktiskt är en bra bit på rätt väg.
– Sedan är odlandet faktiskt också ett sätt att utöva sin religion. Islam säger att det är viktigt att ta hand om miljön, men det är ofta svårt att fullgöra det när man bor mitt i en storstad, säger Sufia Alam.

Odlingarna har lett till en omsorg om kvarteret som inte fanns förut, när många bara slängde sitt skräp på gatan utan att ens se sig om efter en papperskorg. Dessutom har lotterna betytt mycket rent socialt-. Kvinnor kommer ut från hemmet, grannar lär känna varandra, invånarna får en gemensam röst och känner att de kan påverka området.
– Förut var det vi från centret som gick runt och samlade in namn för att engagera människor i olika frågor. Nu är det kvinnorna som kommer med listor som centret får skriva under, konstaterar Sufia Alam.
Männen i området har med tiden blivit allt mer intresserade av att vara med och odla. Men lotterna på gården är bara för kvinnor.
– De får väl skaffa sin egen mark! säger Sufia Alam och skrattar.

Sara Jeswani

Är det farligt att äta mat som är odlad mitt i en stad?

Sedan bensinen har blivit blyfri är inte längre tungmetaller från bilavgaser ett problem. När Fritidsodlarnas Riksorganisation gjorde ett test av sallad som odlats mitt på den hårt trafikerade Hornsgatan i Stockholm, fann man däremot förhöjda värden av PAH, som kan ge upphov till mutationer och cancer (men som man också kan få i sig genom att grilla korv över öppen eld).
”Rekommendationen för odling av mat i en stadsmiljö är att ha ett säkerhets-avstånd till en hårt trafikerad gata på 20 meter. Det är också viktigt att skölja grönsakerna ordentligt. Man bör också vara uppmärksam på om den jord man odlar i kan ha blivit förorenad, till exempel om det tidigare har funnits en industri där.”, skriver Förbundet Organisk-biologisk odling.

Tillväxt i den svenska betongen

Som man sår får man skörda, tänker stadsodlare över hela landet som hoppat  på den nya urbana odlings-trenden. Ett av målen är att kunna plocka körsbär och minikiwi till picknicken- i parken.

Vitabergsparken i centrala Stockholm är välfylld. Picknickfiltar med tillhörande vinflaskor och människor utspridda på gräsmattan med ansiktena vända mot solen, är det gott om. Men ett av sällskapen skiljer sig lite från de andra. Bredvid ett tiotal människor som sitter i gräset nedanför Sofia kyrka står en ”dramaten”-vagn, ur vilken det sticker upp ett rangligt litet päronträd. Några grepar och en spade skvallrar om att något ska hända.
Det är en tidig sommardag 2009 och gruppen på gräsmattan lyssnar på Sandra Benson från den amerikanska organisationen Common Visions, som berättar om deras arbete med att resa runt och plantera fruktträd tillsammans med barn.
– På några timmar går barnen från att skrika att de inte vill bli smutsiga, till att gräva ner fingrarna i jorden och titta på maskar, säger hon.
Nu är Sandra Benson i Sverige och hälsar på nätverket Tillväxt, som planterar ätbara- växter runtom i Stockholm och säger sig bestå av ”alla som med spaden i handen bidrar till en fruktbar och bärkraftig utveckling av Stockholm”.
Gruppen vandrar iväg till en plats som har setts ut tidigare. Nära gångstigen, så att alla ska kunna se trädet, vid ett plank som ska ge skydd. Sandra visar hur man gör ett ”squeeze test” för att avgöra vilken kvalitet jorden har. Hon tar en näve jord och klämmer till. Håller den inte ihop utan smular, är jorden sandig och sämre på att hålla vatten.
– Men akta er för glasbitar! uppmanar hon.
Deltagarna hjälps åt att gräva ett hål. Någon- lägger en plastsäck på marken bredvid, för att jordhögen som bildas enkelt ska kunna avlägsnas. Det är viktigt att det inte ska se skräpigt ut efteråt, förklarar han.
Ingen av picknickfirarna i parken tycks reagera.
Grepen stöter på en klippa och hålet får ändra riktning. Men till slut står trädet där, med en ring av nöjda stadsodlare omkring- sig.

Några av de som har varit med längst i Tillväxt är Dante Hellström och Martin Sjöstrand. För deras del började det med irritationen över de gröna importerade äpplen som såldes i kaféet på Södertörns högskola.
– Vi ville att studenterna skulle få frukt, så vi tittade ut en trist gräsplan bredvid skolans nya bibliotek, säger Dante.
En vårkväll klädde de ut sig till trädgårdsarbetare, beväpnade sig med en historia utifall att någon vakt skulle ställa frågor, och planterade ett äppelträd och två plommonträd.
Sedan dess har det rullat på. Dante och Martin är ingalunda ensamma. På Tillväxts möten kommer människor i olika åldrar och med skiftande bakgrunder. Nu har de tillsammans berikat Vitabergsparken med krusbärsbuskar, plommonträd, körsbärsträd, jordärtskockor, björnbär och minikiwi-. Dante och Martin pratar engagerat om hur det vore om det växte mer ätbara växter i städerna.
–  Vi vill inspirera till tusentals plan-teringsaktioner, som tillsammans bildar en grön infrastruktur som ger gratis, närodlad, ekologisk frukt, bär och nötter åt alla, säger Dante och poängterar att en viktig del i arbetet är att involvera människor på plats, som vid en festival i Fisksätra, där delar av förortens torg planterades med krusbär, blåbär och hasselbuskar. Eller hur en grupp folkhögskolelärare fått en snabbkurs i trädplantering med tillhörande praktik 
i guerilla gardening.
– Det finns ett symboliskt värde i att sätta ut ett träd där det tidigare har varit asfalt, det blir ett sätt att ta tillbaka staden från bilismen, säger Martin.
Och på många sätt är det de kallar ”busplantering” också ett konkret sätt att uppmärksamma det ohållbara i dagens matproduktion.
–  De flesta fattar nog att det handlar om något större än bara en krusbärsbuske. Det är en hållbarhetsgrej. Folk har hört om klimatet och oljan. Jag tror att man kopplar ihop det, och det har vuxit fram en helt ny medvetenhet bara under det senaste året, säger Dante.

Det är inte bara i Stockholm som intresset för stadsodling växer. Över hela landet pratar arkitekter, stadsplanerare, kyrkor och studieförbund om urban odling. I göteborgska Högsbo och Bergsjön samlar projektet Stadsjord odlare med skilda kulturer och religioner. På kulturhuset Gjuteriet i Norrköping involveras ungdomar i ett projekt för att odla med permakulturteknik.
Många kommuner tycks också bli glada över att få den urbana floran berikad med fler ätbara växter. I Uppsala står kommunen för marken och invånarna för odlingen i projektet Matparken. I Malmö diskuterar nätverket Mykorrhiza med kommunen om att få göra om en centralt belägen gräsmatta till gemensamt odlingsutrymme.
– Hittar man bara rätt personer är de positiva och tycker att det är roligt med initiativ som kommer nerifrån, säger Britta Nylinder som är engagerad- i Mykorrhiza.
Nätverket startades av unga odlingsintresserade på Holma utanför Höör och har sedan spritt sig till Malmö, Göteborg --och Stockholm. Under klimattoppmötet i Köpenhamn i vintras ordnade Mykorrhiza ett eget soppkök med egenodlade råvaror.
För den som ska börja odla i staden rekommenderar Britta Nylinder att börja med pumpa och vintersquash, eftersom de breder ut sig, är vackra att se på, smakar gott och går att lagra ganska länge.
– Sedan är de inte så känsliga för om man glömmer att vattna heller.
Hon hoppas att mer matodlingar i städerna inte bara ska bidra till en mer levande miljö, utan också lyfta upp matfrågan till en konkret nivå för många som aldrig sett en grönsak växa.
– Det är ju om inte annat ett väldigt roligt sätt att kämpa för en bättre värld. Och man behöver jobba för något i stället för att bara kämpa emot det som är dåligt hela tiden.

Sara Jeswani

Här hittar du urbana matodlare

Tillväxt. 
Har bland annat skördekarta över Stockholm och ABC för busplantering.
Mykorrhiza.
 Ordnade bland annat soppkök på egen-odlade grönsaker under klimatmötet i Köpenhamn 2009. Har lokalgrupper i Malmö, Göteborg och Stockholm.
Stadsjord. 
Projektet Stadsjord i Göteborg arbetar med odling, lokal mat och samverkan i kvarteret och vill skapa en nygammal hållbarhetskultur.
Matparken. En ”medborgarträdgård” i Gottsunda, Uppsala. Här skapas en spirande grönsakspark där lokalbefolkningen är med och deltar.
Odla med solen. Ordnar deltagarstyrda studiecirklar om odling, i Fisksätra, Stockholm.
Guerilla gardening. 
Richard Reynolds hemsida, med tips om hur man till exempel gör en hemmagjord ”fröbomb”, och forum för gerillaodlare med en Sverigeavdelning.
Fritidsodlingens riksorganisation. Har bland annat kvalificerad telefonrådgivning för fritidsodlare i varje län.
Koloniliv.
 Ett forum för kolonister.

Reportage ur Klimatmagasinet Effekt nr 1/2009. Köp numret här.

Protester, kampanjer och aktioner räcker inte. För att möta klimathotet och den annalkande­ energikrisen måste medborgarna själva påbörja omställningen till ett mer motståndskraftigt, hållbart och självförsörjande samhälle. Med denna utgångspunkt sprider sig nu Ställ om-städerna, Transition Towns, världen över.
David Jonstad rapporterar från Ställ om-rörelsens epicentrum – Storbritannien.

Trots duggregnet, trots fredag kväll, trots prime time för underhållningsprogram på tv, väller folk in i S:t Peters-
kyrkan i stadsdelen Hackney i östra London. Inne i kyrkan serveras vin i plastmuggar. Flygblad delas ut och stämningen är både uppsluppen och förväntansfull.
I kyrkbänken bredvid mig sitter två kvinnor som båda arbetar i församlingen. De är lyriska. Så mycket folk som nu kommer det sällan till deras kyrka, berättar de och tror att förklaringen är en lyckad kombination. Kvällens huvudtalare är George Alagiah – karismatisk stjärnjournalist och populärt nyhetsankare på BBC. Kvällens ämne är mat, eller närmare bestämt: frågan om maten kommer att räcka till alla i framtiden.
Även inramningen är ovanligt lyckad. Lite som da Vincis målning Nattvarden, men i stället för lärljungar kantas bordet av representanter för organisationer som på olika sätt kämpar för att öka den lokala matproduktionen. Och intill dessa står George Alagiah, upplyst av en ljusstråle från ovan.
– Matfrågan kommer att vara den stora frågan för oss under resten av våra liv, predikar Alagiah. Minns ni förra året när det plötsligt, inom loppet av några veckor, blev matkravaller över hela världen? Tro mig, det var en teaser inför framtiden.
– Den viktigaste orsaken till att matpriserna plötsligt sköt i höjden, säger Alagiah, var oljan. Oljepriset var uppe i 147 dollar fatet våren 2008 och eftersom oljan är en huvudingrediens i nästan all matproduktion följde matpriserna efter.
Han fortsätter att rada upp andra orsaker till varför vi står inför en snar matkris: Klimatförändringarna ger sämre skördar och torrare marker. Vattenbristen är nu så påtaglig att indiska bönder begår självmord när de inser att de inte får upp något vatten hur djupt de än försöker borra sina brunnar. Jakten på biobränsle har gjort att vi, med Alagiahs ord, ”bokstavligen tar maten ur munnen på de fattiga människorna och stoppar den i våra bilar”. Samtidigt vill allt fler människor på jorden leva i-landsliv, det vill säga sätta i sig kött och mjölk i mängder och samtidigt kasta en fjärdedel av maten i soporna.
– För att kunna försörja Storbritannien med mat behöver vi sex gånger mer land och vatten än vi har. I dag löser vi det genom att låta andra producera maten åt oss. Men vad händer när oljan sinar?
Nyhetsankaret George Alagiah redogör, med en trovärdighet som är total, sakligt för de fakta som allt fler har tagit till sig, men som regeringarna än så länge håller ifrån sig: Att vi balanserar på kanten till en djup energikris. Att vi närmar oss peak oil, oljetoppen, då utvinningen av olja för första gången sedan den upptäcktes för hundrafemtio år sedan snart kommer att minska i stället för att öka. Samt att den billiga energi som utgjort grunden för västvärldens expanderande ekonomier därmed snart inte är billig längre, utan en bristvara.
Den enda räddningen:
– Lokalsamhällena måste stiga fram och ta kontroll över maten, säger nyhetsankaret.

Sarah Nicholl i Belsize i norra London leder in mig på en bakgård. Länge var denna plats överväxt med ogräs och buskar. Kommunens fastighetsbolag ville asfaltera och anlägga en parkeringsplats, men grannarna ville annat. De ville förvandla bakgården till en trädgård och efter ett halvårs kamp fick de igenom sin vilja. Nu är ogräset och buskarna utbytta mot potatisplantor, rödbetor, sockerärtor, kryddväxter och zuccini. Bakom projektet står Transition Belsize som på mindre än ett års tid har trummat igång en mindre matrevolution i grannskapet. Flera bakgårdar har omvandlats till odlingslotter och de har fått markägare, inklusive kommunen, att överlåta oanvänd mark för matodling. På biblioteket har de byggt upp en särskild avdelning med böcker och tidningar i ämnet. En matkedja har börjat sälja överskottet från odlingarna.
I dag är matgruppen den största av Transition Belsizes grupper och har omkring 40 medlemmar.
– Men det tog ett tag innan vi lärde oss hur vi skulle få med oss folk, berättar Sarah Nicholl. När vi startade trodde vi att det handlade om att arrangera en massa möten och pumpa ut en massa information. Men efter några månader så insåg vi att det egentligen handlar om att lära känna folk och börja bygga upp lokalsamhället. Allt är så splittrat i London. Folk flyttar ofta, det är högt tempo och stressigt. Så vi backade lite och började titta på vad som var viktigt. Om folk inte känner varandra så vill de inte prata med varandra och om folk inte pratar med varandra kommer man inte särskilt långt.

Samtidigt – när folk väl börjar prata med varandra kan det gå väldigt fort. Det som skett i Belsize det senaste året har skett parallellt i flera hundra andra stadsdelar, hela städer och byar, så kallade Transition Towns – Ställ om-samhällen. De finns i USA, Australien, Italien och ett dussintal andra länder, men framför allt finns de i Storbritannien och det är mot stadsdelar som Belsize som det mesta intresset nu riktas.
De första Ställ om-samhällena uppstod på landsbygden där förutsättningarna är bättre än i städer. I mindre samhällen finns ofta en starkare gemenskap, där finns land att odla mat på och där är folk mer rotade i sitt lokalsamhälle. I städerna är utmaningen större. Det är inte säkert att folk ens identifierar sig med området de bor i, de flesta känner knappt sina grannar och vad gäller matfrågan – hur sjutton löser man den i en stad med miljontals människor men bara små plättar av odlingsbar mark?
Ingen vet, men mycket tack vare Ställ om-rörelsen har frågan hamnat i blixtbelysning. Matfrågan diskuteras överallt. Londons borgmästare har just lanserat projektet Capital Growth som syftar till att anlägga 2 012 nya odlingslotter till dess att London står värd för OS, sommaren 2012. Inte av en slump tillhör den första odlingslotten en Ställ om-stad: Transition Brixton.
Brixton är en av de stadsdelar som kommit längst i ställ om-arbetet, även om det inte syns så mycket på ytan. Än så länge är denna fattiga och multietniska del av södra London mest känd för sin starka musikkultur liksom sin stora karibiska befolkning, men Duncan Law arbetar hårt för att Brixton även ska bli en inspirationskälla för andra storstadsmiljöer som vill ställa om. Han är en av eldsjälarna i Transition Brixton och är lätt att hitta i myllret utanför tunnelbanestationen, trots att vi inte träffats tidigare. Han cyklar upp på trottoaren på en liggcykel, studsar upp ur sadeln och hinner mingla runt med ett par personer i folkhavet innan han tagit sig fram till mig – just kommen från ett möte med en företagsgrupp i Brixton om den lokala valuta som Transition Brixton snart lanserar. Duncan berättar med entusiasm:
– Poängen med en lokal valuta är att pengarna inte försvinner från lokalsamhället. Köper jag till exempel något på Tescos här försvinner 90 procent av det jag betalat från Brixton. Med en valuta som är lokal går pengarna i stället runt här i Brixton, det stärker den lokala ekonomin och bygger upp relationer mellan lokala producenter och affärsinnehavare.
En annan fördel, förklarar han, är att bara idén om en lokal valuta har satt igång en diskussion om vad en lokal ekonomi är och vad vi värderar i en sådan. ”The Brixton Pound” (med Brixton-kändisar som David Bowie och Linton Kwesi Johnson på sedlarna) lanseras nu i höst, och i slutet av sommaren hade över femtio företag, restauranger och butiker meddelat att de kommer att ta emot den nya valutan. Även kommunen stödjer projektet.
På 1800-talet var lokala valutor vanliga, nu håller de på att få en renässans. Två av de tidigaste Ställ om-städerna, Totnes och Lewes, har sedan ett par år tillbaka framgångsrikt infört lokala valutor och nyligen tryckt nya sedlar. The Brixton Pound blir den första valutan för en stadsdel.

Framgångarna för Ställ om-rörelsen förklaras ofta med den känsla av hopp och till och med nöje i att på ett väldigt handfast sätt förändra samhället. Men hur käckt det hela än ser ut på ytan ligger en klump av desperation i magen på alla jag träffar. För Alexis Rowell innebar insikten om klimat- och energikrisen att hela hans liv förändrades.
– Jag vaknade upp en dag och insåg att Nordpolen kommer att ha smält under min livstid. Det gjorde att jag gick in i en tre dagar lång depression. När jag kom ut ur depressionen insåg jag att jag var tvungen att förändra mitt liv. Tidigare var jag en internationell företagare och flög mycket i mitt jobb. Först slutade jag flyga, sedan sålde jag bilen, jag började odla massor av mat på balkongen och så vidare. Och efter det bestämde jag mig för att försöka förändra mer – genom politiken.
I dag är Alexis Rowell kommunpolitiker och aktiv i Ställ om-staden i Camden där han bor. Mycket av sin tid ägnar han åt att få andra politiker att förstå mer av utmaningen. Trots den snabba utvecklingen för Ställ om-rörelsen och andra liknande inititativ anser nämligen Alexis Rowell att politikerna måste ta fram en krisplan.
– Nästan all mat, allt vatten, all energi kommer utifrån. London kommer bara att överleva en seriös peak oil-chock om någon har förberett så att den viktigaste servicen fungerar. Det är fullt möjligt, fast vi har inte särskilt mycket tid. Problemet är att folk inte verkar vara beredda att reagera innan krisen är ett faktum. Och då är det för sent.

Utanför en jamaicansk restaurang i Brixton där reggaen flödar ur feta högtalare säger Duncan Law det som många andra i rörelsen ger uttryck för: Det är inte säkert att detta kommer att fungera, men vad kan man göra annat än att kämpa vidare?
– Att få saker att hända uppifrån har hittills inte visat sig fungera, så vi försöker åstadkomma förändringen underifrån i stället. Problemet är att om vi inte lägger fram vårt budskap på ett väldigt vänligt sätt uppfattar folk det som ett hot mot deras drömmar. Samtidigt som vi måste vara ärliga med att vi inte tror att ekonomisk tillväxt är lösningen på folks problem. Många befinner sig i ett överlevnadsläge snarare än hållbarhetsläge. För att få dem till det senare gäller det att förklara vad överlevnad är på en något längre sikt.
Å andra sidan: ju längre väntan på att ”det ska vända” drar ut på tiden – utan att det faktiskt vänder – desto mer attraktiva framstår Ställ om-rörelsens idéer. Som The Guardians Madeleine Bunting skriver i en kommentar:
– De tar itu med den sociala recessionen, känslan av hur lokalsamhället kopplas bort och faller isär, samtidigt som idéerna ligger i linje med den enorma beteendeförändring som kommer att krävas för att vi ska få ett samhälle med låga utsläpp. Det är mycket troligare att sådana beteendeförändringar sker genom relationer mellan människor än som ett resultat av att misstrodda politiker dikterar förändring. Det hela skapar en oväntad aptit för politiskt engagemang i en tid av utbredd desillusion med den konventionella politiska processen.

Följaktligen har omfamningarna från politikerna inte låtit vänta på sig. Storbritanniens miljöminister Ed Miliband hyllade i ett tal förra året Ställ om-rörelsen som han menade gjorde ett ”oerhört viktigt arbete” för att ”engagera människor i en folkrörelse som kan sätta press på politikerna”. En undersökning visade att The Transition Handbook av Rob Hopkins var en av de mest populära böckerna bland brittiska parlamentsledamöter. Och i somras kom inte helt oväntat den brittiska regeringen med sitt eget ställ om-initiativ: ”The low carbon transition plan”.
Men Ställ om-rörelsen har också fått stå ut med kritik, både från de egna leden och utifrån. Den vanligaste kritiken är att rörelsen domineras av vit medelklass. Hur ska man kunna förändra samhället om man inte lyckas få med sig arbetarklassen och personer med utländsk bakgrund?
Ingen förnekar att detta är ett problem, men det finns också flera exempel på Ställ om-städer som framgångsrikt bygger upp sin bas i områden som huvudsakligen bebos av just arbetarklass och invandrare. Många arbetar också hårt på att bredda rörelsen. En av dessa är Lucy Neal som är aktiv i Transition Tooting i södra London. På den konferens som Transition-nätverket i Storbritannien arrangerade i våras var hon en av de hårdaste kritikerna mot att stora grupper i samhället än så länge lämnats utanför.
Som alla andra jag träffar från olika Ställ om-städer kan Lucy Neal varken stå eller sitta still. Hon befinner sig i ständig förflyttning. Det är så mycket hon vill visa. Tusen idéer om vad den gamla nedlagda biografen borde användas till, vad som skulle kunna läras ut på arbetsförmedlingen, vilka områden som borde bli matodlingar och så vidare. Hennes energi och entusiasm skvallrar om att hon förmodligen kommer att genomföra åtminstone hälften av idéerna.
Vad gäller ambitionen att bli en rörelse för alla är detta redan på gång. Lucy Neal berättar om hur Transition Tooting genomförde en sorts pilgrimsvandring längs stadens huvudgata för att få med sig de religiösa samfunden på Ställ om-spåret. Sikh-templet, moskén, katolska kyrkan, synagogan och så vidare. På varje ställe hölls ett möte utifrån respektive religions syn på människans förhållande till naturen. Borgmästaren själv följde med halva dagen och överväldigades av mottagandet. För Transition Tooting innebar denna dag att deras nätverk vidgades enormt.
Halvvägs ner längs huvudgatan dyker Lucy in hos apotekaren Indrajit Patel för att uppdatera honom om några av de kommande projekten för Transition Tooting, bland annat en stor matfestival. Indrajit Patel är redan ombord. Han har själv börjat organisera butiksägarna i samma affärslänga för att odla mat på bakgården.
– Det finns ett stort behov av utbildning, säger han. Vi måste lära oss att bli mer självförsörjande och lära oss återanvända resurserna. Så det senaste jag jobbar med är att samla ihop matoljefat som folk slänger och så skär jag sönder dem har mina växter i dem, säger han stolt.

Det finns något förlösande i att börja prata om sådant som varit centralt för människor i alla tider, men som under oljeeran hamnat i skymundan av konsumtionssamhällets statusjakt. I S:t Peters-kyrkan sjuder publiken av frågor och åsikter efter att George Alagiah avslutat sitt föredrag om maten. Varför är inte all odling ekologisk, varför över huvud taget tillåta något annat? undrar någon. Vi borde ransonera. Inte bara oljan, utan kanske även maten, anser flera. En man från Ghana förklarar att kvällen öppnat hans ögon för problemet med framtidens matförsörjning när energin blir dyrare. Många uttrycker frustration över de dåliga framtidsutsikterna.
Med i panelen sitter Ian Westmoreland från Transition Hackney, en av de organisationer som arrangerat kvällen i S:t Peters-kyrkan. Han instämmer med de i publiken som uppgivet konstaterar att de förändringar som måste till är så enorma att de nästan känns omöjliga. Men, säger han, drygt två hundra Ställ om-städer världen över har redan börjat göra dessa förändringar.
– All den kreativitet som vi har använt för att skapa problemet kan vi också använda för att lösa det.
För som allt fler vittnar om: känslan av att kunna förändra tillsammans, om än i det lilla, ger faktiskt något mer än bara grönsaker och ett starkare lokalsamhälle. Nämligen en bot mot uppgivenheten.

LOKALT SVAR PÅ GLOBALT PROBLEM

Det handlar inte bara om att göra samhället mer hållbart, betonar Ställ om-konceptets utvecklare Rob Hopkins. Klimatförändringar och en snabbt uppseglande energikris kommer att påverka våra samhällen vare sig vi vill eller inte. För att möta denna utmaning gäller det att skapa samhällen som är resilienta. Ordet resilient är relativt nytt i det svenska språket och översätts närmast med motståndskraftig – eller förmågan att klara av och återhämta sig från störningar. Exempelvis har ett samhälle som är beroende av att mat fraktas till staden med lastbilar en låg resiliens eftersom det snabbt skulle få problem om det blev brist på energi att driva lastbilarna med.
Ställ om-konceptet betonar därför vikten av att öka samhällets resiliens. Genom att öka graden av självförsörjning på till exempel mat, vatten, energi och andra resurser. Dessutom ökar resiliensen om människor känner varandra, om produktionen och konsumtionen är mer lokalt förankrad och ekonomin mindre beroende av omvärldens svängningar.
Strategin för att lyckas med detta är att öka medvetenheten om de utmaningar som samhället står inför och samtidigt mobilisera människor till att påbörja de förändringar som måste till för att kunna möta dessa utmaningar. Så långt som möjligt strävar rörelsen efter att utnyttja de kunskaper och tillgångar som finns i lokalsamhället för att genomföra omställningen.

Rob Hopkins började utveckla konceptet om ”Transition Towns” medan han arbetade som lärare i ekologisk design på Irland. När han flyttade tillbaka till Storbritannien och byn Totnes i södra England sattes idéerna i verket på allvar och möttes snabbt av ett stort intresse, både i Totnes och i andra delar av Storbritannien.
Efter att ha spridit sig över de brittiska öarna fick rörelsen fäste i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och en rad andra länder. I dag finns över två hundra officiella Ställ om-städer och flera tusen som är under uppstart.
I höst lanseras rörelsen i Sverige efter närmare ett år av förberedelser. I somras fick nätverket Ställ om Sverige officiell status som den svenska delen av det internationella Ställ om-nätverket. Flera svenska orter ligger redan i startgroparna för att lansera sig som Ställ om-städer.

David Jonstad

Efter klimatmötet i Köpenhamn skrev den brittiske författaren och journalisten Mark Lynas en uppmärksammad artikel om att haveriet kunde skyllas på Kina. Nu har Aftonbladet Kultur översatt artikeln och gett den rubriken "Så spelade Kina bort vår framtid". Den inleds så här:

"Köpenhamn var en katastrof. Det vet vi. Men sanningen om vad som faktiskt hände riskerar gå förlorad bland alla rykten och ofrånkomliga ömsesidiga beskyllningar. Sanningen är denna: Kina undergrävde förhandlingarna, förödmjukade medvetet Barack Obama och insisterade på en förfärande ”uppgörelse” vars syfte var att västvärldens ledare skulle bära skulden. Hur kan jag veta detta? Jag var i rummet och såg det ske."

Det är såklart intressant att få en inblick i klimatförhandlingarna på toppnivå och visst verkar Kina ha bromsat förhandlingarna, men tyvärr säger artikeln mer om Mark Lynas än om den globala klimatpolitiken.

Sanningen är denna: Mark Lynas har tappat greppet om klimatfrågan och gör nu mer skada än nytta för klimatrörelsen. Hur kan jag veta detta? Jag har läst i princip allt han skrivit de senaste fem åren och jag har träffat honom personligen.

Det verkar som att Mark Lynas-förändring startade efter att han skrivit boken Sex Grader vilken går igenom kollapsen av världens ekosystem, med stegrande intensitet, grad för grad. Extremt otäck läsning. Jag känner många som inte orkat sig längre än till tre grader. Kombinationen av djupa kunskaper om klimathotet och trögheten i politiken påverkar ofrånkomligen människor på olika sätt. För Mark Lynas del verkar det som att han genomgått en gradvis desillusionering.

Det började på klimatmötet på Bali 2007 som Lynas utnämnde till en framgång, särskilt EU:s "ambitiösa" målsättning om att halvera de globala utsläppen till 2050. Den som har koll på siffrorna vet dock att en halvering till 2050 inte är i närheten av att vara tillräckligt.

Ett år senare skrev Lynas en artikel i Svenska Dagbladet om att framtidens energikälla stavas kärnkraft.

Och medan allt fler inser att ökad tillväxt inte leder till mindre utsläpp, utan mer, började Mark Lynas propagera för att vi måste "växa oss ur den ekonomiska krisen".

Det senaste exemplet är alltså misslyckandet i Köpenhamn där Mark Lynas ger Kina och även Indien skulden. I en uppföljningsartikel säger han rent ut att det är fel med klimaträttvisa.

Mark Lynas betydelse för klimatfrågan har varit stor. Inte minst för mig själv som drogs in i frågan genom hans första bok Oväder 2005. Sedan dess har jag kastat mig över allt han har skrivit på sin blogg, i New Statesman, The Guardian och i Sex Grader. Tre gånger har jag träffat honom, senast i somras på Tällberg Forum. Det blev en bekräftelse på att han har tappat greppet, eller åtminstone tron på möjligheten att ställa om till ett hållbart samhälle. Han fnös åt Transition-rörelsen och spådde deras borttynande inom några år. Det enda som verkade ge honom verkligt hopp var nya kärnkraftverk.

Det är också så han argumenterar mot de som vill ha klimaträttvisa, alltså att rika länder måste ge fattiga en större del av den begränsade mängd utsläpp som kan göras utan att riskera en klimatkatastrof. Mark Lynas hävdar att det är fel, bättre är att bygga förnyelsebar energi och kärnkraft i stor skala så att den fossila energin kan ersättas. Därmed ansluter han sig till den teknikoptimism som visserligen är väl utbredd, men som saknar vetenskapligt stöd. Såväl FN:s klimatpanel IPCC som Internationella Energiorganet IEA är klara med att den fossila energi som utgör 85 procent av världens energimix inte låter sig bytas ut i en handvändning. Särskilt inte som efterfrågan på energi snabbt ökar i en värld som törstar efter ekonomisk tillväxt.

Jag har tidigare skrivit om varför det är märkligt att lägga så stor del av skulden på Kina när de bara gör som de rika länderna gör – sätter sin egen utveckling främst. Även Rikard Warlenius på Arbetarens Klimatblogg har på samma sätt kritiserat Mark Lynas artikel.

Säkert vill Mark Lynas väl, men resultatet av hans skeva analys blir tyvärr endast att han bara bidrar till att skjuta fram den nödvändiga omställningen till ett hållbart samhälle.

Transition Town-rörelsens frontfigur Rob Hopkins blev i somras inbjuden till att hålla tal på prestigefyllda TED talks, en stund efter Al Gore. Nu finns talet, 16 minuter långt, på nätet. Om vårt beroende av oljan och behovet av en omställning där vi lär oss leva fossilfritt: