Omställning

Så här dags brukar bloggar och tidningar vara fulla av förutsägelser av vad det nya året kommer att bjuda på. Jag får en stark känsla av att färre än vanligt vågar sig på en framtidsspaning för 2012. Kanske för att 2011 var en bra påminnelse om hur omöjligt det är att förutse framtiden. Hur många hade för ett år sedan spått arabrevolten, Fukushima eller eurons dödsrosslingar?

De helt oväntade händelserna – de svarta svanarna – tenderar att förändra historien i betydligt högre utsträckning än de väntade.

Här följer ändå en sammanställning av några olika röster som blickat in i spåkulan.

På skuldkrisfronten är det såklart en öppen fråga om, eller hur stor del av, eurosamarbetet som överlever. Centre for Economics and Business Research (CEBR) är helt säkra på euron är borta inom tio år och tror att 2012 är året då eurokollapsen inleds, rapporterar The Telegraph:

It is not a done deal yet – we are only forecasting a 60pc probability – but our forecast is that by the end of the year at least one country (and probably more) will leave.

Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet tycker att man bör hålla extra koll på  Kinas ekonomi under 2012:

Tjugo år efter Sovejtunionens sönderfall ligger mer makt än någonsin i händerna på en politbyrå. Det är till det kommunistiska Kina som västvärldens direktörer ständigt sätter sitt hopp. När finanskrisen slog till 2008 öste Kinas toppgarnityr på i bästa planekonomiska stil och beordrade byggandet av allitfrån broar till enorma bostadskomplex. Allt finansierades med nytryckta pengar som lånades ut via bankerna. Ifjol började det komma tecken på att detta skapat en bubbla med påföljande skuldkris. Under 2011 var Kinas ledare pigga på att tillrättavisa USA och Europa. Under 2012 får de sannolikt fullt upp på hemmaplan.

Aaron Newton, författare till A Nation of Farmers: Defeating the Food Crisis on American Soil, varnar för en överdos av Maya-kalender-skämt:

The average US citizen will lose one week of 2012 due to the pervasiveness of Presidential campaign commercials on TV. A structural collapse of the global financial system will usher in rationing of key items including some foods. Everyone will be sick of Mayan Calendar jokes by Mid-March

Christine Patton, Transition Oklahoma City bygger vidare på den eskalerande konflikten mellan USA och Iran:

With the presidential election looming, President Obama takes the time-honored path trod by Presidents, Kings, and Emperors before him and (reluctantly) triggers a military action aimed at corralling a desperately sabre-rattling Iran, which happens to have a not-so-subtly expanding nuclear program, a threatened capability to block the Straits of Hormuz, and the third highest amount of world oil reserves. Operation Duck and Cover distracts the public from the country’s growing tent cities and loathsome bail-outs.

Collin Campbell, geolog, tidigare chef inom oljeindustrin och grand old man inom peak oil-forskningen ser både vinnare och förlorare:

The decline of production during the Second Half of the Oil Age, which now dawns, implies economic and financial contraction. The transition threatens to be a time of great tension as already seen in demonstrations from Moscow to Wall Street and revolutions in the oil-rich Arab world. Coming to terms with what unfolds is a major challenge but as always there will be winners, who react in a positive way, and losers, who continue to live in the past.

I samarbete med filmaren Tomas Boman och produktionsbolaget Andersö&Boman försöker vi – i videoform – fånga in olika delar av den omställning som vårt samhälle står inför. Filmerna består av korta intervjuer med olika personer som förklarar problemen eller föreslår sätt att hantera dem.

Intervjuade personer

Nicole Foss, grundare av finansbloggen The Automatic Earth.

Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet

David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut

Anders Wijkman, författare till boken Den stora förnekelsen

Sorterat utifrån ämne

Ekonomi

Skuldkrisen (Foss)

Tillväxt (Foss)

Pengar (Hornborg)

Energi

Kärnkraft (Foss)

Förnybar energi (Foss)

Tekniktro (Hornborg)

Ekologi

Resurskrisen (Hornborg, Jonstad, Wijkman)

Omställning

Allmänt om omställning (Wijkman)

Kultur och psykologi (Hornborg, Jonstad, Wijkman)

Bygga resiliens (Jonstad)

Kollaps (Jonstad)

Best of

Alf Hornborg: Maskinen – vår tids fetisch

Nicole Foss: Om det finansiella systemet och finansbubblor

Anders Wijkman: Omställning

David Jonstad: Evigt framsteg eller apokalyps

Lillemor Boschek, en av de Chalmersstudenter som förra året bjöds in för att skissa på ett hållbart Alingsås, presenterar sin vision.

Det händer att jag hälsar på i min barndomsstad Alingsås. Det brukar alltid vara ett skönt avbrott i min vardag, men på sistone har besöken där fått en ny dimension.

Alingsås, en liten stad med runt 25 000 invånare, måste ha en av landets mest aktiva omställningsgrupper med sina över 70 medlemmar. Att gå genom stadskärnan tar normalt inte mer än några minuter, men när jag för några veckor sedan gick tillsammans med en av nätverkets aktiva en solig eftermiddag tog det sin tid. Här och var stötte vi på andra medlemmar eller personer som är på väg in i nätverket genom veckoträffarna på ett av stadens kaféer, där man ses och samtalar om något omställningsrelaterat.

I en av Alingsås parker har nätverkets odlingsgrupp, bestående av ett tjugotal personer i åldrar mellan 7 och 79 år, fått en bit jord och anlagt grönsaksodlingar som de sköter tillsammans. I ett hörn av trädgården står det egenhändigt gjorda insektshotellet (se fotot här till höger), som ska dra pollinatörer till odlingen.

En person som är aktiv i gruppen har nu anställts på deltid av Alingsås kommun för att utbilda kommunanställda och politiker i energi- och resursfrågor, ur ett globalt såväl som ett lokalt perspektiv. Några andra har blivit återkommande peak oil-föreläsare på Chalmers arkitekturutbildning.

Till och med lokaltidningarna, som jag inte minns som några direkta spjutspetsar i samhällsfrågor, verkar följa omställningsrörelsen med intresse och förklarar bakgrunden om oljetoppen och klimatet.

Omställarna i Alingsås är förstås inte ensamma. Utanför Göteborg träffar jag personer från Omställning Göteborg som gör ett stort arbete på Tillsammansodlingen strax söder om Mölndal. Här tog de förra våren över bördig mark från en pensionerad KRAV-bonde och odlar nu så mycket att det räcker både till dem själva och till försäljning.

Omställningsrörelsen är fortfarande ung och gör kanske inte så stort väsen av sig, men sättet den växer på inger åtminstone mig hopp. Medan ekonomier skälver världen över finns det människor som sakta men säkert provar sig fram till andra sätt att leva på. Långt ifrån alla har en bakgrund i miljörörelsen. Det gemensamma är insikten om att sättet vi lever på idag inte fungerar och att det är enklare - och roligare - att göra något åt det tillsammans.

Det är inte bara i Sverige som det rör på sig. Frankrike har nyligen haft sin första stora omställningskonferens. På samma ställe läser jag att det Albanien fått sitt första nätverk, samtidigt som rörelsen ser ut att fortsätta växa i andra delar av världen.

Men alla ser inte lika positivt på utvecklingen. I USA finns nu de som har fått upp ögonen för omställarna och ser i dem en konspiration med glasklara länkar till... CIA. Samt det läskiga nätverket "Agenda 21". Allt förklarat på 47 sekunder i videon nedan. Kanske ska man ta det som ett tecken på att omställningsrörelsen nu har blivit stor nog för att tas på allvar i alla läger..?

När jag intervjuade forskaren Marcus Carson för Effekt i höstas berättade han att svenskar anses väl rustade att ta till sig budskap om klimatförändringar eftersom vi ofta lever nära naturen, tack vare små städer och gles befolkning. Tre år i London har gett mig en god bild av ett motsatt scenario – här passerar mitt pendeltåg Peckham där folk växer upp utan att någonsin besöka en skog, och med 40 förbirusande tåg i timmen. Engelsmännen i gemen ifrågasätter inte emballaget och förpackningarna som allt från tvättmedel till äpplen levereras i. Ofta tänker jag att det är förståeligt att Transition Town-rörelsen slog igenom i Storbritannien långt innan den nådde Sverige – den behövs så mycket mer här.

En ofta återgiven statistik-uppgift: Sedan år 2007 bor mer än 50% av jordens befolkning i städer. Aldrig förr har så många människor haft betonghus, järnvägsspår och biltrafik utanför fönstren i stället för åkrar, skog och en betande ko. Allra tydligast är urbaniseringen i fattiga länder, men även västvärlden måste kämpa mot liknande mönster. Här, precis som i syd, är frågan dessutom läskigt förknippad med klass. Bor du i en stad? Grattis. Ju sämre socioekonomisk status du har, desto större risk att det blir du som får bo i en av de där lägenheterna med utsikt över järnvägsspår och industrier.

Saken är inte biff bara för att man bor granne med en skog heller. Även om vi har tillgång till naturen blir vi allt mer främmande för den. Den är inte längre en naturlig (ursäkta) del av våra liv. Kunskap om hur man gör upp eld, vallar skidor och bestämmer om en svamp är ätlig klarar allt mer sällan hoppet från äldre genertaioner till yngre. Naturen är inte längre vår bakgård – den är okänt territorium. Och konsumtionshets har inte gjort saken bättre: En tältutflykt i närområdet tacklas med superavancerat tält gjort för storm på K2, thermounderställ för -50 och vindtygsjacka framtagen för ihållande hagel. Vi kan köpa upplåsbara campingkuddar, engångsgrillar och utomhustoaletter. Myggmedel, anti-ormserum och antihistamin. Att utrusta sig för en naturupplevelse är som att utrusta sig för en rymdfärd. Uppfattningen om att det är dyrt att ge sig ut på vandring hjälper dessutom inte stadsbor från en lägre socioekonomisk grupp att reclaima sin bit av skog och mark.

Jag vet inte vad jag försöker få sagt, riktigt. Att befolkningsökningen och urbaniseringen måste hämmas, antar jag, och inkomstskillnaderna med. Fram till dess får jag fortsätta att avlägsna plastemballage för att äta ett äpple.

(Urbanisering medför andra problem också, som minskad bostadsyta. Läs till exempel George Monbiot’s text om hur de fattiga får maka på sig och om bostadsfotavtryck.)