Ställ om-rörelsen

Finns tiden för att bygga det lokala och hållbara samhället?

Ett samhälle som är energieffektivt och som hushåller med ändliga naturresurser måste, menar många, bli mer lokalt. Men hur ska dagens ofta fragmentiserade lokalsamhällen stärkas så att de kan utgöra grunden i en hållbar samhällsomställning?

Har folk över huvud taget tid att bry sig, stressandes mellan jobb, familjebestyr och annat som slukar tid?

En debatt om detta pågår just nu mellan några av nyckelpersonerna bakom idéerna om samhällets behov av en snabb omställning.

Amerikanske författaren John Michael Greer menar att det inte bara finns vinster med att skapa ett starkare lokalsamhälle, det innebär också kostnader. Tid är en, en annan är att ge upp delar av sin autonomi. Greer konstaterar att denna autonomi som många åtnjuter i det amerikanska samhället är något som värderas väldigt högt vilket förklarar varför så få är beredda att offra den. Å andra sidan, säger Greer, alternativet i den värld som formar sig omkring oss är klart värre än att ge upp delar av sin autonomi.

Den amerikanske aktivisten, författaren och populära bloggaren Sharon Astyk är inne på att det viktigaste är att undanröja tidshindret. Kort och gott genom att få fler att jobba mindre genom att minska sina utgifter.
– Jag underskattar inte den enorma svårigheten för folk att göra detta och vad de måste offra. Men ändå, vad som är mest nödvändigt för att etablera ett lokalsamhälle (community) är tid, det som det enskilt svåraste att skaffa sig.

Transition Town-rörelsens grundare Rob Hopkins kommenterar i ett mycket läsvärt inlägg debatten genom att slå ett slag för de sociala entreprenörerna. De som trots alla hinder lyckas dra igång de projekt som inspirerar fler till att hänga på. Hopkins poäng är också att man inte bör ha inställningen att "community" (å vad jag saknar en vettig översättning av det ordet) är något som man måste skapa från grunden, utan att någon form av "community" på olika sätt existerar överallt. Kanske inte på det sätt som man själv föreställer sig det, men det är ändå ofta en grund att bygga vidare ifrån.

Det jag tycker är hoppfullt är att trots hinder som tidsbrist och rädsla för att behöva samarbeta med sina grannar, är det starka och solidariska lokalsamhället fortfarande ett ideal eller dröm för många. Du vet, de ibland lite rosenskimrande bilderna av kvarterskrogen dit du kan gå själv och veta att du inte kommer att känna dig ensam, den charmiga kvartersbion eller den lagom stora matbutiken som ligger på gångavstånd och där man gärna småpratar lite med ägarna medan man handlar.

Det kanske inte räcker för att folk spontant ska vilja realisera sina ideal, men det är förhoppningsvis tillräckligt för att de ska bli nyfikna när några börjar experimentera med något lokalt projekt som är öppet för alla att ta del av.

Det är i varje fall en start.

Här är ett Al Jazeera-reportage om Ställ om-rörelsen som ägnar sig åt att ta de där första trevande stegen:

En vanlig invändning mot Ställ om-rörelsen är att den är isolationisk genom sitt betonde av lokalsamhället som viktig del i omställningen.

Här svarar den indiske aktivisten Vandana Shiva på frågan om hur Ställ om-rörelsen (Transition Towns movement) kan hjälpa människor i utvecklingsländer:

Allt fler blir medvetna om den djupa kris som mänskligheten befinner sig i på grund av ett förändrat klimat och övernyttjade resurser. Samtidigt är det fler och fler som börjar tappa tron på möjligheten att undvika en kollaps.

Det är en svår balansgång att förklara allvaret i krisen utan att folk tappar hoppet, eller stänger av. Att trigga det krismedvetande som behövs för att effektivt kunna svara på krisen lockar oundvikligen fram drastiska exempel och ett alarmistiskt språk.

I rapporten "Warm Words – How are we telling the climate story and can we tell it better" varnar författarna för att det sensationella språket i klimatfrågan riskerar att utvecklas till en sorts klimatporr. Till slut fungerar de apokalyptiska beskrivningarna snarare som en kittlande lockelse än ett avskräckande budskap. Det blir overkligt och spännande, precis som i en bra film.

Ingen kan dock förneka att konsekvenserna av skenande klimatförändringar i kombination med tömda oljereserver, utarmad jordbruksmark, utfiskade hav och så vidare ligger nära våra föreställningar av en kollaps eller, om man så vill, en apokalyps.

Nyligen publicerade The Guardian en brevväxlning mellan de brittiska klimatdebattörerna George Monbiot och Paul Kingsnorth om huruvida det är möjligt om ens önskvärt att försöka rädda civilisationen.

Det är en fascinerande och hård ordväxling där båda har uppenbara poänger. Kingsnorth menar att det nuvarande systemet inte visar några som helst tecken på att låta sig reformeras till vad som krävs för att undvika en kollaps. Vi har redan passerat "the point of no return". Bättre än att stånga huvudet blodigt mot väggen är att förbereda sig:

"Utmaningen ligger inte i att försöka stötta upp ett söndervittrande imperium med vågmaskiner och globala möten, utan att börja fundera på hur vi ska leva när det faller och vad vi kan lära oss från dess kollaps."

Monbiot replikerar att detta är att ge upp hoppet om att kunna skapa en kontrollerad omställning av samhället så att miljarder människor slipper utrotas i kollapsen. Även om han medger att chanserna att klara detta är små och snabbt krympande.

Läs hela brevväxlingen här.

En liknande brevväxling skedde tidigare i år mellan den amerikanske författaren Richard Heinberg och Rob Hopkins, grundaren av Ställ om-rörelsen i Storbritannien. Knäckfrågan är återigen: hur motiverar man människor att börja agera? Genom hopp eller rädsla?

Det vore lätt och mest politiskt korrekt att svara hopp. Men intressant nog har de Ställ om-städer (Transition Towns) som nu sprider sig genom USA ett betydligt starkare drag av förberedelse för en eventuell kollaps jämfört med Ställ om-städer i Storbritannien. Kanske för att den amerikanska kulturen innehåller mer rädsla än den brittiska.

En slutsats skulle därför kunna vara att olika budskap fungerar olika beroende på kultur eller person. Men också att allt behövs. Både rädslan och hoppet. Både kampen för att undvika en kollaps, men också förberedelserna för en situation där denna kamp, i värsta fall, förloras.

Filmtips: Earth 2100: The final century of civilization?