Sara Jeswani

Fredag eftermiddag och bilarna fyller parkeringen på storköpet inte långt från där jag bor. Människor med veckohandling i tankarna och inköpslistor i händerna strömmar in genom dörrarna.

Vad gör konsumtionen med oss? Den har gjort oss till konsumenter, svarar psykologen och författaren Tim Kasser, som har intervjuats av Rob Hopkins på hans blogg Transition Culture.
Det låter kanske okej. Vi är konsumenter, med konsumentmakt och konsumentlagar i ett samhälle där producenterna uppmanas att bry sig om vad konsumenterna tycker.

Men Tim Kasser påpekar att 50-60 år av träning i rollen som konsument har gjort något mer med oss och vårt sätt att tänka. Konsumenten tänker på sig och vad hon eller han ska köpa. Det är en konsuments hela existensberättigande. En medborgare, däremot, tänker på samhället och sin roll i det. Skillnaden är stor.

Vi blir bra på det vi tränas på. Just nu är vi supertränade på att välja mellan miljoner olika varianter på något som är nästan likadant. Tusen sorters schampo kan alltid toppas med ett nytt, med två droppar extrakt av en ört ingen förut vetat att man inte klarade sig utan.
I en bok läser jag om två schweiziska forskare som har kommit fram till att många till och med får ångest när de står och försöker välja toapapper, av rädsla för att göra ett dåligt val, känna sig lurade eller vara ute. Läs igen: jo, toapapper. Hur fel kan det bli när man köper toapapper?
Men i en värld där det jag konsumerar antas säga en hel del om min personlighet blir varje litet inköp viktigt.

Vad detta kan betyda i ett samhälle där det råder brist på energi och andra råvaror vet vi ännu inte. Tim Kasser säger att han är rädd. Jag håller med. Och undrar hur det skulle se ut om vi tränades lika stenhårt för att bli medborgare i stället för konsumenter.

BAMGLI - Homo Consumens
Uploaded by bamgli.

Stockholm jublar över att ha utsetts till Europas miljöhuvudstad. Obelisken vid Sergels torg har glimrat grön, politiker slår sig hjärtligt för bröstet och läser man stadens egna broschyrer framstår det som obegripligt att vi inte redan har fått alla priser som existerar.

Stockholm är på många sätt en alldeles fantastisk plats, med mycket närmare till naturen än många andra storstäder. Men att påstå att vi som bor här skulle leva på ett sätt som bör exporteras är ingenting annat än gravt vilseledande.
I informationen om miljöhuvudstadsåret stoltseras med att en stockholmare släpper ut 3,4 ton per person och år. Snittet för hela Sverige är runt 6 ton. Är vi då verkligen så fantastiskt mycket klimatvänligare än resten av landets befolkning?

Medan publiken flockas kring miljöborgarrådet Ulla Hamilton efter ett seminarium om just miljöhuvudstadsåret frågar jag hennes kollega om siffrorna.
Vi räknar det som släpps ut inom kommunens gränser – och 100 meter upp i luften, säger han. Men inte konsumtionen, förstås.
Så eftersom Stockholm inte har några tunga industrier, vår konsumtion av sådant som tillverkas utanför kommunen inte räknas och bara start och landning från invånarnas flygresor anses ha med kommunen att göra så får vi alldeles fantastiskt låga siffror.
Annat är det för invånarna i Oxelösund, konstaterar han och hänvisar till tidningen Dagens Samhälles rankning av landets kommuner. De har nämligen en massa tunga industrier inom kommungränsen, så de hamnade på 139 ton per person.
Trist för dem.

Stadslivet framställs ofta som klimatvänligare än att bo i glesbygd. Men allt beror som vanligt på vad man räknar. Stockholmare gör dubbelt så många fritidsresor som medelinvånaren i resten av landet. Tjänsteresorna är tre gånger vanligare. Och väldigt lite av det vi konsumerar produceras här.
Men ett enkelt tips till de stackars Oxelösundsbor som känner sig utpekade som klimatbovar: Flytta några mil västerut till Norrköping. Voilá, plötsligt har ni koldioxidbantat med över 134 ton, till 4 ton per person och år!
Med Stockholmslogiken får ni kanske till och med pris. Klimatsmartast i år.

Att ställa om samhället handlar, som vi många gånger har varit inne på i Effekt, inte bara om tekniska och politiska förändringar. Omställningen är till minst lika stor del mental.

En stor del av den mentala omställningen, tror åtminstone jag, måste handla om vårt förhållande till tiden. Tid har blivit en av vårt samhälles mest dyrbara varor. Vi gör nästan vad som helst för att spara tid: vi äter färdiglagad fabriksmat ur plastbyttor, tar bilen korta sträckor, storhandlar – tidsbesparingar vars syfte ofta är att ge mer tid åt lönearbete, som i sin tur skapar  ekonomiska förutsättningar för plastbyttematen och bilkörningen. Det är en på många sätt obegriplig rundgång.

Men att leva ett liv som är hållbart på riktigt tar tid. Oavlönad tid. Det har till exempel tankesmedjan New Economics Foundation, Nef, (som för övrigt har mottot ”Economics as if people and the planet mattered”) uppmärksammat. I den nya rapporten 21 hours. Why a shorter working week can help us flourish in the 21st century argumenterar de för att en 21-timmars arbetsvecka vore bättre än dagens strax-över-40-timmarsvecka.

Idén om 21-timmarsveckan är en del i Nef:s arbete med att skissa på en ekonomisk modell som motsäger dagens tillväxtdrivna. Övergången till en kortare arbetsvecka skulle förstås ha sina svårigheter och måste vara en del i större förändringar, erkänner Nef. Men att dela mer rättvist på det arbete som finns – både avlönat och oavlönat – skulle kunna ändra tempot på våra liv, minska konsumtionen av koldioxidintensiva varor och öka statusen på allt det obetalda jobb vi också utför och som samhället inte skulle kunna klara sig utan.

Som det nu ser ut är vi på väg åt motsatt håll. I ekonomiskt dåliga tider blir klyftan mellan den som har arbete och den som inte har bara större och större. Titta t ex på den här artikeln om att den obetalda övertiden slår rekord.

Göteborg storsatsar, läser jag i Göteborgs-Posten. Men inte på sådant som andra städer eller länder brukar stoltsera med, som gröna jobb, energiomställning eller ens på ny smart teknik. De satsar på att bli ett flygplatsnav. För 200 miljoner kronor ska man koppla ihop Landvetters flygplats med ett tiotal svenska städer. Folk ska ta inrikesflyget till Göteborg från hela landet för att sedan byta till ett annat flyg ut till någon av ett 40-tal europeiska städer.

Göran Johansson, före detta kommunalråd och numera styrelseordförande i Göteborg & Co som ska marknadsföra staden, glädjer sig:
– I vår globaliserade värld har flyget en avgörande betydelse för både sysselsättning och turism. Det här kommer att skapa tusentals jobb i Göteborgsregionen, men också i Karlstad och Växjö, säger han.
City Airline räknar med att åttafaldiga sina passagerare från dagens 150 000 per år till 1,2 miljoner fram till våren 2011. Det är om ett år.

Västra Götalandsregionen ska vara med och betala. Och det är förståeligt att fler arbetstillfällen låter som goda nyheter i lågkonjunkturer. Men varför satsar man inte på en bransch som har framtiden för sig? En region som bygger sitt välstånd på biltillverkning och flygtrafik rimmar illa med en hel massa ord. Som oljetopp, klimatförändringar och resiliens. Till exempel.