Redaktionen
Anpassning till en varmare värld / Climate Adaptation Futures
Illustration: Truthout.org.
The science community needs to become better at communicating with politicians, the media and the public, and show that the uncertainties of science are not a reason to question the whole of the climate change question.
This was one of the key messages when nearly 1000 scientists, ecologists, economists and policy makers gathered to discuss climate adaptation at the world’s first large-scale Climate Adaptation Futures Conference, held recently in Australia.
With climate change already upon us, even the strongest action on emissions will not end climate change, scientists argued. We can no longer mitigate our way out of these challenges.
This means preparing for the unavoidable impacts of climate change now, and exploring the opportunities and difficulties of future political, economic and social adaptation. There is an urgent need to reach the best means by which to influence decision makers amongst governments, businesses and communities about these processes.
But the key to successful adaptation will not come from good science alone. A focus on policy, and the institutions through which they are implemented, will be crucial to this process, argued Dr R.K. Pachauri, Chair of the IPCC, speaking at the conference via video.
A stronger international community will need to be built around adaptation research, methods and impacts. This will assist people throughout the world to better prepare for what climate change impacts will happen, and the most likely ways in which they will occur. For example, adapting to increased droughts and changes in rainfall variation around the world will require research and development in new strains of crops, new practices of grain-fed agriculture, and measures with which to manage, harvest and store water.
A new Platform for Research on Vulnerability, Impacts and Adaptation (PROVIA) will play a key role in consolidating this research. The new umbrella institution will embrace the climate impact research community, enhance communication and stimulate ongoing peer-reviewed work, announced Professor Joseph Alcamo from the UNEP.
Greater collaboration across interdisciplinary sciences, from economists to sociologists and political scientists, will also be essential to prepare for different adaptations scenarios, Professor Alcamo argued.
Successful adaptation to climate change will also be dependent on better communication of the science itself. The need to restore the public and governments’ confidence in the IPCC, and to improve the readership of its upcoming Fifth Assessment Report, is crucial to this process, Dr Jean-Pascal van Ypersele, Vice Chair of the IPCC noted.
But a key part to communicating the science adequately is also coming up with confident statements for governments within a field where so much remains unknown. Scientists called for increased funding to research social attitudes and responses to climate change, and to look for better ways of communicating the science in preparation for adaptation.
Designing processes of climate change adaptation must also take into account the non-material aspects of life, which can’t always be accounted for in economic analysis alone. Factors such as social identity, community and equity will all play crucial roles in the outcomes of successful climate change adaptation, argued Professor Neil Adger.
Rose Butler
Research student in anthropology and climate change at the Australian National University (ANU) in Canberra.
Rapport från Shut it Down
Aktivisten Rikard Rehnbergh rapporterar från söndagens Shut It Down-aktion, riktad mot Fortums kolkraftverk i Värtahamnen i Stockholm:
Just som den trehundrahövdade skaran i Shut It Down-demnstrationen anländer till Fortum värmes kolkraftverk vecklas en stor banderoll ut från taket till verkets produktionscentral. Smyckad med en röd dödskalle och två korslagda ben lyder den: ”Stängt på allmän begäran”.
– Få vet om att det står ett kolkraftverk mitt i Stockholm som släpper ut lika mycket koldioxid som all biltrafik tillsammans. Om man är medveten om vad det får för konsekvenser för klimatet, då är det ju en moralisk plikt att göra något. Fortum har hållit på i skymundan och litar på att ingen har koll på dem, säger Kajsa Ekis Ekman, talesperson för Shut It Down.
Banderollen tas ner och aktivisterna på taket grips av polis. Stämningen på marken är hätsk. En 13-årig flicka blir nerslängd till marken och sparkad i ansiktet. En man som tagit sig in på området blir allvarligt biten av en schäfer. Polisen använder pepparspray mot demonstranter.
– De som har gripits misstänks ha gjort sig skyldiga till brott mot skyddslagen, sabotage och våldsamt upplopp, säger Ulf Lindgren på polisens kommunikationscentral.
Aktivisterna på taket tog sig upp natten före demonstrationen. En av aktivisterna, Lena, berättar att de haft det riktigt varmt och skönt under natten eftersom de sovit bredvid ett värmegaller. De har också haft en bedårande utsikt över Stockholm i gryningen.
– Det är viktigt att människor själva tar ansvar och gör något när politiker och företag levererar falska lösningar som inte hjälper klimatet utan endast gynnar privata vinstintressen, säger Lena.
Vid 17-tiden på lördagen var aktionen över. Paul, aktiv i Köpenhamn under COP15 i december, summerar dagen:
– Det var fedt at være med og en god oplevelse af svensk aktivisme. Jeg glæder mig til at styrke vores netværk og samarbejde, sammen står vi stærkere!
Foto: Jörgen Bergström.
Effekt debatterar företags sociala ansvar
På tisdag 11 maj anordnar Miljöjournalisternas förening debatt i Stockholm och Jesper Weithz från Effekt deltar. Här är lite info om kvällen:
CSR - samhällsnytta eller pr-trick?
När företag påstår att de tar ansvar för de miljömässiga och sociala effekterna av sin affärsverksamhet - vems ansvar är det då att granska dem?
Vi frågar oss om företag kan komma undan med greenwash, men vi ställer också frågan om medias fokus på dåliga exempel skrämmer företagen till tystnad om sina insatser - och i förlängningen hämmar en hållbar utveckling.
Gästtalare:
Thomas Bergmark, hållbarhetskonsult, tidigare miljö- och hållbarhetschef på Ikea.
I paneldebatten:
Maria Ottosson, miljöreporter på Dagens Industri.
Jessica Cederberg, Wodmar, klimatkommunikatör med bakgrund på Naturvårdsverket och pr-byrån Westander.
Jesper Weithz, chefredaktör på klimatmagasinet Effekt.
Mandarva Mörner Hansen, student och PR-ansvarig i Studentbyrån på Berghs.
Tid: 11 maj klockan 17.30
Plats: Berghs School of Communication, Sveavägen 34, 4 trappor.
Fri entre.
Stockholm mörkar sina verkliga utsläpp
DEBATT. Siffrorna över stockholmarnas utsläpp friseras för att passa bilden av den klimatsmarta staden. Det skriver Martin Saar, tidigare anställd vid Stockholms miljöförvaltning.
Det är lätt att reagera på den framtidsbild och verklighetsuppfattning som sprids av företrädare för Stockholm stad efter utnämningen till årets miljöhuvudstad 2010. Stockholm framhålls av dess företrädare som en stad med låga utsläpp trots hög tillväxt och som den bästa plats man kan bo på ur resurssynpunkt. Stämmer verkligen detta?
Som före detta anställd under 3,5 år på miljöförvaltningen inom Stockholm stad har jag sett hur det går till när denna bild skapas. Hur man friserar siffror och formulerar sin egen verklighet och sanning.
Efter den borgerliga valsegern i Stockholms Stad 2006 upphörde mycket av huvudstadens ambitiösa miljö-, klimat- och energiarbete. Organisationen för de cirka 2 000 miljöombuden runt om på stadens olika arbetsplatser upplöstes omedelbart efter valet. På samma sätt försvann tjänsterna på miljöförvaltningen för energirådgivning, liksom miljösamordnarna ute på stadsdelsförvaltningarna. Det framgångsrika Miljöcentrum, som jobbade konkret med att stötta och certifiera företagens miljöarbete inom Stockholm, lades ned över en natt, liksom konsumentförvaltningen.
Samtliga projekt inom stadens handlingsprogram mot växthusgaser, inklusive det jag själv var projektledare för, ”Konsumera smartare och minska växthuseffekten”, avbröts i väntan på ekonomisk utvärdering. Vad var mest ekonomiskt: att direkt lägga ned projekten eller låta projekten fullföljas?
Tjänstemännen på miljöförvaltningen, under ledning av Gunnar Söderholm, började samtidigt idka självcensur och uppmanade oss att rensa bort broschyrer och texter som man trodde skulle utmana den nya borgerliga majoriteten, till exempel formuleringar om att förändra sin livsstil och konsumtion.
Redan ett halvår tidigare hade jag gjort den första CO2-mätningen av 50 stockholmshushåll som ingick i projektet ”Konsumera smartare”. Den visade att maten stod för mer än 25 procent av stockholmarens utsläpp, vilket blev mycket uppmärksammat i massmedia. Maten var alltså den största energislukaren och gav mer utsläpp än både transporter och boende. Dessutom visade mätningarna av hushållens totala utsläpp att de var 50 procent större än miljöförvaltningens uppgifter. Fakta som man matat miljö- och hälsoskyddsnämnden med under många år. Till saken hör att stockholmarens officiella utsläpp på 4 ton koldioxid per person inte ens var redovisat med några systemgränser över huvud taget, till skillnad mot siffrorna från ”Konsumera smartare”. Dessa bekräftades två år senare av Naturvårdsverket.
Nu var goda råd dyra! Detta fick ju inte komma ut till medborgarna, politikerna och massmedia, då skulle ju hela stadens klimatarbete ifrågasättas. Själv förbjöds jag att kommunicera den högre siffran för hur mycket en genomsnittlig stockholmare släpper ut.
KTH kopplades omedelbart in av förvaltningen för att kontrollera siffrorna och hitta en utväg. För att inte förlora ansiktet och behålla målet 4 ton per stockholmare, snickrade man ihop snäva systemgränser och friskrev sig från allt som händer utanförstadens gränser. Med andra ord stockholmarnas utsläpp vid flygresor från Arlanda, all båttrafik till och från Stockholm och – det mest uppseendeväckande av allt – man exkluderade alla utsläpp som importeras, till exempel mat och andra varor där produktion och utsläpp sker utanför stadsgränsen – i andra delar av Sverige eller i andra länder.
Jag tycker att det är djupt ohederligt att, som Gunnar Söderholm och Ulla Hamilton, sprida myter om att Sverige och Stockholm har lyckats förena ekonomisk tillväxt med användandet av mindre fossilt bränsle och små utsläpp, samt att staden är den mest hållbara boendeform vi har.
När det är precis tvärt om. Stockholm stad är säkert den plats i Sverige som är mest beroende av tillförsel utifrån av förnödenheter som mat, bränsle och andra varor. Maten i butikerna lär räcka mindre än tre dagar vid ett eventuellt stopp av distributionen.
Hur länge ska Stockholm stad få fortsätta friskriva sig från utsläpp som sker någon annanstans? Tillåtas förtränga och måla upp en falsk bild av verkligheten, utan att vi stockholmare genomskådar bluffen och reagerar? Vi lever farligt!
Martin Saar
författare, föreläsare och debattör.
Effekt nr 2/2010
Det hittills mest välspridda numret av Effekt är nu ute. Totalupplagan är 17 000 ex vilket vi är väldigt stolta över. Teckna en prenumeration och få detta nummer hemskickat. Du kan också köpa tidningen som lösnummer via denna sajt eller i välsorterade tidningsbutiker.
Innehåll i Effekt nr 2/2010
Staden grönskar
Matens förkämpar odlar i asfaltsöknen.
Tema: Tillväxtens gränser
Will Steffen ställer diagnos på patienten planeten
Eva Alfredsson: Det finns ingen grön tillväxt
Andrew Simms: Myten om nedsippringen
Göran Greider diktar om konsumtionssamhället
Tim Jackson: Så säljer du in tillväxtkritiken
Ön som försörjer sig själv
Danska Samsö är på god väg att bli fossilfri.
Los Angeles – perfekt för cykling
Mer party än politisk manifestation med LA:s cykelativister Midnight Ridazz.
Debatt: Stockholm mörkar sina verkliga utsläpp
Martin Saar, tidigare anställd vid Stockholms miljöförvaltning, om hur siffrorna över stockholmarnas utsläpp friseras för att passa bilden av den klimatsmarta staden.
Han vill se mer skräckvisioner
Effekt pratar klimaträdsla med skräckmästaren John Ajvide Lindqvist
Soffsurfa och trädgårdstälta
Effekt listar bästa sätten att komma rakt in i vardagsrummen på semestern.
Månadens grönmålning
Fortum skryter om olivkärnor som värmer hus. Men hur stor del av deras produktion handlar det egentligen om?
ÄNNU MER EFFEKT
Ledare: Att skifta världsbild
Världsnotiser: Bolivia kräver global folkomröstning om klimatet
Nyheter: EU outsourcar utsläppen till Kina
Bildkommentar: Lena Ackebo
Prognos: Senaste nytt från forskningsfronten
Begreppet: Effekt reder ut klimatdebattens krångligaste termer
Majas klimatmat: Vår på tallriken och klimatmedveten fisk
Odling: Mer klimatsmart än hemodlat finns inte
Kultur: Fyra samtalsöppnare för att klimatprat med barnen
Recensioner: Filmer och böcker på klimattema
Krönika: Mattias Hagberg
| Bilaga | Storlek |
|---|---|
| Effekt nr 2/2010 Omslag, högupplöst | 2,98 MB |
Nerväxten börjar vid Medelhavet
Det är kanske för tidigt att avgöra om det svenska begreppet för décroissance, eller degrowth som det också kallas, blir ”nerväxt”. Men efter den konferens om ekonomisk nerväxt för ekologisk hållbarhet och social jämlikhet som hölls den 26-29 mars i Barcelona, känns det som att begreppen håller på att sätta sig.
Nerväxt står för "en jämlik nedtrappning av produktion och konsumtion". Tanken är att man kan öka välfärd, ekologisk hållbarhet och social jämlikhet genom en smart nertrappning medan en fortsatt strävan efter tillväxt kommer att leda till försämringar.
De bägge nerväxtkonferenserna, (den första hölls i Paris 2008) har organiserats som en samverkan mellan akademiker och aktivister kring det gemensamma intresset för nerväxt. I Barcelona utökades nerväxtnätverket betydligt när medlemmar från Omställningsrörelsen (Transition Town), Attac, Jordens Vänner och liknande organisationer mötte studenter som arbetar på sina doktorsavhandlingar.
Konferensen var anordnad av Autonoma Universitetet i Barcelona, Institutet för miljövetenskap och teknik (ICTA) och en forskargrupp som kallar sig Research & Degrowth. Förutom kända tillväxtkritiker som Joan Martinez-Allier, Hervé Kempf och Richard Douthwaite bidrog främst ett antal yngre forskare som François Schneider och Giorgos Kallios till intrycket av att en ny forskningsgren håller på att växa fram. En gren som tillväxtideologerna inte längre kan stoppa?
Att det var en aning tunnsått med ekonomer är inte så förvånande eftersom ekonomer har svårt att förena tillväxtkritisk forskning med karriär. Det är främst ekonomer som har utvecklat idén om den ekonomiska tillväxten som en grund för välfärdssamhällets utveckling. De som var där, bland andra flera ekonomie doktorer och universitetslärare, spelade en viktig roll i arbetsgrupperna.
En liknande konferens hölls för ett år sedan i Wien och därför var detta tredje gången som man lyckats anordna internationella akademiska konferenser med offentlig finansiering. I Sverige är detta antagligen fortfarande inte möjligt om man använder ordet nerväxt eller décroissance eller degrowth i namnet.
Det är uppenbart att Europas medelhavsländer ligger en bra bit före oss i den här frågan. Kanske beror det på att den ekonomiska krisen är värre för dem, men den kulturella skillnaden är antagligen också en viktig faktor.
En hemsida sattes upp under konferensens sista timme. Den skapades för att deltagarna skulle kunna fortsätta sina diskussioner efter konferensen men är öppen för alla.
Svenskar, finländare och danskar utgjorde en påtagligt stor grupp och man diskuterade att samlas i ett nordiskt nerväxtnätverk. Några planerade att få svenska politiker att ta ställning i tillväxtfrågor inför valet i höst.
I Barcelona arbetar det lokala Transitionnätverket jämsides med Degrowthnätverket. De organiserar sig på ungefär samma sätt, men skiljer sig på några punkter, exempelvis i sitt förhållande till lokala politiker. Degrowthnätverket är skeptiska till politiker och bryr sig inte om att fraternisera med dem eftersom de anser att de är alltför låsta av systemet för att kunna göra något i ett tidigt skede.
Oscar Kjellberg
Kvinnorna, männen och utsläppen
Robert Halvarsson har läst skriften "Har klimatet ett kön?" av Kajsa Lindqvist.
Miljöförbundet Jordens Vänner ger med sin nya skrift "Har klimatet ett kön?" ett litet men naggande gott genusbidrag till klimatdebatten. Det är ett välbehövligt tillskott till den nu rätt digra klimatlitteraturlistan där genusperspektiv inte alltid är en självklarhet.
Här finns bland annat ett intressant nedslag i kvinnoockupationer av oljebolag i Nigeria. Kvinnornas motstånd formeras mer kring uppfinningsrik civil olydnad än våldsam militans. Dans och sång ställs mot Shell, Chevron-Texaco och militären som skyddar dem. Bland annat har kvinnor använt sig av hot att klä av sig nakna som ett sätt att få stopp på militärens våldsutövande, vilket verkar vara en effektiv motståndsmetod eftersom det får männen att skämmas.
Här finns också en gedigen genomgång om hur olika naturkatastrofer slår mot kvinnor och män. Bland annat spelar maktskillnader, olika tillgång till ekonomiska resurser och arbetsdelningen stor roll.
Ett positivt exempel på hur ett mer jämställt samhälle kan hantera naturkatastrofer är La Masica i Honduras. Innan orkanen Mitch drabbade landet 1998 och skördade 6 500 människoliv, hade den lilla orten La Masica genomgått en utbildning i katastrofhantering där även kurser i jämställdhet hade ingått. Kvinnor ansågs vara viktiga i arbetet och fick spela en viktig roll, bland annat i evakueringsarbetet. Resultatet var att ingen rapporterades död från La Masica.
Gudrun Schyman från Feministiskt Initiativ bereds också plats i en intervju för att reflektera över feministiska strategier i klimatpolitiken. Schyman menar att det tar tid för människor att se feminismen som en självständig politisk utgångspunkt och passar på att lyfta fram det intersektionella perspektivet, det vill säga tanken att maktfrågor gällande kön, klass och etnicitet samverkar.
Det i miljösammanhang så vanliga ifrågasättandet av köttätande levereras här med en intressant tvist. Journalisten och författaren Lisa Gålmark intervjuas och pekar på att dominansen av olika djurarter också kan rättfärdiga förtryck av människor. Krig likställs med jakt på ett tankeväckande sätt som nog kan höja ett och annat ögonbryn. Vare sig man håller med om detta eller inte är den övergripande frågan fortfarande värd att ställas: Har klimatet ett kön?
Robert Halvarsson
Grön jul
I absolut sista minuten ger vi dig några julmatsrecept komponerade av klimatmatens chefskock, Maja Söderberg. I senaste numret av Effekt hittar du fler julrecept av Maja.
Julgröt på gammalt vis
3 dl korngryn
5 dl vatten
1 tsk salt
2 kanelstänger
1½ l mjölk
Koka upp korngryn, salt och vatten. Tillsätt mjölken samt kanelstängerna och låt koka upp. Låt svälla på svag värme i 3-4 timmar.
”Ris” á la Malta
Blanda vispad grädde i den avsvalnade gröten och du har en ljuvlig ”Ris” á la Malta.
Pappas skånska brunkål
2 kg vitkål
1 tsk salt, per liter vatten
2-3 msk mörk sirap
3 msk soja
20 kryddpepparkorn
4-5 dl skinkspad eller buljong
Strimla vitkålen och förväll den cirka en minut i saltat vatten. Lägg upp den förvällda kålen på en långpanna. Ringla över mörk sirap och soja, blanda i kryddpepparkorn och slå över grönsaksbuljong/skinkspad.
Ugnsstek cirka 1 timme i 200 grader. Rör om då och då.
God jul och lycka till, önskar Effektredaktionen. Och kom ihåg att inte laga mer mat än vad som behövs!
Mänskligheten inför rätta
Tänk dig att vi förflyttar oss framåt i tiden. För elva år sedan samlades världens ledare vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn. Då fanns fortfarande en möjlighet att påverka klimatförändringen, men tre veckor före mötet offentliggjorde världens mäktigaste personer att de inte tog chansen – de valde att skjuta de viktiga besluten på framtiden.
2020 riktas ett knippe tunga frågor till vår generation: vad gjorde ni med allt ni visste 2009 om effekterna av klimatförändringen? Vad kunde ni ha gjort? Varför gjorde ni inte mer? Det är utgångspunkten för klimatutfrågningen Humanity on trials andra session på MR-dagarna i Älvsjö, Stockholm.
Den allvarstyngda juryn, ledd av Carl Söderbergh, tidigare generalsekreterare för Svenska Amnesty, tar plats och när stolskrapet är över inleds en lång rad vittnesmål som ska ge svar på frågan: Vilka kände till klimathotets allvar redan 2009, finns det några som kan hållas ansvariga?
Först ut är inuiten Sheila Watt-Cloutier från norra Kanada. Hon är känd för att redan 2005, tillsammans med 62 andra inuiter, ha startat den första internationella rättsprocessen om klimatförändringarna.
– Vi inuiter i norra Kanada märkte av klimatförändringarna långt före 2009. Permafrosten tinar och kusterna eroderar. Våra hus faller ner i havet. Vintern blir allt kortare och nya arter invaderar. Klimatförändringen har en stor inverkan på hela mitt folks sätt att leva, säger hon.
I 2005 års rättsprocess i den Inter-Amerikanska Kommissionen för mänskliga rättigheter ansåg Sheila Watt-Cloutier att USA enligt internationell rätt är ansvarigt för att inte vålla skador på andra länder och folk.
Hon vittnar om tragiska konsekvenser för inutitisk ungdom.
– Det finns en koppling till höga självmordstal när vi förlorar möjligheten att leva vårt liv. Vårt land är vårt universitet och våra ungdomars väg till visdom rycks undan av klimatförändringen. Min kamp är personlig. 2009 hade vi redan försökt väcka frågan en längre tid. Det svar vi fick var: det kostar för mycket att sluta skada ert sätt att leva, säger Sheila Watt-Cloutier.
Efter henne kommer en lång rad vittnen från vitt skilda delar av världen. Alla vittnar de om fakta som var kända redan 2009.
Peuvchenda Bun, Kambodja, som arbetar särskilt med barns rättigheter:
– Barnens rättigheter kränktes i Kambodja på grund av klimatförändringen redan 2009. Översvämningar gjorde det omöjligt att gå till skolan. Torka lämnade barnen att gå hungriga. Sjukdomar härjade.
Sultana Begum, Bangladesh, inriktad på hur kvinnor drabbats av klimatförändringen:
– Kvinnor är bland de hårdast drabbade i vårt samhälle. De får informationen för sent när det är dags att evakuera på grund av översvämningar och har hela omsorgsansvaret för barnen. De får svårt att hitta rent dricksvatten. Redan i dag flyr mängder med människor från kustområdena till städerna. Deras liv räddas, men deras möjligheter att försörja sig har krossats.
Alivio Aruquipa Lazo från Bolivia vittnar om en glaciär som försvinner – och med den en hel kultur. Juan Carlos Alurralde Tejada lyssnar i bakgrunden.
Alivio Aruquipa Lazo, Bolivia, som utsetts av ett stormöte i byn Khapy i Anderna för att berätta om hur Mururata-glaciären inte längre ger byn tillräckligt med vatten och om konsekvenserna för byn:
– Utan vatten kommer vi att tvingas flytta till okända platser. I vår kultur respekterar vi naturen, vi respekterar glaciären och vi offrar till den. Vi talar vårt eget språk. Om vi flyttar kommer vi att förlora allt, säger han.
Vittnena konstaterar att det först och främst är de rika, industrialiserade ländernas ansvar – främst USA:s – att klimatet förändras och människor drabbas.
Carl Söderbergh avslutar med att konstatera att det åtminstone står klart att det finns ansvariga för klimatförändringen.
– Vi bär alla en del av ansvaret, men vem som borde åtalas och dömas är oklart. Det är upp till er att bestämma.
Stefan Ljung
Frilansjournalist
Vid tribunalens slut stormar flera barn - som representerar framtidens barn - in och sliter tag i varsin mikrofon. De bildar en suggestiv ljudvägg när de i otakt mässar: Jag vet att ni visste. Jag skiter i om ni försökte. Ni misslyckades med något man inte får misslyckas med.
Fakta/Humanity on trial
Humanity on trial är en klimatutfrågning i form av en fiktiv framtida tribunal år 2020, men med högst verkliga nutida vittnesmål. Ögonvittnen berättar om hur klimatförändringarna förändrat deras liv redan 2009. Humanity on trial regisseras av Stina Oscarsson och arrangeras av Anna Lindhs Minnesfond, MR-dagarna och Stockholm Environment Institute. Första sessionen hölls i Kulturhuset i Stockholm 29 maj. Se den live på: www.humanityontrial.wordpress.com
Fakta/MR-dagarna
MR-dagarna är ett årligen återkommande evenemang som bland annat syftar till att öka kunskapen om de mänskliga rättigheterna och lyfta frågan högre upp på den politiska dagordningen. Årets MR-dagar 16–17 november i Älvsjö, Stockholm har temat Mänskliga rättigheterna och klimatkrisen. För mer information: www.mrdagarna.nu
Socialdemokraterna måste släppa tillväxtjakten
Klimatpolitiken är en långsam Becket-pjäs; man väntar och väntar på det man vet måste hända, men det händer inte. Upprepade gånger. Klimatrörelsen väntar på beslut, politikerna väntar på folkrörelserna, facket tvekar om huruvida klimatet är en ”facklig eller politisk fråga”, forskningen väntar på politisk handlingskraft och folk i allmänhet väntar på politisk tolkning av de allt mer högljudda vetenskapliga rapporterna.
I dessa väntans tider samlas socialdemokratin till ”Jobbkongress”. De senaste årens klimat- och finanskriser utgör fond. Förhoppningarna är stora om att socialdemokratin nu ska ta steget bort från 1990-talets ensidiga marknads- och tillväxtparadigm.
Det samhälle som nu krisar är ett samhälle med krympande omfördelningsambitioner (för annars ”flyttar kapitalet utomlands”), avpolitisering av centrala politikområden och välståndsjakt som en förutsättning för välfärdsbygge. Krispolitiken efter finanskrisen har haft som syfte att ytterligare öka konsumtionen för att rädda jobben. De offentliga upphandlingssystemen är ofta utformade för att tvinga fram prioritet av lägsta-priser, inte hållbart och närproducerat. De förbättringar som gjorts på miljöområdet har ätits upp av växande volymer; större bilar, mer konsumtion.
Trots att tillväxtideologin genomsyrar den internationella jakten på det globaliserade kapitalet har det under decennier närmast varit tabu att diskutera denna grundläggande princip, även inom socialdemokratin. Att världen nu närmar sig ett klimatkaos är därför inte så konstigt – vi har byggt upp en samhällsekonomi grundad på gränslöshet och förmodad självreglering. Nu upptäcker vi på kort tid att klimatet satt sina egna gränser och att ekonomin inte alls var särskilt självreglerande, eller välfärdsskapande. Klimatkrisen och finanskrisen utmanar grunderna i de senaste decenniernas oljetyngda ekonomisk-politiska doktrin; vi vänder oss till politiken och finner den stympad, om än livsavgörande nödvändig. Och socialdemokratin finner sig ha försökt dansa med vargen – med tveksam framgång.
Finans- och klimatkriserna säger oss dessutom att global tillväxt i själva verket är ett enormt ineffektivt sätt att minska fattigdomen i världen. Klyftorna inom de flesta länder ökar, liksom mellan en global under- och överklass. För varje nyproducerat dollarvärde går allt mindre till de fattiga och allt mer till den rikaste tiondelen av befolkningen.
Att försöka formulera hur en ekonomi ”bortom tillväxten” skulle kunna se ut vore därför en rimlig strategi i dessa kristider. En sådan tillväxtdebatt skulle också kunna ge luft åt en ny-gammal diskussion inom socialdemokratin om vad det ”mjuka” eller ”goda” samhället egentligen innebär. Det samhälle där produktivitetsökningar inte alltid tas ut i ytterligare materiell konsumtion, där fritid ersätter arbetstid, där välfärdssektorn organiseras efter andra principer än marknadens, där vårt växande välstånd faktiskt fördelas mer jämlikt har tidigare varit ambitioner för ett sådant samhälle. Dessa frågor har också socialdemokratin tidigare alltid brottats med – i strid med högerns ensidiga tillväxt- och exploateringsprojekt. Att brottas med dem igen skulle både vara välgörande för socialdemokratin, liksom för hållbarheten.
Men på ”Jobbkongressen” får varken klimatfrågan eller ekonomikritiken det utrymme som de borde få. I diskussionen om hur kapitalismen, ohållbarheten och ojämlikheten hänger ihop, hur vår ekonomi och de allt starkare marknadskrafterna raserar vår jord och hur det gemensamma ansvaret individualiseras allt mer, ligger en ny möjlighet till socialdemokratisk kritik av det exploaterande samhället. Det var ju så det en gång började – folkrörelsen som i kritik mot ekonomins oöverskådlighet önskade politisk makt. Tillväxtjakten är en svårrubbad princip - men att tillväxtkritiken nu växer utanför kongresshallen är en förutsättning för att den också ska kunna flytta in i den. Det finns anledning att vara både dyster och hoppfull. Jämlik fördelning och hållbarhet ligger i luften. Gamla hjulspår löser inte de problem de skapat.
Kajsa Borgnäs
Ordförande för Socialdemokraternas Studentförbund, S-studenter
Detta är en nedkortad version av en kommande debattartikel i Effekt nr 2/2009.
Bloggat om S-kongressen: Svensson, Flute-tankar, Schalug
Media om S-kongressen: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Expressen,
Kalendarium
Nyhetslänkar
Fördjupning
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av 