Politik - Sverige
Ingen win win-situation
Varför kan inte företagen se möjligheterna i klimatkrisen? Vet de inte om att det kinesiska tecknet för kris har två betydelser: "fara" och "win win-situation"?
Det verkar inte spela någon roll att miljövänner och politiker, röda, blåa och gröna, de senaste åren har ramlat över varandra för att få förklara att företagen skulle tjäna massor av pengar om de bara satsade på hållbara affärsmodeller och grön teknik. Antingen är företagen dummare än Maud Olofsson, eller smartare. För vad gäller den hållbara verksamheten och den gröna tekniken fortsätter den att vara en nischpryl.
Kan det kanske vara så att det är bättre för företagens ekonomi att hålla sig på den välbeprövade fossila vägen? Hur bra det än ser ut med solpaneler på taket?
Effekt-medarbetaren Jonas Fogelqvist tipsar på sin blogg om att Ikea är på väg att lägga ner sitt stora gröna projekt Ikea Greentech:
"Satsningar på bl a billiga solpaneler som skulle säljas på
IKEA-varuhusen är skrinlagda. Nästan alla anställda har sagts upp.
Enligt uppgift har IKEA Greentech tittat på 300 möjliga
investeringsobjekt men inte satsat pengar i ett enda."
Visst byggs det nya vindkraftverk och annan förnyelsebar energi, men inte i närheten av vad det borde byggas för att världen ska kunna försörjas utan fossil energi i framtiden.
Samtidigt är det uppenbart hur stora förändringarna kan bli om bara den billiga fossila energin blir mindre billig. Oljepriset ligger just nu kring 80 dollar, en historiskt mycket hög nivå, trots att det är lågkonjunktur. En av många konsekvenser av det höga oljepriset är att hastigheten på fraktfartygen sjunker (eftersom det drar mer bränsle ju snabbare ett fartyg rör sig). Från ett snitt på 20 knop är många rederier nu nere på 14 knop för sina fartyg, skriver Financial Times. (Under oljekrisen på 1970-talet sänktes farten till 11 knop.)
Sensmoralen av dessa två exempel är inte att det är värdelöst med solkraft och att vi ska åka långsammare på sjön. Den är följande: Om vi ska kunna se en omställning till exempelvis förnyelsebar energi krävs det antingen politisk styrning eller att priset på fossil energi går upp (till exempel på grund av minskat utbud). Helst både och.
Win win-situationen förblir en dröm.
Och för övrigt: Det kinesiska tecknet wēijī betyder just kris, eller farlig situation. Endast om man styckar upp det i bitar och är väldigt kreativ när man sätter ihop dem kan man få det till "möjlighet" eller kanske "win win-situation".
Bloggat om annat:
Warlenius om behovet av grönt nytänk inom vänstern
Flute om lustmord på ny ekomodernistisk bok
Hållplats Hådén om varför klimatåtgärder är rimliga även för osäkra
Cornucopia: Champagnevänstern upptäcker peak oil
Ny forskning: Att dela lika är bäst
Först kom boken Jämlikhetsandens tunga bevisföring för att jämlikhet skapar bättre samhällen. Nu kommer ny forskning som ger ännu mer stöd för idén om jämlika lösningar, till exempel i klimatfrågan.
Amerikanska forskare har funnit att det i våra hjärnor finns djupt nedärvda mekanismer för rättvis fördelning.
– Man har hittat ett fynd i hjärnan som tyder på att det finns ett basalt, inkodat motstånd mot ojämlika fördelningar, i det här fallet pengar, säger Martin Ingvar, professor i neurofysiologi på Karolinska Institutet som har läst den nya studien, till Vetenskapsradion.
Med denna vetskap, vad talar emot att låta en jämlik fördelning vara vägledande i hur vi hanterar klimat- och energikrisen? Systemet för att kunna göra det är färdigt, redo att tas i bruk. Det heter Tradable Energy Quotas ("köp- och säljbara energikvoter") eller kort gott koldioxidransonering. Vi skapar en koldioxidbudget med ett utsläppstak. Varje medborgare får en lika stor kvot av fossil energi att använda. Företag och organisationer får köpa sina ransoner. Den som inte använder upp hela sin kvot kan sälja till någon annan.
Så garanteras att utsläppen minskar samtidigt som det görs utifrån en jämlikhetsprincip. Det är, tror jag, en förutsättning för att vi ska ha en chans att lösa klimatkrisen.
I vår kommer idén om koldioxidransonering, eller personliga utsläppskvoter som den också kallas, att dyka upp lite varstans. Klimataktions styrelse föreslår inför organisationens årsmöte att ransonering lyfts in plattformen. Naturskyddsföreningen i Lund driver aktivt frågan om ransonering inför Naturskyddsföreningens årsmöte i sommar. Dessutom planeras både kampanj och riksdagsseminarium i frågan under våren. Mer om det senare.
Annat i media:
Skäl att öka ambitionerna i klimatfrågan, nivåerna av metangas i atmosfären ökar snabbt (The Independent)
Ann-Charlotte Marteus skriver bra om klimatskeptikernas hånflin (Expressens ledarsida)
Vattenfall dissar vindkraften och storsatsar på brunkol
Statligt ägda Vattenfall ökar investeringarna i fossil energi med 72 procent och halverar samtidigt investeringarna i vindkraft, skriver Dagens Industri.
Vindkraften anses inte lönsam, säger Vattenfall. Det har de säkert helt rätt i. En enkel jämförelse mellan vind och kol ger följande:
Vind alstras huvudsakligen genom skillnaden i temperatur mellan ekvatorn och polerna samt att jorden snurrar. Nog för att det kan finnas mycket energi i vind, men det är en energiform som är relativt okoncentrerad. Den är svår att utvinna i större skala.
Kol däremot består av superkomprimerat uråldrigt organisk material som naturen lagrat i hundratals miljoner år. Energin i kol är koncentrerad och enkel att utvinna.
Ny teknik i all ära, men den kommer aldrig göra vindkraften mer lönsam än kolkraften.
Så länge regeringens slappa krav på Vattenfall endast är att leverera vinst kommer Vattenfalls energi aldrig bli ren. Inte ens genom att göra så här sjuka musikvideos (obs "lignite" betyder brunkol, Lars G Josefsson dansar in 1.48):
Jämlikhet vs tillväxt
Bild ur boken Jämlikhetsanden.
Att kämpa mot klimathot, konsumism, tillväxtparadigm, statusjakt och så vidare är oftast att kämpa i motvind. Men det är åtminstone betryggande att veta att man oftast har vetenskapen i ryggen i denna ojämna kamp mot en sne samhällsutveckling.
Därför är det så fantastiskt att läsa nyutkomna boken Jämlikhetsanden ("The Spirit Level" på engelska) som på en massiv vetenskaplig grund argumenterar för att jämlikhet i samhället är det bästa (och oftast det enda) sättet att hantera de kriser som vi står inför.
"Antagligen årets viktigaste bok", skriver The Guardian.
”En kompass för att återuppbygga våra samhällen … en bländande vision.”, skriver The Independent.
Aftonbladet är först ut med en recension i dag. I den skriver Dan Josefson om hur ojämlikheten de senste tjugo åren har tillåtits att avancera i samhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister släppte efter Sovjetunionens fall sina tidigare krav på ekonomisk jämlikhet.
"Det rådde politisk konsensus om att högre tillväxt är en patentmedicin mot alla samhällsproblem, och att vägen mot högre tillväxt går via ökade inkomstskillnader. Resultatet har blivit politisk apati, inte minst inom vänstern. Det är verkligen så som den amerikanske högerekonomen och jämlikhetsmotståndaren Henry Wallich nöjt konstaterade redan på 1970-talet: 'Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras'."
Om vi, för att undvika en ekologisk katastrof, styr bort från den eviga tillväxtens väg kommer jämlikheten att behöva öka. Jämlikhetstanken måste fogas in i samhällsbygget för att eliminera de stora statusskillnader som i dag skapar stress och konsumtionsbegär i samtliga samhällsklasser. Plötsligt blir fördelningspolitik den kanske viktigaste frågan igen.
Det som gör mig glad är att författarna Kate Pickett och Richard Wilkinson landar i samma förslag som mig vad gäller konkreta politiska åtgärder för att skapa ett hållbart samhälle. Om man exempelvis ska kunna få med sig folk på snabba utsläppsminskningar måste det upplevas som rättvist, skriver Picket och Wilkinson och jämför med andra världskriget.
"För att få allmänheten med sig när det gällde krigsinsatserna var man tvungen att fördela bördorna rättvist. Sociologen Richard Titmuss betraktade detta som den logiska grunden för att såväl införa ransonering och en mer progressiv inkomstskatt som att subventionera nödvändighetsvaror och beskatta lyxvaror."
De föreslår därför personliga utsläppskvoter som en viktig metod för att minska såväl konsumtionen som utsläppen.
På global nivå föreslås samma princip för utsläppsminskningar enligt modellen Contraction & Convergence (Minskning & Utjämning, i boken översatt med "kontraktion och konvergens").
Men viktigast är att Jämlikhetsandens sticker ytterligare ett spjut genom tillväxtbubblan. Ökad BNP och växande rikedom gör ingen gladare i den rika delen av världen. Det som avgör hur väl ett land fungerar är hur ekonomiskt jämlikt det är.
Lyssna på intervju med Richard Wilkinson i SR OBS.
Missa inte nästa nummer av Tvärdrag som har ett utdrag ur Jämlikhetsanden.
I nästa vecka besöker författarna Sverige och talar bland annat på ABF-huset i Stockholm lördagen den 6 februari kl 13.
Andra som skrivit om boken: Göran Greider i Metro, Ulf Bjereld i SVD, Enn Kokk,
Det omöjliga uppdraget att försvara massbilismen
SVT Uppdrags granskning om massbilismen sände ikväll en utmärkt sammanfattningen av den schizofreni som råder i frågan om bilismen.
På ena sidan fakta:
Klimatkaos väntar om inte utsläppen kraftigt minskar. Mer vägar ger fler bilar och ökade (och framför allt inte minskade) utsläpp. Såväl myndigheter, forskare som bilbranschen själv är fullt öppna med att det inte finns något trolleritrick där den fossilberoende tekniken förvandlas till någon sorts noll utläpp och noll resursuttag variant. Även 2030 kommer det att behövas massor av olja för att driva massbilismen (snyggt av Uppdrag granskning att gå på bilbranschens eget seminarium).
På andra sidan politiken:
Ett vanligt sätt att inleda försöken att slippa fakta är att säga "min bedömning är...". Det vill säga: att hävda att alla som seriöst har studerat frågan har fel och man själv har rätt. Baserat på... ja, vadå? Intuition, teknikreligion, förnekelse, schamanism? Kanske en kombination av dessa.
En sak är jag ändå rätt säker på. Det skulle vara bra mycket lättare för politiker att prata klimatpolitik om de släppt låsningen vid tillväxten. I alla intervjuer kryper det efter ett tag fram att skälet till varför bilismen så tvunget måste öka är jakten på ökad tillväxt.
Men utan den låsningen... nog sjutton kan vi bygga ett samhälle där majoriteten inte är beroende av bil för att leva ett bra liv? Vem vet, den stad är kanske trevligare där man inte behöver förflytta sig flera mil för att hämta ungarna på dagis, köpa mat eller ta sig till jobbet
Uppdrag gransknings reporter Johan Winberg verkar för övrigt vara en journalist av det ärliga och skarpa snittet. Här är hans svar på en av chattfrågorna efter programmet (obs! det är inte jag som ställer frågan :)
David: Vad hjälper det om vi svenskar minskar vårt bilåkande när en miljard kineser börjar?
Johan Winberg: Allvarligt talat. Vad gör det för skillnad om jag spöar mina barn, när det finns så många andra barn som lider än värre som barnsoldater i Afrika? Lite bättre argumnet tack Det är lika viktigt att du gör något åt klimatet som att en specifik Kines gör det. Eftersom DU släpper ut mer än de flesta kineser gör det större skillnad om Du skärper dig än om en genomsnittlig Kines gör det.
Apropå olja, missa inte det inspirerande och delvis hoppfulla SR-reportaget om oljetoppen/peak oil, och kommunpolitikerna som fattat.
Bloggat: Cornucopia, Emretsson, Christian Valtersson, Avveckling är utveckling
Ransonera mig!
En ny kampanj för koldioxidransonering har dragit igång i Storbritannien. Kallad Ration me up och lanserad under festivalen The Bigger Picture här om veckan av aktivister iklädda 40-talskläder som delade ut ransoneringsböcker, andra världskriget-stylee.
Boken beskriver med hjälp av kuponger vad olika aktiviteter orsakar för utsläpp. På baksidan kan man klistra in kupongerna i olika rutor och se om man håller sig inom sin månadsranson.
En av de första att få en ransoneringsbok var den brittiska klimat- och energiministern Ed Miliband som blev så uppslukad att han nästan helt ignorerade det tal som han kommit för att lyssna på.
Bakom Ration me up står bland andra tankesmedjan New Economics Foundation, Platform och Englands konstråd. Projektet ingår i en serie av försök att förena konst och ett nytt ekonomiskt tänkande.
Här förklarar Clare Patey från kampanjen hur ransoneringsboken funkar:
UK non-governmental creates new Ministry, of Actually Trying to Do Something About It from Ann Danylkiw on Vimeo.
Läs mer om koldioxidransonering.
Klimatnyheter i media: Storm hotar Skåne (DN, SVD), Energimöte i Stockholm (DN, SVD), Ljusgröna tips (Sydsvenskan1, Sydsvenskan2), Rödgrönt klimatutspel (GP)
Vattenfall-direktörens känsla för kol
Först tänker jag: Ingen kan vara värre än Lars G Josefsson som vd för Vattenfall. Samtidigt som "Josef" uppnebarligen har varit väldigt tänd på att skyffla ut mer kol i atmosfären så har han försökt omge sig av någon sorts klimatengagerad aura. Falska klimatvänner är oftast värre än ärliga fossilkramare.
Sen läser jag om Vattenfalls nya vd Öystein Löseth och tänker: Okej, det kanske finns någon som är värre, Öystein Löseth.
Bara det faktum att han äger tre bilar varav en är den enorma stadsjeepskombin Ford Excursion får det att blinka rött.
Sen fortsätter det.
Han vill bygga mer kärnkraft och mer kolkraft och han är inte särskilt förtjust i förnyelsebar energi.
I en intervju i våras sade Öystein Löseth att energiförsörjningen i Nederländerna, där Nuon är baserat, är viktigare än den klimatutmaning som landet står inför, skriver TT.
– Som jag ser det är anskaffningssäkerheten viktigare. Nederländerna måste importera mellan 20 och 30 terawattimmar om året. Det är en betydande mängd. Därför är det många nya gas- och kolkraftverk med CCS (koldioxidavskiljning) som är planerade. Särskilt kol eftersom det antas att det kommer att vara längre än gas, sade Löseth till den norska tidningen Teknisk Ukeblad.
Kan man inte tänka sig en vd för vårt gemensamt ägda energibolag som tycker att kolkraft och kärnkraft nog blir svårt att passa in i ett framtida hållbart samhälle?
Oförberedda på det värsta
När jag för ett år sedan skrev min bok om klimat- och energikrisen ringde jag Energimyndigheten för att få veta deras syn på oljetoppen och deras förberedelser för en oljekris. Jag minns att jag satt ensam ute i stuga i skogen när jag ringde och blev rädd efter samtalet.
Deras syn var att oljetoppen (tidpunkten då oljeproduktionen i världen börjar minska) låg långt fram i tiden och inte var något vi behövde bekymra oss om nu. Och om det mot förmodan skulle uppstå brist på olja blir det lönsamt att utvinna olja ur oljesanden i Kanada, resonerade Energimyndighetens expert.
I dag står det klart att oljetoppen ligger väldigt nära. Till och med Internationella Energiorganet, som av politiska skäl presenterar överoptimistka kalkyler, är tydliga med att oljeproduktionen i befintliga oljefält sjunker fortfare än vad man tidigare har trott.
Ingen kan väl heller ha missat att vi lever i en värld som fungerar tack vare olja. 99 procent av alla transporter drivs med olja. Vår matproduktion dryper av olja. Många varor produceras direkt av olja.
Ändå står de flesta kvar med huvudet i sanden. Som om det inte vore ett problem om det plötsligt blev brist på det som driver världsekonomin.
Tidningen Du&jobbet har gjort en rundringning för att kolla Sveriges beredskap för en oljekris. Den gör mig lika rädd som för ett år sedan. Trots att jag inte blir särskilt förvånad.
Näringsdepartementet, Energimyndigheten, LO och Svenskt Näringsliv tillfrågas. Endast Svenskt Näringsliv verkar någorlunda bekymrade.
Håkan Karlström på Näringsdepartementet säger:
– Vi ser inte på Peak Oil som en hotande millenniumkrasch. Oljan har inte den dominerande ställningen längre. Och det finns många saker att ta hänsyn till. Om till exempel priserna stiger öppnar sig nya möjligheter för utvinning av oljesand.
LO tycker det känns ganska lugnt eftersom vi fasat ut det mesta av villaoljan.
Jag skulle gissa att samtliga LO:s medlemmar kommer att drabbas direkt eller indirekt den dag oljepriset skjuter i höjden. Den nuvarande lågkonjunkturen lär i backspegeln upplevas som ett litet obetydligt gupp på vägen.
Det är dags att läsa på, för många i samhället.
Det hade varit fint om media hade gjorde en lika fin insats för att öka medvetenheten om oljetoppen som man gjort för att skapa medvetenhet om klimathotet.
En bra början är en tidigare artikel i Du&jobbet som pedagogiskt förklarar frågan från början.
Bloggat: Cornucopia
Media: Dagens Industri, DN,
Socialdemokraterna måste släppa tillväxtjakten
Klimatpolitiken är en långsam Becket-pjäs; man väntar och väntar på det man vet måste hända, men det händer inte. Upprepade gånger. Klimatrörelsen väntar på beslut, politikerna väntar på folkrörelserna, facket tvekar om huruvida klimatet är en ”facklig eller politisk fråga”, forskningen väntar på politisk handlingskraft och folk i allmänhet väntar på politisk tolkning av de allt mer högljudda vetenskapliga rapporterna.
I dessa väntans tider samlas socialdemokratin till ”Jobbkongress”. De senaste årens klimat- och finanskriser utgör fond. Förhoppningarna är stora om att socialdemokratin nu ska ta steget bort från 1990-talets ensidiga marknads- och tillväxtparadigm.
Det samhälle som nu krisar är ett samhälle med krympande omfördelningsambitioner (för annars ”flyttar kapitalet utomlands”), avpolitisering av centrala politikområden och välståndsjakt som en förutsättning för välfärdsbygge. Krispolitiken efter finanskrisen har haft som syfte att ytterligare öka konsumtionen för att rädda jobben. De offentliga upphandlingssystemen är ofta utformade för att tvinga fram prioritet av lägsta-priser, inte hållbart och närproducerat. De förbättringar som gjorts på miljöområdet har ätits upp av växande volymer; större bilar, mer konsumtion.
Trots att tillväxtideologin genomsyrar den internationella jakten på det globaliserade kapitalet har det under decennier närmast varit tabu att diskutera denna grundläggande princip, även inom socialdemokratin. Att världen nu närmar sig ett klimatkaos är därför inte så konstigt – vi har byggt upp en samhällsekonomi grundad på gränslöshet och förmodad självreglering. Nu upptäcker vi på kort tid att klimatet satt sina egna gränser och att ekonomin inte alls var särskilt självreglerande, eller välfärdsskapande. Klimatkrisen och finanskrisen utmanar grunderna i de senaste decenniernas oljetyngda ekonomisk-politiska doktrin; vi vänder oss till politiken och finner den stympad, om än livsavgörande nödvändig. Och socialdemokratin finner sig ha försökt dansa med vargen – med tveksam framgång.
Finans- och klimatkriserna säger oss dessutom att global tillväxt i själva verket är ett enormt ineffektivt sätt att minska fattigdomen i världen. Klyftorna inom de flesta länder ökar, liksom mellan en global under- och överklass. För varje nyproducerat dollarvärde går allt mindre till de fattiga och allt mer till den rikaste tiondelen av befolkningen.
Att försöka formulera hur en ekonomi ”bortom tillväxten” skulle kunna se ut vore därför en rimlig strategi i dessa kristider. En sådan tillväxtdebatt skulle också kunna ge luft åt en ny-gammal diskussion inom socialdemokratin om vad det ”mjuka” eller ”goda” samhället egentligen innebär. Det samhälle där produktivitetsökningar inte alltid tas ut i ytterligare materiell konsumtion, där fritid ersätter arbetstid, där välfärdssektorn organiseras efter andra principer än marknadens, där vårt växande välstånd faktiskt fördelas mer jämlikt har tidigare varit ambitioner för ett sådant samhälle. Dessa frågor har också socialdemokratin tidigare alltid brottats med – i strid med högerns ensidiga tillväxt- och exploateringsprojekt. Att brottas med dem igen skulle både vara välgörande för socialdemokratin, liksom för hållbarheten.
Men på ”Jobbkongressen” får varken klimatfrågan eller ekonomikritiken det utrymme som de borde få. I diskussionen om hur kapitalismen, ohållbarheten och ojämlikheten hänger ihop, hur vår ekonomi och de allt starkare marknadskrafterna raserar vår jord och hur det gemensamma ansvaret individualiseras allt mer, ligger en ny möjlighet till socialdemokratisk kritik av det exploaterande samhället. Det var ju så det en gång började – folkrörelsen som i kritik mot ekonomins oöverskådlighet önskade politisk makt. Tillväxtjakten är en svårrubbad princip - men att tillväxtkritiken nu växer utanför kongresshallen är en förutsättning för att den också ska kunna flytta in i den. Det finns anledning att vara både dyster och hoppfull. Jämlik fördelning och hållbarhet ligger i luften. Gamla hjulspår löser inte de problem de skapat.
Kajsa Borgnäs
Ordförande för Socialdemokraternas Studentförbund, S-studenter
Detta är en nedkortad version av en kommande debattartikel i Effekt nr 2/2009.
Bloggat om S-kongressen: Svensson, Flute-tankar, Schalug
Media om S-kongressen: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Expressen,
Heder åt Hulthén
Fem dagar. Så lång tid kommer det att ta för Göteborgs ledande politiker Anneli Hulthén att ta sig upp til den socialdemokratiska kongressen i Stockholm.
Efter att ha förlorat ett vad som gick ut på att hon skulle cykla till kongressen om antalet deltagare som cyklade till ett annat möte hade tiodubblats, satte hon sig i dag på sadeln för att påbörja trampandet österut.
– Jag har cyklat till Kungälv, Angered och så, men så här långt har jag inte cyklat förut, säger hon till Göteborgs-Posten.
Sju mil om dagen blir det om hon ska vara framme på måndag kväll.
Men hon ser rätt nöjd ut. Och det bör hon vara. För det är inte helt vanligt med politiker som visar så konkret att det faktiskt går att använda andra transportmedel än bilen.
På GP:s hemsida kan du se en liten film om hur hon trampar iväg. En absurd detalj är bara att den inleds med en reklamspot – för en bil...
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av