Politik - Globalt
Kinas blågula koldioxid
Det är lätt att peka finger åt Kinas flitiga byggande av nya kolkraftverk, men det kan vara värt att veta vad de ofta används till: att producera varor som konsumeras i Västvärlden. Av världens totala koldioxidutsläpp är 23 procent utsläpp som ligger inbäddade i varor som oftast går från fattiga länder till rika. Inte sällan från Kina till Europa. Det visar en ny studie som publicerats i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS och som refereras i Time. I vissa europeiska länder som Sverige, Frankrike och Storbritannien kan så mycket som en tredjedel av de konsumtionsrelaterade utsläppen spåras till andra länder.
Studien i PNAS bekräftar Naturvårdsverkets rapport Konsumtionens påverkan från 2008 som visar att Sveriges per capita-utsläpp ökar från 6 till 10 ton om utsläppen för produkter bokförs där de konsumeras i stället för där de produceras. (Observera att utsläppen som är inbäddade i Sveriges export har tagits med i dessa beräkningarna.)
För Kinas del innebär oursourcingen av utsläpp det omvända. Landets per capita-utsläpp sjunker från 3,9 till 3 ton enligt studien i PNAS.
Med det nuvarande sättet att beräkna utsläpp på (utifrån varors produktionsort) gynnas världens rika länder och deras ansvar för klimatkrisen framstår som mindre än det i verkligheten är. Som PNAS-studiens författare Steven Davis och Ken Caldeira skriver:
"Konsumtionsbaserad bokföring av utsläpp stödjer etiska argument för att de mest utvecklande länderna — vilka är de som huvudsakligen drar nytta av utsläppen och som har större betalningsförmåga — borde leda den globala ansträningen för att minska utläppen."
Se också bloggposten Stockholmslogik om miljöhuvudstaden Stockholms kreativa bokföring av utsläpp.
Media: Kina skriver på Köpenhamns-uppgörelsen (DN), Varm vinter i östra Medelhavet (DN), högt bensinpris (DN)
bin Ladin ansluter sig till klimatkampen
Osama bin Ladin tillhör inte de vänner man vill ha i kampen mot klimathotet, men det är inget fel på hans analys av problemet.
– Speaking about climate change is not a matter of intellectual luxury – the phenomenon is an actual fact, säger bin Ladin i en ljudupptagning som Al Jazeera tagit del av.
Störst skuld har de industrialiserade länderna och allra värst är USA, enligt bin Ladin som också pekar på det faktum att USA är det enda i-land som struntat i att skriva under Kyotoprotokollet:
– However, George Bush junior, preceded by [the US] congress, dismissed the agreement to placate giant corporations. And they are themselves standing behind speculation, monopoly and soaring living costs.
USA utpekas också som huvudansvariga för "globaliseringen och dess tragiska konsekvenser". Bin Ladin uppmanar till bojkott mot amerikanska produkter och menar att det enda sättet att förhindra en klimatkatastrof är att knäcka den amerikanska ekonomin.
Jag föreställer mig att terrorism riktad mot de ansvariga för ett kommande klimatkaos kan bli en framgångsrik inriktning för Osama bin Ladin. Kanske är det detta han börjar lägga grunden till nu. Människor vars jordbruksmark torkar sönder eller hus sköljs bort tar sällan själva till vapen, men de kan mycket väl känna sympati för de som gör det. Även om den egentliga grunden för terrorhandlingar är fortsatt religiös fantatism under en ny täckmantel.
Om det inte redan tidigare varit uppenbart borde det vara det nu: att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle är ett av de effektivaste vapnen mot terrorismen.
Läs mer: The Guardian, Fox News
Ledarna i Davos: Nu ska vi – verkligen – utrota fattigdomen
I går fick jag ett mejl som jag först nästan raderade. Ett uttalande från världens ledare inför det ekonomiska mötet i Davos. Sådant brukar mest bestå av till intet förpliktigande floskler. Men något fick mig att öppna. Och det som stod fick mig att gå vidare till mötets hemsida, titta på flera videor och förvånat ögna ett antal artiklar.
Här ovan berättar Kanadas premiärminister Stephen Harper att man tänker ge ”a fatal blow to the carbon monopoly”.” och att han hoppas att de andra världsledarna i Davos kommer att lyssna på honom, eftersom ”ingen vill ha en (klimat)katastrof”. I en annan video säger Storbritanniens drottning Elizabeth II att hon ska gottgöra en del av de koloniserade länder som hon hämtat sina rikedomar från.
Ledarna har satt ihop en enkel plan för att föra världen bort från fattigdom.
Jag kan förstås inte svära på det, men jag skulle inte bli förvånad om det visar sig att nät-konst-aktivist-gruppen Yes Men har ett finger med i spelet. För visst är det något... ja, märkligt, med synket mellan Harpers läppar och det han säger. Och när jag googlar på World Economic Forum i Davos hittar jag en annan hemsida, med en förvillande lik adress. Men där står det inte att temat för mötet är att ”utrota fattigdomen med de enklaste och mest självklara medel som finns”. Tyvärr.
För övrigt har jag precis skrivit klart en artikel om just the Yes Men och deras häpnadsväckande upptåg för att sätta företag, organisationer och regeringars agerande i nya ljus. Den kan du läsa i nästa nummer av Effekt, som kommer ut i slutet av februari.
Jämlikhet vs tillväxt
Bild ur boken Jämlikhetsanden.
Att kämpa mot klimathot, konsumism, tillväxtparadigm, statusjakt och så vidare är oftast att kämpa i motvind. Men det är åtminstone betryggande att veta att man oftast har vetenskapen i ryggen i denna ojämna kamp mot en sne samhällsutveckling.
Därför är det så fantastiskt att läsa nyutkomna boken Jämlikhetsanden ("The Spirit Level" på engelska) som på en massiv vetenskaplig grund argumenterar för att jämlikhet i samhället är det bästa (och oftast det enda) sättet att hantera de kriser som vi står inför.
"Antagligen årets viktigaste bok", skriver The Guardian.
”En kompass för att återuppbygga våra samhällen … en bländande vision.”, skriver The Independent.
Aftonbladet är först ut med en recension i dag. I den skriver Dan Josefson om hur ojämlikheten de senste tjugo åren har tillåtits att avancera i samhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister släppte efter Sovjetunionens fall sina tidigare krav på ekonomisk jämlikhet.
"Det rådde politisk konsensus om att högre tillväxt är en patentmedicin mot alla samhällsproblem, och att vägen mot högre tillväxt går via ökade inkomstskillnader. Resultatet har blivit politisk apati, inte minst inom vänstern. Det är verkligen så som den amerikanske högerekonomen och jämlikhetsmotståndaren Henry Wallich nöjt konstaterade redan på 1970-talet: 'Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras'."
Om vi, för att undvika en ekologisk katastrof, styr bort från den eviga tillväxtens väg kommer jämlikheten att behöva öka. Jämlikhetstanken måste fogas in i samhällsbygget för att eliminera de stora statusskillnader som i dag skapar stress och konsumtionsbegär i samtliga samhällsklasser. Plötsligt blir fördelningspolitik den kanske viktigaste frågan igen.
Det som gör mig glad är att författarna Kate Pickett och Richard Wilkinson landar i samma förslag som mig vad gäller konkreta politiska åtgärder för att skapa ett hållbart samhälle. Om man exempelvis ska kunna få med sig folk på snabba utsläppsminskningar måste det upplevas som rättvist, skriver Picket och Wilkinson och jämför med andra världskriget.
"För att få allmänheten med sig när det gällde krigsinsatserna var man tvungen att fördela bördorna rättvist. Sociologen Richard Titmuss betraktade detta som den logiska grunden för att såväl införa ransonering och en mer progressiv inkomstskatt som att subventionera nödvändighetsvaror och beskatta lyxvaror."
De föreslår därför personliga utsläppskvoter som en viktig metod för att minska såväl konsumtionen som utsläppen.
På global nivå föreslås samma princip för utsläppsminskningar enligt modellen Contraction & Convergence (Minskning & Utjämning, i boken översatt med "kontraktion och konvergens").
Men viktigast är att Jämlikhetsandens sticker ytterligare ett spjut genom tillväxtbubblan. Ökad BNP och växande rikedom gör ingen gladare i den rika delen av världen. Det som avgör hur väl ett land fungerar är hur ekonomiskt jämlikt det är.
Lyssna på intervju med Richard Wilkinson i SR OBS.
Missa inte nästa nummer av Tvärdrag som har ett utdrag ur Jämlikhetsanden.
I nästa vecka besöker författarna Sverige och talar bland annat på ABF-huset i Stockholm lördagen den 6 februari kl 13.
Andra som skrivit om boken: Göran Greider i Metro, Ulf Bjereld i SVD, Enn Kokk,
Mark Lynas har tappat greppet
Efter klimatmötet i Köpenhamn skrev den brittiske författaren och journalisten Mark Lynas en uppmärksammad artikel om att haveriet kunde skyllas på Kina. Nu har Aftonbladet Kultur översatt artikeln och gett den rubriken "Så spelade Kina bort vår framtid". Den inleds så här:
"Köpenhamn var en katastrof. Det vet vi. Men sanningen om vad som faktiskt hände riskerar gå förlorad bland alla rykten och ofrånkomliga ömsesidiga beskyllningar. Sanningen är denna: Kina undergrävde förhandlingarna, förödmjukade medvetet Barack Obama och insisterade på en förfärande ”uppgörelse” vars syfte var att västvärldens ledare skulle bära skulden. Hur kan jag veta detta? Jag var i rummet och såg det ske."
Det är såklart intressant att få en inblick i klimatförhandlingarna på toppnivå och visst verkar Kina ha bromsat förhandlingarna, men tyvärr säger artikeln mer om Mark Lynas än om den globala klimatpolitiken.
Sanningen är denna: Mark Lynas har tappat greppet om klimatfrågan och gör nu mer skada än nytta för klimatrörelsen. Hur kan jag veta detta? Jag har läst i princip allt han skrivit de senaste fem åren och jag har träffat honom personligen.
Det verkar som att Mark Lynas-förändring startade efter att han skrivit boken Sex Grader vilken går igenom kollapsen av världens ekosystem, med stegrande intensitet, grad för grad. Extremt otäck läsning. Jag känner många som inte orkat sig längre än till tre grader. Kombinationen av djupa kunskaper om klimathotet och trögheten i politiken påverkar ofrånkomligen människor på olika sätt. För Mark Lynas del verkar det som att han genomgått en gradvis desillusionering.
Det började på klimatmötet på Bali 2007 som Lynas utnämnde till en framgång, särskilt EU:s "ambitiösa" målsättning om att halvera de globala utsläppen till 2050. Den som har koll på siffrorna vet dock att en halvering till 2050 inte är i närheten av att vara tillräckligt.
Ett år senare skrev Lynas en artikel i Svenska Dagbladet om att framtidens energikälla stavas kärnkraft.
Och medan allt fler inser att ökad tillväxt inte leder till mindre utsläpp, utan mer, började Mark Lynas propagera för att vi måste "växa oss ur den ekonomiska krisen".
Det senaste exemplet är alltså misslyckandet i Köpenhamn där Mark Lynas ger Kina och även Indien skulden. I en uppföljningsartikel säger han rent ut att det är fel med klimaträttvisa.
Mark Lynas betydelse för klimatfrågan har varit stor. Inte minst för mig själv som drogs in i frågan genom hans första bok Oväder 2005. Sedan dess har jag kastat mig över allt han har skrivit på sin blogg, i New Statesman, The Guardian och i Sex Grader. Tre gånger har jag träffat honom, senast i somras på Tällberg Forum. Det blev en bekräftelse på att han har tappat greppet, eller åtminstone tron på möjligheten att ställa om till ett hållbart samhälle. Han fnös åt Transition-rörelsen och spådde deras borttynande inom några år. Det enda som verkade ge honom verkligt hopp var nya kärnkraftverk.
Det är också så han argumenterar mot de som vill ha klimaträttvisa, alltså att rika länder måste ge fattiga en större del av den begränsade mängd utsläpp som kan göras utan att riskera en klimatkatastrof. Mark Lynas hävdar att det är fel, bättre är att bygga förnyelsebar energi och kärnkraft i stor skala så att den fossila energin kan ersättas. Därmed ansluter han sig till den teknikoptimism som visserligen är väl utbredd, men som saknar vetenskapligt stöd. Såväl FN:s klimatpanel IPCC som Internationella Energiorganet IEA är klara med att den fossila energi som utgör 85 procent av världens energimix inte låter sig bytas ut i en handvändning. Särskilt inte som efterfrågan på energi snabbt ökar i en värld som törstar efter ekonomisk tillväxt.
Jag har tidigare skrivit om varför det är märkligt att lägga så stor del av skulden på Kina när de bara gör som de rika länderna gör – sätter sin egen utveckling främst. Även Rikard Warlenius på Arbetarens Klimatblogg har på samma sätt kritiserat Mark Lynas artikel.
Säkert vill Mark Lynas väl, men resultatet av hans skeva analys blir tyvärr endast att han bara bidrar till att skjuta fram den nödvändiga omställningen till ett hållbart samhälle.
Utvecklingsoptimismen cementerar fattigdomen
Världen är komplex, men vissa saker är ganska enkla att förstå. Det är absurt att så många människor lever i djup fattigdom och resursbrist, sida vid sida med andra människor som lever i enormt överflöd och rikedom.
I nya dokumentären End of Poverty beskrivs detta faktum och det görs med ett tydligt maktperspektiv:
Här är en kort intervjubit från filmen med filmskaparen Phillippe Diaz. Han pratar om det uppenbart galna med ett ekonomiskt system som cementerar den världsordning där de rika hela tiden blir mycket rikare medan de fattiga som bäst blir lite mindre fattiga:
Jag tror att skälet till att så många har svårt att se dessa tämligen uppenbara problem är samma skäl som gör att klimatkrisen inte är i närheten av hanteras. Man kan kalla det för framstegsmyten. Eller utvecklingsoptimismen. Denna uppfattning dominerar hur som helst debatten genom att säga att allt kommer bli bättre så länge vi håller liv i "business as usual". Det fina med denna idé är att man inte behöver bry sig så mycket om maktförhållanden, eller ekologiska gränser. Den stora frågan blir i stället vad som bäst kan stimulera ekonomin.
Folkhälsoprofessorn Hans Rosling är ett bra exempel på hur man kan prata engagerat om fattigdom utan att ha något större maktperspektiv. Rosling brukar förvisso komma med en del intressant statistik i sina underhållande presentationer, och har för detta fått många hyllningar. Men frågan är hur mycket nytt han egentligen berättar om världen. I Roslings värld är några av de bästa vapnen mot fattigdomen mer pengar och mer teknik. Det vill säga, detsamma som de flesta makthavare predikar.
Många fattiga är visserligen i behov av ekonomisk tillväxt och bättre teknik, men detta fokus döljer det faktum att fattigdomen ofta är en följd av ett ekonomiskt system som präglas av ett ekologiskt ojämlikt utbyte mellan rika och fattiga.
Skulle det talas mer om detta hade andra lösningar på fattigdomen framstått som betydligt mer effektiva: Rejäl global omfördelning av resurser till exempel. Inte direkt det som står överst på makthavarnas att göra-lista.
Läs tips: Bloggen Livet efter oljan har en omfattande och saklig kritik av Hans Roslings världsbild. Plus svar från Rosling själv i kommentarsfältet.
Tipstack: Revolving Doors
Livet efter Köpenhamn
Världens ledare samlade för familjefotot under klimatmötet i Köpenhamn 2009.
För alla som under några år till vill kunna fortsätta flyga till Thailand, fortsätta vara beroende av bilen och fortsätta leva långt över sitt ekologiska utrymme är Köpenhamnsmötet en succé. Beslutet som världens ledare tagit är att vi skjuter omställningen på framtiden. Eller snarare, vi låter framtiden göra omställningen åt oss. Förmodligen på ett mer brutalt sätt än vi vågar inse.
Ingen borde vara förvånad över resultatet från klimatmötet i Köpenhamn. Om en majoritet av befolkningen inte är beredda att förhandla om sin livsstil, hur kan vi då förvänta oss att våra ledare ska kunna förhandla fram ett vettigt avtal?
Fredrik Reinfeldt anklagar de "snabbväxande ekonomierna" (läs Kina) för att ha bromsat förhandlingsprocessen:
– De kommer inte hit med uppfattningen att jordens klimat är hotad – det är andra saker som är överordnat, säger han till TV4.
Kanske har han rätt, men vad är det för andra saker som är överordnade? Jag gissar på en strävan efter att höja den materiella välfärdsnivån i Kina till svensk standard. De kinesiska ledarna vill, precis som de svenska, ha en ekonomi där hjulen snurrar snabbare och snabbare. Där tillväxten gör att de rika blir mycket rikare och de fattiga åtminstone lite rikare – så att ojämlikhet och andra sociala konflikter kan sopas under mattan. Så att ledarna kan behålla makten och allt fortsätta som vanligt.
Men det är ingen hemlighet att förhållandet mellan tillväxt och oljekonsumtion fortfarande är cirka 1:1. Fredrik Reinfeldt och Wen Jiabao vet det båda två. De är, tillsammans med resten av världens tillväxtekonomier, inbegripna i en kapplöpning mot avgrunden där ingen vågar bromsa in eftersom det är folket som håller i piskan. Och folket vill ha högre fart, mer prylar, mer pengar, mer Thailandsresor, mer mer mer.
Åtminstone är det så många politiker verkar uppfatta det hela. Så de ångar på – mot avgrunden.
Det må se mörkt ut, men det är här öppningen finns. Politikerna uppfattar att folket kräver mer. På ytan är det ju så det ser ut. Konsumtionssamhället lockar ständigt fram denna del av människor. Men när Ordfront gjorde en attitydsundersökning i klimatfrågan i somras svarade en majoritet att de inte vill öka sin konsumtion. Många vill tvärtom minska den.
Skulle det i så fall inte gå att tala till den del av människor som strävar efter mer tid och mindre stress, mer kvalitet och mindre administration av prylar?
På bloggen Identity Campaigning pågår just nu en debatt om klimatkommunikation. Går det att kommunicera nödvändigheten av en omställning på ett sätt som stimulerar de icke-materialistiska värdena hos människor? Eller måste en effektiv kommunikation tala till folk som konsumenter eftersom det är så folk är vana att bli tilltalade?
Jag tror att detta är en av de viktigaste frågorna efter Köpenhamnsfiaskot. Att fortsätta med försöken att lösa klimatkrisen inom de konventionella business as usual-ramarna framstår som omöjligt. Det behövs ett värderingsskifte.
Stora värderingsskiften tar i regel lång tid att få till. Å andra sidan, någonstans där framme är jag övertygad om att det finns en tipping point. Inte bara i form av snabbsmältande havsisar eller metangasbomber, men en tipping point där samhällets strävan efter mer ersätts av en strävan efter bättre. Less is more. Sverige kan kanske bli pionjären, snabbt följd av resten av i-världen och sedan Kina och övriga världen.
En förutsättning är att politiken hänger med. Jämlikhet är en viktig nyckel. Omfördelning likaså. Och det som facket kallar "Just transition", en schysst övergång, från gråa till gröna jobb. Så att folk känner sig trygga i att påbörja den omställningsresa som ingen riktigt vet vart den kommer att sluta.
I en förbannad artikel efter Köpenhamnsfiaskot efterlyser The Guardians ledarskribent Polly Toynbee personliga utsläppskvoter som det ramverk som skulle kunna få folk att styra bort från en ohållbar livsstil. Personliga utsläppskvoter innebär både jämlikhet och omfördelning.
Under mina tio dagar i Köpenhamn kände jag mycket uppgivenhet. Förhandlingarna befann sig i en återvändsgränd. Ofta längtade jag bort. Det var så uppenbart att det viktiga förarbetet måste börja på hemmaplan. Nu ser jag fram emot att engagera mig vidare i detta. En målsättning är att bidra till att göra personliga utsläppskvoter till en fråga i valrörelsen 2010. En annan är att sticka hål på konsumismen och i stället blåsa liv i medborgaren i människor.
I ljuset av Köpenhamnsfiaskot känns det inte bara möjligt, men också roligt.
Andra som kommenterar Köpenhamnsmötet:
Mission unaccomplished av Rikard Warlenius på Arbetarens klimatblogg
Scramble for the Atmosphere av George Monbiot
Obama's Copenhagen Deal av David Corn och Kate Sheppard i Mother Jones
Bloggat: Svensson, Jacob Dalunde, Hållplats Hådén, Mats Engström
Media: DN, DN2, DN3, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, AB1, 2, 3, 4, VG1, 2, 3, 4,
Klimatskepticism in action
Att komma till Bella Center idag är som att komma till en festival som har tagit slut. Broschyrer och tidningar ligger skrynklade på marken, demonstranterna utanför har gått hem, pressen har packat ner och statsöverhuvudena har stuckit. På marken ligger hårtussarna efter de aktivister som i förtvivlan rakade sina huvuden i natt.
Min mejl fylls av förbannade pressmeddelandena om utgången av mötet. (WWF, Oxfam, Naturskyddsföreningen, Friends of the Earth, Center for Science and Environment). Men medan jag läser dessa arga uttalanden sitter tjänstemännen fortfarande kvar i möte. Det var de som inte lyckades bereda vägen innan presidenterna och statsministrarna kom. Nu är det deras sak att städa upp, både efter höjdarnas önskan att visa upp något och deras brist på mod och vilja att verkligen göra något.
Trötta intill bristningsgränsen sluddrar de fram sina inlägg. Vissa har inte sovit på över 50 timmar. De frågar vad de egentligen kom överens om, och ber sekreteraren att ta det en gång till. ”Takes note of”, vad betyder det egentligen?
”Köpenhamnsöverenskommelsen” kunde, som George Monbiot redan i går noterade, lika gärna ha varit ett blankt papper. Utan bindande åtaganden, fasta siffror eller en tidpunkt för när minskningarna ska börja tycks det vara helt upp till var och en vad man vill göra av det. Den som vill vara med får höra av sig. Och nej, det är inget avtal, det kommer inte att ha klimatkonventionens stämpel på sig, försäkrar mötets ordförande delegaterna som förtvivlat försöker reda ut vad det är man har bestämt egentligen. Eller kanske snarare vad USA tillsammans med några utvalda länder bestämt. (Men inte utan motstånd från länder som Sudan, Tuvalu och Venezuela, läs en utskrift av de nattliga ordväxlingarna här)
Bangladesh undrar vad man ska säga till skattebetalarna som pröjsat för två veckors vistelse i Köpenhamn. För länderna i Nord verkar svaret redan vara klart: De ”andra” var inte redo. Det här var trist, men nu flyger vi hem till våra bilar och villor, julklappsinköpen, julskinkan och solsemestern. Vi får fixa det här senare, i Bonn, eller i Mexiko eller någon annanstans, någon annan dag. Det är i alla fall en början.
G77:s chefsförhandlare, Lumumba Di-Aping, har ett annat svar:
”Den här överenskommelsen kommer definitivt att resultera i massförstörelse i Afrika och på de små ö-nationerna. Den har den lägsta ambitionsnivån man kan tänka sig. Det är ingenting annat än klimatskepticism in action.”
Världens ledare goes Monty Python
Det är svårt att inte tänka på Monty Python-filmen Life of Brian medan världens ledare förklarar hur viktigt det är att sluta snacka och börja handla. Närmare bestämt scenen där ledningen för Peoples Front of Judea försöker skrida till verket med målsättningen att störta romarriket. Nyckelfrasen är "this is a complete waste of time":
Här följer du slutet på klimatmötet bäst
Obama var visst inte en ny messias. Inga mirakel har inträffat än så länge. Det som sker nu är att de stora länderna skissar på någon sorts avtalstext som är tillräckligt mesig för att kunna klubbas igenom. Här är den senaste.
Dock har flera ledare, bland annat Hugo Chavez, deklarerat att de inte är beredda att gå med på ett dåligt avtal.
Mycket kan hända det närmaste dygnet.
Här är några bra ställen att följa mötet på, minut för minut:
Live-sändningar från klimatmötet
Bra Twitter-listor:
Svensk media:
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av