Politik - Globalt

– Helt underbart, detta vågade jag aldrig hoppas på, jublar miljöminister Lena Ek över resultatet från förhandlingarna på klimatmötet i Durban (SVD).

Vad Lena Ek jublar över är att världens ledare har kommit överens om att vänta fram till år 2020 med att börja vända utsläppskurvorna nedåt.

Om det inte varit klart tidigare torde det vara det nu: glöm allt vad tvågradersmål heter. Nu strävar vi mot fyra grader.

Klimatmötena har blivit till en fars där politikerna mest ägnar sig åt att rädda ansiktet med hjälp av kreativa skrivningar och framför allt kreativa namn: Färdplan Bali, Köpenhamns-ackordet och nu Durban-paketet. Åtgärderna för att faktiskt minska utsläppen skjuts ständigt på framtiden.

Som jag har skrivit tidigare har jag en hel del förståelse för att man inte lyckas med så mycket annat – så länge all övrig politik har ökad konsumtion som ledstjärna saknas helt enkelt mandatet för ett seriöst klimatavtal.

Författaren Richard Heinberg skriver på samma tema:

This dynamic is only likely to change when we finally get to the point where we are concerned less about short-term economic growth than about our longer-term survival prospects. But by then it may be too late to avert catastrophic and irreversible climate change.

I ett vältajmat reportage i Svenska Dagbladet får vi ett färskt exempel på detta. Från ett USA där presidentkandidaterna tävlar i att lova flest jobb med hjälp av satsningar på mer fossil infrastruktur:

I det sammanhanget står inte frågan om koldioxidutsläpp och klimatförändringarna särskilt högt. Totalt har tre miljoner arbeten försvunnit i USA under det senaste decenniet. Inför presidentvalet lanserar främst republikaner en i det närmaste gränslös utvinning av fossila bränslen som en given väg att skapa nya jobb och ekonomisk utveckling.

Vad kan bryta denna utveckling, i USA liksom i resten av världen? Det enda någorlunda sannolika som jag ser det är att en djup finanskris sätter stopp för ytterligare destruktiva investeringar. Och att detta paras med en ökad insikt om att tillväxtvägen leder oss mot fler katastrofer och att vi därför måste lära oss att inte ständigt törsta efter mer (även om det är svårt att se hur det senare ska gå till).

Här är förresten en teaser av hur en fyra graders värld kan se ut, enligt National Geographics och Mark Lynas (notera den patetiska spekulationen om att Sveriges Östersjökust blir ett nytt Saint-Tropéz):

ps. Jag vet att jag har kört bilden på brandmännen förr, senast efter fiaskot vid klimatmötet i Köpenhamn. Men jag kunde inte låta bli att köra en repris.

V

Lunchreklam och memorabilia i samband med brittiska välgörenhetskampanjen Red Nose Day.

Vintern är välgörenhetssatsningarnas tid. Världens Barn varvas med mindre galor och insamlingsprojekt. Här i England drar jätteprojektet Red Nose Day, med insamlingar, memorabilia och TV-gala, igång efter jul. Även klimatkampen har sina projekt, gamla Live Earth, till exempel. Satsningarna drar in pengar och skapar uppmärksamhet och diskussion kring ämnet de behandlar. Människor, kanske folk som är kända och som många ser upp till, visar att projektens tema är värt att jobba för, ger ansikten åt kampen.

Så varför är de ofta så irriterande? Liv Strömquist tar upp frågan i serielbumet Hundra procent fett. Man borde ha en omvänd välgörenhetsgala, föreslår hon, där afrikanska barn är programledare. "Skänk 100 kr, lär Bengt Magnusson att sopsortera!". Well. Det är när galan bara handlar om att skänka pengar som det blir problematiskt. Det riskerar att ta fokus från annat som måste göras. Att erbjuda ett falskt sätt för oss att köpa oss fria. Dessutom - vilka är projekten till för? Från, säg, Läkare utan Gränsers outtröttliga arbete till amerikanska charity events drivna av uttråkade hemmafruar går en skala av skarpt fallande altruism.

Att leva ett liv i väst innebär att dra nytta av andras dolda arbetsinsatser och betalningar varje dag. Billiga flygresor. Billiga kläder med “Made in India” på tvättrådsmärket. Turistresor till all-inclusive-hotell där lokalbefolkningen serverar oss en paraplydrink innan de går hem för att köa till sitt bostadskvarters enda vattenkran. Vårt välstånd bygger på det. (Ett enkelt ekonomiskt exempel är de fattiga ländernas skulder, ofta
uppkomna under sjuttiontalet i investeringar från väst. De fattigaste 48 länderna har skulder till västvärlden på 168 miljarder dollar, och de 128 fattigaste på 1,37 biljoner, enligt brittiska Jubilee Debt Campaign.) Men det syns inte på mina jeans att någon fått ryggvärk av att sy dem. Jag behöver inte tänka på att min nya kontorsbyggnad kunde uppföras så snabbt tack vare koldioxidspyende maskiner. Systemet är snillrikt uppbyggt. Om de fattiga länderna protesterar blir vi irriterade. Vi slipper inte bara göra grovjobbet. Vi slipper också tänka på att någon annan faktiskt gör det.

I TV-galorna har detta ännu en aspekt. Vårt dagliga överanvändande av resurser syns inte. Men välgörenhetsgalans insamling på några miljoner syns. I direktsändning samlas kändisar, programledare och musiker på scenen. Kolla på det här filmklippet, säger de. Åh, vad det är synd om dem! Åh, vad vi vill hjälpa till! Åh, vad vi känner oss bra, och snälla! Som en stor, enad familj! Hela jordklotet tillsammans! Här finns en sak till som människorna från fattigare länder kan göra för oss. De kan vara mottagare av vår välvilja. Samtidigt som vi importerar billiga kläder, exporterar sopor, fifflar med biståndsbudgeten och är medlemmar i IMF med sina statsskuldsindrivningar väntar vi oss att människorna i syd glatt ska spela rollen som tacksamma, vänligt inställda offer i TV-galans väl dramatiserade jättehappening. Vi tittare får känna oss goda på bästa sändningstid. Vilken TV-underhållning.

Självklart är det inte fel att skänka pengar. Finansiella medel behövs för att stärka långsiktiga utvecklingssatsningar (och Sverige behöver öka sitt bistånd och sluta fiffla med det vi redan ger). I stora kriser som den på Afrikas Horn är det finansiella medel till mat som behövs, snabbt, inte en lång och seg livsstilsförändring. Vem kan se folk svälta utan att dela med sig? Och visst, det är svårt, nästan omöjligt, att tråckla sig ur konsumtionsvanorna som automatiskt medföljer ett liv i väst. Klarar man inte att sluta köra bil, köpa nya kläder eller låta bli att använda dator är det bättre att ge en ekonomisk gåva än att inte göra något alls. Det gör jag precis som alla andra. Men det fixar ofta bara symptomen. En förändring av vår resursförbrukning har mycket större effekt. Vi kan konsumera mindre eller bättre, köra mindre bil, protestera mot företag som bygger sin profit på fattiga arbetare i andra länder eller rösta bort de politiker som fortsätter hålla konsumtionismen under armarna, som fortsätter låta de rikaste komma undan och som i stället kräver att alla andra jobbar ännu hårdare för att systemet inte ska kollapsa. En pengagåva riskerar, när den inte kombineras med information och engagemang, att bli ett avlatsbrev, ett sätt att köpa sig fri från dåligt samvete, ett sätt att inbilla sig att det går fint att fortsätta leva precis som vanligt. Det är det som gör vissa välgörenhetsprojekt så irriterande. De leder till en felaktig världsbild. Den orättvisa resursfördelningen beror, till stor del, på vår livsstil och vår konsumtion. Den beror inte på att vi inte skänker tillräckligt med pengar.

Idag hyllas Apples bortgångne grundare, Steve Jobs, i media. I ett uttalande från Apple sägs: "Steves briljans, passion och energi var källan till otaliga innovationer som berikat och förbättrat allas våra liv. Världen är oändligt mycket bättre tack vare Steve".

Jag undrar vilka dessa "alla" är? Och på vilket sätt blev världen oändligt mycket bättre tack vare Apple-datorer och iPhones? Syftar de på arbetarna som, under slavliknande förhållanden, grävde fram de sällsynta jordartsmetaller som produkterna kräver? Eller den billiga arbetskraften på Foxconn där arbetare hoppade från fönstren i desperation över arbetsvillkoren?

Förbättrades livet för de stressade föräldrar som känner sig pressade att köpa en iPhone till sina barn, vare sig de har råd eller inte?

Eller menar Apple med "alla", oss i den globala kreativa medelklassen? Vi som fick så många roliga spel, och som kunde göra så många snygga affärsplaner, färgsprakande reklamaffischer och reklamfilmer?

Isåfall håller jag med Apple. Tack Steve, det vi gjorde med dina maskiner fick oss att för en stund glömma de som byggde maskinerna, de som tog hand om elektronikskrotet och vi glömde alla cancerogena ämnen dina maskiner varit fulla av.

Utvinning av sällsynta jordartsmetaller, Kina.

Svältkatastrofen i Somalia blir värre. Men hur hänger den i hop med klimatförändringarna? Jag tänker på en artikel jag skrev i senaste numret av Effekt. Klimatförändringar är sällan den ursprungliga orsaken till en konflikt (eller i det här fallet en svältkatastrof) i ett drabbat område, lärde jag mig då. I stället är de en av många faktorer som utgör skillnaden mellan problem som är hanterbara och problem som eskalerar och resulterar i kriser som den som just nu finns på Afrikas horn. Med hjälp av fungerande demokrati, menade forskarna jag pratade med, kan problem ofta hållas i schack. Det gäller såväl oro på grund av kulturella skillnader som gamla motsättningar mellan olika grupper, som – till och med – den brist på vatten, utrymme och mat som kan uppstå till följd av klimatförändringar. Å andra sidan: Om ingen bra statsledning finns (och om ett område dessutom är instabilt på grund av andra faktorer som förekomsten av konflikt- eller spännigszoner där olika grupper träter), kan klimatförändringarna bli pinnen som knäcker åsnans rygg. Droppen som får bägaren att rinna över. Då kan resultatet bli krig, eller massvält.

Mahmoud Hamid vid University for Peace i Costa Rica gav mig ett exempel på hur det kan se ut. I Darfur-regionen i västra Sudan har bofasta grupper bott i byar i flera generationer, och låtit grupper av herdefolk vandra genom byarna med sina boskapshjordar när torkan gjort att boskapen behöver nya betesmarker. I gentjänst har bybefolkningen får byta till sig kött till förmånlig kurs. Men när torkan plötsligt infaller oftare än förut måste herdebefolkningen driva sina djur genom byarna oftare, men kan bara ge samma mängd kött tillbaka. Plötsligt faller ett intrikat system samman. Plötsligt (i samklang med en rad andra faktorer, förstås) uppstår svält, och oenighet och motsättnigar mellan folkgrupper, utan att någon egentligen gjort något annat än det de alltid gjort.

Men tillbaks till Somalia. Nu börjar det visserligen höras mer om svältkatastrofen i media, men det är lite sent, den är redan utbredd. Som en extra dimension i den pågående tragedin finns därför västvärldens långvariga – vanemässiga – ignorans. I en artikel på The Guardians webb skriver en anställd på välgörenhetsorganisationen HelpAge att varningssystemen som tagits i bruk efter hungersnöden i Etiopien 1984 fungerade väl när torkan började: Väderprognoserna visade redan i slutet av 2010 att torkan skulle bli svår och var den skulle slå till. Men trots att det slogs larm kom ingen respons från väst.

Dags att introducera en annan klimatdebatt i mitt resonemang. De smältande polarisarna i Arktis innebär att nya transportvägar, nya fiskebestånd och, inte minst, nya oljefält, kommer i dagen i norr. Nu finns en risk för konflikt mellan Danmark, Ryssland, Norge, USA och Canada. Jag funderar på de här två händelserna. Lägger dem – svältkatastrofen och Arktis-intresset, alltså – bredvid varandra. Det ser väldigt skevt ut. Den hetaste klimatfrågan hos oss handlar inte om effekterna av vår livsstil. Nej, medan tusentals svälter i Afrika är vi upptagna med att kapprusta, att pinka in revir och att snegla misstänksamt på varandra uppe på de smältande glaciärerna vid Nordpolen. När jordklotet förvandlas omkring oss väljer vi att bråka om vem som ska ha rätt att lägga vantarna på ännu mer olja och gas, för att kunna fortsätta ignorera bekymren ett litet tag till. Och i och med att de arktiska isarna smälter kommer ännu mer olja i dagen. Vilken flax – till och med sönderfallet i sig blir en möjlighet att skjuta upp problemen ytterligare. Desperat rafsar vi åt oss bland resterna av den skenande planeten.

Mer om Somalia i DN här, här (om landgrabbing) och här, samt i SVD här och här.  Mer om Arktis i DN här. Slutligen ett TV-tips: SVT började i kväll sända en tre delar lång serie om upprustningen i Arktis, Kampen om Arktis. Jag såg just första delen – ganska mycket snack om kalla kriget och ganska många intervjuer med olika NATO-profiler, men kanske del två tar resonemanget vidare.