Politik - EU
Video om omställningen
I samarbete med filmaren Tomas Boman och produktionsbolaget Andersö&Boman försöker vi – i videoform – fånga in olika delar av den omställning som vårt samhälle står inför. Filmerna består av korta intervjuer med olika personer som förklarar problemen eller föreslår sätt att hantera dem.
Intervjuade personer
Nicole Foss, grundare av finansbloggen The Automatic Earth.
Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet
David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut
Anders Wijkman, författare till boken Den stora förnekelsen
Sorterat utifrån ämne
Ekonomi
Skuldkrisen (Foss)
Tillväxt (Foss)
Pengar (Hornborg)
Energi
Kärnkraft (Foss)
Förnybar energi (Foss)
Tekniktro (Hornborg)
Ekologi
Resurskrisen (Hornborg, Jonstad, Wijkman)
Omställning
Allmänt om omställning (Wijkman)
Kultur och psykologi (Hornborg, Jonstad, Wijkman)
Bygga resiliens (Jonstad)
Kollaps (Jonstad)
Best of
Alf Hornborg: Maskinen – vår tids fetisch
Nicole Foss: Om det finansiella systemet och finansbubblor
Anders Wijkman: Omställning
David Jonstad: Evigt framsteg eller apokalyps
Var finns hoppet i klimatfrågan?
Sara Karlsson, Jonas Sjöstedt och Carl Schlyter diskuterar klimatkrisen den 10 december.
Effekt i samarbete med ABF bjuder in till ett samtal om klimatpolitiken efter klimatmötet Durban.
De globala förhandlingarna om ett nytt klimatavtal går extremt trögt. Nu gäller det att hitta vägen framåt. Skedde några framsteg vid FN:s klimatmöte i Durban? Kan EU gå före? Kan vi över huvud taget fortsätta hoppas på globala avtal eller måste vi förbereda oss för klimatkaos? Kom och lyssna till ett rödgrönt samtal om klimatpolitiken.
Medverkande:
Sara Karlsson (S), ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet
Carl Schlyter (MP), EU-parlamentariker
Jonas Sjöstedt (V), riksdagsledamot och partiledarkandidat.
Kommentarer från David Jonstad, chefredaktör på Effekt
Moderator: Lina Hjorth, jurist, skribent och aktiv i Klimataktion
Tid och plats: Kl 10.15 den 10 december, ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41
Samtalet ingår i Vems Europa? – en konferens om Europas ödesfrågor: Klimatet, arbetsmarknaden, den ekonomiska krisen och högerpopulismen. Se hela programmet.
När allt kollapsar
Det ser inte ljust ut. Varken på den ekonomiska eller ekologiska fronten. Hur mycket än ledarna försöker påskina att saker och ting kommer att ordna sig är det allt färre som tror på dem. Typiskt tecken i tiden: I Grekland tömmer folk sina bankkonton. På mindre än två veckor har tre procent av folks totala kontotillgångar tagits ut.
Och så Italien, som ser ut att bli nästa nagelbitare.
På Gotland skördar man förövrigt smultron i november numer...
Internationella energiorganet IEA har gjort en stor analys av klimatläget och kommit fram till att vi inom fem år har oåterkalleliga klimatförändringar. Enligt IEA beror detta på att vi har låst in oss i så mycket satsningar på fossil energi att vi omöjligt kan ta oss ur det med mindre än ett totalt trendbrott för världens energianvändning (vilket inte verkar så troligt).
Inget nytt egentligen, så låt inte detta sänka ditt humör. Bättre att lyssna till de som redan genomlever kollapsen, och verkar fixa det rätt fint, trots omständigheterna. I Detroit görs detta under mottot:
"When everything collapses, plant your field of dreams".
Nu förevigat som affisch av konstnären Shepard Fairey (känd för bland annat Obey Giant och senast Obamas "Hope"-affisch).
Urban Roots är namnet på en ny dokumentärfilm om Detroit och den fascinerande omvandling som pågår där. Från biltät industristad till den urbana odlingens främsta posterboy. Många har sett de kollapsade husen i Detroit, inte lika många har sett de framväxande odlingslandskapen i stadskärnan. Filmens producent Leila Conners berättar om Detroits förvandling:
I think the biggest problem that industry created, besides all the pollution, is this mindset that people don’t have control – or that they don’t have to take responsibility for their own sustenance and security. Most people don’t know where their food comes from. And the value of losing big industry is that people are learning that they can grow their own food and they don’t have to be dependent on food stamps. This is a huge concept because we have been trained to be consumers and not producers.
Här är en trailer för dokumentären som kan beställas härifrån:
Londonupproren, orättvisorna... och the Tories
Det är tisdag kväll. Jag står längst upp på Parliament Hill, en hög kulle på Hampstead Heath och en av de högsta punkterna i London. På bänkar sitter par och på en filt har ett gäng picknick. Några turister knäpper kort. Utsikten är magnifik. Framför oss i solnedgången breder stan ut sig. Men London brinner inte längre. Jag ser inga helikoptrar och ingen rök, hör inga sirener. De värsta upploppen ägde rum igår - vid det här laget har oroligheterna fortsatt ut i landet. Idag, i soldiset och den lätta dimman, ser stan lugn, nästan vacker, ut. Det är sällan London är en vacker stad, tänker jag.
De senaste åren har Storbritannien blivit allt mer segregerat. I trånga, överbefolkade London är klassklyftorna stora och fattiga och rika lever nära varandra – de sociekonomiska förutsättningarna skiftar från ett grannskap till nästa. Det är svårt att fjärma sig från misären för oss som har mer, och, antar jag, lika svårt för de underpriviligerade att missa att de allra flesta har helt andra förutsättningar än de. Reklam, TV och affärer sänder ut samma information: För att vara lyckad måste du konsumera, och äga, kläder, teknologiska prylar och bilar. Budskapen är tänkta till dem med köpkraft, men alla får dem tryckta i ansiktet.
Runtom i Europa krisar ekonomin. Storbritanniens konservativa regering har valt att tackla problemen genom att ta allra mest – relativt sett – från de allra fattigaste: Man har avvecklat hemlöshetscenter, dragit ned på flyktingmottagningar och höjt vårdkostnader. Dessutom har man stängt ungdomsgårdar och avbrutit program som vänder sig till unga kriminella för att hjälpa dem bort från brottsligheten. I Haringey, till exempel, har ungdomsgådarnas budget skurits ned med 75%. “If you withdraw state protection then there will be ever greater reliance on the groupings that emerge in that vacuum”, sa professor John Pitts apropå just det i en intervju med the Guardian för några veckor sedan. Vidare har universitetsavgifterna, som bekant, höjts rejält i Storbritannien samtidigt som program som ger stöd till studenter från familjer utan studievana dragits in.
Polisen gör inte alltid saken bättre. Upprepad polisbrutalitet skapar misstro och den brittiska polisen anklagas ofta för institutionaliserad rasism. Färgade ungdomar rapporterar hur de ständigt stoppas och visiteras, helt utan anledning. I hetsen efter bombdåden i London 7/7 2005 sköts brasilienaren Jean Charles de Menezes till döds i Stockwell. Ingen blev åtalad. När Mark Duggan dödades i Tottenham i torsdags gavs mycket lite förklaring till hans familj angående vad som hänt, trots en fredlig manifestation som vädjade till polisen att tala med de anhöriga. Sedan började upploppen.
Protester till följd av ekonomiskt sammanbrott går som en våg genom Europa. Flera manifestationer har arrangerats i Storbritannien, och demonstrationer och upplop har ägt rum i Spanien, Grekland, Portugal och Israel. (Kolla in den här sammanfattningen från CNBC.) Men här i London har många – både allmänhet och politiker – helt missat den aspekten av det som skett (eller rentav aktivt avfärdat den på direkt fråga, som Theresa May, kritiserad inrikesminister). Det är frustrerande. I stället fortsätter många i gamla hjulspår. “Tell your kids to stay in tonight! That is what real Mancunians (Manchester-invånare, min anm) would do!” vädjade Manchesters polischef naivt på BBC igår. Utan att inse att en del av problemet är att plundrarna knappast känner sig delaktiga i Manchesters glada gemenskap.
Som tur är finns det många som ser andra orsaker till problemen än något slags slumpmässigt uppblossad kriminalitet och girighet. Diskussionen om de underpriviligerades situation i London får nu, äntligen, den uppmärksamhet den behöver. "Looting comes from the belief that if you cannot get equality and cannot expect justice, then you better make sure that you ´get paid´. ´It's all about the money!´ is the motto of too many young black men, who have given up all hope of attainment in a white man's world”, skriver Stafford Scott i the Guardian. "This is what happens when people don't have anything, when they have their noses constantly rubbed in stuff they can't afford, and they have no reason ever to believe that they will be able to afford it", skriver Zoe Williams. "After decades of being ignored and marginalised and harassed by the police, after months of seing any conceivable hope of a better future confiscated, they (the rioters) are finally on the news", skriver Laurie Penny och citerar en ung man som intervjuas av NBC apropå mediarapportering:
Two months ago we marched to Scotland Yard, more than 2,000 of us, all
blacks, and it was peaceful and calm and you know what? Not a word in
the press. Last night a bit of rioting and looting and look around you.
Vidare: “As long as police persist in seeing themselves as above the law, young
people will carry on taking the law into their own hands”, skriver Joey McIntyre. Och slutligen: “A riot is the language of the unheard”, sa – tydligen – Martin Luther King.
Sammanfattning: De som gång på gång fått demonstrerat för sig att samhället skiter i dem slutar visa respekt tillbaka.
Senast upplopp av den här storleken drabbade England var under Thatchers värsta nedskärningar på åttiotalet. De allra flesta kravallerna har ägt rum i områden där medellivslängden är upp till tre år kortare än i de rika delarna av stan. Det är klart att det inte är en slump. Det är klart att det handlar om orättvisa förutsättningar. Inbrott, skadegörelse och våld mot andra människor är inte försvarbart. Det är ledsamt för mig och andra Londonbor att se vår stad förstöras. Många är rädda. Det som händer är inte en väg framåt för någon: Inte för upprorsmakarna och inte för oss andra. Just därför är det så viktigt att fundera på vad upploppen beror på, och hur de kan förhindras. Det finns förstås inget enkelt svar. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att allt hade sett annorlunda ut om det brittiska samhället hade varit lite mer jämlikt.
Rättvisa och respekt. För att ta till ett försvenskat, engelskt uttryck: Hur svårt kan det vara?
Går industriområden att äta?
Det tar tusen år för bebyggd åkermark att återigen bli odlingsbar. Tusen år. Med andra ord är det inte bara dumt utan komplett vansinnigt att odlingsbar mark används för växande städer, köpcentrum, industrier och vägbyggen.
Inom EU byggs 2,5 kvadratkilometer mark över – varje dag. På ett år slukas odlingsbar mark lika stort som Berlin av urban expansion.
I denna takt skulle det ta strax under trettio år att bygga bort Sveriges odlingsbara mark. Detta förutsatt att byggtakten inte ökade, vilket inte är ett särskilt troligt scenario. I Skåne, till exempel, har 13 000 hektar byggts bort från 1970-talet till idag, och översiktsplaner för de kommande 20 åren skissar på en nästan lika stor minskning. En fördubblad hastighet, alltså, för markförstörelsen.
SVT:s Rapport uppmärksammade problemet häromdagen och pratade bland annat med Madeleine Granvik forskare vid institutionen för stad och land vid SLU:
”Skyddet av Sveriges jordbruksmark tycker jag måste ställas i förhållande till globala utmaningar såsom befolkningsökning, klimatförändringar och oljetopp”, säger hon.
Som exempel på detta nämnde reportaget två grannländer. Danmark markerar ut åkermark som riksintresse. Norge har satt upp sparad åkermark som en nationell målsättning. Huruvida det är framgångsrika strategier gav reportaget inga svar på och jag har inte lyckats verifiera det. Om någon har kunskap om detta – fyll kommentarsfältet!
Se SVT:s reportage här.
Om du vill agera kan du få tips på lokala åkermarkskampanjer hos Den goda jorden, som ”arbetar för att skydda åkermark från att bli förstörd för all framtid”
Två helt andra tips för licensbetalare:
Tim Jackson samtalar med Bengt Westerberg om sin bok Välfärd utan tillväxt i tv-programmet En bok, en författare.
P1:s Studio Ett har under rubriken Mänsklighetens ödesfrågor gjort tre kortprogram som behandlar frågorna om befolkning, energi och tillväxt. Lyssna.
Rör inte min livsstil
Förra våren kom svenska Livsmedelsverket med förslag till råd kring hur man minskar klimatpåverkan från sin mat. Några av råden handlade om att äta mindre kött och köpa närodlade grönsaker.
Men när EU fått titta på förslagen menade EU-kommissionen och Rumänien att de uppmuntrar till köp av svenska varor på bekostnad av varor från andra länder, vilket motverkar principen om fri rörlighet på den gemensamma marknaden.
Handelshinder är något av det fulaste man kan ägna sig åt inom EU. Så livsmedelsverket tog bort ordet "närproducerat" och skrev om. Men till slut blev ingenting kvar, så nu har man beslutat att dra tillbaka hela förslaget.
– För att tillgodose alla inblandade svenska intressenter hade så stor omarbetning av råden krävts att de till slut skulle ha blivit för urvattnade för att vara användbara för konsumenten, säger Livsmedelsverkets generaldirektör Inger Andersson.
Därför har nu regeringskansliet beslutat att råden ska dras tillbaka helt.
Resonemangen påminner lite om den debatt som nyligen blossade upp kring Norra Djurgårdsstaden efter att DN skrev om hur boende där ska få utbildning i hur man ändrar sin livsstil. Detta eftersom enbart ny snajdig teknik knappast kommer att räcka till för att nå stadsdelens klimat- och hållbarhetsmål.
Men idéerna föll inte i god jord. "Smygfascism" ansåg Aftonbladets Karin Magnusson i SVT:s Agenda i söndags. Knutby för klimatsmarta och hälsofascism, menade andra.
Argumenten om att inte vem som helst kommer att ha råd att bo i Stockholms nya internationellt boostade skyltfönster-stadsdel är en sak, men vad är problemet med att en stadsdelsförvaltning och de människor som bor i område resonerar med varandra kring hur man ska leva tillsammans? Och menar någon fortfarande att stadsplanering inte formar vårt sätt att leva? (Stadsdelen kommer nu till exempel att ha 0,5 parkeringsplatser per lägenhet och skolor och annan samhällsservice ska läggas på gång- eller cykelavstånd.)
Några direkta regler hittar åtminstone inte jag i det klubbade miljödokumentet. Tvärtom handlar den om hur folk ska kunna leva så gott som möjligt utan att göra ett allför stort ekologiskt avtryck, och formuleringarna är såpass generella att risken snarare är att ingen behöver göra något.
Men kanske är den svenska (och för delen europeiska) livsstilen fortfarande inte särskilt förhandlingsbar. Friheten att göra val som är dåliga – inte bara för en själv utan också för andra – väger uppenbarligen tyngst.
Läs också Copyriot om Norra Djurgårdsstads-diskussionen.
Anthony Giddens: Felen med grön tillväxt
Sakta men säkert sjunker insikten om den ekonomiska tillväxtens gränser in i allt fler. På sajten Ecoprofile rapporterar Johan Erlandsson om ett seminarium på World Climate Solutions i Köpenhamn. Flera av talarna sjöng den vanliga visan om att vi måste ha mer tillväxt, men med tillägget att denna måste bli "grön". Upp på scen kliver då Anthony Giddens – Storbritanniens ytterst respekterade och framstående politiske teoretiker.
Anthony Giddens budskap är att grön tillväxt är ett feltänk. Vi måste, menar Giddens, bygga upp en helt ny ekonomisk struktur. Det går inte att bygga vidare på den nuvarande och försöka göra den grön. Vi kan inte heller sätta så stort hopp till tekniklösningar – sociala, politiska och ekonomiska innovationer kommer att vara viktigare.
Dessutom menar Giddens, vilket nog är provocerande för många, att gröna jobb är en bluff. Industrin som jobbskapare är något som vi aldrig mer kommer att gå tillbaka till. Jobben kommer att komma från andra delar av ekonomin.
Under 1990-talet var Giddens en av arkitekterna bakom den tredje vägens politik som socialdemokratiska partier runt om Europa anammade. Så även Socialdemokraterna i Sverige som har satsat hårt på att röra sig närmare den politiska mitten. Efter valfiaskot väntar förmodligen någon sorts förändring för Socialdemokraterna. Åt vilket håll man rör sig kan man bara sia om, men det vore intressant om man återigen lyssnade till Giddens, men denna gång på hans tillväxtkritik.
Giddens hyllade för övrigt, precis som Effekt, den brittiske hållbarhetsprofessorn Tim Jackson vars bok Prosperity without growth är ett måste för den som vill förstå tillväxtfrågan. I vår kommer boken på svenska (Ordfront förlag), men den som varken orkar vänta tills dess eller läsa boken på engelska får här en 20-minuterspresentation i Tim Jacksons TED-föredrag:
Reinfeldt lurade media om klimatpengarna
Mats Engström (tidigare ledarskribent på Aftonbladet) skriver på sin blogg om hur Fredrik Reinfeldt i fredags lurade flera svenska medier att EU kommit överens om klimatfinansieringen. I själva verket är inte EU alls överens och har inte lovat några pengar. Beslutet om finansiering har skjutits på framtiden, vilket också flera tidningar konstaterar (SVD, Financial Times, The Guardian).
Se detta som en försmak av hur det kommer att bli i Köpenhamn. Fredrik Reinfeldt, miljöminister Andreas Carlgren och förhandlingschef Anders Turesson kommer göra sina välvilliga tolkningar av klimatförhandlingarna och många medier kommer rapportera dessa tolkningar som sanning.
I viss mån är det förståeligt. Att hänga med i de globala klimatförhandlingarna kan göra den mest garvade reportern förvirrad. Men lösningen på detta är knappast att låta statsministern eller hans förhandlare berätta hur det ligger till. Klimatet förtjänar en mer seriös journalistik.
Bloggat om EU-uppgörelsen: Arbetarens klimatblogg, Hållplats Hådén, Klimataktion, Ställ om, Röda Malmö
Media: DN om sci fi-lösningar på klimatkrisen (DN2), SVD om att bränna blöjor som klimatlösning
Rasistpartierna och klimathotet
Brittiska rasistpartiet BNP:s ledare Nick Griffin (bilden) deltar i kväll i en debatt i BBC vilket med rätta väcker mångas vrede.
Som Sverigedemokrat-ledaren Jimmie Åkessons gav prov på häromdagen har de främlingsfientliga svårt att se vad som är ett hot mot samhället och vad som inte är det. Men är det något partier som Sverigedemokraterna och brittiska BNP är bra på så är det att utnyttja varje fråga till att vinna osäkra människors röster och slå mot människor med utländsk bakgrund.
Eftersom klimat- och energifrågan är en av de som står högst på den brittiska politikens agenda har BNP givetvis sin egen analys av både klimathotet och oljetoppen (peak oil).
The Guardians klimatbloggare Leo Hickman går i dag igenom BNP:s ställningstaganden i dessa frågor och finner att partiet:
... ser invandring som ett stort miljö- och klimathot eftersom den ökar på överbefolkningen.
... känner en stark empati med djuren i de fall det handlar om djur som slaktas på halalvis (detsamma säger Jimmie Åkesson).
... både ser klimathotet som ett allvarligt hot, men också ett sätt för den politiska eliten att beskatta vanliga människor.
... anser att oljetoppen är det verkliga hotet mot samhället eftersom det riskerar att göra Storbritannien sårbart för utpressning från "främmande makter" (läs det oljerika Mellanöstern).
Sverigedemokraterna ligger efter BNP, precis som den svenska klimatdebatten ligger några år efter den brittiska. På Svennedemokraternas hemsida nämns knappt ordet miljö och klimat, men några rader går att läsa i partiets program för Energipolitik.
Förutom lite allmänna ord som kan vara saxat från vilket parti som helst, skriver man att "förbränning av fossila bränslen måste begränsas genom relativt hård beskattning av kol, brännolja, bensin, diesel och fossilgas" och att man inte vill bygga någon ny gasledning. Skälet: Sverige ska inte bli beroende av Ryssland.
Sverigedemokraterna har ännu inte vågat sig på några mer populistiska åsikter i klimatfrågan. Men risken är att de med tiden lär sig av sina brittiska vänner.
EU vill trygga billig mat
I morgon inleds ett G8-möte i jordbävningsdrabbade L’Aquila i Italien. Det var med adress till det möte som EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i måndags gjorde ett försök att iklä sig den klimatgröna ledartröjan.
Enligt Svenska Dagbladet sa Barroso att ”[v]i måste nu göra framsteg om vi ska ha en möjlighet att nå våra klimatmål” och han pratade vidare om ”ytterligare engagemang och åtaganden”. Det är ord som andas av förpliktelse och allvar, men den politik som Barroso önskar skiljer sig mycket lite från den vanliga önskelistan som världens rika länder håller sig med. Barroso – och med alla säkerhet Fredrik Reinfeldt eftersom de två representerar EU på G8-mötet – önskar öppna upp den kollapsade och av fattiga länder kritiserade Doha-rundan. Nu under klimatflagg.
Barrosos uttalanden kommer samtidigt som Oxfam rapporterar om ökande svält till följd av klimatförändringar. Deras rapport, också den släppt i samband med G8-mötet, säger att ”länderna med existerande problem att försörja sina befolkningar är de som är mest utsatta för klimatrelaterad risk […] Miljoner av bönder kommer att tvingas att ge upp traditionella grödor när de upplever säsongsförändringar som de och deras förfäder varit beroende av. Klimatrelaterad svält [kan bli] det här århundradets mänskliga tragedi”.
Financial Times rapporterar att G8-länderna kan tänka sig att öka stödet till jordbruksutveckling i fattiga länder. En G8-rapport föreslår miljardbelopp till fattiga länder för att motverka den ”kombinerade effekten av långvariga underinvesteringar i jordbruk och matsäkerhet, pristrender och den ekonomiska krisen [som] har lett till ökad hunger”.
Men när EU:s José Manuel Barroso som en liknelse säger att ”Afrika skulle kunna föda Europa” är det inte bara en bild för vilken odlingspotential som finns i Afrika, utan också en reflektion av en syn på världen – en syn som G8 med största säkerhet delar, trots att de införlivat matsäkerhet i sitt språkbruk. Afrika ska fortsätta försörja Europa. När Barroso säger att ”vi måste också hjälpa de fattiga bönderna att utveckla den stora potential för odling som finns i dessa länder” syftar han inte på en ökad matsuveränitet, det vill säga tryggad föda för de boende i dessa fattiga länder. Nej, EU-kommissionen vill se tydliga avtal mot protektionism och för frihandel, vilket i praktiken innebär att de fattiga länderna inte ska kunna använda skyddstullar för att säkra den inhemska matförsörjningen, utan trygga en fortsatt billig matimport för Europa och resten av den rika världen.
(Foto: Downing Street, Creative Commons)
Kalendarium
Nyhetslänkar
Fördjupning
© Copyright 2009–2011. All rights reserved. Designad av