peak oil
...och i bakgrunden mullrar oljekrisen
Trippelkrisen – energi, ekologi och ekonomi – bryter dagligen ny mark. Just nu är det ekonomi (i form av skuldkris) och ekologi (i form av klimathot) som tar det mesta av uppmärksamheten. Men i bakgrunden mullrar hotet om sinande energitillgångar. Eftersom det är energi, och framför allt energi i form av olja, som upprätthåller vår industriella civilisation är detta ett sedan länge fruktat hot.
Att den konventionella oljeproduktionen stått och stampat på samma nivå de senaste sex åren är numer erkänt av självast Internationella energiorganet. Men den stora frågan är hur länge vi kan hänga oss kvar på denna platå. När kikar vi ut över kanten och ser att oljeproduktionen börjar ta oss nedåt?
I en klarsynt artikel, som för att vara publicerad i mainstreammedia är förvånansvärt initerad och rakt på sak, skriver E24:s Billy Degerfeldt att oljekrisen kanske är här nu. Trots att hela världsekonomin är i gungning och tillväxten avtar förblir oljepriset på en historiskt hög nivå, över hundra dollar per fat.
Nu verkar alltså oljekrisen vara högst reell. Den svarta sörjan (i sin konventionellt flytande tappning) ser ut att sina på riktigt den här gången. Varför skulle det annars, i allt aggressivare takt, exploateras reserver som snarare påminner om ett förstadium till asfalt (i branschen, oljesand och tung olja)? Eller för den delen, prospekteras resurser på havsdjup halvvägs ned mot Marianergraven?
Det som håller paniken borta är att de stora oljeproducenterna i Mellanöstern säger att de har gott om olja kvar. Det märkliga är att trots att det därifrån sällan rapporteras om nya oljefyndigheter så justeras siffrorna hela tiden upp, som om deras omfattande oljeexport inte hade någon koppling till oljekällorna.
Martin Saar på ASPO-bloggen refererar till en artikel från ASPO USA som spekulerar i sanningen bakom Mellanösterns, och i synnerhet jätten Saudiarabiens, oljereserver:
Misstankar finns att Saudi inte förmår att öka sin produktion längre, att Saudi helt enkelt nått maximal produktion och nått peakoil. Eller att Saudi hamnat i ett skruvstäd och tvingas att hålla uppe priset med ett lägre utbud för att undvika att drabbas av ”den arabiska våren” vilket hänt Egypten, Tunisien och Jemen.
Det senare motiveras med att Saudiarabien behöver hålla sin befolkning på gott humör med låga mat och energipriser, vilket är kostsamt även för rika oljeshejker.
Till detta tillkommer bekymret med att den egna befolkningen i oljeländerna konsumerar allt mer olja, inte minst för att kunna avsalta havsvatten och för att producera el.
Allt mindre olja går därför på export vilket, rapporterar Svenska Dagbladet, har bidragit till att de rederier som har oljetankers nu befinner sig i en akut kris.
För världsekonomin verkar det enda som kan skjuta oljekrishotet på framtiden vara att tillväxten mattas av, vilket i stället skulle innebära spiken i kistan för finanssystemet. Billy Degerfeldt igen:
Räddningen från de höga oljepriserna skulle sannolikt innebära att en katastrof samtidigt utspelade sig på en annan plats. Om Kina, som i dagsläget köper omkring 5 miljoner fat, slår av på sin oljekonsumtion är det ett tydligt tecken på att tillväxten där hackar betänkligt. Hur världsekonomin påverkas av ett sådant faktum behövs knappast utvecklas.
Lekens kraft
I det nya numret av Effekt skriver Hampus Rubaszkin om lek som något mycket mer än vad barn ägnar sig åt innan de blivit vuxna. Inom företagsvärlden och akademin har leken på senare tid fått ett uppsving som kreativitetsboostare. Men leken kan också användas för att, som i spelet World Without Oil, ”leka” hur världen skulle se ut efter att oljeproduktionen börjat vika av neråt.
En av skaparna bakom World Without Oil är spelforskaren Jane McGonial som är försöker visa hur lek och spelande kan bidra till en hållbar utveckling. I detta TED-talk berättar Jane McGonial om dessa idéer:
Ett begrepp som ofta förekommer i dessa sammanhang är "flow", flöde. Det som till exempel en jazzmusiker kommer in i när hon släpper loss vid pianot. Här beskrivs ett experiment på hur just jazzmusikers hjärnor påverkas av att improvisera lekfullt.
Hampus nämner i sin artikel Konstfacks symposium hur lek kan bidra till kreativa processer, The Future of Play. Läs mer om det här.
Sugen på att ge dig ut och leka på krogen? Här är en artikel om denna nya trend.
För mer läsning, kolla in denna bok om lekens betydelse för vuxna.
Stockholm efter peak oil [video]
För en månad sedan arrangerade Effekt tillsammans med Miljöpartiet ett seminarium om hur Stockholm ska kunna förbereda sig för och hantera peak oil. Det blev en en bra introduktion till frågan som följdes upp av en intressant diskussion. Nu finns hela seminariet på webben. Första delen här nedan, resten som länkar.
Se också Per Bolunds sammanfattning av seminariet.
Kjell Aleklett, Uppsala Universitet, del 2
Håkan Johansson, Trafikverket, del 1, del 2
Simone Osborn, Tranisition Bristol, del 1, del 2
Paneldiskussion, del 1, del 2, del 3
Stockholm efter peak oil
Hur kan vi förbereda oss inför skenande oljepriser och en framtida oljebrist?
Miljöpartiet de gröna i Stockholms stadshus och Klimatmagasinet Effekt bjuder in till seminarium om Peak Oil och dess konsekvenser för Stockholm.
Den samlade expertisen pekar på att inom kort passeras Peak Oil – den tidpunkt då världens oljeproduktion når ett max för att sedan börja falla. Samtidigt ökar världens efterfrågan på olja. Följden blir en osäkrare oljeförsörjning och allt högre oljekostnader.
Hur allvarligt är det här problemet?
Vad kan våra städer göra för att minska beroendet av olja?
PLATS
Studio 3, Kulturhuset i Stockholm
TID
Torsdag 31 mars 2011 kl 15.00-17.00
MODERATOR
David Jonstad
PROGRAM
15.00-15.05
Per Bolund, Miljöpartiets oppositionsborgarråd, hälsar välkomna
15.05-15.30
Kjell Aleklett, professor i fysik vid Uppsala universitet: "Vår framtid med mindre olja - Peak Oil"
15.30-15.50
Håkan Johansson, klimathandläggare vid Trafikverket: "Hur kan transporternas oljeberoende minska?"
15.50-16.15
Simone Osborn, miljöexpert Bristol: "Building a positive future for Bristol after Peak Oil"
16.15-17.00
Paneldiskussion med frågor från publiken
17.00-18.00
Mingel med kaffe och smörgås
Seminariet är kostnadsfritt men förhandsanmälan krävs då antalet platser är begränsat. Vänligen skicka en anmälan senast den 24/3 till mp.slk@stockholm.se. Vid frågor vänligen kontakta Lisa Rehnström, 076-12 29 622. Välkomna!
Peak oil på pizzerian
För ungefär ett år sedan satt jag i en taxi på väg till SVT Debatts studio i Göteborg för att debattera peak oil. Jag frågade chauffören om han kände till peak oil och han svarade att han aldrig hört talas om det. I studion fick jag känslan av att han var långt ifrån ensam.
I dag åt jag lunch på det lokala pizzahaket. Vid ett av borden intill mig sitter tre renhållningsarbetare. De pratar peak oil. Inte i termer av "va dyr bensinen blivit", utan om beroendet av olja i samhället i stort. Om att oljan inte bara är en förutsättning för hela transportsektorn, men också för att tillverka många av de produkter som vi tar för givna. Inte minst all plast. Och så diskuterar de det faktum att Norges oljeproduktion sjunker snabbare än någon räknat med och frågan om varifrån Sverige i framtiden ska köpa sin olja.
Uppenbarligen följer de andra mediekanaler än de traditionella.
Vid ett annat bord intill mig sitter två målare. Också de pratar, om inte direkt peak oil, så åtminstone livet bortom oljan. "En elbil", säger den ene, "skulle nog kunna vara bra för mig som mest kör korta sträckor inne i stan. Men han undrar vad som händer när batterierna blir äldre, som i en gammal mobiltelefon. Måste man byta batteri i bilen var femte år om man ska komma längre än till mataffären?"
Också vid det bordet med renhållningsarbetarna glider samtalet efter ett tag in i det tröstlösa teknikläget. De har hört talas om uppfinningar som skulle göra att alla bilar kan drivas med bakterier (tror jag att de säger). Men det hade också kunnat vara alger eller varför inte fussionskraft eller något annat av de technolöften som journalister verkar älska att skriva om.
Drömmar om elbilar och alger kommer inte vara till någon större hjälp den dag då oljebristen blir ett faktum även i Sverige. Men bortsett från detta så känner jag ändå en försiktig förhoppning om att peak oil-frågan kanske har börjat leta sig in i folks medvetande till slut. Till och med traditionella medier börjar intressera sig för frågan. Svenska Dagbladet hade till exempel i helgen ett uppslag om vårt samhälles stora oljeberoende.
Mest lyfts dock frågan av de som upplever en genuin oro för vad som riskerar att ske ifall världen drabbas av en oljechock utan att det finns någon beredskap för detta. MP-politikern Per Bolund skrev för några veckor sedan en bra debattartikel om att Stockholm borde ta fram en peak oil-plan. Här om dagen hade Ulf Jacobsson och Anders Wijkman från Steg 3 en debattartikel i Göteborgsposten om hur peak oil-argumentet kan vara mer effektivt än klimat-argumentet för att få till en omställning.
Att döma av reaktionerna på den senaste oljekrisen, orsakad av revolterna i arabvärlden, stämmer detta väl. Den brittiska regeringen laddar nu, enligt Guardian, för ett "omfattande energiskifte" för att komma bort från oljeberoendet. Något som de senaste fem årens klimatdebatt inte lyckats åstadkomma. Även Supermiljöbloggen skriver om detta.
Bloggrannen Cornucopia skriver om hur oljeberoende i Sverige bara fortsätter att öka utan att någon verkar bry sig nämnvärt. Det är massbilism as usual som gäller, något som det senaste numret av Ordfront undersöker grundligt. Bland annat skriver Kent Werne om hur järnvägen hela tiden nedprioriteras till förmån för vägtrafiken när det gäller investeringar. Men om oljepriset fortsätter att stiga och om det därmed blir den egna plånboken i stället för klimatet som drabbas ifall tekniklöftena om utsläppsfria bilar inte infrias blir det nog svårare att fortsätta på billinjen.
Kanske börjar samtalen på pizzerian då att handla om hur man kan minska sitt resande i stället för att jaga alternativ till oljan.
Fyra grader
Hur mycket åt helvete går det egentligen?
Frågan börjar bli befogad att ställa. Bland en del aktivister inom omställningsrörelsen sprider sig närmast apokalyptiska stämningar. Berättelsen går ungefär så här: Oljetoppen har redan nåtts, Peak Coal och Peak Fosfor är nära, kreditbubblan är ohanterlig, bankerna har makten och kommer snart att störta oss i fördärvet.
Det vore lätt att vifta bort de här åsikterna och kalla dem för panikreaktioner. Men de bygger, tror jag, på en grundläggande insikt som har börjat sprida sig. Våra naturresurser är ändliga och evig tillväxt är omöjlig. Det tycks uppenbart att vi närmar oss gränsen för hur länge vi kan bedriva rovdrift på mark, hav, mineraler och den där stora geologiska tillfälligheten som givit oss fossila bränslen att festa på i ett par hundra år.
Den insikten är bra, klok. Ändå tror jag att det är läge att sansa sig. Ingen av oss kan utesluta ytterligare några decennier av tillväxt. Kapitalismen är ett dynamiskt ekonomiskt system. Finansbubblor har övervunnits förr. Ekonomiska depressioner likaså. Den amerikanska ekonomin tycks mer än murken – och vi ska inte underskatta konsekvenserna. Men möjligheterna till fortsatt tillväxt i Kina och Indien är bara alltför uppenbara. Det kan vara så att vi är inne i ett historiskt skifte, i vilket kapitalismens centrum är på väg att förskjutas till östra Asien. Det kinesiska undret är inte för evigt, det heller. Det är byggt av fossila bränslen och sårbart för resursbegränsningar. Men vem kan utlova att det inte överlever ett tag till?
Frågan är om det är goda nyheter.
Anrika brittiska vetenskapsakademin Royal Societys tidskrift har just kommit ut med ett temanummer om vad fortsatt tillväxt lär göra med vårt globala klimat. Det är ingen uppmuntrande läsning. Tvågradersmålet är i princip omöjligt att nå med nuvarande klimatpolitik, menar de forskare som skrivit artiklarna. Snarare måste vi inrikta oss på tre-fyra graders uppvärmning, och de nivåerna kan vi nå redan 2060-2070. Anledningen till deras pessimism är bl a att det tycks dröja innan vi kan nå en topp på koldioxidutsläppen. Det är den sammanlagda mängden förbrända fossila bränslen som avgör, inte hur kurvan över utsläppen ser ut. Om vi fortsätter att öka utsläppen till år 2030-2040 spelar det ingen större roll om vi sedan snabbavvecklar, eftersom koldioxiden bryts ner långsamt och temperaturerna anpassar sig ännu långsammare. Det kommer då att vara för sent.
Konsekvenserna? Enligt uppsatserna i tidskriften (som bär det vackra namnet Philosophical Transactions of the Royal Society) kan vi bl a vänta oss: Torka och ökenspridning i stor skala. Omfattande förluster av jordbruksmarker. Stigande vattennivåer. Fler extrema väderhändelser. Kollaps av ekosystem.
Det blir en värld vi inte vill leva i.
Det är möjligt att resursbrister och ekonomiska kriser kommer att dämpa utsläppen, utan att vi själva behöver göra något åt saken. Men inte ens tidiga olje- och koltoppar lär ha en chans att rädda oss in på den relativt säkra mark som heter högst 1,5 graders uppvärmning. Snarare innebär larmen om begränsade kol- och oljeresurser ytterligare skäl till en snabb omställning.
Alternativen börjar avteckna sig. Vi måste bryta med tillväxtideologin. Men vi kan inte förlita oss på att det ekonomiska systemet kollapsar av sin egen tyngd. Vi har inte råd att vänta. För varje år ytterligare som vinstjakten styr våra samhällen, rinner mer sand ur timglaset.
Full fart med tillväxt – rakt in i väggen
I söndags skrev Bo Ekman, grundare av Tällbergstiftelsen, en artikel på DN Debatt med rubriken ”Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö”.
Jag intervjuade Bo Ekman för Effekt nr 5/2010 och känner igen flera av hans resonemang därifrån. Vi var knappast överens under intervjun, men det var ändå ett bra samtal. Det är därför jag med viss förvåning läser hans debattartikel eftersom han i den så kategoriskt avfärdar den insikt om tillväxtens gränser som allt fler nås av.
Några medlemmar i Steg 3 har skrivit en bra motartikel som publiceras på dn.se.
Även jag själv skickade in en replik till DN Debatt. Jag publicerar den här:
Att tron på evig tillväxt är stark i den politiska debatten är ingen nyhet. Men jag förvånas över att en klok person som Bo Ekman så självklart hävdar att fortsatt tillväxt är den enda vägen för att lösa världen miljöproblem. För med de kunskaper som Ekman uppenbarligen har om hur dåligt ställt det är med vår miljö efter ett femtio år långt tillväxtrace är det lite märkligt att vilja ha ännu mer tillväxt. Som om den fördubbling av världens samlade konsumtion som beräknas ske de närmaste tjugofem åren inte kommer att utdela nya tunga kroppslag mot miljön.
Huvudargumentet som Ekman för fram är lika enkelt som bekvämt: framtidens teknik löser problemen åt oss. Låt oss köra ut över stupet, eftersom människan är så uppfinningsrik till sin natur kan vi kallt räkna med att hinna tillverka oss en fallskärm medan vi fortfarande är i luften.
Men att fortsätta satsa på mer tillväxten i hopp om att denna ska generera teknik som löser tillväxtens problem innebär ofrånkomligen ett mycket högt risktagande. Och frågan är: till vilken nytta? Är verkligen det högkonsumerande och högpresterande tillväxtsamhället vad vi drömmer om?
Runt om i världen växer insikten att vi bör satsa de resurser vi har på en omställning till ett samhälle där människor kan utvecklas och leva goda liv – utan att vara beroende av evig ekonomisk tillväxt. Dels för att det är önskvärt i sig, dels för att tillväxtens gränser inte längre är något hypotetiskt framtidsproblem utan något som gör sig gällande här och nu. Klimatsystemet balanserar redan på gränsen till sammanbrott på grund av tillväxtsamhällets flitiga användning av olja. Och just denna olja som är själva förutsättningen för tillväxten är på upphällning. I den färska årsrapporten från Internationella energiorganet IEA skriver man rakt ut att den konventionella oljeproduktionen nådde sin topp 2006. Det enda som kan hindra blodflödet i världsekonomin från att sakta strypas är att världen inom några decennier hittar ny olja motsvarande fem Saudiarabien! I en värld som redan finkammats i jakt på olja.
Det finns ett alternativ till att kasta sig ut för stupet och hoppas på tekniken. Att överge tillväxtparadigmet innebär visserligen att slå in på en annan och okänd väg, men det är en väg som ger oss betydligt större förutsättningar att skapa ett samhälle inom planetens gränser.
Värt att notera: Kommentarer på nätet är sällan något bra mått på opinionssvängningar, men jag blir ändå lite glad av att de som kommenterat Bo Ekmans artikel i de flesta fall är kritiska till tillväxten. Det känns som ett trendbrott. Om så bara i nätkommentarsvärlden.
Andra reaktioner på Bo Ekmans artikel: Flute, Cornucopia, Warlenius, Birger Schlaug
Blå dunster om oljan
I tisdags satt det några tusen människor framför sina datorer och väntade som om de vore barn på julafton. De var oljeanalytiker, journalister, departementsråd, politiker och helt vanliga medborgare med stort intresse för energifrågor. Det var dags för årets upplaga av World Energy Outlook. När som helst skulle den läggas ut på IEA:s - International Energy Agencys - hemsida. Nu skulle siffrorna stå där i svart på vitt. Hur mycket olja tror IEA att det produceras år 2035? Hur mycket ökar efterfrågan på kol? Hur ser utsikterna ut för naturgasen?
IEA styrs av OECD-länderna och har till uppgift att ge medlemsstaterna råd om energipolitiken. I den årliga World Energy Outlook analyseras nuläget och framtiden för de viktigaste energislagen. När tidningarna letar efter ”objektiva” siffror till faktarutorna är det denna rapport de brukar bläddra i.
Knappt hade årets rapport – WEO 2010 – lämnat de digitala pressarna förrän nyhetsartiklar på temat ”Peak Oil dröjer till efter 2035” lades ut på tidningarnas hemsidor. De senaste årens allt intensivare debatt om oljetoppen har lett till att detta blir vad många först letar efter i World Energy Outlook – vad säger egentligen IEA om när ”oljan börjar sina”.
IEA säger faktiskt inte särskilt mycket om den saken. Man försöker istället att räkna på hur stor efterfrågan på olja blir i framtiden. WEO 2010 laborerar med tre scenarier. I det som IEA anser är mest troligt kommer världen att vilja ha 99 miljoner fat olja om dagen år 2035. Den mängden går att producera, räknar man med. Om de stora länderna skulle ta klimatmålen på allvar kommer oljetoppen däremot att nås redan i början av 2020-talet – men då beror det på lägre efterfrågan, inte på att det blir omöjligt att öka produktionen.
Nu ska visserligen IEA:s prognoser tas med en nypa salt. Förra året kunde brittiska Guardian berätta om läckor inifrån IEA, vilka vittnade om att organisationen inte ville publicera siffror som oroade marknaden. Det är de stora oljeimportörerna, främst USA, som har det största inflytandet i IEA. De är inte betjänta av alarmerande prognoser som riskerar att driva upp oljepriserna ytterligare. Därför överdrivs oljereserverna, hävdade Guardians källor.
Ändå finns det anmärkningsvärda uppgifter i World Energy Outlook, för den som tittar lite närmare på vad som egentligen sägs.
IEA:s prisförutsägelser har varit notoriskt otillförlitliga - och ofta lågt satta. Nu menar man trots allt att snittpriset kommer att ligga på minst 113 dollar per fat år 2035 jämfört med 60 dollar förra året – allt räknat i dagens penningvärde. Man utgår alltså från att priset i det närmaste fördubblas. Vad kommer detta att innebära för världsekonomin? Nyligen fick IEA:s generaldirektör Nobuo Tanaka frågan om dagens oljepriser på 70-90 dollar är förenliga med en uthållig tillväxt. ”Det vet vi inte” blev svaret.
Dessutom: för första gången säger IEA nu att det inte kommer att gå att producera mer vanlig råolja än idag. Man menar att världen troligen nådde en produktionstopp på 70 miljoner fat/dag år 2006, och att nivån kommer att ligga på 68-69 miljoner fat de närmaste 25 åren. Tidigare har man trott på en ökning med 5 miljoner fat/dag till år 2030. För att nå 99 miljoner fat år 2035 krävs det stora tillskott av så kallad okonventionell olja, inte minst från Kanadas oljesand, samt flytande naturgas(NGL).
IEA förutser alltså dyrare olja, som blir allt svårare att utvinna. Ändå menar många analytiker att organisationens förutsägelser är helt orealistiska.
Redan prognoserna för hur mycket olja som kan produceras från oljesanden i Kanada är osäkra. Det handlar om mycket dyr olja, och miljöskadorna vid utvinningen är enorma. Ändå är den stora nyckelfrågan om råoljeproduktionen kan ligga kvar på nivån 68-69 miljoner fat om dagen i 25 år till, som förutspås i World Energy Outlook.
Oljekällor sinar. IEA räknar med att produktionen från befintliga oljefält kommer att sjunka till 15 miljoner fat/dag år 2035. 53 miljoner fat måste alltså ersättas. Det ska ske dels genom att redan hittade oljefyndigheter kommer i drift, dels genom att man hittar ny olja som räcker till drygt 20 miljoner fat/dag.
Detta innebär gigantiska utmaningar. Saudiarabien måste öka produktionen med 50 procent – något många utomstående experter tror är helt omöjligt. Och Irak måste snabbt få en hållbar fred, eftersom IEA räknar med att landet ökar produktionen från 2,5 till cirka 7 miljoner fat om dagen. I stort sett alla planerade projekt runt om i världen måste uppfylla förväntningarna, och dessutom behöver vi hitta mer ny olja än vi har gjort de senaste decennierna.
Kjell Aleklett, professor på Global energy systems vid Uppsala universitet, har länge kritiserat IEA:s prognoser. Till Effekt säger han, på telefon från Australien där han just nu föreläser och skriver en bok om Peak Oil:
- IEA räknar med att år 2035 ska över 20 miljoner fat om dagen komma från oljefält som vi ännu inte har hittat. Nordsjöoljan räckte som mest till 6 miljoner fat om dagen, och det var 25 år efter att fälten där hittades. Det tar ju tid att bygga ut produktionen och nå maximal produktion. Det innebär att vi redan nu måste hitta olja motsvarande tre områden av Nordsjöfältens storlek. Det kommer helt enkelt inte att ske. Jag tvivlar på att IEA själva tror på sina prognoser. Jag ser det här som ett rop på hjälp.
Uppskjuten oljetopp?
Så var det dags igen.
Med numera jämna mellanrum annonseras det om ”oerhörda” oljefynd som ritar om den globala energikartan. Den här gången är det Brasilien som enligt flera medier har hittat 15 miljarder olja i Librafältet 200 kilometer utanför Rio de Janeiros kust. Därmed skjuts Peak Oil på framtiden, meddelar till exempel E24.
Nåja.
Den brasilianska oljemyndigheten ANP är något försiktigare än de svenska affärstidningarna. ANP säger att det handlar om 3,9 – 15 miljarder fat utvinningsbar olja. Troligaste nivån ligger på cirka 8 miljarder. Redan det är ett mycket stort fynd. Faktum är att man i år har upptäckt mer olja – cirka 20 miljarder fat – än någon gång sedan år 2000.
Men det kan vara bra att ha lite perspektiv på siffrorna.
Världen kommer i år att konsumera 31 miljarder fat olja – alltså betydligt mer än den nya olja vi hittar. Inget år sedan 1980 har man upptäckt mer olja än den vi förbrukar. Även om man med bättre teknik lyckas öka utvinningen från gamla oljefält är trenden obönhörlig. Vi tär på kapitalet.
Det blir dessutom allt svårare och allt dyrare att hitta ny olja. De största fynden gjordes under perioden 1955-1965 – då låg de på i snitt drygt 45 miljarder fat om året. Sedan dess pekar kurvan neråt. De allra senaste åren har oljebolagen hittat något mer – men det har nästan uteslutande handlat om fynd under havsbottnen. Utvinningen därifrån kommer att kräva väldiga investeringar och stora utmaningar. Det handlar om dyrare olja att få upp än den vi vant oss vid från exempelvis Texas, Ryssland och Saudiarabien. Ta till exempel Librafältet. Det ligger på två kilometers havsdjup, och sedan ytterligare fem kilometer under havsbottnen.
Produktionen från de nyupptäckta oljereservoarerna kommer inte att bli fullt utbyggd förrän någon gång på 2020-talet. Flertalet oberoende experter tror att oljetoppen då redan har passerats. Om så inte blir fallet, kommer Libraoljan ändå inte att förslå långt, med tanke på den ökade efterfrågan man räknar med från länder som Kina och Indien. Även om de mest optimistiska gissningarna – 15 miljarder fat – skulle slå in motsvarar inte fyndet mer än världens förbrukning under ett halvt år.
Librafältet är möjligen det största oljefynd man gjort sedan Kashaganfältet i Kaspiska havet år 2000. Det är ett undantagsfynd. Problemet är bara följande: Enda möjligheten vi har att på allvar flytta Peak Oil framåt i tiden är att hitta 4-5 nya sensationella Librafält, varje år, hela det kommande decenniet. Vartenda ett av dessa fält skulle dessutom behöva motsvara förväntningarna om hur mycket olja som går att få upp. Oljebolagen skulle slutligen inte ha råd med alltför många olyckor av det slag som drabbade BP i Mexikanska gulfen tidigare i år.
Om allt detta slår in, vore det faktiskt dags för de riktigt feta rubrikerna.
Bloggat: Cornucopia och Flute.
Partiernas blåögda syn på peak oil
Förra veckans nyhet i peak oil-kretsar var det rapportutkast som läckt ut från den tyska försvarsmakten. Enligt Der Spiegel som tagit del av rapporten finns en påtaglig oro för konsekvenserna av den annalkande oljekrisen. Den tyska militären spekulerar inte så mycket i när oljetoppen/peak oil inträffar, men nämner att det kan ske kring 2010.
Däremot målar man upp en rätt skrämmande bild av hur minskat utbud av billig olja kan komma att slå mot samhället. "Brist på tillgången till viktiga varor kan uppkomma", står det i rapporten, exempelvis på livsmedel. Olja används direkt eller indirekt för 95 procent av produktionen av industrivaror och prischocker kan därför drabba så gott som alla branscher. "På medellång sikt kommer det globala ekonomiska systemet likväl som marknadsorienterade nationella ekonomier att kollapsa".
Politiskt kan detta innebära att stater måste införa en mer planerad ekonomi. Ur Der Spiegel-artikeln:
Since virtually all economic sectors rely heavily on oil, peak oil could lead to a "partial or complete failure of markets," says the study. "A conceivable alternative would be government rationing and the allocation of important goods or the setting of production schedules and other short-term coercive measures to replace market-based mechanisms in times of crisis."
Oljekrisen förväntas också ändra maktförhållandena i världen. De länder som kan fortsätta exportera olja kommer stärka sin makt. För Tysklands del innebär det att man kommer behöva ta mer hänsyn till Rysslands intressen.
Eftersom Sverige kommer påverkas på ungefär samma sätt som Tyskland kan man tycka att detta borde vara sådant som även diskuterades här. Till exempel i valrörelsen. Men nu är valrörelsen 2010 förmodligen den fegaste och blekaste genom tiderna.
Bloggrannen Cornucopia har i varje fall skickat ut en egen peak oil-enkät till partierna. Svaren visar hur blåögt politikerna politikerna ofta betrakta denna fråga, som om det mest var en fråga om hur bilarna ska tankas och elen produceras. Men vissa av svaren är ändå rätt givande att läsa.
Till exempel svarar Kristdemokraterna så här på frågan "När kommer Peak Oil att finnas med i er planering för framtiden?":
"Vi har länge vetat att oljan inte räcker för evigt. Det exakta årtalet för när peak oil inträffar är dock svårare att säga, kanske 2008, kanske någon gång de närmaste åren."
Här svaren från de andra partierna som svarat:
Bloggat: Jonas Fogelqvist om tyska rapporten, Flute om Pakistan
Media: Matpriserna stiger (DN),
Kalendarium
Nyhetslänkar
Fördjupning
© Copyright 2009–2011. All rights reserved. Designad av