Olja

Näst på tur i Effekts samarbete med produktionsbolaget Andersö&Boman: David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut. Han berättar om vår tids låsning vid två myter, den om evigt framsteg och den om en apokalyps. Dessutom om hur den industriella civilisationens oundvikligen går mot en kollaps och hur vi kan förbereda oss för detta.

Alla tidigare intervjuer finns nu samlade på denna sida.

Evigt framsteg eller apokalyps

Civilisationens kollaps

Att bygga resiliens

Trippelkrisen – energi, ekologi och ekonomi – bryter dagligen ny mark. Just nu är det ekonomi (i form av skuldkris) och ekologi (i form av klimathot) som tar det mesta av uppmärksamheten. Men i bakgrunden mullrar hotet om sinande energitillgångar. Eftersom det är energi, och framför allt energi i form av olja, som upprätthåller vår industriella civilisation är detta ett sedan länge fruktat hot.

Att den konventionella oljeproduktionen stått och stampat på samma nivå de senaste sex åren är numer erkänt av självast Internationella energiorganet. Men den stora frågan är hur länge vi kan hänga oss kvar på denna platå. När kikar vi ut över kanten och ser att oljeproduktionen börjar ta oss nedåt?

I en klarsynt artikel, som för att vara publicerad i mainstreammedia är förvånansvärt initerad och rakt på sak, skriver E24:s Billy Degerfeldt att oljekrisen kanske är här nu. Trots att hela världsekonomin är i gungning och tillväxten avtar förblir oljepriset på en historiskt hög nivå, över hundra dollar per fat.

Nu verkar alltså oljekrisen vara högst reell. Den svarta sörjan (i sin konventionellt flytande tappning) ser ut att sina på riktigt den här gången. Varför skulle det annars, i allt aggressivare takt, exploateras reserver som snarare påminner om ett förstadium till asfalt (i branschen, oljesand och tung olja)? Eller för den delen, prospekteras resurser på havsdjup halvvägs ned mot Marianergraven?

Det som håller paniken borta är att de stora oljeproducenterna i Mellanöstern säger att de har gott om olja kvar. Det märkliga är att trots att det därifrån sällan rapporteras om nya oljefyndigheter så justeras siffrorna hela tiden upp, som om deras omfattande oljeexport inte hade någon koppling till oljekällorna.

Martin Saar på ASPO-bloggen refererar till en artikel från ASPO USA som spekulerar i sanningen bakom Mellanösterns, och i synnerhet jätten Saudiarabiens, oljereserver:

Misstankar finns att Saudi inte förmår att öka sin produktion längre, att Saudi helt enkelt nått maximal produktion och nått peakoil. Eller att Saudi hamnat i ett skruvstäd och tvingas att hålla uppe priset med ett lägre utbud för att undvika att drabbas av ”den arabiska våren” vilket hänt Egypten, Tunisien och Jemen.

Det senare motiveras med att Saudiarabien behöver hålla sin befolkning på gott humör med låga mat och energipriser, vilket är kostsamt även för rika oljeshejker.

Till detta tillkommer bekymret med att den egna befolkningen i oljeländerna konsumerar allt mer olja, inte minst för att kunna avsalta havsvatten och för att producera el.

Allt mindre olja går därför på export vilket, rapporterar Svenska Dagbladet, har bidragit till att de rederier som har oljetankers nu befinner sig i en akut kris.

För världsekonomin verkar det enda som kan skjuta oljekrishotet på framtiden vara att tillväxten mattas av, vilket i stället skulle innebära spiken i kistan för finanssystemet. Billy Degerfeldt igen:

Räddningen från de höga oljepriserna skulle sannolikt innebära att en katastrof samtidigt utspelade sig på en annan plats. Om Kina, som i dagsläget köper omkring 5 miljoner fat, slår av på sin oljekonsumtion är det ett tydligt tecken på att tillväxten där hackar betänkligt. Hur världsekonomin påverkas av ett sådant faktum behövs knappast utvecklas.

Fjärran från Tripoli pågår det en strid där det inte avlossas några skott, men vars utgång kan få stora konsekvenser för vår framtid.

Det är utanför Vita huset i Washington som slaget står. Där har ett par tusen miljöaktivister demonstrerat sedan förra veckan. Det är en fredlig manifestation. Deltagarna ställer sig och sätter sig utanför ingångarna. Hittills har 275 arresterats. Ett hundratal sattes i häkte över helgen. En av dem var Bill McKibben, grundare av klimatnätverket 350.org

Striden gäller en pipeline – Keystone XL - som enligt planerna ska dras från oljesandsfälten i kanadensiska Alberta ända ner till Texas. Den ska leverera upp till 900 000 fat olja om dagen till amerikanska raffinaderier. Projektet väntar på tillstånd från Barack Obama, som ska lämna besked senast i november.
I just detta fall har nämligen presidenten möjlighet att fatta beslut utan att Kongressen kan lägga sig i. Och USA:s miljörörelser har inte varit sena att påminna Obama om alla hans löften om att satsa på att ta landet ur fossilberoendet

Det som gör pipelinen så kontroversiell är att den sätter en avgörande fråga i blixtbelysning: har mänskligheten råd att utvinna varenda droppe olja som finns kvar?

Den  omtvistade oljesanden – ibland kallad för tjärsand - är en blandning av lera, vatten samt bitumen, en trögflytande olja som har likheter med asfalt. De största reserverna finns i Venezuela och Kanada. De är i själva verket gigantiska. Kanadas oljereserver överträffas bara av Saudiarabiens.

För att få fram råolja från oljesand krävs det stora mängder energi till ångning och raffinering. Detta innebär att oljan från fälten i Alberta orsakar 10-45 procent större koldioxidutsläpp än annan olja. Dessutom blir den dyrare. Med dagens oljepriser är produktionen dock konkurrenskraftig.

Den legendariske klimatforskaren James Hansen, chef för NASA:s rymdforskningsinstitut, menar att det vore en katastrof om oljesanden exploateras. Han anser att vi har en chans att undvika farliga klimatförändringar om kolkraften fasas ut till år 2030. Men det förutsätter att vi inte försöker få upp all okonventionell olja som går att utvinna. Annars är det enligt Hansen  i princip game-over.

USA:s ofta splittrade miljörörelse står i princip enad mot Keystone XL-pipelinen. Demonstrationerna utanför Vita huset har dessutom börjat få allt större uppmärksamhet i media. Självaste New York Times har nu i en ledarartikel manat Obama att säga nej till projektet. Minst lika viktigt: de stora fackförbund vars medlemmar skulle få jobb tack vare pipelinebygget, har även de tagit ställning emot Keystone XL. Amalgamated Transit Union och Transport Workers Union säger i ett gemensamt uttalande:

Vi behöver arbeten, men inte arbeten som ökar vårt beroende av tjärsandsolja…Många jobb skulle också kunna skapas genom energibesparingar, effektivisering av elnätet och utbyggnad av kollektivtrafiken. Sådana jobb skulle kunna hjälpa oss att minska luftföroreningar och växthusgasutsläpp.

Frågan är om Barack Obama vågar utmana de mäktiga energilobbyisterna. Frågan är om han vill ge aggressiva republikanska presidentkandidater chansen att anklaga honom för att sätta landets energiframtid på spel. Om han vågar, skulle det innebära ett rejält avbräck för oljesandsutvinningen i Alberta, som då förlorar sin kanske viktigaste marknad på kort sikt. Klimatrörelsen skulle kunna räkna hem en viktig seger. Sådana har det inte varit särskilt gott om på senare år.

 Dagliga rapporter från demonstrationerna hittar du på Tar Sands Actions hemsida.

Oljeplattform i Nordsjön.

Det nyupptäckta oljefältet i Nordsjön är – precis som alla medier rapporterar just nu – verkligen JÄTTESTORT.

Aldous/Avaldsnes är en jättelik oljefyndighet. Enligt våra uppskattningar kan den totala upptäckten vara en av de tio största oljefyndigheterna på den norska kontinentalsockeln

säger Tim Dodson, Statoils chef för prospektering, i ett uttalande.

Så mycket som 1,2 miljarder fat olja kan det finnas där nere under havsbotten. Vilket naturligtvis är glädjande för världens bilister. Tyvärr är det nu så att allt är relativt. 1,2 miljarder fat olja låter mycket, men är mindre om man betänkar hur extremt mycket olja vi använder varje dag i den oljedrivna delen av världen: 86 miljoner fat. Det innebär att det nya oljefyndet räcker till max två veckors förbrukning.

I den mån som man också lyckas få upp oljan ur havet. Sådant alltid lättare sagt än gjort. Dessutom, påminner oss bloggrannen Flute, måste man ta hänsyn till att Norge oljeproduktion sjunker snabbt sedan tio år tillbaka. Om man ska bromsa denna produktionsminskning så krävs det att två jättefält hittas varje år.

Lyckorus blir det ändå på börsen för oljebolagen.

Lyckorus blir det inte för en redan sargad planet som redan vrider sig i plågor över den överhettning som för mycket koldioxid i atmosfären innebär.

Ett fat olja konverterad till bensin ger 370 kg koldioxid. Vilket gör att om all olja i det nya norska fältet pumpas upp kommer atmosfären fyllas på med totalt 440 miljoner ton koldioxid. Det är vad de sammanlagda utsläppen i Sverige åstadkommer under nio år.

Skäl att jubla över det nya fyndet?

Andra om oljefyndet: Cornucopia