Matilda Welin

V

Lunchreklam och memorabilia i samband med brittiska välgörenhetskampanjen Red Nose Day.

Vintern är välgörenhetssatsningarnas tid. Världens Barn varvas med mindre galor och insamlingsprojekt. Här i England drar jätteprojektet Red Nose Day, med insamlingar, memorabilia och TV-gala, igång efter jul. Även klimatkampen har sina projekt, gamla Live Earth, till exempel. Satsningarna drar in pengar och skapar uppmärksamhet och diskussion kring ämnet de behandlar. Människor, kanske folk som är kända och som många ser upp till, visar att projektens tema är värt att jobba för, ger ansikten åt kampen.

Så varför är de ofta så irriterande? Liv Strömquist tar upp frågan i serielbumet Hundra procent fett. Man borde ha en omvänd välgörenhetsgala, föreslår hon, där afrikanska barn är programledare. "Skänk 100 kr, lär Bengt Magnusson att sopsortera!". Well. Det är när galan bara handlar om att skänka pengar som det blir problematiskt. Det riskerar att ta fokus från annat som måste göras. Att erbjuda ett falskt sätt för oss att köpa oss fria. Dessutom - vilka är projekten till för? Från, säg, Läkare utan Gränsers outtröttliga arbete till amerikanska charity events drivna av uttråkade hemmafruar går en skala av skarpt fallande altruism.

Att leva ett liv i väst innebär att dra nytta av andras dolda arbetsinsatser och betalningar varje dag. Billiga flygresor. Billiga kläder med “Made in India” på tvättrådsmärket. Turistresor till all-inclusive-hotell där lokalbefolkningen serverar oss en paraplydrink innan de går hem för att köa till sitt bostadskvarters enda vattenkran. Vårt välstånd bygger på det. (Ett enkelt ekonomiskt exempel är de fattiga ländernas skulder, ofta
uppkomna under sjuttiontalet i investeringar från väst. De fattigaste 48 länderna har skulder till västvärlden på 168 miljarder dollar, och de 128 fattigaste på 1,37 biljoner, enligt brittiska Jubilee Debt Campaign.) Men det syns inte på mina jeans att någon fått ryggvärk av att sy dem. Jag behöver inte tänka på att min nya kontorsbyggnad kunde uppföras så snabbt tack vare koldioxidspyende maskiner. Systemet är snillrikt uppbyggt. Om de fattiga länderna protesterar blir vi irriterade. Vi slipper inte bara göra grovjobbet. Vi slipper också tänka på att någon annan faktiskt gör det.

I TV-galorna har detta ännu en aspekt. Vårt dagliga överanvändande av resurser syns inte. Men välgörenhetsgalans insamling på några miljoner syns. I direktsändning samlas kändisar, programledare och musiker på scenen. Kolla på det här filmklippet, säger de. Åh, vad det är synd om dem! Åh, vad vi vill hjälpa till! Åh, vad vi känner oss bra, och snälla! Som en stor, enad familj! Hela jordklotet tillsammans! Här finns en sak till som människorna från fattigare länder kan göra för oss. De kan vara mottagare av vår välvilja. Samtidigt som vi importerar billiga kläder, exporterar sopor, fifflar med biståndsbudgeten och är medlemmar i IMF med sina statsskuldsindrivningar väntar vi oss att människorna i syd glatt ska spela rollen som tacksamma, vänligt inställda offer i TV-galans väl dramatiserade jättehappening. Vi tittare får känna oss goda på bästa sändningstid. Vilken TV-underhållning.

Självklart är det inte fel att skänka pengar. Finansiella medel behövs för att stärka långsiktiga utvecklingssatsningar (och Sverige behöver öka sitt bistånd och sluta fiffla med det vi redan ger). I stora kriser som den på Afrikas Horn är det finansiella medel till mat som behövs, snabbt, inte en lång och seg livsstilsförändring. Vem kan se folk svälta utan att dela med sig? Och visst, det är svårt, nästan omöjligt, att tråckla sig ur konsumtionsvanorna som automatiskt medföljer ett liv i väst. Klarar man inte att sluta köra bil, köpa nya kläder eller låta bli att använda dator är det bättre att ge en ekonomisk gåva än att inte göra något alls. Det gör jag precis som alla andra. Men det fixar ofta bara symptomen. En förändring av vår resursförbrukning har mycket större effekt. Vi kan konsumera mindre eller bättre, köra mindre bil, protestera mot företag som bygger sin profit på fattiga arbetare i andra länder eller rösta bort de politiker som fortsätter hålla konsumtionismen under armarna, som fortsätter låta de rikaste komma undan och som i stället kräver att alla andra jobbar ännu hårdare för att systemet inte ska kollapsa. En pengagåva riskerar, när den inte kombineras med information och engagemang, att bli ett avlatsbrev, ett sätt att köpa sig fri från dåligt samvete, ett sätt att inbilla sig att det går fint att fortsätta leva precis som vanligt. Det är det som gör vissa välgörenhetsprojekt så irriterande. De leder till en felaktig världsbild. Den orättvisa resursfördelningen beror, till stor del, på vår livsstil och vår konsumtion. Den beror inte på att vi inte skänker tillräckligt med pengar.

Jag fastnar framför ett test där vardagens livsstil plockas isär. Det räknar ut hur mycket slavarbete som ligger bakom mina konsumtionsvaror. Utan konkreta exempel är det lätt att glömma precis hur intrikat det globala samhället är. Hur långt vissa ingredienser i mitt läppstift har färdats. Hur många som har hostat sönder en lunga för att bryta coltanet i min telefon. 

Jag älskar test. De är roliga. Och det här är dessutom riktigt väldesignat. Alla har ju inte läsvanan att tackla en lång, komplicerad text.

Det finns nackdelar med snajdiga presentationer, såklart. All snyggt förklarad fakta måste backas upp av gedigen kunskap, forskning och diskussion. Färgglatt och lättillgängligt är en slutprodukt, ett presentationsverktyg, som inte kan ersätta välgrundat, arbetsamt teoribygge. Dessutom är det svårt att göra saker roligare utan att samtidigt råka fördumma, förenkla eller förvilla. 52 personer har slavat för mina prylar, visar det sig. Det låter som en misstänkt exakt siffra. Det är som BBC:s interaktiva sajt om jordens befolkning, där man kan se som vilken person i ordningen man är född och där ett räkneverk obevekligt tickar upp mot 7 miljarder människor på jorden, sekund för sekund. Det är klart att uppgifterna inte är precisa. Det är klart att räkneverket inte stämmer på pricken. Vid vilket ögonblick vi når 7 miljarder, denna jättesiffra, är förresten inte ens poängen. Det viktiga är effekterna och vad vi kan göra för att vända utvecklingen.

Men interaktiva sajter och test fäster vår uppmärksamhet på vad det är som händer. De är bra kommunikationsmedel. Och spelar det så stor roll att siffrorna är lite för konkreta, händelseförloppen lite för direkta? De inspirerar till engagemang och sätter mig själv i relation till resten av världen. 52 personer. 7 miljarder människor, precis nu. De ger ett omskakande perspektiv. Det behövs.

Det är tisdag kväll. Jag står längst upp på Parliament Hill, en hög kulle på Hampstead Heath och en av de högsta punkterna i London. På bänkar sitter par och på en filt har ett gäng picknick. Några turister knäpper kort. Utsikten är magnifik. Framför oss i solnedgången breder stan ut sig. Men London brinner inte längre. Jag ser inga helikoptrar och ingen rök, hör inga sirener. De värsta upploppen ägde rum igår - vid det här laget har oroligheterna fortsatt ut i landet. Idag, i soldiset och den lätta dimman, ser stan lugn, nästan vacker, ut. Det är sällan London är en vacker stad, tänker jag.

De senaste åren har Storbritannien blivit allt mer segregerat. I trånga, överbefolkade London är klassklyftorna stora och fattiga och rika lever nära varandra – de sociekonomiska förutsättningarna skiftar från ett grannskap till nästa. Det är svårt att fjärma sig från misären för oss som har mer, och, antar jag, lika svårt för de underpriviligerade att missa att de allra flesta har helt andra förutsättningar än de. Reklam, TV och affärer sänder ut samma information: För att vara lyckad måste du konsumera, och äga, kläder, teknologiska prylar och bilar. Budskapen är tänkta till dem med köpkraft, men alla får dem tryckta i ansiktet.

Runtom i Europa krisar ekonomin. Storbritanniens konservativa regering har valt att tackla problemen genom att ta allra mest – relativt sett – från de allra fattigaste: Man har avvecklat hemlöshetscenter, dragit ned på flyktingmottagningar och höjt vårdkostnader. Dessutom har man stängt ungdomsgårdar och avbrutit program som vänder sig till unga kriminella för att hjälpa dem bort från brottsligheten. I Haringey, till exempel, har ungdomsgådarnas budget skurits ned med 75%. “If you withdraw state protection then there will be ever greater reliance on the groupings that emerge in that vacuum”, sa professor John Pitts apropå just det i en intervju med the Guardian för några veckor sedan. Vidare har universitetsavgifterna, som bekant, höjts rejält i Storbritannien samtidigt som program som ger stöd till studenter från familjer utan studievana dragits in.

Polisen gör inte alltid saken bättre. Upprepad polisbrutalitet skapar misstro och den brittiska polisen anklagas ofta för institutionaliserad rasism. Färgade ungdomar rapporterar hur de ständigt stoppas och visiteras, helt utan anledning. I hetsen efter bombdåden i London 7/7 2005 sköts brasilienaren Jean Charles de Menezes till döds i Stockwell. Ingen blev åtalad. När Mark Duggan dödades i Tottenham i torsdags gavs mycket lite förklaring till hans familj angående vad som hänt, trots en fredlig manifestation som vädjade till polisen att tala med de anhöriga. Sedan började upploppen.

Protester till följd av ekonomiskt sammanbrott går som en våg genom Europa. Flera manifestationer har arrangerats i Storbritannien, och demonstrationer och upplop har ägt rum i Spanien, Grekland, Portugal och Israel. (Kolla in den här sammanfattningen från CNBC.) Men här i London har många – både allmänhet och politiker – helt missat den aspekten av det som skett (eller rentav aktivt avfärdat den på direkt fråga, som Theresa May, kritiserad inrikesminister). Det är frustrerande. I stället fortsätter många i gamla hjulspår. “Tell your kids to stay in tonight! That is what real Mancunians (Manchester-invånare, min anm) would do!” vädjade Manchesters polischef naivt på BBC igår. Utan att inse att en del av problemet är att plundrarna knappast känner sig delaktiga i Manchesters glada gemenskap.

Som tur är finns det många som ser andra orsaker till problemen än något slags slumpmässigt uppblossad kriminalitet och girighet. Diskussionen om de underpriviligerades situation i London får nu, äntligen, den uppmärksamhet den behöver. "Looting comes from the belief that if you cannot get equality and cannot expect justice, then you better make sure that you ´get paid´. ´It's all about the money!´ is the motto of too many young black men, who have given up all hope of attainment in a white man's world”, skriver Stafford Scott i the Guardian. "This is what happens when people don't have anything, when they have their noses constantly rubbed in stuff they can't afford, and they have no reason ever to believe that they will be able to afford it", skriver Zoe Williams. "After decades of being ignored and marginalised and harassed by the police, after months of seing any conceivable hope of a better future confiscated, they (the rioters) are finally on the news", skriver Laurie Penny och citerar en ung man som intervjuas av NBC apropå mediarapportering:

Two months ago we marched to Scotland Yard, more than 2,000 of us, all
blacks, and it was peaceful and calm and you know what? Not a word in
the press. Last night a bit of rioting and looting and look around you.

Vidare: “As long as police persist in seeing themselves as above the law, young
people will carry on taking the law into their own hands”, skriver Joey McIntyre. Och slutligen: “A riot is the language of the unheard”, sa – tydligen – Martin Luther King.

Sammanfattning: De som gång på gång fått demonstrerat för sig att samhället skiter i dem slutar visa respekt tillbaka. 

Senast upplopp av den här storleken drabbade England var under Thatchers värsta nedskärningar på åttiotalet. De allra flesta kravallerna har ägt rum i områden där medellivslängden är upp till tre år kortare än i de rika delarna av stan. Det är klart att det inte är en slump. Det är klart att det handlar om orättvisa förutsättningar. Inbrott, skadegörelse och våld mot andra människor är inte försvarbart. Det är ledsamt för mig och andra Londonbor att se vår stad förstöras. Många är rädda. Det som händer är inte en väg framåt för någon: Inte för upprorsmakarna och inte för oss andra. Just därför är det så viktigt att fundera på vad upploppen beror på, och hur de kan förhindras. Det finns förstås inget enkelt svar. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att allt hade sett annorlunda ut om det brittiska samhället hade varit lite mer jämlikt.

Rättvisa och respekt. För att ta till ett försvenskat, engelskt uttryck: Hur svårt kan det vara?

Om den ekonomiska bakgrunden till upploppen i DN och i SvD.

Härom dagen var det ett år sedan Londons borgmästare Boris Johnson invigde stadens cykeluthyrningsprogram, Barclays Cycle Hire (eller Boris Bikes, som cyklarna kallas i folkmun). Som det har noterats tidigare här på bloggen ligger London långt före Stockholm vad gäller att promota cykling – både Johnsons företrädare, labour-partiets Ken Livingstone, och Boris själv har gjort en hel del för cyklisterna. I Boris fall, dock, kan jag ibland inte hjälpa att se det hela med en cynisk blick. Johnson är en konservativ politiker som hellre äter lunch med chefer från de stora bankerna än träffar stadens medborgare, ocn som motsatt sig höjda skatter för de rikaste. Ibland känns cyklingen som den perfekta gimmicken som får honom att framstå som lite mer en folkets vän – och den får oerhört mycket uppmärksamhet, bland annat genom ständiga mediabilder på en cyklande Boris i kostym. Cyklar han verkligen hela vägen hemifrån? Eller kommer han i bil, parkerar runt hörnet från London City Hall och trampar på en hoj de sista 200 metrarna? frågar sig mina brittiska vänner. (Likadant är det med borgmästarens blonda, ostyriga lugg. Den måste vara en del av Johnsons plan att lura alla att glömma hans högerperspektiv genom att vara så fryntlig, tänker jag i mörkare stunder.)

Och hur fungerar cykeluthyrningen egentligen? Cyklarna går endast att hyra i centrala London, och kan således egentligen bara användas inom ett mindre område – man måste ju avslutra resan vid en dockningsstation och kan inte ta cykeln för att cykla hem till förorten. Dessutom är dockningsstationerna ofta fulla när man försöker lämna sin cykel, inte minst vid stora tågstationer som Waterloo, rapporterar The Guardian. ”It's not a reliable transit system for working people, it's an amusing curiosity for tourists”, säger en kritisk röst till tidningen. Som en sista spik i kistan rapporteras i samma tidningsartikel att cyklarna främst används av ”white men aged between 25 and 44, many of whom earn more than £50,000 (523,000, min anmärkning) a year.” Den grupp som redan tar för sig mest i nästan alla andra delar av samhället, alltså. Till råga på allt är cyklarna grymt obekväma, tycker jag. Inget jag skulle vilja ta en längre tur på.

Det är inte lätt att cykla i London. Vägarna är byggda för bilister, folktätheten gör att gatorna är överfulla med bilar och den täta bebyggelsen innebär att få vägar har plats för vägrenar. Varje år omkommer flera cyklister i trafiken, till exempel i de jättelika flerfiliga rondellerna. När jag berättar att jag cyklar till jobbet är den vanligaste invändningen inte att det måste vara ansträngande eller ta lång tid, utan just att det verkar farligt. Och de flesta cyklisterna här är inte vanliga människor i kostym eller kjol. De är hängivna expert-cykelpendlare, klädda i dyra, specialköpta cykelkläder samt gula reflexvästar, som ser cyklingen som en livsstil och som tar en dusch efter att ha trampat till jobbet. Många Londonbor tänker sig cykelpendling på det sättet: Det är svårt och det kräver dyr extrautsrustning – det är inte bara att köpa en gammal hoj och trampa iväg. (Sedan ska förstås nämnas att London har en stor, inspirerande gräsrots-cykelgemenskap också – mer om den i ett senare inlägg!)

Frågan är om initiativ som Boris Bikes, eller Ken Livingstone's "cycle to work”-program verkligen hjälper. Parallellt med Barclays cycle hire finns det äldre trängselskattsprogrammet för biltrafik, som gäller centrala London. Det är bra. Men räcker det? Så länge inga stora strukturella initiativ görs för att hämma bilberoendet finns risken att cykelinitiativen bara blir PR-trick, fina program att visa upp i media, som egentligen endast gynnar vita medelklassmän samt dem som har råd att köpa dyra lycrakläder och reflexvästar.