Kultur
Roligare tillsammans
Det är inte bara Effekts Svart Jord-bloggare som har fått upp ögonen för odlande. Efter att länge ha velat, men bara inte kommit mig för att sätta fingrarna i jorden, fick jag i våras höra talas om en studiecirkel i praktisk omställning. Och vad kan vara mer praktiskt än att odla?
När jag första gången i slutet av mars tog mig ner till Vintervikens trädgård möttes jag av närmare 30 personer, alla ganska mätta på att läsa och prata men desto mer ivriga att göra. Av trädgårdsföreningen fick cirkeln en bit mark att experimentera fritt på. Och det har vi gjort med besked.
Nu växer bönor, squash, tomater, potatis och rödbetor sida vid sida med ruccola, ringblommor, grönkål och broccoli. Och en av mina viktigaste insikter med cirkeln har varit att man kommer mycket längre när man gör något tillsammans. Ensam hade jag nog aldrig orkat gräva ens en av alla de där odlingsbäddarna, men med trevligt sällskap och en och annan fikapaus blev det en hel rad bäddar på en ynka förmiddag.
Ett av målen med cirkeln var också att inspirera folk att börja odla på hemmaplan, tillsammans med sina grannar. Också det blev mycket enklare än jag hade vågat tro. Nu har vi fem lådor mellan lägenhetshusen och grannarna, som jag aldrig tidigare hade pratat med, har blivit välbekanta. Jag plockar färsk sallad utanför cykelrummet och tar en rabarberstjälk på väg från tvättstugan. Bättre kan det nästan inte bli.
Vill man inspektera odlingen i Vinterviken, lyssna på allehanda föredrag eller träffa Effekt går det för övrigt utmärkt att göra det på lördagens Byfest. Effekt finns på plats större delen av dagen.
Dags att ge upp?
Hört någon på sistone som pratat om FN:s stora klimatmöte i Cancun i november? Förmodligen inte. Hört någon som över huvud taget fortfarande tror på att en FN-process kommer kunna lösa klimatkrisen? Antagligen inte det heller. Faktum är att inte ens delar av forskarvärlden längre verkar tro på detta. Ett exempel på det är den nya studie som forskare från USA och Australien publicerat i prestigefyllda amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS. I studien konstateras att klimatförändringarna kan göra halva jordklotet så hett att det blir obeboligt i framtiden. Och FN-processen har misslyckats, menar forskarna, några globala försök att minska utsläppen kommer inte att fungera.
De senaste siffrorna tyder dessutom på att uppvärmningen fortsätter i ökad styrka. I april slogs nytt månadsrekord sedan mätningarna startade.
Jaha. Vad ska vi hitta på dårå?
Det har uppstått ett sorts vakuum. Och svaret på detta blir inte sällan desperat, irrationellt eller otydligt. Forskarna som gjort studien pratar om att "bevara den mänskliga värdigheten". Det mer irrationella svaret är att föreslå massiv utbyggnad av kärnkraftverk. Ett exempel på det desperata svaret ger de som vill satsa på geoengineering, typ köra runt med flygplan som sprutar ut en massa svavel i atmosfären, eller dumpa gödningsmedel i haven som orsakar algblomning, eller skicka ut speglar i rymden för att reflektera bort solljuset. Hybris, någon?
Få verkar dock vara beredda att acceptera faktum och säga det rent ut. Och den som gör det får vara beredd på att framstå som oerhört provocerande. Som Paul Kingsnorth, författare, klimataktivist och tidigare redaktör på The Ecologist. Han har startat nätverket Dark Mountain Project som ställer sig frågan: vad händer om vi slutar låtsas? I The Guardian skriver Kingsnorth att han gett upp om miljörörelsen och deras kampanjer och finner mer hopp i sitt nya nätverk:
"Together we are able to say it loud and clear: we are not going to 'save the planet'. The planet is not ours to save. The planet is not dying; but our civilisation might be, and neither green technology nor ethical shopping is going to prevent a serious crash."
Läs också George Monbiots svar om varför han blir så provocerad av Dark Mountain Project.
Frågan är: Är det fel att ge upp falskt hopp? Sluta hoppas på att det kommer ske en mirakulös global opinionssvängning som gör att åtgärder vidtas för att hindra skenande klimatförändringar? Och om man slutar hoppas är det detsamma som att lägga sig ner och dö? Finns det andra sätt att möta en turbulent framtid på?
Ett försiktigt mittemellansvar är att det ena inte behöver utesluta det andra. Det kan finnas flera goda skäl att fortsätta kämpa för utsläppsminskningar. Minskade utsläpp skulle kunna fördröja en klimatkatastrof och ge mer tid för anpassning. Kampen i sig kan vara viktig och göra befolkningen mer förberedd på ekologiska chocker.
Men det kan också finnas skäl att förebereda samhället mentalt och praktiskt för en omställning som inte bara gäller klimatet utan också konsekvenserna av energikriser och ekonomiska kriser. Och att, som Dark Mountain Project föreslår, diskutera hur vi kulturellt ska förhålla oss till det faktum att vi troligen går mot en kollaps.
Ändrade prioriteringar alltså. Gör det dig provocerad?
En annan väg till slutet på fattigdomen
Jo, det var mycket riktigt Yes Men som låg bakom driften med World Economic Forum, som jag skrev om igår här på bloggen.
En av anledningarna var att skapa uppmärksamhet kring filmen The End of Poverty, som hade premiär förra året, men visas i New York idag.
Så här förklarar regissören till filmen varför de bemödade sig om att göra en fejkad hemsida för ekonomimötet I Davos: "We did this out of frustration with the fact that each year in Davos, the wealthy and powerful figure out ways the global economy can continue to benefit them. Even this year, they're still talking about economic growth and de-regulation as the solution to poverty. That's especially obscene in light of this year's economic crisis, which resulted from those exact policies and has disproportionately affected the poor."
The End Of Poverty? from Philippe Diaz on Vimeo.
Undergången presenterad som en MTV-video
Som de flesta andra hoppas jag innerligt att mänskligheten på något mirakulöst lyckas hindra klimatförändringarna från att rusa iväg, ohejdbara, mot den totala katastrofen – Haiti på global skala. Men var och en som vågar hålla sig någorlunda uppdaterad med klimatforskningen vet att sannolikheten för att detta mirakulösa kommer att ske är väldigt liten. Och så far tankarna iväg.
Jag kan föreställa mig en lång rad scenarier för hur det kan komma att bli, men de som skrämmer mig mest är den typ av kollaps som tar kol på all empati. Där våldet är det enda som återstår. Så som det är filmen Vägen som har premiär i morgon. Det är en påkostad Hollywood-skildring (med Viggo Mortensen i huvudrollen) av Cormac McCarthys roman med samma namn. Den brutala och ödsliga miljö som Vägen består av är visserligen extrem, men knappast osannolik (dock om betydligt längre tid än vad som antyds i filmen).
När jag såg filmen i höstas blev jag besviken på en del saker (bland annat de allt annat än subtila produktplaceringarna), men ändå fascinerad av att en stor amerikansk filmproduktion så seriöst beskriver civilisationens undergång.
Sen letar jag fram en trailer för att lägga in här och hittar den du ser nedan. Civilisationens undergång presenterad lika käckt och obekymrat som vore det den senaste MTV-videon. Plötsligt slår det mig att för de flesta är ett globalt kollapsat samhälle lika mycket fiction som en spektakulär attack från gröna utomjordingar.
Recensioner: Sydsvenskan, DN, SVD, GP
Världens dyraste klimatfilm
Jag såg nyligen Avatar, världens hittills dyraste spelfilm, med den enda förväntningen att få se ohyggligt mycket pengar brännas på häftiga effekter och ett tunnt manus. Jag hade inte kunnat ana att jag på köpet skulle få en pedagogisk och känslosamt drabbande lektion om vad som försatt världen (vår alltså) i klimatkris.
Avatar utspelar sig i framtiden. På den främmande planeten Pandora pågår en storskalig, mänsklig expedition för att utvinna mineralet Unobtanium, som olyckligtvis råkar finnas i marken under ursprungsfolket Na’vis boplats. Inom den mänskliga expeditionen pågår en maktkamp mellan humanistiska antropologer och testosteronstinna soldater om hur man ska gå till väga för att flytta Na’vi-folket. Genom inkännande diplomati eller det mer ekonomiska alternativet: rå vapenkraft?
Som ni kanske redan har förstått är filmen en övertydlig kommentar till Irakkriget (om inte – byt ut unobtanium mot olja och bilden klarnar). Men också – och som det betydligt mer intressant och unik – en knivskarp kritik av den rådande samhällsordningen. Man kan till och med gå längre och kalla filmen för ett slag riktat mot vår moderna civilisations grundvalar: vinstprincipen och utvecklingstanken.
Med spelfilmens enkla men effektiva medel visar Avatar hur krav på ständig och ökande vinst skapar en både inhuman och naturfientlig mentalitet, en maskin som inte går att stoppa. Det fina med filmen är att den också gestaltar att denna rovdriftsmentalitet inte är en mänsklig natur utan ett val som görs om och om igen. Därmed går det också att välja annorlunda, som vissa människor i Avatar väljer att göra.
Du har säkert snobbvänner som tycker att Avatar är en smetig Hollywoodsaga för popcornsknarkande tonåringar. Strunta i dem. Boka en biljett omedelbart.
Banksys budskap till klimatförnekare
Klimatförnekare får den brittiska gatukonstnären Banksy att se rött. Här är Banksys senaste bidrag till gatukonsten i London. Närmare bestämt vid Regent's canal i Camden
Husen som texten är skriven på ser för övrigt ut att vara löjligt dåligt byggda för att klara minsta havsnivåhöjning. Extra tydligt på denna bild.
Se fler verk på Banksys hemsida.
Via The Guardian
Klimatkultur i København – del två
I den i stort sett helt misslyckade filmen The Happening (skriven och regisserad av M. Night Shyamalan) börjar växter utsöndra ett giftigt ämne som slår ut människors överlevnadsinstinkt och får dem att begå självmord. Naturens hämnd, alltså. Det enda som filmen tillför ett välbekant tema är … ja, total övertydlighet. Ändå är det en fascinerande film, dess tafflighet till trots. Sannolikt har Shyamalan velat skapa sedelärande underhållning där läxan lyder att naturen dödar dem som dödar den, så vi måste ta vara på naturen. Men filmen är snarare dess motsats – en manifestation av den naturskräck som vissa menar är just bakgrunden, eller åtminstone förutsättningen, för exploateringen av naturens resurser. Shyamalan kommer, mot sin förmodade vilja, ut ur garderoben som naturofob. Men han är i gott sällskap.
Under den hårdvinklade rubriken Nature strikes back kopplar danska Statens Museum for Kunst grepp om människans relation till naturen. Med hjälp av västerländsk konst och lika västerländsk filosofi och teori har museet och de två curatorerna Hanne Kolind Poulsen och Henrik Holm skapat en snabbkurs i västerlandets förhållningssätt till naturen under mer än ett halvsekel. Här vimlar det av naturskräck.
Utställningens drar med avstamp i den kristna teologin en linje från Odysseus – som kallas den första naturbekämparen – till industrialismens tidiga dagar. När Adam tar den där tuggan på det där äpplet och människans frihet inleds sägs viljan att dominera naturen födas. Att Jesus återuppstår ger oss förlåtelse, det vill säga ett carte blanche att utnyttja naturen. Men detta är historien sedd genom 1900-talsfilosofers glasögon, bland andra den danske filosofen Søren Kirkegaard.
Den utställda konsten ger exempel på hur naturen tidigt använts till att illustrera den mänskliga tillvaron. Först med (national)romantiken blir naturen ett motiv i sin egen rätt. Dock fortfarande med det underliggande motivet att säga något om till exempel folksjälen hos det folk som växer upp i den porträtterade naturen. Detta gör utställningens titel gravt missvisande. I den mån naturen slår tillbaka i konsten, är det ett utslag för gudsfruktan, och en eller annan gång simpel, mänsklig misantropi, och inget annat. Med vilken vågkraft syndafloden än drabbar människan är vågen ett straff mot människan, och då inte för hennes syn på naturen, utan hennes just syndfulla leverne. Att dra in naturen i utdelandet av straff kan man tycka är fegt av den Gud som vill låta sina barn känna på hur besviken han är på dem.
Utställningen är uppdelad i fem rum och genom dem löper en korridor som slutar i sista rummet. Där hänger en tavla med fyra, prydliga bokstäver: HELL. Vi får alltså redan när vi står i första rummet reda på hur det kommer att sluta. Sista rummet har rubriken ”Syndafloder, domedag, helvete – och mycket dåligt väder”. Utställningen menar, outtalat, att den apokalyptiska tematik som klimatfrågan är häftad vid har teologiska rötter. Tre verk föreställande syndafallet ställs jämte ett piskande, jordiskt hav signerat August Strindberg för att illustrera detta (se bilden i högerspalten). Så mycket till aha-upplevelse innebär med andra ord inte Nature strikes back. Hela det västerländska samhället vilar på kristen, teologisk grund – varför skulle klimatfrågan inte göra det? Menar utställningens skapare att tanken på en katastrof av global storlek är en del av vår västerländska tradition? Och leder inte det till slutsatsen att denna katastrof är en historiskt ärvd fiktion?
Med Hell och dess avskalade och balanserade estetik har konstnären Peter Bonde skapat ett ironiskt verk som mycket medvetet står i rak motsättning till hur helvetet porträtterats historiskt – som kaos. Helvetet är en natur utan ordning. Tydligare kan väl inte människans förhållande till naturen illustreras? Kaoset behöver domesticeras. Den mänskliga handen behövs för att mota helvetet. (Vilket handlar både om att tukta den grönskande naturen och i religionens namn även den mänskliga.)
Men oavsett denna grundläggande naturskräck har synen på naturen varierat historiskt. Från att ha varit besjälad och en guds skapelse har naturen systematiserats och jämställts med ett urverk, till att slutligen ses som kaotisk. Filosofiskt sätt, ska sägas, även om filosofi och naturvetenskap ofta gått hand i hand. Filosofiska teorier är endast en del av den mänskliga verkligheten, även om Nature strikes back gör filosofin till den allenarådande principen i historien genom att helt skala bort det omliggande samhället och de där rådande maktförhållandena.
Det är också det starkaste intryck jag har med mig när jag lämnar Statens Museum for Kunst: människans användande av naturen styrs av helt andra lagar än vad de för tillfället rådande idéerna om den säger. Och samtalen om de lagarna pågår just som detta skrivs runt om i hela Köpenhamn. I förhandlingarnas Bella Center, på det alternativa Klimaforum och bland sovsäckarna på gymnastiksalsgolven där de ditresta klimatungdomarna inte kan sova.
Klimatkultur i København – del ett
Det är ett imponerande kulturutbud som COP15-mötets värdstad bjuder på. Allt ifrån den subtila men alarmerande installationen Seven Meters (Sju meter) – små rödblinkande lampor, fästa sju meter upp på stadens luktstolpar för att visa var vattenlinjen kommer att gå om all grönlandsis smälter – till Ud i kylen (Ut i kylan), en ”grotesk komedi om klimatet”. Just publika utomhusutställningar – bland annat en som pågår på tunnelbanans stationer – är överväldigande många. Och därmed också av skiftande kvalitet.
Även stadens kulturinstitutioner erbjuder klimatkultur. På Naturhistoriskt museum visas Klimat – Världen förändras. Utanför ingången ståtar finansiärernas namn och logotyper på en skylt. De mest i ögonfallande är Shell, Toyota och amerikanska ambassaden, vilket åtminstone sänker mina förhoppningar – vad går det att förvänta av en klimatutställning som vilar på fossilindustrins och dess försvarares finanser? Men mina fördomar kommer på skam redan innanför dörrarna. Slutstycket i utställningens programförklaring lyder: ”Vi vet inte om det fortfarande finns tid att undvika katastrofala klimatförändringar genom att förändra sättet vi lever på. Bara att reducera effekten av de nuvarande hoten kommer att kräva en seriös, världsomspännande ansträngning som sträcker sig över flera generationer. Och vi måste börja nu.”
Utställningen som följer är mycket bra. En pedagogisk och intressant utställning som informerar om klimatförändringarna, dess uppkomst och följder utan att ta till övertoner. Men som inte heller räds att tala allvar. Alla centrala och viktiga naturvetenskapliga processer som man bör känna till för att kunna orientera sig i klimatdebatten finns med – så när som på positiva återkopplingar, klimatskred och annan överkurs som inte letat sig in i IPCC:s digra rullor ännu. Att de sociala dimensionerna av klimatproblemen saknas förvånar inte, eftersom det är en naturhistorisk utställning. Så med det sagt är Klimat – Världen förändras public service när den är som bäst.
Smolket i bägaren är en andra klimatutställning på samma museum. Här möts man av det inledande påståendet att ”Ren elektricitet är nyckeln till att begränsa klimatförändringen.” Ett klockrent påstående – om man är en anhängare av business as usual-idén. Och det blir inte bättre ju mer av utställningen man tar del av. För svaret på den inledande frågan stavas enligt utställningen vattenkraft, vindkraft, kärnkraft, CSS-förvaring av koldioxid, solkraft och jordvärme. Ja, CSS och kärnkraft samsas med de andra energikällorna. De ges lika stort utrymme och problematiseras varken mer eller mindre än t.ex. solkraft. Om CSS står att det är en ”stor utmaning”, vilket är det minsta man kan säga om en form av koldioxidhantering som inte är testad och som bara förvarar koldioxiden men inte binder den.
Vidare ger en fjärdedel av utställningens utrymme åt ett danskt passivhusprojekt – det till leda upprepade exemplet som de flesta av oss sett på nyheterna någon gång. Ett hedervärt projekt, men proportionerna är… ja, galna. Redan i sig är huset ett missvisande exempel – ett stort, friliggande enfamiljshus med inredning och vitvaror av dyraste, senaste klass. Ett lyxprojekt, med andra ord. Knappast en hållbar lösning för det globala katastrofscenario som målades upp i Klimat-utställningen. Inte ens en hållbar lösning för Danmark. De tekniska lösningar kan appliceras på andra boendeformer, t.ex. flerfamiljshus eller vid en omställning av miljonprogramhus. Men på ett nästan övertydligt sätt illustrerar de två utställningarna på Naturhistoriskt museum det grundläggande missförhållande som COP15-förhandlingarna dras med. Å ena sidan en korrekt om än försiktig beskrivning av problemet. Å andra sidan ett lösningspaket som är fjuttigt i relation till problemets magnitud, samt en naiv tro på tekniska lösningar där en välbärgad, västerländsk familj utgör måttstocken (men därmed inte sagt att det skulle vara ok för en bangladesisk familj att få tillskansa sig den sortens livsstil).
Återkommer med fler kulturupplevelser från Köpenhamn!
Filmerna du inte får missa innan Köpenhamn
Höj pulsen inför Köpenhamnsmötet med en filmkväll. Här är tre filmer du inte får missa. Och har du redan sett dem är de värda att se en gång till.
Burn up
Regi: Omar Madha
Detta är den självklara uppladdningsfilmen inför Köpenhamn. Effekts Sara Jeswani hyllade Burn up efter att den sänts i brittiska BBC för ett drygt år sedan:
"Burn Up är ett drama om spelet mellan oljeindustri, internationell diplomati och klimatrörelse inför och under en framtida klimatförhandling på FN-nivå, inte helt olik den vi närmar oss i Köpenhamn om bara drygt ett år. Där krockar oljeindustrins makt med enskildas förståelse av vad som faktiskt håller på att ske, forskarnas varningsrop med politikers ”realism” och vinstintressen med den explosiva frågan om hur mycket olja som egentligen finns kvar att pumpa upp.
Det är insatt, engagerande, olidligt spännande – och baserat på en allt mer skrämmande sanning."
Battle in Seattle
Regi: Stuart Townsend
För exakt tio år sedan höll Världshandelsorganisationen WTO sitt åliga möte i Seattle i USA. Stadens borgmästare och WTO-delegaterna överraskades av de kraftiga protesterna och förhandlingarna om ett nyliberalt handelsavtal bröt samman. Omkring 50 000 människor beräknas ha gått ut på gatorna i en välorganiserad icke-våldsaktion i syfte att stoppa mötet.
I Battle in Seattle skildras händelserna ur ett par olika perspektiv: en grupp aktivister, en polis, en tv-reporter och Seattles borgmästare. Här visas kraften i massiva ickevålds-protester och schismen mellan majoriteten av aktivisterna och de grupper av svartklädda aktivister som vill ha kravaller till varje pris.
Det blir också tydligt hur starkt människor påverkas av att se polisvåld med egna ögon.
Thank you for smoking
Regi: Jason Reitman
Det här tipset är framför allt ett måste för världens samlade klimatförnekare. Och oss andra som försöker förstå oss på dem. Charmige tobakslobbyisten Nick Naylor gör sitt yttersta för att övertyga världen om att det där med rökning inte är så farligt när allt kommer omkring. I filmens inledning drar Nick Naylor tobaksindustrins strategi. Deras vetenskapliga backup är en tysk professor som forskat på tobakens "eventuella" skadeverkningar i 30 år. Utan resultat. Naylor kommenterar: "Mannen är ett geni. Han skulle kunna motbevisa gravitationen".
Parallellerna med klimatförnekarindustrin är åtskilliga.
Hela filmen finns på Youtube. Här är de första 9 minutrarna:
Mänskligheten inför rätta
Tänk dig att vi förflyttar oss framåt i tiden. För elva år sedan samlades världens ledare vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn. Då fanns fortfarande en möjlighet att påverka klimatförändringen, men tre veckor före mötet offentliggjorde världens mäktigaste personer att de inte tog chansen – de valde att skjuta de viktiga besluten på framtiden.
2020 riktas ett knippe tunga frågor till vår generation: vad gjorde ni med allt ni visste 2009 om effekterna av klimatförändringen? Vad kunde ni ha gjort? Varför gjorde ni inte mer? Det är utgångspunkten för klimatutfrågningen Humanity on trials andra session på MR-dagarna i Älvsjö, Stockholm.
Den allvarstyngda juryn, ledd av Carl Söderbergh, tidigare generalsekreterare för Svenska Amnesty, tar plats och när stolskrapet är över inleds en lång rad vittnesmål som ska ge svar på frågan: Vilka kände till klimathotets allvar redan 2009, finns det några som kan hållas ansvariga?
Först ut är inuiten Sheila Watt-Cloutier från norra Kanada. Hon är känd för att redan 2005, tillsammans med 62 andra inuiter, ha startat den första internationella rättsprocessen om klimatförändringarna.
– Vi inuiter i norra Kanada märkte av klimatförändringarna långt före 2009. Permafrosten tinar och kusterna eroderar. Våra hus faller ner i havet. Vintern blir allt kortare och nya arter invaderar. Klimatförändringen har en stor inverkan på hela mitt folks sätt att leva, säger hon.
I 2005 års rättsprocess i den Inter-Amerikanska Kommissionen för mänskliga rättigheter ansåg Sheila Watt-Cloutier att USA enligt internationell rätt är ansvarigt för att inte vålla skador på andra länder och folk.
Hon vittnar om tragiska konsekvenser för inutitisk ungdom.
– Det finns en koppling till höga självmordstal när vi förlorar möjligheten att leva vårt liv. Vårt land är vårt universitet och våra ungdomars väg till visdom rycks undan av klimatförändringen. Min kamp är personlig. 2009 hade vi redan försökt väcka frågan en längre tid. Det svar vi fick var: det kostar för mycket att sluta skada ert sätt att leva, säger Sheila Watt-Cloutier.
Efter henne kommer en lång rad vittnen från vitt skilda delar av världen. Alla vittnar de om fakta som var kända redan 2009.
Peuvchenda Bun, Kambodja, som arbetar särskilt med barns rättigheter:
– Barnens rättigheter kränktes i Kambodja på grund av klimatförändringen redan 2009. Översvämningar gjorde det omöjligt att gå till skolan. Torka lämnade barnen att gå hungriga. Sjukdomar härjade.
Sultana Begum, Bangladesh, inriktad på hur kvinnor drabbats av klimatförändringen:
– Kvinnor är bland de hårdast drabbade i vårt samhälle. De får informationen för sent när det är dags att evakuera på grund av översvämningar och har hela omsorgsansvaret för barnen. De får svårt att hitta rent dricksvatten. Redan i dag flyr mängder med människor från kustområdena till städerna. Deras liv räddas, men deras möjligheter att försörja sig har krossats.
Alivio Aruquipa Lazo från Bolivia vittnar om en glaciär som försvinner – och med den en hel kultur. Juan Carlos Alurralde Tejada lyssnar i bakgrunden.
Alivio Aruquipa Lazo, Bolivia, som utsetts av ett stormöte i byn Khapy i Anderna för att berätta om hur Mururata-glaciären inte längre ger byn tillräckligt med vatten och om konsekvenserna för byn:
– Utan vatten kommer vi att tvingas flytta till okända platser. I vår kultur respekterar vi naturen, vi respekterar glaciären och vi offrar till den. Vi talar vårt eget språk. Om vi flyttar kommer vi att förlora allt, säger han.
Vittnena konstaterar att det först och främst är de rika, industrialiserade ländernas ansvar – främst USA:s – att klimatet förändras och människor drabbas.
Carl Söderbergh avslutar med att konstatera att det åtminstone står klart att det finns ansvariga för klimatförändringen.
– Vi bär alla en del av ansvaret, men vem som borde åtalas och dömas är oklart. Det är upp till er att bestämma.
Stefan Ljung
Frilansjournalist
Vid tribunalens slut stormar flera barn - som representerar framtidens barn - in och sliter tag i varsin mikrofon. De bildar en suggestiv ljudvägg när de i otakt mässar: Jag vet att ni visste. Jag skiter i om ni försökte. Ni misslyckades med något man inte får misslyckas med.
Fakta/Humanity on trial
Humanity on trial är en klimatutfrågning i form av en fiktiv framtida tribunal år 2020, men med högst verkliga nutida vittnesmål. Ögonvittnen berättar om hur klimatförändringarna förändrat deras liv redan 2009. Humanity on trial regisseras av Stina Oscarsson och arrangeras av Anna Lindhs Minnesfond, MR-dagarna och Stockholm Environment Institute. Första sessionen hölls i Kulturhuset i Stockholm 29 maj. Se den live på: www.humanityontrial.wordpress.com
Fakta/MR-dagarna
MR-dagarna är ett årligen återkommande evenemang som bland annat syftar till att öka kunskapen om de mänskliga rättigheterna och lyfta frågan högre upp på den politiska dagordningen. Årets MR-dagar 16–17 november i Älvsjö, Stockholm har temat Mänskliga rättigheterna och klimatkrisen. För mer information: www.mrdagarna.nu
Kalendarium
Nyhetslänkar
Fördjupning
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av