Kultur

Näst på tur i Effekts samarbete med produktionsbolaget Andersö&Boman: David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut. Han berättar om vår tids låsning vid två myter, den om evigt framsteg och den om en apokalyps. Dessutom om hur den industriella civilisationens oundvikligen går mot en kollaps och hur vi kan förbereda oss för detta.

Alla tidigare intervjuer finns nu samlade på denna sida.

Evigt framsteg eller apokalyps

Civilisationens kollaps

Att bygga resiliens

V

Lunchreklam och memorabilia i samband med brittiska välgörenhetskampanjen Red Nose Day.

Vintern är välgörenhetssatsningarnas tid. Världens Barn varvas med mindre galor och insamlingsprojekt. Här i England drar jätteprojektet Red Nose Day, med insamlingar, memorabilia och TV-gala, igång efter jul. Även klimatkampen har sina projekt, gamla Live Earth, till exempel. Satsningarna drar in pengar och skapar uppmärksamhet och diskussion kring ämnet de behandlar. Människor, kanske folk som är kända och som många ser upp till, visar att projektens tema är värt att jobba för, ger ansikten åt kampen.

Så varför är de ofta så irriterande? Liv Strömquist tar upp frågan i serielbumet Hundra procent fett. Man borde ha en omvänd välgörenhetsgala, föreslår hon, där afrikanska barn är programledare. "Skänk 100 kr, lär Bengt Magnusson att sopsortera!". Well. Det är när galan bara handlar om att skänka pengar som det blir problematiskt. Det riskerar att ta fokus från annat som måste göras. Att erbjuda ett falskt sätt för oss att köpa oss fria. Dessutom - vilka är projekten till för? Från, säg, Läkare utan Gränsers outtröttliga arbete till amerikanska charity events drivna av uttråkade hemmafruar går en skala av skarpt fallande altruism.

Att leva ett liv i väst innebär att dra nytta av andras dolda arbetsinsatser och betalningar varje dag. Billiga flygresor. Billiga kläder med “Made in India” på tvättrådsmärket. Turistresor till all-inclusive-hotell där lokalbefolkningen serverar oss en paraplydrink innan de går hem för att köa till sitt bostadskvarters enda vattenkran. Vårt välstånd bygger på det. (Ett enkelt ekonomiskt exempel är de fattiga ländernas skulder, ofta
uppkomna under sjuttiontalet i investeringar från väst. De fattigaste 48 länderna har skulder till västvärlden på 168 miljarder dollar, och de 128 fattigaste på 1,37 biljoner, enligt brittiska Jubilee Debt Campaign.) Men det syns inte på mina jeans att någon fått ryggvärk av att sy dem. Jag behöver inte tänka på att min nya kontorsbyggnad kunde uppföras så snabbt tack vare koldioxidspyende maskiner. Systemet är snillrikt uppbyggt. Om de fattiga länderna protesterar blir vi irriterade. Vi slipper inte bara göra grovjobbet. Vi slipper också tänka på att någon annan faktiskt gör det.

I TV-galorna har detta ännu en aspekt. Vårt dagliga överanvändande av resurser syns inte. Men välgörenhetsgalans insamling på några miljoner syns. I direktsändning samlas kändisar, programledare och musiker på scenen. Kolla på det här filmklippet, säger de. Åh, vad det är synd om dem! Åh, vad vi vill hjälpa till! Åh, vad vi känner oss bra, och snälla! Som en stor, enad familj! Hela jordklotet tillsammans! Här finns en sak till som människorna från fattigare länder kan göra för oss. De kan vara mottagare av vår välvilja. Samtidigt som vi importerar billiga kläder, exporterar sopor, fifflar med biståndsbudgeten och är medlemmar i IMF med sina statsskuldsindrivningar väntar vi oss att människorna i syd glatt ska spela rollen som tacksamma, vänligt inställda offer i TV-galans väl dramatiserade jättehappening. Vi tittare får känna oss goda på bästa sändningstid. Vilken TV-underhållning.

Självklart är det inte fel att skänka pengar. Finansiella medel behövs för att stärka långsiktiga utvecklingssatsningar (och Sverige behöver öka sitt bistånd och sluta fiffla med det vi redan ger). I stora kriser som den på Afrikas Horn är det finansiella medel till mat som behövs, snabbt, inte en lång och seg livsstilsförändring. Vem kan se folk svälta utan att dela med sig? Och visst, det är svårt, nästan omöjligt, att tråckla sig ur konsumtionsvanorna som automatiskt medföljer ett liv i väst. Klarar man inte att sluta köra bil, köpa nya kläder eller låta bli att använda dator är det bättre att ge en ekonomisk gåva än att inte göra något alls. Det gör jag precis som alla andra. Men det fixar ofta bara symptomen. En förändring av vår resursförbrukning har mycket större effekt. Vi kan konsumera mindre eller bättre, köra mindre bil, protestera mot företag som bygger sin profit på fattiga arbetare i andra länder eller rösta bort de politiker som fortsätter hålla konsumtionismen under armarna, som fortsätter låta de rikaste komma undan och som i stället kräver att alla andra jobbar ännu hårdare för att systemet inte ska kollapsa. En pengagåva riskerar, när den inte kombineras med information och engagemang, att bli ett avlatsbrev, ett sätt att köpa sig fri från dåligt samvete, ett sätt att inbilla sig att det går fint att fortsätta leva precis som vanligt. Det är det som gör vissa välgörenhetsprojekt så irriterande. De leder till en felaktig världsbild. Den orättvisa resursfördelningen beror, till stor del, på vår livsstil och vår konsumtion. Den beror inte på att vi inte skänker tillräckligt med pengar.

Cycle-in cinema i norra London. Bild: Magnificent Revolution

Cykling är väl cykling? Inte bara. I London är cyklingen extremare än I Sverige. Här ställs den på sin spets, på gott och ont.

När jag flyttade hit hittade jag en andrahandscykel för 35 pund att trampa runt på. Jag har piffat upp den med stänkskärmar, cykelkorg och en grön ringklockla med rosa blommor (fast just ringklockan var faktiskt en present), och den bär mig överallt i de västra delarna av stan. I bland åker jag in till Trafalgar Square via Notting Hill, och vidare genom Hyde Park och förbi Buckingham Palace. Ibland fortsätter jag från centrum till Farringdon och The City.

Under fyra år på sadeln har jag funderat. Det blir tydligt när man byter land: Cykling är inte bara cykling. Cykling är politik. Här precis som var som helst, förstås, men cyklingen ligger närmare politiken här. Kopplingarna är tydligare. Först och främst: det är svårare att cykla i London än vad det är i Sverige. Avstånden är längre – staden är ju ganska stor. Dessutom är antalet cykelkunniga mycket lägre. Klasskillnaderna gör att en stor andel Londonbor helt enkelt inte har råd att investera i en cykel: Bara 40% av Londons hushåll har ens tillgång till en (och det är hushåll, inte personer). Visst, att åka tunnelbana blir dyrare i längden, men en cykel är en stor engångsutgift. Och fick man, på grund av familjens ekonomi, inte någon cykel som barn, blir det ännu svårare att bestämma sig för cykelalternativet när man är 25 och plötsligt behöver ta sig till mataffären och kontoret, men inte kan cykla. Bara 2% av alla resor i London görs på cykel. I Stockholm är siffran runt 17% och i Amsterdam 37.

En annan stor faktor är trafikbilden. Vägarna är byggda för bilister. Folktätheten gör att gatorna är överfulla med bilar och den täta bebyggelsen innebär att få vägar har plats för vägrenar – och än mindre separata cykelbanor. År 2007 rapporterades det att 2,003 cyklister dött i Storbritannien sedan 1994. Det var ett genomsnitt av 143 per år eller en person på 2,5 dagar (siffrorna går ned men är fortfarane höga). Staden är inte bygd för oss som färdas på två hjul. Väljer man att cykla gör man det trots risken, medveten om farorna. Att cykla blir på så vis en uttalad politisk handling. Ett medvetet försök att bryta dominansen av bilar på gatorna. En markering mot bilsamhället.

För dåliga förhållanden leder ofta till kreativa protester. Aldrig har jag blivit så inspirerad att cykla som sedan jag blev Londonbo! Stan har en stor gräsrotsgemenskap av cykelentusiaster. Kolla in listan nedan för ett urval. Jag läser, deltar, skrattar, cyklar in till Trafalgar Square igen. Yay! Live your life on two wheels! Nu drar jag till Hackney.

• Förutom den gemensamma cykelaktionen Critical Mass ordnas stämningsfulla Midnight Rides
• I trendiga nordöstra Hackney ligger cykelcafeet och baren Look Mum no Hands. Jag måste se till att göra ett besök snart!
• I somras hölls, för andra året i rad, London Bike Music Festival i Regent's Park
• På nätet vimlar det av cykelbloggar. Slösurfa runt och slösa bort flera timmar! Kolla in ibikelondon och London Cyclist, till exempel
• Här och var kan man plocka upp den superfina tidningen The Ride, som behandlar cykling ur ett mer filosofiskt (och estetiskt) perspektiv. Den tillverkas som ett hobbyprojekt, och alla intäkter går till välgörenhet
• I östra London (igen) ligger Magnificent Revolution, en buffé av cykelinspiration. Bland annat ordnar de cykeldrivna biovisningar. (Cykelentusiasmen i London är så stor att det till och med finns trender inom trenden, och nu gäller det alltså cycle-ins. Delar av London Bike Music festival drevs med besökarnas cyklar, och i min stadsdel sattes ett cykeldrivet äppelmusteri upp förra helgen, dit folk tog sin överblivna frukt. Cykeldrivna apparater är the latest fad. Yes indeed. Ni vet var ni läste det först.)

Detta är en gästbloggpost av Effekts medarbetare Robert Halvarsson.

För rätt så många år sedan satt jag fastklistrad framför min Amiga och dataspelet ”Sim City” där uppdraget är att skapa en fungerande stad. Där fick jag kanske för första gången någon sorts insikt om kolkraftens förbannelse. De kolkraftverk som man kunde bygga i spelet för att förse stadens invånare med el var förhållandevis billiga, men skitade ner fruktansvärt mycket. Mina spelomgångar slutade därför ofta med att jag skapade enorma vindkraftsparker. Att skapa en stad utan fossila bränslen visade sig ytterst svårt.

Just dessa svårigheter känner jag igen när jag står öga mot öga med Red Redemptions dataspel ”Fate of the World”. Det är precis som Sim City ett försök att skapa en verklighetstrogen simulator. Skillnaden är att ”Fate of the World” har hela världen som spelfält och är uppdaterad med den senaste vetenskapen. Klimatförändringar står i fokus, samt globala resursbrister i form av peak oil, peak coal och peak gas. Hela greppet är väldigt ambitiöst, och faktiskt, spelbart.

Här handlar det om att påverka regioner genom att verka för en rad förändringar inom olika samhällsområden. Istället för BNP lägger speltillverkarna tyngdpunkt på HDI (Human Development Index). Och allt mellan tobinskatt, arbetsdelning, buisness as usual och undantagstillstånd finns som alternativ. Du kan vara allt mellan himmel och jord, humanitär hjälte eller överjävlig despot. Lik förbannat är det ett näst intill omöjligt uppdrag. Jag ser med skräck och fascination på hur skärmen i graf efter graf målar upp ett scenario med tre, fyra graders temperaturökningar till 2100 och med det, löften om kaos – samtidigt som krig bryter ut i Mellanöstern.

De teknikfixar som står till buds har dessutom karaktären av tveäggade svärd. Skribenten Nik Davidson illustrerar detta i en bloggpost om spelet: ”I was excited to spread 4th-gen nuclear power plant technology to the world, then found myself wishing I hadn’t, as rebels in northern Africa got their hands on weapons-grade nuclear material.” Simuleringen gav hans tekniktro en knäck.

Det finns dock en del brister i spelet. Efter ett tag kan makroplaneringen te sig lite väl monoton och enahanda. Du befinner dig också i egenskap av president på motsatt sida de människor som visar sitt missnöje i demonstrationer och kravaller, och tvingas enligt spelets logik till investeringar i polisiära åtgärder. Spelet är på så vis fastlåst i ett förhållningssätt som är något problematiskt. Trots detta är det med stor fascination jag tar del av denna spelvärld, och hoppas att Red Redemption lyckas inspirera fler speltillverkare att inkludera klimat- och resursfrågor i sina skapelser. För potentialen att nå ut till andra människor än de som söker upp tidsskrifter som Effekt är minst sagt betydande. Det kan också förhoppningsvis bidra till en insikt om vikten av förändring, som tränger ut ur spelets värld till den verklighet som vi alla befinner oss i.

Så testa Fate of the world, men ännu hellre, sprid det vidare till alla datornördar du känner.

Robert Halvarsson