Kultur

Som de flesta andra hoppas jag innerligt att mänskligheten på något mirakulöst lyckas hindra klimatförändringarna från att rusa iväg, ohejdbara, mot den totala katastrofen – Haiti på global skala. Men var och en som vågar hålla sig någorlunda uppdaterad med klimatforskningen vet att sannolikheten för att detta mirakulösa kommer att ske är väldigt liten. Och så far tankarna iväg.

Jag kan föreställa mig en lång rad scenarier för hur det kan komma att bli, men de som skrämmer mig mest är den typ av kollaps som tar kol på all empati. Där våldet är det enda som återstår. Så som det är filmen Vägen som har premiär i morgon. Det är en påkostad Hollywood-skildring (med Viggo Mortensen i huvudrollen) av Cormac McCarthys roman med samma namn. Den brutala och ödsliga miljö som Vägen består av är visserligen extrem, men knappast osannolik (dock om betydligt längre tid än vad som antyds i filmen).

När jag såg filmen i höstas blev jag besviken på en del saker (bland annat de allt annat än subtila produktplaceringarna), men ändå fascinerad av att en stor amerikansk filmproduktion så seriöst beskriver civilisationens undergång.

Sen letar jag fram en trailer för att lägga in här och hittar den du ser nedan. Civilisationens undergång presenterad lika käckt och obekymrat som vore det den senaste MTV-videon. Plötsligt slår det mig att för de flesta är ett globalt kollapsat samhälle lika mycket fiction som en spektakulär attack från gröna utomjordingar.

Recensioner: Sydsvenskan, DN, SVD, GP 

Klimatförnekare får den brittiska gatukonstnären Banksy att se rött. Här är Banksys senaste bidrag till gatukonsten i London. Närmare bestämt vid Regent's canal i Camden

Husen som texten är skriven på ser för övrigt ut att vara löjligt dåligt byggda för att klara minsta havsnivåhöjning. Extra tydligt på denna bild.

Se fler verk på Banksys hemsida.

Via The Guardian

Det är ett imponerande kulturutbud som COP15-mötets värdstad bjuder på. Allt ifrån den subtila men alarmerande installationen Seven Meters (Sju meter) – små rödblinkande lampor, fästa sju meter upp på stadens luktstolpar för att visa var vattenlinjen kommer att gå om all grönlandsis smälter – till Ud i kylen (Ut i kylan), en ”grotesk komedi om klimatet”. Just publika utomhusutställningar – bland annat en som pågår på tunnelbanans stationer – är överväldigande många. Och därmed också av skiftande kvalitet.

Även stadens kulturinstitutioner erbjuder klimatkultur. På Naturhistoriskt museum visas Klimat – Världen förändras. Utanför ingången ståtar finansiärernas namn och logotyper på en skylt. De mest i ögonfallande är Shell, Toyota och amerikanska ambassaden, vilket åtminstone sänker mina förhoppningar – vad går det att förvänta av en klimatutställning som vilar på fossilindustrins och dess försvarares finanser? Men mina fördomar kommer på skam redan innanför dörrarna. Slutstycket i utställningens programförklaring lyder: ”Vi vet inte om det fortfarande finns tid att undvika katastrofala klimatförändringar genom att förändra sättet vi lever på. Bara att reducera effekten av de nuvarande hoten kommer att kräva en seriös, världsomspännande ansträngning som sträcker sig över flera generationer. Och vi måste börja nu.”

Utställningen som följer är mycket bra. En pedagogisk och intressant utställning som informerar om klimatförändringarna, dess uppkomst och följder utan att ta till övertoner. Men som inte heller räds att tala allvar. Alla centrala och viktiga naturvetenskapliga processer som man bör känna till för att kunna orientera sig i klimatdebatten finns med – så när som på positiva återkopplingar, klimatskred och annan överkurs som inte letat sig in i IPCC:s digra rullor ännu. Att de sociala dimensionerna av klimatproblemen saknas förvånar inte, eftersom det är en naturhistorisk utställning. Så med det sagt är Klimat – Världen förändras public service när den är som bäst.

Smolket i bägaren är en andra klimatutställning på samma museum. Här möts man av det inledande påståendet att ”Ren elektricitet är nyckeln till att begränsa klimatförändringen.” Ett klockrent påstående – om man är en anhängare av business as usual-idén. Och det blir inte bättre ju mer av utställningen man tar del av. För svaret på den inledande frågan stavas enligt utställningen vattenkraft, vindkraft, kärnkraft,  CSS-förvaring av koldioxid, solkraft och jordvärme. Ja, CSS och kärnkraft samsas med de andra energikällorna. De ges lika stort utrymme och problematiseras varken mer eller mindre än t.ex. solkraft. Om CSS står att det är en ”stor utmaning”, vilket är det minsta man kan säga om en form av  koldioxidhantering som inte är testad och som bara förvarar koldioxiden men inte binder den.

Vidare ger en fjärdedel av utställningens utrymme åt ett danskt passivhusprojekt – det till leda upprepade exemplet som de flesta av oss sett på nyheterna någon gång. Ett hedervärt projekt, men proportionerna är… ja, galna. Redan i sig är huset ett missvisande exempel – ett stort, friliggande enfamiljshus med inredning och vitvaror av dyraste, senaste klass. Ett lyxprojekt, med andra ord. Knappast en hållbar lösning för det globala katastrofscenario som målades upp i Klimat-utställningen. Inte ens en hållbar lösning för Danmark. De tekniska lösningar kan appliceras på andra boendeformer, t.ex. flerfamiljshus eller vid en omställning av miljonprogramhus. Men på ett nästan övertydligt sätt illustrerar de två utställningarna på Naturhistoriskt museum det grundläggande missförhållande som COP15-förhandlingarna dras med. Å ena sidan en korrekt om än försiktig beskrivning av problemet. Å andra sidan ett lösningspaket som är fjuttigt i relation till problemets magnitud, samt en naiv tro på tekniska lösningar där en välbärgad, västerländsk familj utgör måttstocken (men därmed inte sagt att det skulle vara ok för en bangladesisk familj att få tillskansa sig den sortens livsstil).

Återkommer med fler kulturupplevelser från Köpenhamn!

Tänk dig att vi förflyttar oss framåt i tiden. För elva år sedan samlades världens ledare vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn. Då fanns fortfarande en möjlighet att påverka klimatförändringen, men tre veckor före mötet offentliggjorde världens mäktigaste personer att de inte tog chansen – de valde att skjuta de viktiga besluten på framtiden.
2020 riktas ett knippe tunga frågor till vår generation: vad gjorde ni med allt ni visste 2009 om effekterna av klimatförändringen? Vad kunde ni ha gjort? Varför gjorde ni inte mer? Det är utgångspunkten för klimatutfrågningen Humanity on trials andra session på MR-dagarna i Älvsjö, Stockholm.

Den allvarstyngda juryn, ledd av Carl Söderbergh, tidigare generalsekreterare för Svenska Amnesty, tar plats och när stolskrapet är över inleds en lång rad vittnesmål som ska ge svar på frågan: Vilka kände till klimathotets allvar redan 2009, finns det några som kan hållas ansvariga?
Först ut är inuiten Sheila Watt-Cloutier från norra Kanada. Hon är känd för att redan 2005, tillsammans med 62 andra inuiter, ha startat den första internationella rättsprocessen om klimatförändringarna.
– Vi inuiter i norra Kanada märkte av klimatförändringarna långt före 2009. Permafrosten tinar och kusterna eroderar. Våra hus faller ner i havet. Vintern blir allt kortare och nya arter invaderar. Klimatförändringen har en stor inverkan på hela mitt folks sätt att leva, säger hon.

I 2005 års rättsprocess i den Inter-Amerikanska Kommissionen för mänskliga rättigheter ansåg Sheila Watt-Cloutier att USA enligt internationell rätt är ansvarigt för att inte vålla skador på andra länder och folk.
Hon vittnar om tragiska konsekvenser för inutitisk ungdom.
– Det finns en koppling till höga självmordstal när vi förlorar möjligheten att leva vårt liv. Vårt land är vårt universitet och våra ungdomars väg till visdom rycks undan av klimatförändringen. Min kamp är personlig. 2009 hade vi redan försökt väcka frågan en längre tid. Det svar vi fick var: det kostar för mycket att sluta skada ert sätt att leva, säger Sheila Watt-Cloutier.

Efter henne kommer en lång rad vittnen från vitt skilda delar av världen. Alla vittnar de om fakta som var kända redan 2009.
Peuvchenda Bun, Kambodja, som arbetar särskilt med barns rättigheter:
– Barnens rättigheter kränktes i Kambodja på grund av klimatförändringen redan 2009. Översvämningar gjorde det omöjligt att gå till skolan. Torka lämnade barnen att gå hungriga. Sjukdomar härjade.
Sultana Begum, Bangladesh, inriktad på hur kvinnor drabbats av klimatförändringen:

– Kvinnor är bland de hårdast drabbade i vårt samhälle. De får informationen för sent när det är dags att evakuera på grund av översvämningar och har hela omsorgsansvaret för barnen. De får svårt att hitta rent dricksvatten. Redan i dag flyr mängder med människor från kustområdena till städerna. Deras liv räddas, men deras möjligheter att försörja sig har krossats.

Alivio Aruquipa Lazo från Bolivia vittnar om en glaciär som försvinner – och med den en hel kultur. Juan Carlos Alurralde Tejada lyssnar i bakgrunden.

Alivio Aruquipa Lazo, Bolivia, som utsetts av ett stormöte i byn Khapy i Anderna för att berätta om hur Mururata-glaciären inte längre ger byn tillräckligt med vatten och om konsekvenserna för byn:
– Utan vatten kommer vi att tvingas flytta till okända platser. I vår kultur respekterar vi naturen, vi respekterar glaciären och vi offrar till den. Vi talar vårt eget språk. Om vi flyttar kommer vi att förlora allt, säger han.

Vittnena konstaterar att det först och främst är de rika, industrialiserade ländernas ansvar – främst USA:s – att klimatet förändras och människor drabbas.
Carl Söderbergh avslutar med att konstatera att det åtminstone står klart att det finns ansvariga för klimatförändringen.
– Vi bär alla en del av ansvaret, men vem som borde åtalas och dömas är oklart. Det är upp till er att bestämma.

Stefan Ljung
Frilansjournalist

Vid tribunalens slut stormar flera barn - som representerar framtidens barn - in och sliter tag i varsin mikrofon. De bildar en suggestiv ljudvägg när de i otakt mässar: Jag vet att ni visste. Jag skiter i om ni försökte. Ni misslyckades med något man inte får misslyckas med.

Fakta/Humanity on trial
Humanity on trial är en klimatutfrågning i form av en fiktiv framtida tribunal år 2020, men med högst verkliga nutida vittnesmål. Ögonvittnen berättar om hur klimatförändringarna förändrat deras liv redan 2009. Humanity on trial regisseras av Stina Oscarsson och arrangeras av Anna Lindhs Minnesfond, MR-dagarna och Stockholm Environment Institute. Första sessionen hölls i Kulturhuset i Stockholm 29 maj. Se den live på: www.humanityontrial.wordpress.com

Fakta/MR-dagarna
MR-dagarna är ett årligen återkommande evenemang som bland annat syftar till att öka kunskapen om de mänskliga rättigheterna och lyfta frågan högre upp på den politiska dagordningen. Årets MR-dagar 16–17 november i Älvsjö, Stockholm har temat Mänskliga rättigheterna och klimatkrisen. För mer information: www.mrdagarna.nu