Konsumtion
Kinas blågula koldioxid
Det är lätt att peka finger åt Kinas flitiga byggande av nya kolkraftverk, men det kan vara värt att veta vad de ofta används till: att producera varor som konsumeras i Västvärlden. Av världens totala koldioxidutsläpp är 23 procent utsläpp som ligger inbäddade i varor som oftast går från fattiga länder till rika. Inte sällan från Kina till Europa. Det visar en ny studie som publicerats i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS och som refereras i Time. I vissa europeiska länder som Sverige, Frankrike och Storbritannien kan så mycket som en tredjedel av de konsumtionsrelaterade utsläppen spåras till andra länder.
Studien i PNAS bekräftar Naturvårdsverkets rapport Konsumtionens påverkan från 2008 som visar att Sveriges per capita-utsläpp ökar från 6 till 10 ton om utsläppen för produkter bokförs där de konsumeras i stället för där de produceras. (Observera att utsläppen som är inbäddade i Sveriges export har tagits med i dessa beräkningarna.)
För Kinas del innebär oursourcingen av utsläpp det omvända. Landets per capita-utsläpp sjunker från 3,9 till 3 ton enligt studien i PNAS.
Med det nuvarande sättet att beräkna utsläpp på (utifrån varors produktionsort) gynnas världens rika länder och deras ansvar för klimatkrisen framstår som mindre än det i verkligheten är. Som PNAS-studiens författare Steven Davis och Ken Caldeira skriver:
"Konsumtionsbaserad bokföring av utsläpp stödjer etiska argument för att de mest utvecklande länderna — vilka är de som huvudsakligen drar nytta av utsläppen och som har större betalningsförmåga — borde leda den globala ansträningen för att minska utläppen."
Se också bloggposten Stockholmslogik om miljöhuvudstaden Stockholms kreativa bokföring av utsläpp.
Media: Kina skriver på Köpenhamns-uppgörelsen (DN), Varm vinter i östra Medelhavet (DN), högt bensinpris (DN)
Homo consumens
Fredag eftermiddag och bilarna fyller parkeringen på storköpet inte långt från där jag bor. Människor med veckohandling i tankarna och inköpslistor i händerna strömmar in genom dörrarna.
Vad gör konsumtionen med oss? Den har gjort oss till konsumenter, svarar psykologen och författaren Tim Kasser, som har intervjuats av Rob Hopkins på hans blogg Transition Culture.
Det låter kanske okej. Vi är konsumenter, med konsumentmakt och konsumentlagar i ett samhälle där producenterna uppmanas att bry sig om vad konsumenterna tycker.
Men Tim Kasser påpekar att 50-60 år av träning i rollen som konsument har gjort något mer med oss och vårt sätt att tänka. Konsumenten tänker på sig och vad hon eller han ska köpa. Det är en konsuments hela existensberättigande. En medborgare, däremot, tänker på samhället och sin roll i det. Skillnaden är stor.
Vi blir bra på det vi tränas på. Just nu är vi supertränade på att välja mellan miljoner olika varianter på något som är nästan likadant. Tusen sorters schampo kan alltid toppas med ett nytt, med två droppar extrakt av en ört ingen förut vetat att man inte klarade sig utan.
I en bok läser jag om två schweiziska forskare som har kommit fram till att många till och med får ångest när de står och försöker välja toapapper, av rädsla för att göra ett dåligt val, känna sig lurade eller vara ute. Läs igen: jo, toapapper. Hur fel kan det bli när man köper toapapper?
Men i en värld där det jag konsumerar antas säga en hel del om min personlighet blir varje litet inköp viktigt.
Vad detta kan betyda i ett samhälle där det råder brist på energi och andra råvaror vet vi ännu inte. Tim Kasser säger att han är rädd. Jag håller med. Och undrar hur det skulle se ut om vi tränades lika stenhårt för att bli medborgare i stället för konsumenter.
BAMGLI - Homo Consumens
Uploaded by bamgli.
Konsumismen hotad – av metallbrist
Glöm klimatkris och oljetopp. Världens shoppingfrossa kommer hejdas av resursbrist. De sällsynta jordartsmetaller som är nödvändiga för att tillverka många av de högteknologiska prylar vi omger oss med, inklusive vindkraftverk, är snart en bristvara. Det rapporterar Times från en av Asiens största investeringskonferenser där Jack Lifton, expert på dessa metaller, gav några av världens största fondförvaltare en kalldusch.
I dag är det Kina som till 90 procenten förser världen med dessa metaller, men inom några år kommer Kina behöva dessa metaller själva. Inte minst på grund av bygget av stora vindkraftsparker.
– Vid det tillfället, när köparen av sällsynta metaller från General Electric dyker upp och vill köpa lite lantanoider, kommer Kina säga åt honom att allt är slut, berättade Jack Lifton under konferensen som hölls i Tokyo.
Visserligen finns det andra reserver av dessa metaller, men att utvinna dem är väldigt dyrt, komplicerat och tidskrävande. Världen kommer vara beroende av Kinas reserver under lång tid framöver, enligt Jack Lifton som spår ett slut för konsumismen och resurskrig med Kina.
Budskapet från konferensen i Tokyo är en påminnelse om att det spelar någon roll om så både klimat- och energikrisen löstes genom ett mirakel – en världsekonomi byggd på evig tillväxt är omöjlig att hålla igång även av andra skäl.
Läs också bloggen Flutes genomgång av tillgången på sällsynta ämnen.
Den mörka sanningen om pengajakten
Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen misslyckades totalt med sitt mål att få till ett avtal på klimatmötet i Köpenhamn. Nu har Lökke en ny vision: Danmark ska bli ännu rikare. Danmark ska bli en av de rikaste länderna i världen.
Mer pengar, mer mer mer. Vad är det som får Lökke (och så många andra) att tro att något skulle bli så mycket bättre av att redan rika blir ännu rikare? En sak är säker, det är inte grundat i en annan av Lökkes visioner för Danmark, "kunskap". Den psykologiska forskningen visar exempelvis de brutalt nedslående konsekvenserna av ökad materialism. Så här skriver till exempel psykologprofessorn Tim Kasser i rapporten Weathercocks and signposts:
More materialistic individuals exhibit lower subjective well-being, are more likely to exhibit a range of psychological ills including depression and narcissism, have higher rates of drug and alcohol abuse, and report more headaches. They care less for other people and are less empathetic and more manipulative, less cooperative and more competitive. It is hardly surprising, therefore, that they also tend to care less about protecting the environment, having a world of beauty, or connecting with nature. They show a lower level of biophilia (love for living things) and have a higher ecological footprint.
Eller ta den numer välgrundade vetskapen att ökad tillväxt i redan rika länder inte förmår öka folks välbefinnande.
Vad är i så fall poängen med Lökkes vision? En är att ökad tillväxt gör att politiker lättare kan komma undan växande inkomstklyftor (alla blir ju lite rikare). En annan trolig förklaring är att även statsministrar påverkas av konsumtionssamhällets budskap, till exempel i form av reklam.
I videoklippet nedan pratar ovannämnda Tim Kasser om detta problem och citerar Martin Luther King: "We must rapidly begin the shift from a thing-oriented society to a person-oriented society."
Skulle kunna vara en bättre vision för Lökke och hans kollegor.
Den ljusa baksidan av materialismen är nämligen att personer som inte har lika materialistiska värderingar, som i stället
värdesätter personlig utveckling, relationer och engagemang tillsammans
med andra, tenderar att uppleva en högre grad av välbefinnande och bry
sig mer om andra människor, liksom miljön.
Tillväxtens gränser
Denna sida uppdateras kontinuerligt
Evig ekonomisk tillväxt på en begränsad planet – är det möjligt?
Allt fler når insikten att den rika världen har kommit till en punkt där tillväxt inte längre vare sig är särskilt önskvärd eller ens möjlig. Frågan är hur man ska hantera denna insikt. Vårt samhälle är beroende av ekonomisk tillväxt. Det nuvarande ekonomiska systemet har i princip bara två lägen: expansion eller kollaps. Går det att göra en övergång från den nuvarande tillväxtekonomin till en hållbar ekonomi?
Och i så fall hur kommunicerar man detta i ett debattklimat där tillväxten ses som något självklart gott av stora delar av samhället?
På denna sida samlar vi rapporter, boktips, artiklar och andra resurser om tillväxten som problem och möjligheterna som öppnas med en hållbar ekonomi.
Alla inlägg på Effektbloggen om tillväxt.
Den galna hamsterekonomin är en kortfilm från New Economics Foundation som med hjälp av en hamster beskriver tillväxtens inneboende problem:
Rapporter och böcker
Prosperity without growth av Tim Jackson. En av de mest läsvärda böckerna om tillväxtens gränser och idéer om en hållbar ekonomi. Prosperity without growth dissikerar också föreställningen att det går att skapa "grön tillväxt" genom att öka tjänstekonsumtionen på bekostnad av varukonsutmionen.
Boken är ursprungligen skriven som en rapport på uppdrag av brittiska regeringens hållbarhetskommission. Rapporten går att ladda ner gratis här. Läs ett utdrag här.
Growth isn't possible av Andrew Simms, Victoria Johnson och Peter Chowla. Denna rapport från New Economics Foundation i Storbritannien beskriver varför tillväxt är en omöjlighet. Dels av klimatskäl, dels av skälet att den billiga oljan i världen är på väg att sina.
Rapporten drar också kort igenom tillväxtkritikens historia, från John Stuart Mill och fram till i dag.
Rapporten går att ladda ner här.
Krönika av Andrew Simms i vilken han menar att tillväxten verkar ha blivit en ny religion för världens ledare.
Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett. Beskriver varför jämlika samhällen är bättre än ojämlika och hur detta hänger ihop med tillväxtekonomin. Wilkinson och Pickett menar att tillväxten har gjort att politiker inte har behövt bry sig om att skapa jämlikhet och citerar högerekonomen Henry Wallich:
"Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras."
I ett samhälle utan tillväxt blir ökad jämlikhet en nödvändighet. Se bloggposten Jämlikhet vs tillväxt.
Intervju med Richard Wilkinson i Sveriges Radio-programmet OBS.
Andra rapporter och böcker
Svenska
Keynes barnbarn av Christer Sanne. Lättläst och tydligt om konsumtionssamhället systemfel och vägen mot ett hållbart samhälle. Läs första kapitlet här.
Tillväxtens sista dagar av Björn Forsberg. Akademisk kritik av tillväxten. Finns nu i en uppdaterad upplaga.
Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen av David Jonstad. En uppgörelse med konsumtionsamhället och tillväxtjakten. Diskuterar också hur en hållbar ekonomi och ett hållbart samhälle skulle kunna se ut. Läs ett utdrag ur boken här.
Engelska
Growth isn't working från New Economics Foundation. Om varför ökad global ekonomisk tillväxt är ett dåligt sätt att utrota fattigdomen på.
Beyond growth av Herman Daly. En klassiker i sammanhanget. Kärnfull och tung teoretisk tillväxtkritik från före detta Världsbanks-ekonomen Herman Daly.
The Growth Illussion av Richard Douthwaite. Visar vad som händer med samhällen som sätter tillväxt som högsta politiska mål.
Artiklar
This is about us av George Monbiot. Striden står inte längre mellan konservativa och liberala. Eller mellan reaktionärer och progressiva. Striden står numer mellan "expanders" och "restrainers"; de som är emot alla former av begränsningar och de som tror att vi måste leva inom planetens gränser.
How our economy is killing the Earth, temanummer om tillväxt av New Scientist.
Decoupling Demystified på bloggen Steady State Revolution. Slår på föreställningen att det går att expandera ekonomin utan att samtidigt öka resursförbrukningen.
Adbusters temanummer "Kick it over" om ekonomi.
Organisationer/hemsidor/nätverk
Centre for the Advancement of the Steady State Economy, CASSE
Wiki om tillväxtkritik, Degrowthpedia
Bloggar
Värdet av inget
"Nowadays, people know the price of everything and the value of nothing" skrev Oscar Wilde 1891. Vad hade han tänkt om han levt i dag?
Den amerikanska journalisten och författaren Raj Patel har inte svaret på det, men i sin nya bok The Value of Nothing dyker han ner i orsakerna till varför vi värderar fel saker så högt och rätt saker så lågt.
Här är en catchy trailer för boken:
Jag och min mobil mot konsumtionssamhället
Som alla vet är elektroniska prylar, särskilt mobiltelefoner, programmerade för att självförstöras efter cirka två år (efter att garantin har gått ut). Så verkar det i varje fall vara. Exempelvis med min två år gamla SonyEricsson-mobil (se bild). Härom veckan påbörjades "self-destruct"-proceduren. För varje samtal jag tog hörde jag allt mindre av vad den jag pratade med sa. Ett metalliskt ljudfilter verkade ha lagt sig över högtalaren.
Först tog konsumtionshjärnan över: "jag måste nog köpa en ny mobil". Lockelsen av det nya är fascinerande. Vissa menar att det är en av de huvudsakliga drivkrafterna i tillväxtsamhället. Många verkar innerst inne bli glada när mobilen pajar eftersom det ger dem rätt att köpa en ny. Och visst, en ny glänsande mobil med lite ballare funktioner än min nuvarande och med ett fräscht batteri, framstår som rätt attraktivt.
Sen tog förståndet över: "inte ska jag behöva köpa en ny telefon efter bara två år, den måste gå att fixa!". Så, jag gick till butiken där jag köpte mobilen och sa som det var. Försäljaren överrakade genom att inte säga "du kan skicka in om du vill, men du får betala massor av pengar om de upptäcker att det inte är ett fabrikationsfel". I stället tittade han på mobilen, konstaterade att det var mycket skräp innanför skärmen och att det förmodligen var skräp även på högtalarmembranet.
På försäljarens inrådan köpte jag tryckluft på burk och gick hem och rengjorde. Otroligt nog fungerade det. Åtminstone har det gjort i två veckor. Jag vet inte om det innebär att jag bara har desarmerat det första steget i självförstöringen och att steg två är mer brutalt (explosion?). Det fina är att jag kan räkna hem en liten seger mot konsumtionssamhället. Det känns bra, även om något säger mig att glädjen inte lär vara så länge.
Media: SVD om problemet med för mycket prylar, fortsatta klimatförhandlingar,
Jämlikhet vs tillväxt
Bild ur boken Jämlikhetsanden.
Att kämpa mot klimathot, konsumism, tillväxtparadigm, statusjakt och så vidare är oftast att kämpa i motvind. Men det är åtminstone betryggande att veta att man oftast har vetenskapen i ryggen i denna ojämna kamp mot en sne samhällsutveckling.
Därför är det så fantastiskt att läsa nyutkomna boken Jämlikhetsanden ("The Spirit Level" på engelska) som på en massiv vetenskaplig grund argumenterar för att jämlikhet i samhället är det bästa (och oftast det enda) sättet att hantera de kriser som vi står inför.
"Antagligen årets viktigaste bok", skriver The Guardian.
”En kompass för att återuppbygga våra samhällen … en bländande vision.”, skriver The Independent.
Aftonbladet är först ut med en recension i dag. I den skriver Dan Josefson om hur ojämlikheten de senste tjugo åren har tillåtits att avancera i samhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister släppte efter Sovjetunionens fall sina tidigare krav på ekonomisk jämlikhet.
"Det rådde politisk konsensus om att högre tillväxt är en patentmedicin mot alla samhällsproblem, och att vägen mot högre tillväxt går via ökade inkomstskillnader. Resultatet har blivit politisk apati, inte minst inom vänstern. Det är verkligen så som den amerikanske högerekonomen och jämlikhetsmotståndaren Henry Wallich nöjt konstaterade redan på 1970-talet: 'Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras'."
Om vi, för att undvika en ekologisk katastrof, styr bort från den eviga tillväxtens väg kommer jämlikheten att behöva öka. Jämlikhetstanken måste fogas in i samhällsbygget för att eliminera de stora statusskillnader som i dag skapar stress och konsumtionsbegär i samtliga samhällsklasser. Plötsligt blir fördelningspolitik den kanske viktigaste frågan igen.
Det som gör mig glad är att författarna Kate Pickett och Richard Wilkinson landar i samma förslag som mig vad gäller konkreta politiska åtgärder för att skapa ett hållbart samhälle. Om man exempelvis ska kunna få med sig folk på snabba utsläppsminskningar måste det upplevas som rättvist, skriver Picket och Wilkinson och jämför med andra världskriget.
"För att få allmänheten med sig när det gällde krigsinsatserna var man tvungen att fördela bördorna rättvist. Sociologen Richard Titmuss betraktade detta som den logiska grunden för att såväl införa ransonering och en mer progressiv inkomstskatt som att subventionera nödvändighetsvaror och beskatta lyxvaror."
De föreslår därför personliga utsläppskvoter som en viktig metod för att minska såväl konsumtionen som utsläppen.
På global nivå föreslås samma princip för utsläppsminskningar enligt modellen Contraction & Convergence (Minskning & Utjämning, i boken översatt med "kontraktion och konvergens").
Men viktigast är att Jämlikhetsandens sticker ytterligare ett spjut genom tillväxtbubblan. Ökad BNP och växande rikedom gör ingen gladare i den rika delen av världen. Det som avgör hur väl ett land fungerar är hur ekonomiskt jämlikt det är.
Lyssna på intervju med Richard Wilkinson i SR OBS.
Missa inte nästa nummer av Tvärdrag som har ett utdrag ur Jämlikhetsanden.
I nästa vecka besöker författarna Sverige och talar bland annat på ABF-huset i Stockholm lördagen den 6 februari kl 13.
Andra som skrivit om boken: Göran Greider i Metro, Ulf Bjereld i SVD, Enn Kokk,
Med shoppingvagnen mot Mad Max
En genomsnittlig amerikan köper produkter motsvarande sin egen kroppsvikt – dagligen! Och med USA som epicentrum sprider sig konsumismen över jorden och gör det svårt att (för att inte säga omöjligt) att tackla de resurskriser som mänskligheten står inför.
Det skriver Worldwatch Institute i sin årsrapport State of the World 2010: From Madison Avenue to Mad Max?
I rapporten konstateras att om alla i världen tog sig till en amerikansk nivå vad gäller shopping så kan skulle planeten endast kunna livnära en befolkning på 1,4 miljarder, en femtedel av det nuvarande antalet.
– Om vi inte inser att våra miljöproblem, allt från klimatförändringar
till avskogning, drivs av ohållbara vanor så kommer vi inte kunna lösa
den ekologiska kris som hotar vår civilisation, säger rapportens huvudförfattare, Erik Assadourian till The Guardian.
Rapporten kritiserar regeringar för att göra ökad konsumtion till en grundbult i politiken och att konsumtionen har blivit synonym med välbefinnande och skapandet av nya jobb.
Jag har bara läst Worldwatch Institutes pressmeddelande och inte hela rapporten, men den verkar vara ett praktverk. Inte bara för att den tydligt markerar konsumtionsideologin som grundorsaken till de konvergerande ekologiska och sociala kriserna, men för att den också diskuterar hur konsumismen förändrar hela samhällets kultur. Däri ligger nämligen lösningen: ett skifte bort från ett samhälle där värde och mening anses bli skapat genom ökad konsumtion, mot ett samhälle där ett värdesättande av naturen utgör grunden för ekonomin och där människor kan ha en meningsfull tillvaro utan konsumtion. En kulturrevolotion om man så vill.
I rapporten tonas dock tillväxtjaktens betydelse ner, i stället läggs skulden för konsumtionshetsen på företagen. Det är lite fegt och känns politiskt tillrättalagt. Visst är det företagen som driver på konsumismen, men det har ju ett skäl till detta. De vill få avkastning på sina investeringar och för att få det behöver de tillväxt, det vill säga en ökad ekonomisk aktivitet. Vilket det blir om man får folk att konsumera mer.
Den ekonomiska krisen borde, menar Worldwatch Institutes president Christopher Flavin, ses som ett gyllene tillfälle att styra bort från konsumismen.
– Den mänskliga överlevnadsinstinkten måste segra över drivkraften att konsumera till varje pris.
Media om rapporten: Miljöaktuellt,
Orosmolnet som nationalekonomerna missar
Rekordmånga svenskar tror på börsuppgång under 2010, rapporterade DN härom dagen. Det mesta ser faktiskt ljust ut, hävdas i samma tidning dagen därpå. Endast några orosmoln hotar tillväxten från att sparka igång igen, snart.
– Ekonomisk expansion bygger på att folk tror på framtiden och är villiga att investera och eller konsumera, säger John Hassler, professor i nationalekonomi.
Ett orosmoln är därför enligt Hassler att folk "slutar tro på framtiden" (hur gör man det?). Jag tror han egentligen menar att folk slutar tro att de att kommer bli rikare i framtiden och därför slutar sätta sprätt på pengarna.
Andra orosmoln som nationalekonomerna kan se på himlen är protektionism (givetvis), en bostadsbubbla som brister i Kina och Greklands skakiga ekonomi.
Vad de inte kan se är att oljepriset sakta rör sig uppåt 85 dollar/fat och nu är omkring fyra gånger högre än vad det var när den senaste högkonjunkturen byggdes upp. Hur länge klarar världsekonomin att expandera om oljepriset stiger ytterligare i takt med att produktionen tar ny fart?
Andrew Simms från New Economics Foundation påminner i en artikel i dag om att det är tio år sedan som brittiska lastbilschaufförer protesterade mot höga bränslepriser genom att blockera oljeraffinanderier. Konsekvensen blev att livsmedelsförsörjningen för 65 miljoner människor hotades. De stora matbutikernas chefer satt i krismöte med ministrar och försökte komma på en lösning på dilemmat att butikernas hyllor är tömda på tre dagar. Som Simms skriver, Storbritannien var nio mål mat från anarki.
"Part of the problem lies in the infrastructure that emerges from a
market system focused on narrow cost savings. The result is easily
disrupted just-in-time supermarket food supply lines, and a risky
assumption that anything we need can easily be bought on global
markets. The latter becomes problematic when in response to global
shortages, governments around the world understandably choose to meet
their domestic needs first."
Kan störda matleveranser kvala in som ett orosmoln i nationalekonomernas värld?
Andrew Simms skriver det som ockuperar allt mer av mina tankar:
"Events are revealing that many of the things we take for granted, like
bank accounts, fuel and food, are vulnerable. If we value civilisation,
the litmus test for economic success should not be short-term
profitability, but resilience in the face of climatic extremes and
resource shortages."
En man som inte hymlar med vad han tycker och tänker är Michael Rupert. Lätt fanatisk och aningen haveristisk, men likafullt har han rätt i mycket av det han säger när han intervjuas i nya dokumentärfilmen Collapse:
Missa inte Sverker Lenas krönika i DN Kultur om Avatar som ytterligare ett tecken på tilltagande tillväxtkritik.
Missa inte heller Daniel Suhonens och Dan Josefssons sågning av samhällsmagasinet Arena i Aftonbladet där klimatteknikreligiösa och storstadskramare får sig en välbehövlig känga.
Bloggat om Collapse och annat relevant: Ecoprofile, Cornucopia, Flute
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av