Konsumtion

V

Lunchreklam och memorabilia i samband med brittiska välgörenhetskampanjen Red Nose Day.

Vintern är välgörenhetssatsningarnas tid. Världens Barn varvas med mindre galor och insamlingsprojekt. Här i England drar jätteprojektet Red Nose Day, med insamlingar, memorabilia och TV-gala, igång efter jul. Även klimatkampen har sina projekt, gamla Live Earth, till exempel. Satsningarna drar in pengar och skapar uppmärksamhet och diskussion kring ämnet de behandlar. Människor, kanske folk som är kända och som många ser upp till, visar att projektens tema är värt att jobba för, ger ansikten åt kampen.

Så varför är de ofta så irriterande? Liv Strömquist tar upp frågan i serielbumet Hundra procent fett. Man borde ha en omvänd välgörenhetsgala, föreslår hon, där afrikanska barn är programledare. "Skänk 100 kr, lär Bengt Magnusson att sopsortera!". Well. Det är när galan bara handlar om att skänka pengar som det blir problematiskt. Det riskerar att ta fokus från annat som måste göras. Att erbjuda ett falskt sätt för oss att köpa oss fria. Dessutom - vilka är projekten till för? Från, säg, Läkare utan Gränsers outtröttliga arbete till amerikanska charity events drivna av uttråkade hemmafruar går en skala av skarpt fallande altruism.

Att leva ett liv i väst innebär att dra nytta av andras dolda arbetsinsatser och betalningar varje dag. Billiga flygresor. Billiga kläder med “Made in India” på tvättrådsmärket. Turistresor till all-inclusive-hotell där lokalbefolkningen serverar oss en paraplydrink innan de går hem för att köa till sitt bostadskvarters enda vattenkran. Vårt välstånd bygger på det. (Ett enkelt ekonomiskt exempel är de fattiga ländernas skulder, ofta
uppkomna under sjuttiontalet i investeringar från väst. De fattigaste 48 länderna har skulder till västvärlden på 168 miljarder dollar, och de 128 fattigaste på 1,37 biljoner, enligt brittiska Jubilee Debt Campaign.) Men det syns inte på mina jeans att någon fått ryggvärk av att sy dem. Jag behöver inte tänka på att min nya kontorsbyggnad kunde uppföras så snabbt tack vare koldioxidspyende maskiner. Systemet är snillrikt uppbyggt. Om de fattiga länderna protesterar blir vi irriterade. Vi slipper inte bara göra grovjobbet. Vi slipper också tänka på att någon annan faktiskt gör det.

I TV-galorna har detta ännu en aspekt. Vårt dagliga överanvändande av resurser syns inte. Men välgörenhetsgalans insamling på några miljoner syns. I direktsändning samlas kändisar, programledare och musiker på scenen. Kolla på det här filmklippet, säger de. Åh, vad det är synd om dem! Åh, vad vi vill hjälpa till! Åh, vad vi känner oss bra, och snälla! Som en stor, enad familj! Hela jordklotet tillsammans! Här finns en sak till som människorna från fattigare länder kan göra för oss. De kan vara mottagare av vår välvilja. Samtidigt som vi importerar billiga kläder, exporterar sopor, fifflar med biståndsbudgeten och är medlemmar i IMF med sina statsskuldsindrivningar väntar vi oss att människorna i syd glatt ska spela rollen som tacksamma, vänligt inställda offer i TV-galans väl dramatiserade jättehappening. Vi tittare får känna oss goda på bästa sändningstid. Vilken TV-underhållning.

Självklart är det inte fel att skänka pengar. Finansiella medel behövs för att stärka långsiktiga utvecklingssatsningar (och Sverige behöver öka sitt bistånd och sluta fiffla med det vi redan ger). I stora kriser som den på Afrikas Horn är det finansiella medel till mat som behövs, snabbt, inte en lång och seg livsstilsförändring. Vem kan se folk svälta utan att dela med sig? Och visst, det är svårt, nästan omöjligt, att tråckla sig ur konsumtionsvanorna som automatiskt medföljer ett liv i väst. Klarar man inte att sluta köra bil, köpa nya kläder eller låta bli att använda dator är det bättre att ge en ekonomisk gåva än att inte göra något alls. Det gör jag precis som alla andra. Men det fixar ofta bara symptomen. En förändring av vår resursförbrukning har mycket större effekt. Vi kan konsumera mindre eller bättre, köra mindre bil, protestera mot företag som bygger sin profit på fattiga arbetare i andra länder eller rösta bort de politiker som fortsätter hålla konsumtionismen under armarna, som fortsätter låta de rikaste komma undan och som i stället kräver att alla andra jobbar ännu hårdare för att systemet inte ska kollapsa. En pengagåva riskerar, när den inte kombineras med information och engagemang, att bli ett avlatsbrev, ett sätt att köpa sig fri från dåligt samvete, ett sätt att inbilla sig att det går fint att fortsätta leva precis som vanligt. Det är det som gör vissa välgörenhetsprojekt så irriterande. De leder till en felaktig världsbild. Den orättvisa resursfördelningen beror, till stor del, på vår livsstil och vår konsumtion. Den beror inte på att vi inte skänker tillräckligt med pengar.

Idag hyllas Apples bortgångne grundare, Steve Jobs, i media. I ett uttalande från Apple sägs: "Steves briljans, passion och energi var källan till otaliga innovationer som berikat och förbättrat allas våra liv. Världen är oändligt mycket bättre tack vare Steve".

Jag undrar vilka dessa "alla" är? Och på vilket sätt blev världen oändligt mycket bättre tack vare Apple-datorer och iPhones? Syftar de på arbetarna som, under slavliknande förhållanden, grävde fram de sällsynta jordartsmetaller som produkterna kräver? Eller den billiga arbetskraften på Foxconn där arbetare hoppade från fönstren i desperation över arbetsvillkoren?

Förbättrades livet för de stressade föräldrar som känner sig pressade att köpa en iPhone till sina barn, vare sig de har råd eller inte?

Eller menar Apple med "alla", oss i den globala kreativa medelklassen? Vi som fick så många roliga spel, och som kunde göra så många snygga affärsplaner, färgsprakande reklamaffischer och reklamfilmer?

Isåfall håller jag med Apple. Tack Steve, det vi gjorde med dina maskiner fick oss att för en stund glömma de som byggde maskinerna, de som tog hand om elektronikskrotet och vi glömde alla cancerogena ämnen dina maskiner varit fulla av.

Utvinning av sällsynta jordartsmetaller, Kina.

I veckan sände SVT:s Vetenskapens Värld ett utmärkt program om tillväxtens dilemma: fortsatt global tillväxten är omöjlig av ekologiska skäl, men avstannad tillväxt är omöjlig av ekonomiska skäl.

För de tv-tittare som ännu inte satt sig in i denna fråga är programmet en utmärkt introduktion. För oss andra är det en bra upprepning av kärnargumenten och en presenation av kanadensiske ekonomen Peter Victors modell för nolltillväxt.

Den svenske ekonomen Sandro Scocco kom fram till att vi teoretiskt sett kanske skulle klara oss utan tillväxt i Sverige om politikerna satsade hårt på arbetstidsförkortning och ekonomisk omfördelning. Men menade att detta i så fall skulle kräva att en majoritet av befolkningen röstade för en sådan mindre revolution. Det känns ganska avlägset just nu, särskilt som få partiföreträdare är intresserade av att diskutera tillväxtdilemmat. Jag tror ändå att det finns en liten, men inte obetydlig grupp människor som faktiskt skulle rösta på det parti som tog denna fråga på allvar. Miljöpartiet som ligger närmast till hands och som åtminstone historiskt har vågat kritisera tillväxtfetischen har gått starkt framåt den senaste tiden. Finns det tecken på att tillväxtkritiker bidragit till detta?

Läs mer om programmet på SVT Vetenskaps specialsida, Tillväxtens dilemma och titta på hela programmet här.

På specialsidan finns en massa bonusmaterial och längre intervjuer med de medverkande. Där kan man också se en kort intervju (nedan) med Mikael Malmeus som är aktuell med den nya rapporten Ekonomi utan tillväxt (Cogito). I denna har Peter Victors modell översatts till svenska förhållanden. En intressant detalj i intervjun är att Mikael Malmeus berättar hur hans ekonomikollegor reagerat på hans rapport (som bygger på Malmeus magisteruppsats). De verkar inte ha tänkt så mycket på frågan över huvud taget, men blev inte provocerade. Snarare tyckte de att det var en intressant filosofisk tanke. Säger något om hur många fler program som SVT måste göra.

Ett färskt nummer av Effekt är just på väg till tryck och i slutet av nästa vecka ska det finnas ute i brevlådor och på tidningsställ. Vårt tema är denna gången fattiga länder i Syd och hur människor där drabbas, både av klimatförändringar och resursbrist, men framför allt av det ojämna utbyte som gör att vi på den rika sidan jordklotet hela tiden får mer än vi ger.

Allt detta ekar i bakhuvudet när jag läser den senaste tidens nyheter om rekordpriset på guld (som i och för sig fick ett hack i kurvan under förra veckan).
Med en finansindustri som trollar fram ”pengar” ur tomma intet och knappast känns som en trygg hand i stormen, väljer fler och fler att säkra sina tillgångar i guld.  (Trots att, som Andreas Cervenka påpekar i Svenska Dagbladet:  ”Här talar vi trots allt om en tillgång som inte växer eller producerar något, inte ger någon ränta eller utdelning, har få användningsområden annat än i smycken och vars enda värde ligger i att någon annan är beredd att betala mer för den imorgon.”)

Guld känns kanske ändå handfast och naturligt i jämförelse med flyktiga digitala investeringsformer som ingen verkar ha förstått helt igenom. Men än en gång är det någon stackare i en helt annan del av världen som råkar illa ut när priserna går upp och chansen till gulddriven tillväxt skymtar.

I Peru kan man till exempel se hur både avskogningen och landets import av kvicksilver följer guldpriset. Kvicksilver används vid utvinningen av guld och ger allvarliga hälso- och miljökonsekvenser.
Nyligen publicerade Human Rights Watch en 94-sidig rapport över vilka effekter den kanadensiskägda guldgruvan Porgera i Papua Nya Guinea har på mänskliga rättigheter och lokalbefolkningens hälsa och livsmiljö. Se några av slutsatserna i filmen nedan.

När många springer åt samma håll blir det trångt. Problemet i det här fallet är att det sällan är de som springer som blir klämda.