Kollaps
Mer från kollapsfestivalen
Upplyftande budskap vid entrén till festivalen Uncivilisation.
Tipsar om en artikel som jag skrivit om Uncivilisation-festivalen i norra Wales som jag besökte i slutet av maj. Den är publicerad i Aftonbladet och har rubriken "Undergång vs. motstånd".
"För de flesta är en samhällelig kollaps något som man njuter av i
biofåtöljen, få förbereder sig för en i verkligheten. Men enligt Gupta
och Bennet är det inte längre intressant att diskutera om en kollaps
kommer att inträffa, utan när, hur och framför allt var."
Även CNN besökte denna tillställning och fokuserade i sin rapportering på kritiken av miljörörelsen. Här är CNN:s artikel, An alternative eco-festival going against the 'green'
Här finns mer rapporter från Uncivilisation och om Dark Mountain:
This is why we're here (How to save the world)
Dark side of the mountain (Bella Caledonia)
Läs ett utdrag ur den antologi som Dark Mountain nyligen gett ut:
"Black elephants and skull jackets"
Se också Stockholm Environment Institutes seminarie "Grönt hopp eller brun dystopi". Nu ligger hela seminariet ute som video.
Tal från Uncivilisation-festivalen
Här är två tal från konferensen/festivalen Uncivilisation som hölls i slutet av maj i norra Wales. Från blocket "Time to stop pretending".
Paul Kingsnorth om hur miljörörelsen har förlorat sin själ:
Vinay Gupta om varför kollapsen redan existerar, men inte i vår del av världen:
Spännande om kollapsen
Temat för den konferens/festival som ikväll avslutas på den lilla orten Llangollen bland norra Wales mäktiga berg är så långt ifrån lättsmält som man kan komma. "Välkommen till slutet på världen så som vi känner den" inleds festivalprogrammet för Uncivilisation 2010, arrangerad av Dark Mountain Project.
På skyltarna som leder fram till konferenscentret står skyltar med texter som "Time to look down", "The myth of progress" och "There's a fall coming".
Den huvudsakliga frågeställningen lyder:
"If we stop pretending that this way of living can be made
'sustainable', where does that leave us? And, if part of the problem is
the stories our societies have been telling for generations, where do we
find new stories by which to make sense of our place in the world?"
Det låter kanske helt wacko i vissa öron, men denna konferens har bjudit på några fantastiskt spännande och faktiskt rätt hoppfulla samtal. Man kan tycka vad man vill om approachen, men Dark Mountain sätter onekligen fingret på många ömma punkter i den industriella civilisationen.
Jag ska skriva mer om detta senare, men vill ändå ge Effekts läsare en glimt av den civilisationskritik som formulerats här i de walesiska bergen.
Höjdpunkten var debatten med den brittiske klimatdebattören George Monbiot som i går intog scenen i form av kritiker av festivalens problemformulering. Det blocket inleddes av Paul Kingsnorth, en av Dark Mountains grundare, som framförde en hård kritik av miljörörelsens utveckling. Här är en inspelning av det tio minuter långa talet (med kass ljudkvalitet), högerklicka och välj ladda ned.
Dags att ge upp?
Hört någon på sistone som pratat om FN:s stora klimatmöte i Cancun i november? Förmodligen inte. Hört någon som över huvud taget fortfarande tror på att en FN-process kommer kunna lösa klimatkrisen? Antagligen inte det heller. Faktum är att inte ens delar av forskarvärlden längre verkar tro på detta. Ett exempel på det är den nya studie som forskare från USA och Australien publicerat i prestigefyllda amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS. I studien konstateras att klimatförändringarna kan göra halva jordklotet så hett att det blir obeboligt i framtiden. Och FN-processen har misslyckats, menar forskarna, några globala försök att minska utsläppen kommer inte att fungera.
De senaste siffrorna tyder dessutom på att uppvärmningen fortsätter i ökad styrka. I april slogs nytt månadsrekord sedan mätningarna startade.
Jaha. Vad ska vi hitta på dårå?
Det har uppstått ett sorts vakuum. Och svaret på detta blir inte sällan desperat, irrationellt eller otydligt. Forskarna som gjort studien pratar om att "bevara den mänskliga värdigheten". Det mer irrationella svaret är att föreslå massiv utbyggnad av kärnkraftverk. Ett exempel på det desperata svaret ger de som vill satsa på geoengineering, typ köra runt med flygplan som sprutar ut en massa svavel i atmosfären, eller dumpa gödningsmedel i haven som orsakar algblomning, eller skicka ut speglar i rymden för att reflektera bort solljuset. Hybris, någon?
Få verkar dock vara beredda att acceptera faktum och säga det rent ut. Och den som gör det får vara beredd på att framstå som oerhört provocerande. Som Paul Kingsnorth, författare, klimataktivist och tidigare redaktör på The Ecologist. Han har startat nätverket Dark Mountain Project som ställer sig frågan: vad händer om vi slutar låtsas? I The Guardian skriver Kingsnorth att han gett upp om miljörörelsen och deras kampanjer och finner mer hopp i sitt nya nätverk:
"Together we are able to say it loud and clear: we are not going to 'save the planet'. The planet is not ours to save. The planet is not dying; but our civilisation might be, and neither green technology nor ethical shopping is going to prevent a serious crash."
Läs också George Monbiots svar om varför han blir så provocerad av Dark Mountain Project.
Frågan är: Är det fel att ge upp falskt hopp? Sluta hoppas på att det kommer ske en mirakulös global opinionssvängning som gör att åtgärder vidtas för att hindra skenande klimatförändringar? Och om man slutar hoppas är det detsamma som att lägga sig ner och dö? Finns det andra sätt att möta en turbulent framtid på?
Ett försiktigt mittemellansvar är att det ena inte behöver utesluta det andra. Det kan finnas flera goda skäl att fortsätta kämpa för utsläppsminskningar. Minskade utsläpp skulle kunna fördröja en klimatkatastrof och ge mer tid för anpassning. Kampen i sig kan vara viktig och göra befolkningen mer förberedd på ekologiska chocker.
Men det kan också finnas skäl att förebereda samhället mentalt och praktiskt för en omställning som inte bara gäller klimatet utan också konsekvenserna av energikriser och ekonomiska kriser. Och att, som Dark Mountain Project föreslår, diskutera hur vi kulturellt ska förhålla oss till det faktum att vi troligen går mot en kollaps.
Ändrade prioriteringar alltså. Gör det dig provocerad?
Peak oil goes mainstream
Det är spännande tider. Medan Grekland kommer allt närmare en ekonomisk och eventuellt även en politisk kollaps börjar insikten om en kommande energikris sprida sig in i mainstream. Svenska Dagbladet publicerade i går en artikel med rubriken "Nära till peak oil" som berättar om den amerikanska militärens analys att vi har några år kvar innan peak oil inträffar.
Mike Rupert, känd från dokumentären Collapse, är helt till sig efter att ha sett inslaget nedan i amerikanska mainstreamkanalen CNBC. Jag förstår hans förtjusning. Rupert är för övrigt en man som är aningen bitter över att ingen lyssnar på hans och andras varningar om en förestående ekonomisk kollaps. Han har tjatat länge om peak oil och dess implikationer och har bland annat förutspått den utveckling som nu kan beskådas i Grekland.
I tv-inslaget intervjuas ekonomianalytikern Puru Saxena som (1.40 in i videon) förklarar att det analysföretag som han är vd för kommit fram till att peak oil inträffar om två till tre år. Vi kommer inte att producera mer än 89 miljoner fat om dagen (i dag produceras omkring 84 miljoner fat), hävdar Saxena.
Programledaren går (3.35) in för att förklara vad det skulle innebära om Saxenas analys är korrekt: "Allt vi känner kommer att bryta ihop, såsom samhället, ekonomin...".
Det är en intressant diskussion som följer på detta.
Missa inte heller nya dokumentären "Överdos. En film om nästa finanskris". Premiär 9 maj på TV4 Fakta kl 20.00. En varning är dock på sin plats, filmen är gjord av nyliberalen Johan Norberg vilket borgar för att budskapet är att saker och ting löses bäst genom att lämna allt åt marknaden. Läs Rikard Warlenius kritik här. Här är trailer för filmen:
För den som tidigare inte orkat sätta sig in i problematiken kring den annalkande energikrisen rekommenderar jag sajten Energy Bulletin som samlar artiklar och analyser från många olika håll. Den drivs av Post Carbon Institute i USA.
Bloggat om Grekland och peak oil: Flute-tankar, Cornucopia, In the end we're all debt
James Lovelock: Vi är inte smarta nog att rädda planeten
Om man är en av världens mest erfarna klimatforskare, och en av de mest respekterade. Och man dessutom har fyllt 90 år. Då kan man tala rätt fritt om vad man tror om människans möjligheter att stoppa klimatförändringarna.
Därför säger James Lovelock som han gör: Det är troligen för sent att stoppa klimatförändringarna. Och även om det skulle vara teoretiskt möjligt är inte människan smart nog att göra det (en pik till de som vill bygga Förbifart Stockholm?):
– I don't think we're yet evolved to the point where we're clever enough to handle as complex a situation as climate change, säger han till The Guaridan.
– We're very active animals. We like to think, 'Ah yes, this will be a good policy,' but it's almost never that simple. Wars show this to be true. People are very certain they are fighting a just cause, but it doesn't always work out like that. Climate change is kind of a repetition of a wartime situation. It could quite easily lead to a physical war.
Likt många som ser sanningen i vitögat leder det till märkliga idéer. James Lovelock tycker demokratin står i vägen för vad som borde göras:
– We need a more authoritative world. We've become a sort of cheeky, egalitarian world where everyone can have their say. It's all very well, but there are certain circumstances – a war is a typical example – where you can't do that. You've got to have a few people with authority who you trust who are running it. They should be very accountable too, of course – but it can't happen in a modern democracy. This is one of the problems.
Här är en del av James Lovelocks intervju med BBC:
Se BBC:s hela intervju med James Lovelock.
Läs Leo Hickmans intervju i The Guardian.
Media: Förbifarten (DN, DN2, DN3 ) Sverige gillar kolkraft (SVD),
Halva USA förnekar klimathotet
Nästan hälften av amerikanerna (46 procent) tror att klimatförändringar inte orsakas av människor utan av sådant som förändrad solaktivitet eller vulkanutbrott, visar en ny opinionsundersökning av Gallup Femtio procent anser att klimatförändringarna kan kopplas ihop med mänsklig aktivitet. Det kan jämföras med 2003 då 61 procent uppgav mänsklig aktivitet som skäl till klimatförändringarna och 33 procent hävdade andra orsaker. (I Sverige ansåg 86 procent i en undersökning gjord av Synovate i februari i år att klimatproblemet är orsakat av människan).
Den utbredda förnekelsen i USA lär ju inte göra det enklare att genomdriva en politik som ens är i närheten av vad som behövs för att kunna tackla klimathotet. Å andra sidan, den amerikanska befolkningen har en tradition av vetenskapsförakt. Enligt en opinionsundersökning från 2004 tror 67 procent att en gud har skapat människan. Endast 6 procent tror på evolution, utan hjälp av gud. Nästa hälften av befolkningen (45 procent) tycker att skolorna borde undervisa i kreationism (gud har skapat människan) i stället för evolutionsteori.
Detta genanta resultat innebär dock inte att skolorna ersatt biologiböcker med Bibeln. De allra flesta fall amerikaner fortsätter att undervisas i evoloutionsteori.
Med andra ord, folk kan ha märkliga idéer om världen utan att det påverkar politiken särskilt mycket.
Men att genom beslut uppifrån ställa om USA mot ett mer hållbart samhälle kommer inte bli enkelt, för att inte säga omöjligt. Det enda hoppfulla är det faktum att USA är på väg att tvingas in i en omställningsfas vare sig folk vill eller inte. I helgen sänder BBC en dokumentär om motorstaden Detroits kollaps. Ett första exempel på vad som händer med ett samhälle på nedgång. En fjärdedel av innerstan har naturen redan börjat återta. Så här skriver regissören Julien Temple om sin upplevelse av staden:
"The only growth industry is the gangs of armed scrappers, who plunder copper and steel from the ruins. Rabid dogs patrol the streets. All the national supermarket chains have pulled out of the inner city. People have virtually nowhere to buy fresh produce. Starbucks? Forget it."
Med dessa förutsättningar blir det vettigt att göra det som miljörörelsen tjatat om i snart ett halvsekel: Bli mer självförsörjande, odla upp gröna ytor med mat, stärk det lokala samhället och så vidare. I senaste numret av Ordfront skildras detta i ett spännande reportage av Björn Forsberg. Väl värt att läsa.
När lokal omställning blir en överlevnadsfråga spelar det ingen roll om folk tror att människan eller vulkaner orsakar klimatförändringarna.
Bloggat: Jonas Fogelqvist
Undergången presenterad som en MTV-video
Som de flesta andra hoppas jag innerligt att mänskligheten på något mirakulöst lyckas hindra klimatförändringarna från att rusa iväg, ohejdbara, mot den totala katastrofen – Haiti på global skala. Men var och en som vågar hålla sig någorlunda uppdaterad med klimatforskningen vet att sannolikheten för att detta mirakulösa kommer att ske är väldigt liten. Och så far tankarna iväg.
Jag kan föreställa mig en lång rad scenarier för hur det kan komma att bli, men de som skrämmer mig mest är den typ av kollaps som tar kol på all empati. Där våldet är det enda som återstår. Så som det är filmen Vägen som har premiär i morgon. Det är en påkostad Hollywood-skildring (med Viggo Mortensen i huvudrollen) av Cormac McCarthys roman med samma namn. Den brutala och ödsliga miljö som Vägen består av är visserligen extrem, men knappast osannolik (dock om betydligt längre tid än vad som antyds i filmen).
När jag såg filmen i höstas blev jag besviken på en del saker (bland annat de allt annat än subtila produktplaceringarna), men ändå fascinerad av att en stor amerikansk filmproduktion så seriöst beskriver civilisationens undergång.
Sen letar jag fram en trailer för att lägga in här och hittar den du ser nedan. Civilisationens undergång presenterad lika käckt och obekymrat som vore det den senaste MTV-videon. Plötsligt slår det mig att för de flesta är ett globalt kollapsat samhälle lika mycket fiction som en spektakulär attack från gröna utomjordingar.
Recensioner: Sydsvenskan, DN, SVD, GP
Orosmolnet som nationalekonomerna missar
Rekordmånga svenskar tror på börsuppgång under 2010, rapporterade DN härom dagen. Det mesta ser faktiskt ljust ut, hävdas i samma tidning dagen därpå. Endast några orosmoln hotar tillväxten från att sparka igång igen, snart.
– Ekonomisk expansion bygger på att folk tror på framtiden och är villiga att investera och eller konsumera, säger John Hassler, professor i nationalekonomi.
Ett orosmoln är därför enligt Hassler att folk "slutar tro på framtiden" (hur gör man det?). Jag tror han egentligen menar att folk slutar tro att de att kommer bli rikare i framtiden och därför slutar sätta sprätt på pengarna.
Andra orosmoln som nationalekonomerna kan se på himlen är protektionism (givetvis), en bostadsbubbla som brister i Kina och Greklands skakiga ekonomi.
Vad de inte kan se är att oljepriset sakta rör sig uppåt 85 dollar/fat och nu är omkring fyra gånger högre än vad det var när den senaste högkonjunkturen byggdes upp. Hur länge klarar världsekonomin att expandera om oljepriset stiger ytterligare i takt med att produktionen tar ny fart?
Andrew Simms från New Economics Foundation påminner i en artikel i dag om att det är tio år sedan som brittiska lastbilschaufförer protesterade mot höga bränslepriser genom att blockera oljeraffinanderier. Konsekvensen blev att livsmedelsförsörjningen för 65 miljoner människor hotades. De stora matbutikernas chefer satt i krismöte med ministrar och försökte komma på en lösning på dilemmat att butikernas hyllor är tömda på tre dagar. Som Simms skriver, Storbritannien var nio mål mat från anarki.
"Part of the problem lies in the infrastructure that emerges from a
market system focused on narrow cost savings. The result is easily
disrupted just-in-time supermarket food supply lines, and a risky
assumption that anything we need can easily be bought on global
markets. The latter becomes problematic when in response to global
shortages, governments around the world understandably choose to meet
their domestic needs first."
Kan störda matleveranser kvala in som ett orosmoln i nationalekonomernas värld?
Andrew Simms skriver det som ockuperar allt mer av mina tankar:
"Events are revealing that many of the things we take for granted, like
bank accounts, fuel and food, are vulnerable. If we value civilisation,
the litmus test for economic success should not be short-term
profitability, but resilience in the face of climatic extremes and
resource shortages."
En man som inte hymlar med vad han tycker och tänker är Michael Rupert. Lätt fanatisk och aningen haveristisk, men likafullt har han rätt i mycket av det han säger när han intervjuas i nya dokumentärfilmen Collapse:
Missa inte Sverker Lenas krönika i DN Kultur om Avatar som ytterligare ett tecken på tilltagande tillväxtkritik.
Missa inte heller Daniel Suhonens och Dan Josefssons sågning av samhällsmagasinet Arena i Aftonbladet där klimatteknikreligiösa och storstadskramare får sig en välbehövlig känga.
Bloggat om Collapse och annat relevant: Ecoprofile, Cornucopia, Flute
Trendigt med kollaps
Svenska Dagbladet frossar i dag apokalypsen med utgångspunkt i filmen 2012 (som bygger på idén att mayafolket för 5 000 år sedan förutsåg apokalypsen till den 12 december 2012 och som gett upphov till en sjuk kult som sprider sig i new age-kretsar).
Verkar vara en fånig film, men kul att apokalypsen uppmärksammas och problematiseras. Apokalypsen är framför allt en myt med religiös bakgrund. Hur illa det än ser ut på klimatfronten lär någon total kollaps inte dyka upp över en natt och ödelägga jordens yta.
Problemet med apokalypsen beskriver religionshistorikern Peter Åkerbäck väl:
– Det finns något väldigt befriande i att det ändå kommer att gå åt helvete – då fråntas man allt ansvar. I tider av upplysning, och särskilt i vår tid med all miljöförstöring, så kan det vara väldigt skönt att tänka att i stället för att jag måste ändra hela min livsstil, sluta ha alla lampor tända, sluta använda min bil och min golvvärme så kommer det ändå att gå åt skogen, och då kan jag lika gärna leva på tills allt havererar.
Jag har skrivit om detta förut (inlägget Klimatporr eller klok anpassning) och det förtjänar att sägas igen. Även om vi inte ska räkna med att apokalypsmyten förverkligas är det uppenbart att vår livsstil utsätter samhället och ekosystemen för ett tryck som kommer att leda till en kollaps förr eller senare. Det kanske blir en lång utdragen historia snarare än en kort och plötslig, men väl en kollaps.
Här är två andra kommande filmer på kollapstemat.
Dokumentären Collapse om dystopikern Michael Ruppert:
Vägen (The Road), filmatiseringen av Cormac McCarthys roman med samma namn (premiär 22 januari i Sverige):
THE ROAD (2009) Official Trailer from THE ROAD on Vimeo.
Kalendarium
Nyhetslänkar
Fördjupning
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av