Kärnkraftsavfall porträtterar vår tid
25 mil österut från Söderhamn – då är vi i Finland – ligger Olkiluoto kärnkraftverk, ett av två finska kärnkraftverk. Olkiluoto, som har två reaktorer men med ett tredje under uppförande, ligger i Euraåminne. Här bygger man Onkalo, ett tunnelsystem som ska bli en slutförvaringsanläggning för kärnkraftsavfall.
Utifrån vetskapen att förhållandena på jordytan är instabila, både i mänsklig bemärkelse (tänk krig) och geologisk sådan (tänk jordbävning och en och annan istid), har man bestämt sig att gömma kärnkraftsavfall runt 430 meter under jord. Kraven på säkerhet är enorma eftersom kärnavfallet kan användas för att skapa atombomber. Men även i sin ”rena” form är avfallet livsfarligt. Och det kommer att förbli livsfarligt i ungefär 100 000 år.
Ja, 100 000 år.
Om du liksom jag tänkt tanken att kärnkraft kanske inte är en så dålig idé för att kunna möta den kommande energikrisen, kan du dröja här och upprepa siffran. 100 000 år. (Och bara som en jämförelse: Homo Sapiens har existerat i blott 200 000 år. För 100 000 år sedan utvandrade neandertalare från Afrika till det som kom att kallas Europa, Mellanöstern och bort till Sibirien.)
Om arbetet med att skapa denna slutförvaringsplats för finskt kärnavfall har konstnären Michael Madsen gjort en existentiellt gastkramande dokumentär kallad Into Eternity. Han följer arbetet med att spränga djupare ner i berget och han intervjuar en famnfull nyckelpersoner – forskare och chefer – inom arbetet.
Ett problem man från förvaringsbyggarnas sida brottas med är hur man ska man förhindra att framtida generationer tar sig in i förvaringen och skadar sig själv eller andra. Ska man skriva varningsskyltar på världens alla språk? Ska man resa hotfulla konstverk som signalerar att det här är en farlig plats? Vet ens framtidens människor - om de existerar – vad strålning är? Kan de läsa?
En man i filmen tycker att Munchs tavla Skriet borde sända ut rätt signaler. En annan man tycker att det bästa vore kanske om slutförvaringsplatsen faller snabbt i glömska, hur man nu ser till att det blir så. En tredje man (ja, de är många) formulerar sin syn på saken: ”Personligen tror jag inte att något mänskligt intrång kommer att ske. Någonsin.” Han säger så. Utan att ens tveka. Han tror inte att intrång kommer att ske. Under 100 000 år.
Vilken människa kan säga en sådan sak? Vad har han för syn på sig och sin värld? Into Eternity är bara till synes en dokumentär om byggandet av en anläggning för slutförvar av kärnkraftsavfall. Ett i sig visserligen intressant ämne, men tyvärr ett som förmodligen mest engagerar tittare med ett ångande antikärnkraftsintresse. Regissören Michael Madsen lyckas dock med sina öppna frågeställningar och ett poetiskt formspråk att skapa en film som i undertexten handlar om någonting större: om vår civilisation, om hur man kan vara personligt säker på att inget mänskligt intrång kommer att ske under 100 000 år.
Att ens försöka konstruera en plats för slutförvar som ska vara säker så länge är förstås övermod på gränsen till vansinne. Och detta vansinne lyckas Michael Madsen förmedla till mig som tittare på ett djupare existentiellt plan än om han hade utgett sig för att göra en film om just detta övermod.
Into Eternity är en dokumentär som berör långt ner på djupet. Den petar i frågeställningar vi människor – även de mest klimatengagerade – vill undvika att tänka på. Men Into Eternity gör detta mjukt, rent av ödmjukt, utan att peka ut någon eller få tittaren att känna sig anklagande. Tvärtom, Into Eternity får mig som tittare att samtidigt känna a) självrannsakelse i egenskap av människa och b) vrede över den västerländska civilisationens övermod.
Det är svindlande känslor som sätts i rörelse med små, lågmälda medel.
Här finns, med andra ord, något att lära för alla som vill föra ut ett kritiskt budskap. Oavsett om du är en privatperson som vill nå dina vänner med dina funderingar eller en organisation som vill få politiker eller den folkliga massan att röra lite på sittfläsket.
Tidigare publicerad i Effekt nr 6/2010.
Kalendarium
Fördjupning
© Copyright 2009–2012. All rights reserved. Designad av
Kommentarer
Karnavfallsfonden innehaller 45000 miljoner kr och vaxer med nagra tusen miljoner om aret. Kanske finns 90000 miljoner fonderade nar den sista reaktorn stangs 2035. Dessutom betalar karnkraften av nagon anledning 40000 miljoner i effektskatt per decennium. Det finns alltsa gott om pengar nar reaktorerna ska avvecklas.
Det verkar klart att vi ska bygga ett forvar i Forsmark men jag tycker det vore forhastat att skynda pa bygget. Karnkraftindustrin i varlden har ju legat i trada sen attiotalet av olika skal, mest politiska och kanslomassiga, men har fatt upp farten senaste decenniet. Kina bygger och planerar manga verk och Indien har sitt thoriumprogram som utvecklades under embargotiden. Sverige kommer mojligen bygga nagra nya reaktorer framover. Bransletillverkning och upparbetning utvecklas och darmed kanske vart "avfall" kan ateranvandas och decimeras i volym. Darfor borde avfallet finnas tillgangligt under overskadlig tid tills nya tekniker tagits fram.
Skulle avfallet visa sig oanvandbart i framtiden kanske vi kunde skicka in det i solen. Man kunde i alla fall ta fram kostnaden for det alternativet. Det kanske inte kostar mer an den planerade hanteringen och da vore vi av med problemet.
Dels vore det extremt osäkert att skicka upp radioaktivt avfall i rymden. Inget land har ett perfekt track-record av lyckade uppskjutningar, och så sent som förra året misslyckades en uppskjutning och farkosten krashade. Vi skulle behöva göra tusentals uppskjutningar för att bli av med avfallet, och det räcker med att en av dessa misslyckas.
Kanske inte extremt osakert men inte heller ofarligt. Vi accepterar manga manskliga verksamheter som medfor risker. Det skulle sakert ga att utveckla rymdskytteln for sakra avfallstransporter. Vi kunde ju i alla fall rakna pa det.
... och sen skulle det bli jävligt dyrt. Bara priset för att skjuta upp i rymden ligger på $20000/kg och sen krävs ytterligare energi för att sikta in det på solen.
Det gar nog att fa ner kilopriset om vi bygger upp en omfattande och effektiv transportverksamhet. Med tanke pa att karnkraften kommer ge oss 3500 miljarder kilowattimmar under 50 ar blir det nog inte manga oren per kWh.
Alltså, att skjuta upp det i rymden är så otroligt riskfyllt att det känns rätt hjärndött att diskutera det. Hellre dumpar jag det i berget (och nej, det vill jag verkligen inte).
Med det sagt så fortsätter jag lite till...
Hur tänkte du dig få ner priset? För det är väl inte bara blind, naiv, teknikoptimism här? Ska vi lita på framtidsfantasier, som rymdhissar eller vätekanoner? Eller ska vi planera utifrån det vi åtminstone tror kan fungera?
Snarare kommer priset bli högre än en vanlig uppskjutning.
* Det kräver ohyggligt mycket större säkerhetsarrangemang. Att en besättning astronauter stryker med må vara en tragedi, men ingenting i jämförelse med detta. Det får helt enkelt inte hända. Sannolikheten måste vara lika med noll.
* Det ska inte bara upp i rymden, utan också skjutas mot solen. Det kommer kräva mer energi att "ta bort" jordens hastighet (ca 30 km/s) än att bara få objektet i omlopp. Jag borde inte ens nämnt siffran $20000/kg.
* Billig energi är på väg bort.
Om det ens går att genomföra, kommer priset garanterat landa mycket långt över $20000/kg. Men vi gör ändå en snabb beräkning.
Det produceras c:a 2600 TWh el från kärnkraft per år. Det produceras samtidigt c:a 13500 ton högvärdigt avfall per år. Det måste kapslas in vilket ökar vikten med 3.75 gånger. Om vi sen antar den låga siffran $20000 / kg, får vi:
(13500000 * 3.75 * 20000) / (2558000000000) = $0.396 = 2.77 kr per kWh.
Jag vet inte vilken elkonsument som skulle vilja lägga på det priset på sin el. Sen finns åtminstone 250000 ton gammalt avfall att ta med. Och som sagt, siffran lär mångdubblas. Räkna åtminstone 10 kr.
Men jag är bara lekman. Det vore bättre att lyssna till de som jobbar med kärnavfall. Och ingen där tror på in-i-solen-lösningen.
Blir det sa dyrt att skicka in det i solen far val avfallet stanna pa jorden. Men vi kan ju atminstone ha det lattillgangligt femtio ar framat om vi skulle lista ut hur man upparbetar och ateranvander avfallet. Det ar sa pass mycket energi kvar att man skulle kunna kalla det oanvant karnbransle.
Jaså det det "finns pengar"!? Vad är det som säger att de pengarna kommer att existera så länge som det behövs. Finns det något som tyder på att avtal, antaganden om ekonomiska värden, etc skulle ha så lång giltighetstid att det motsvarar avfallets livslängd? Nej, det är nog en springnota det handlar om!
Skicka in avfallet i solen ... ? Men det är ju en strålande idé!
Pengarna som atomkraftindustrin betalar in forvandlas till statsobligationer och numera aven bostadsobligationer. Sakra sparmedel som tas fram vid behov i framtiden.
Atomkraften har en valdig potential och utvecklas nu snabbt i olika delar av varlden sedan den 25-ariga krampen slappt. Man ateranvander redan upparbetat "avfall" och manga utrangerade atomvapenstridsspetsar har forvandlats till elektricitet.
Sa att skicka in det som atomkraftskeptikerna kallar avfall och atomkraftvannerna bransle i solen ska vi undvika. Det vore som att fylla tanken full, kora tva mil och sen halla ut resten.
Med tanke på att vår ekonomi och länder står på randen till en finanskris så låter statsobligationer inte så betryggande. Bostadsmarknaden kraschar i flera länder omkring oss på samma sätt kan länder krascha.
Förutom att vår ekonomi idag inte fungerar om vi inte har tillväxt så består den till största delen inte av reella värden. De flesta pengarna cirkulerar i finansindustrin där värde spekuleras fram. Det som behövs för att bygga slutförvar är olja och den håller på att bli dyrare att utvinna. EROEI har minskat från 100:1 till 20:1 och sjunker. Utan billig olja har vi ingen ekonomi, och då är några tusen miljoner kronor ingenting värt.
Finanskrisen pagar just nu. Statsobligationerna bestar av en framtida skatt och pengarna ar oronmarkta for karnkraftens avveckling. Fastighetspriserna kanske sjunker lite har och var men inget gar sonder och forsvinner. En omfordelning och konsolidering vantar. Varre an sa ar det inte.
Sveriges ekonomi fungerar val utan materiell tillvaxt, om vi vill. En del tillvaxt kommer vi dock inte undan, skogen vaxer med 300 000 m3 per dygn, vattenmagasinen fylls av snosmaltning och nederbord vare sig vi vill eller inte men vi maste inte producera mer, vi maste inte konsumera mer, vi maste inte bli fler. Varfor fortsatta uppratthalla tillvaxtmyten?
Om det kravs olja for att bygga slutforvar gar det sakert lika bra med etanol, metanol, biodiesel eller biogas men oljan kommer nog fortsatta att vara billig under lang tid. Den tar inte slut i morgon och det finns gott om naturgas och kol och man har gjort forskrackande stora fynd av skiffergas i USA, Kina och Indien. Tillsammans med karnkraft, vattenkraft, vindkraft och snabbt vaxande energi fran biomassa har vi tillrackligt med energi. Oljekronet kan bli langt. Det blir nog svart att fa oljan over 200 dollar, dvs 8 kr litern. Ar det billigt eller dyrt?
Jag såg filmen i går och den var väl värd att se. Jag hade gärna sett att man utvecklat den delen där man förklarade varför det inte var bra att återanvända begagnat kärnbränsle. Som det var nu fick man inte tillräckliga argument tycker jag (mer än att det blev anrikat och kunde användas till atombomber :O). Men hela konceptet angående slutförvaringen har stora paralleller över tid med Egypten och de Sydamerikanska folkens besvär med att få oss att låta bli att gå in i deras byggnader. Det fick mig att reflektera över människan och hennes nyfikenhet och viljan att veta som är större än självbevarelsedriften i vissa fall. Det är kanske den som har satt oss i den här sitsen från början.
Into Eternity visades i Tokyo nu i februari... ((Tokyo Northern lights festival)
En japansk filmkollega konstaterade för några år sedan att i Japan gör vi inte politisk film. Men jag tror att det är på gång att förändras. Inte minst pga den stillatigande attityden till Japans förnedrande lojalitet till USA allt sedan atombomberna. Nu skickar USA marinkår soldater till Fukushima...för att täcka in med tyg och spray! Varför inte ta erbjuden hjälp av ryssarna, som har erfarenheter av en härdsmälta? - oavsett om det gäller oljeutsläpp i mexikanska golfen eller en härdsmälta - den hjälpande handen de valt ser hellre till att skydda ekonomiska intressen än till människoliv. Sorgligt.
Bra film, jag brukar rekommendera den då den visar precis det allvar man måste ha för att hantera kärnkraft på ett bra sätt.
Det jag tycket är bäst med kärnavfallshanteringen i Sverige är att arbetet med att åstadkomma slutförvaret görs medan kraftverken är i drift. Det innebär att det finansieras mera direkt från flödet av el som driver samhället i stället för att man sparar värdesymboler som kronor eller euro i fonder.
Det blir ännu bättre om det byggs en ny generation kärnkraftverk som i början av sin drift ger ett penningflöde som motsvarar kostnaden för att avsluta hanteringen av avfallet från de som ersätts.
Det allra bästa vore att bygga reaktorer som kan återanvända avfallet och klyva upp alla de långlivade transuranerna så nästan allt avfall blir kortlivat. Då behöver avfallsförvaren bara fungera fungera under lika lång tid som det har funnits kyrkor på östgötaslätten och då är jag helnöjd inför framtiden.
Sedan vore det riktigt fint om alla industrier med långsiktiga risker tänkte lika långsiktigt.