Jonas Fogelqvist

Det har väl hänt, någon gång, att vi undrat lite över hur regeringens alla vägsatsningar går ihop med klimatmålen. Vi har inte riktigt förstått. Vad är det i ekvationen som vi har missat?

Det lär inte finnas någon annan regering i världen som talar med lika stora ord om den egna klimatpolitiken (även om det ska erkännas att jag inte vet hur det står till med Nordkorea i just det avseendet). Utsläppen ska minska rekordsnabbt. Bilflottan ska vara fossilfri till år 2030. Vi har redan uppfunnit den ”hållbara tillväxten”. Och samtidigt: ständigt nya motorvägar, Förbifart Stockholm och en infrastrukturplan som förutsätter ökad biltrafik.

Nu visar det sig att Riksrevisionen (RR) inte heller har förstått.

RR:s färska rapport Infrastrukturplanering – på väg mot klimatmålen? utgör en närmast förödande kritik av regeringens (brist på) klimatpolitik.

Rapporten granskar regeringens senaste infrastrukturplan, som gäller för åren 2011-2020. Denna plan beslutades i mars 2010 och handlar om inte så lite pengar. Den lägger fast hur 417 miljarder statliga kronor ska användas för drift och underhåll samt nyinvesteringar i främst väg och järnväg. Sammantaget kommer en något större del av pengarna att gå till satsningar på vägtrafiken.

RR har analyserat beslutsgång och klimatkonsekvenser. Man sammanfattar:

Riksrevisionen konstaterar att lönsamheten för många objekt bygger på antaganden om trafikvolymer och trafikökningar som med nu tillgänglig kunskap sannolikt är svåra att förena med klimatmålen. Eftersom regeringen inte har tydliggjort sambandet mellan lönsamhet, trafikökningar och ökade koldioxidutsläpp blir rapporteringen till riksdagen inte transparent, konsistent, eller rättvisande utifrån klimatmålen.

Vilket på gammeldags bondsvenska kan sammanfattas ungefär så här: Det regeringen säger är snömos.

Rapporten bör verkligen läsas av alla som har det minsta intresse för transport- och klimatpolitik. Man häpnar faktiskt, gång på gång. Det är ibland som om man befann sig i en bananrepublik. Riksrevisionen konstaterar till exempel att:

Dåvarande Väg- och Banverken (numera sammanslagna till Trafikverket), skulle visserligen i sin åtgärdsplanering, som föregick beslutet, utarbeta underlag till hur fördelningen mellan järnväg och väg borde se ut. Men då var redan 85 procent av pengarna låsta i tidigare beslut. Och regeringen hade givit direktiv om att resten skulle fördelas fifty-fifty.

När de båda trafikverken utarbetade konsekvensanalyser för hur trafikmålen skulle påverka växthusgasutsläppen, utgick de från att kraftfulla ekonomiska styrmedel skulle införas. När sådana inte kom till, fanns det inte tid att göra nya analyser. Därmed underskattades trafiktillväxten på väg, och överskattades densamma på järnväg. Riksdagen fick följaktligen inte ett korrekt underlag för diskussion.

Ingen hänsyn har tagits till hur vare sig väginvesteringar eller höjda banavgifter för järnvägen påverkar godstransporternas utveckling.

Intressantast är kanske RR:s granskning av möjligheterna till att bilarna ska drivas fossilfritt i framtiden. Detta är till sist ändå kärnan i det trolleri regeringen försöker sig på. Om vi snabbt kan få bort bensinen, spelar det kanske inte någon roll om trafiken ökar?

Riksrevisionen har gått igenom ett digert underlag. Man har läst analyser från bl a Trafikverket, Naturvårdsverket, EU-kommissionen och IAEA. Och man har beställt en särskild forskningsöversikt , som utförts av Jonas Åkerman på avdelningen för miljöstrategisk analys vid KTH.

Ingen av analyserna drar åt det teknikpessimistiska hållet, långt därifrån. De får ändå Riksrevisionen att dra bl a dessa slutsatser:

Medan regeringen tror att laddhybrider och elbilar ska stå för 45 procent av nyförsäljningen år 2020, torde den verkliga andelen ligga på 5-10 procent. Det finns potential för biobränslen, men på längre sikt kommer marknaden att bli begränsad på grund av att marken inte räcker till. Mycket talar även för att bioenergin kommer att användas i andra sektorer än transporterna. Regeringen har dessutom inte gjort några livscykelanalyser av nya bilars klimatpåverkan, och därmed inte räknat in de växthusgasutsläpp som själva bilproduktionen orsakar.

Riksrevisionens slutsats? Jo:

Det är osäkert om investeringarna bidrar till att klimatmålen uppnås eftersom de koldioxidutsläpp som följer av infrastrukturplanen har underskattats.

Vilket torde vara ett sådant understatement som bara ämbetsmän kan tillåta sig.

Det är inte bara som vi tror. De senaste vintrarna har faktiskt varit underliga. Det har varit rysskyla och tidiga vårar, köldrekord och varma decembermånader, snöstormar och svaga isar. Om vi vidgar blicken, och ser ut över hela det norra halvklotet, har det ofta varit allt detta på en gång. När det var som kallast i Sverige för en månad sedan, var det isfritt och över tio grader varmare än normalt på Svalbard.

Det här intresserar naturligtvis klimatforskarna. Vädret är visserligen kaotiskt till sin natur, och såväl värme- och köldrekord slogs redan innan den globala uppvärmningen tog fart. Men tre sådana här vintrar i rad tillhör sällsyntheterna. Vad är det egentligen som pågår?

Den enkla svaret är tyvärr tråkigt: man vet inte riktigt. Tre år är en ytterst kort tid när vi diskuterar klimatförändringar. Det kan finnas flera orsaker till det extrema vintervädret. Det kan handla om naturliga variationer.

Men samtidigt har flera forskare börjat intressera sig för hur uppvärmningen över Arktis egentligen påverkar vädret i Nordamerika, Europa och Ryssland. Det har börjat formuleras en teori om hur det förändrade arktiska klimatet kan orsaka annorlunda vinterförhållanden även söder om polcirkeln.

I korthet ser resonemanget ut så här: Arktis har värmts upp mer än övriga världen. Båda de två senaste åren har nya värmerekord slagits. I fjol var medeltemperaturen 2,28 grader över snittet för 1951-1980. Uppvärmningen är som störst under höstmånaderna, framförallt beroende på att isutbredningen på 40 år har minskat med 30 procent under sensommarmånaderna.

De ovanliga förhållandena i Arktis kan få konsekvenser för vädret på övriga norra halvklotet. I regel utgör  den nordliga jetströmmen – en ständig västlig luftström på hög höjd – en sannskyldig barriär mellan kall arktisk luft och varmare kontinental luft. Man kan säga att den artiska kylan hålls på plats.

Men uppvärmningen i Arktis har gjort att temperatur- och tryckskillnaderna mellan de nordliga och sydliga luftlagren har minskat. Detta kan ligga bakom en observerad försvagning av jetströmmen, som även har blivit mindre stabil. De kalla luftlagren har lättare trängt söderut på vissa ställen, och den varmare luften har på andra ställen ibland dragit norrut. Det har till exempel kunnat uppstå extremt varma temperaturer i Kanada, samtidigt som Skandinavien nästan fryst igen. Jetströmmens försvagning har också lett till att kalla respektive varma väderförhållanden dröjt sig kvar längre än vanligt.

Det finns flera studier som pekar i riktning mot den här förklaringen, senast en av Jiping Liu m fl som publicerades i amerikanska vetenskapliga tidskriften PNAS i januari. Nyligen förklarade också chefsforskaren på Met Office – brittiska SMHI – att det troligen finns ett samband mellan minskande is i Arktis och kallare vintrar i England.

Andra forskare är försiktigare. När New York Times nyligen gjorde en genomgång av kunskapsläget, påminde man om läget i början av 1990-talet. Då tycktes det tvärtom som om den nordliga jetströmmen stärktes, vilket gav flera år med ovanligt milda vintrar i USA och Västeuropa. Det spekulerades även då om samband med den globala uppvärmningen. Atmosfärforskaren John M Wallace vid University of Washington var en av forskarna som lutade åt den förklaringen. Den här gången tänker Wallace vänta med att dra slutsatser, säger han till New York Times.
”Just när du har publicerat något, och tycker dig se samband, är det som om naturen har en tendens att förödmjuka oss.”

Uppvärmningen av Arktis kommer utan tvivel att få konsekvenser. Ett mindre istäcke leder till att klimatförändringarna skyndas på. I en varmare värld blir vädret  instabilare. Det är möjligt att det är prologen vi nu ser. Vi lär få vänta några år innan vi vet säkert. Men vi har skäl att vara nervösa.

I veckan sattes det punkt för en bisarr rättssak i USA. På ena sidan stod Virginias republikanske justitieminister Ken Cuccinelli, på den andra University of Virginia och klimatforskaren Michael Mann. Cuccinelli tror inte att människan orsakat den globala uppvärmningen och hävdar att Michael Mann har använt förfalskade data för att få forskningsanslag. De senaste två åren har han slagits i domstolarna för att tvinga universitetet att lämna ut alla e-mail och dokument med anknytning till Mann under dennes tid vid lärosätet 1999-2005. Det amerikanska vetenskapssamhället har varit i uppror och talat om McCarthyism. När frågan nu hamnade hos Virginias högsta domstol blev utslaget klockrent: Cuccinelli ansågs inte ha några som helst skäl för sina misstankar och hans krav avslogs.

Den som läser forskarnas kommentarer till beslutet kan nästan höra en kollektiv lättnadens suck mellan raderna. Och samtidigt känna av den malande oron. Alla vet att den stora striden inte är avgjord. Klimatforskningen är under attack i USA. En ledande republikansk presidentkandidat som Rick Santorum kan öppet utpeka klimatvetenskapen som en stor bluff. Många senatorer och kongressmän säger detsamma. ”Moderata” republikaner som Mitch Romney har tidigare ställt sig bakom forskningens grunder, men har nu börjat svaja och säga att ingenting ännu är bevisat. I stora nyhetsmedia som Fox News och Wall Street Journal pågår intensivt krypskytte mot klimatforskningen, och demokrater som Obama talar allt tystare om frågan.

Det handlar inte bara om opinionsbildning. De senaste åren har kampen mot klimatforskningen blivit allt aggressivare. Målet för en del av kampanjmakarna tycks helt enkelt vara att få tyst på besvärliga vetenskapsmän. Och då tycks alla medel vara tillåtna. Allt fler forskare vittnar om hur de nu börjat motta direkta hot, mot dem själva och deras familjer. Det börjar bli standard att utmåla dem som ett gäng fuskare och konspiratörer, som smygmarxister med en dold agenda. Hetsen drabbar även uttalade republikanska sympatisörer som Kerry Emanuel och Katharine Hayhoe. Parallellt med sådana attacker pågår systematiska försök att krympa anslag till klimatforskning och att begränsa det amerikanska naturvårdsverkets (EPA) befogenheter.

Michael Mann har det senaste decenniet varit en av de hårdast angripna forskarna. Ken Cuccinellis försök att komma åt honom utgjorde bara en kulmen på år av svartmålning och förolämpningar. Om detta har Mann nu skrivit en bok – The hockey stick and the climate wars (Columbia university press) – som jag hoppas översätts snarast. Det handlar om en rapport från fronten, i ett krig som kan avgöra allas vår framtid.

Michael Mann är sedan några år tillbaka professor vid Penn University. Han är fysiker och en av världens främsta klimatforskare. Mest känd är han för den rekonstruktion av de senaste 1000 årens klimat som fått namnet Hockeyklubban. Tillsammans med kollegorna Raymond Bradley och Malcolm Hughes använde han data från bl a trädringar och isborrkärnor för att kartlägga historiska temperaturvariationer över det norra halvklotet. 1998 publicerade de resultat från de senaste 600 åren, och året efteråt kom deras studie över det senaste millenniet. Båda temperaturserierna visade på relativt små variationer fram till 1900-talets början då kurvan plötsligt började stiga brant – därav likheten med en hockeyklubba. Båda serierna visar att 1900-talets sista decennium troligen var det varmaste under de senaste tusen åren.

Den så kallade hockeyklubban är inte Beviset med stor B för den globala uppvärmningen. Det finns tillräckligt med andra forskningsrön för att klimatvetenskapen skulle klara sig utan Michael Manns temperaturserie. Men den utgör en viktig pusselbit, och ingen studie har så till den milda grad retat upp världens alla klimatförnekare. De senare vill gärna påstå att klimatets naturliga variationer påverkar mer än växthusgaserna. Hockeyklubban tyder på motsatsen. Därför gällde det att på alla sätt misstänkliggöra Mann. Han har genom åren anklagats för alltifrån bristande statistiska metoder till renodlat fusk. 2006 publicerade statistikern Edward Wegman en rapport som tycktes ge kritikerna delvis rätt vad gällde metoderna. Wegman hade dock handplockats av den republikanske senatorn Joe Barton, och hans rapport har sedermera sågats jäms med fotknölarna. Tyngre vägde en granskning som gjordes av amerikanska vetenskapsakademin samma år. Även denna rapport anmärkte på detaljer i hur olika data vägts samman, men kom fram till att det handlade om mindre svagheter som inte hade någon betydelse för slutresultaten. Och det handlade enligt vetenskapsakademin definitivt inte om några medvetet utförda fel.

Vad mera är: sedan Michael Manns ursprungliga studie har fler än ett dussin liknande rekonstruktioner publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Samtliga kommer fram till liknande resultat som Mann m fl. Frågan är i princip avgjord. Det senaste halvseklets uppvärmning är utan motstycke de senaste 1000 åren, troligen även de senaste 1500 åren.

Petitesser som entydiga forskningsresultat bekymrar dock inte dem som driver kampanj mot klimatvetenskapen. Attackerna mot Michael Mann har inte avtagit i styrka. Efter att en hackare 2009 kom åt mängder av e-mailkorrespondens mellan framstående klimatforskare, däribland Mann, växlade kritiken från kuling till storm. Historien kom att kallas för Climategate. Handplockade och utbrutna citat tycktes tyda på att forskarna ägnade sig åt medvetet fusk. Ett antal oberoende utredningar har visserligen gjort obönhörligt klart att mailen inte avslöjat några tveksamheter överhuvudtaget. Men inom den alltmer paranoida förnekarsfären lever Climategate kvar som bevis för ”klimatbluffen”.

Man kan undra hur en forskare som Michael Mann egentligen står ut i denna Kafkavärld. Han drogs till forskningen eftersom han älskade problemlösning, och han undvek länge att delta i den offentliga debatten. Han trivdes bättre i laboratoriet, och tycker att det var olyckligt att Hockeyklubban blev en sådan ”ikon” för klimatforskningen. Det märks att han inte har tagit kampanjerna mot hans person helt lätt. Michael Mann tillhör dem som utsatts för inte bara påhopp från bloggosfären, utan även för direkta hot.

Samtidigt har han kommit till slutsatsen att forskarna måste delta i debatten. De måste berätta precis hur allvarligt läget är. Tillsammans med andra framträdande klimatvetare startade han 2004 den inflytelserika bloggen Real Climate Han håller föredrag, skriver artiklar och böcker. Och han ser med glädje hur allt fler forskare kommer till samma slutsats: vetenskapens integritet måste försvaras. När Ken Cuccinelli inledde sin kampanj mot Michael Mann kom det protestuttalanden från ärevördiga institutioner som American Association for the Advancement of Science och American Meteorological Society. Han tycker sig märka av en utbredd känsla inom forskarvärlden som säger: Det är nog nu! Det kanske pågår ett krig, men Michael Mann tror inte att det är förlorat.

Det finns olika sätt att beskriva ett misslyckande på. Ibland går det rentav att framställa fiaskon som framgångar. Se bara på klimattoppmötet i Durban.

Medialogiken var densamma som under tidigare toppmöten. Mot slutet ser det ut som om allt håller på att haverera. Sedan följer nattmanglingar och hätska diskussioner. Till sist hittar någon de förlösande formuleringarna som leder fram till en kompromiss. FN-processen räddas. Alla de stora nationerna blir kvar på tåget. Hoppet är inte ute.

Scenariot verkar kunna upprepas hur många gånger som helst. Sedan toppmötet i Kyoto för 14 år sedan har förhandlingarna svepts in i 40-procentiga ökningar av koldioxidutsläppen. Överenskommelsen i Durban garanterar att  kurvan fortsätter att stegra sig fram till åtminstone år 2020. Världens ledare har nu mer eller mindre officiellt övergivit tvågradersmålet. De rika ländernas företrädare har gjort klart för världens fattiga vad som gäller. Kinas partipampar tycks se klimatförhandlingarna som ett stormaktsspel att tjäna pengar och inflytande på. Ryssland, Japan och Kanada ställer sig demonstrativt vid sidan av.

Det är en framgång som kunde vara hämtad ur Alice i underlandet.

Frågan är: vad gör vi nu?

För två år sedan samlade den internationella klimatrörelsen 100 000 demonstranter i Köpenhamn. Av den mobiliseringen återstår det bara ruiner. För ett par veckor sedan deltog jag i  ”Climate Walk” i Stockholm. Stämningen var god bland de 350 deltagarna. Själv gick jag där bland entusiasterna och kände mig som den sure kusinen från landet. Jag undrade helt enkelt vart alla hade tagit vägen.

Till exempel: om några månader kommer jag att gå i ytterligare ett av detta mitt livs alla förstamajtåg. I Stockholm brukar 10 000 – 20 000 ta sig till Kungsträdgården eller Norra Bantorget för att visa att de har drömmarna i behåll. Var finns alla dessa aktivister  när det manifesteras för klimaträttvisa? Jag tror, tyvärr, att jag vet svaret. Inom den så kallade vänstern sneglas det fortfarande misstänksamt gentemot allt som har med miljö att göra. Det anas ”flum” och ”medelklass”. Klimatet blir en fråga bland andra, i vilken man ser till att ha rätt åsikter, men som man sällan engagerar sig i.

Jag kunde också ha frågat mig vart alla de tiotusentals stockholmare som röstar på miljöpartiet hade tagit vägen. Men det vet vi ju redan. De stod i närmaste butik och försökte välja rätt bland eko-produkterna.

Kvar fanns alltså 350 demonstranter som ändå samlades på blåsiga Medborgarplatsen i Stockholm och som nog alla innerst inne undrade om inte loppet är kört. De flesta av dem sade ett slags nej. De flesta var där för att de ville hålla liv i lågan. Jag var en av dem. Men man måste lyssna till sin inre tvekan.

Det finns goda skäl till pessimism. Det räcker med att tänka efter. Vår värld präglas av kapitalistisk tillväxt och stormaktstävlan. Bakom Durbans dimridåer avtecknar sig verkligheten: intensiv jakt efter de sista kol- och oljeresurserna, landgrabbing, spekulation i utsläppsrätter, och så en global överklass som drar sig tillbaka in i sina gated communities och sina yachts i vetskap om att syndafloden alltid kommer efteråt.

Om det bara handlade om att vräka denna lilla minoritet åt sidan skulle perspektiven vara ljusare. Men vad än Occupy-rörelsen säger, så är vi fler än en procent som tjänar på sakernas tillstånd. I västvärlden är vi rentav en ganska stor majoritet, som lever gott på utplundringen av världens resurser och exploateringen av billig arbetskraft i Syd. Vi kanske inte alltid mår särskilt bra, vi kanske arbetar halvt  ihjäl oss, vi kanske känner oss infångade i ekorrhjulen och för det mesta har vi några som bestämmer över oss. Men, och det är ett viktigt men: vi lever materiellt bättre än överklassen gjorde hundra år sedan. Vi har råd att gnälla över att Ryan Air höjer avgifterna för incheckat bagage. Vi är historiens bortskämda barn.

Jag tror att vi måste börja med att erkänna sådana fakta, för att komma vidare. Det är i vår vällevnad man måste söka svaren till klimatrörelsens oändliga svaghet. Vi tänker visserligen inte alltid med plånboken, och det finns inga skäl att ge upp hoppet om att vi någon gång ska bli fler som säger ifrån. Den som inser vidden av vad som är på väg att ske börjar ofta må illa i shoppingpalatsen. Ändå går det inte att komma ifrån: vi har en del att förlora på en rättvis värld.

Men om vi lyfter blicken, från vårt välmående Nord?

Forskningen pekar med hela handen. Det är i Syd som den globala uppvärmningen får svårast konsekvenser. Det beror delvis på klimatologiska fakta, som att södra Afrika och södra Asien drabbas hårt av ökad torka, svagare monsuner och våldsammare regn. Men det handlar också om att den fattiga världen får svårare att klara av nya klimatmönster, helt enkelt på grund av att man har sämre ekonomiska resurser. I Sverige kan vi åtminstone i teorin tänka oss att överge Hammarby Sjöstad och Turning Torso. Det är en annan sak, milt sagt, att anpassa Mekongdeltat eller södra Bangladesh till stigande havsnivåer och försaltning av jordar och risfält.

I Syd kommer den globala uppvärmningen att slå snabbt och brutalt. Effekterna märks redan. Därför är det inte så konstigt att klimatfrågorna ofta är centrala när sociala rörelser i Latinamerika, Afrika och Asien formulerar sina strategier. De märker att brunnarna är på väg att sina. De ser den förtorkade jorden under sina fötter. De förstår varför regnen kommer allt senare och allt våldsammare. Och de har inget ICA Kvantum att hamstra varor på.

Därför tror jag inte att det är på Södermalm, eller i London eller på Manhattan som slaget om framtiden kommer att stå. Det är bönderna i Kina och Vietnam och Zambia som snart inte har något att förlora. Det är sluminvånarna i Mumbai och Jakarta som har en värld att vinna. Det är ursprungsfolken i Amazonas och Arktis som blivit dömda till undergång av ledarna i Durban. Tredje världens TV-apparater skimrar fortfarande av drömmar om hur vi lever i Nord. Vad händer när de bilderna slocknar?