Jesper Weithz

Vilken framtid väljer Vänsterpartiet?

Idag inleds Vänsterpartiets partikongress i Uppsala. Den är inte ointressant ur ett klimatperspektiv.

Under den interna men till offentligheten förlagna partiledarkampanjen har partiledarkandidaten Jonas Sjöstedt valt att lyfta klimatkrisen och den ekonomiska krisen. Vilket ingen av de andra kandidaterna har försökt att matcha. 

Med all säkerhet kommer Jonas Sjöstedt att väljas till partiledare. Huruvida han blir ensam på posten eller enligt miljöpartistisk modell kommer att dela den med Rosanna Dinamarca eller Ulla Andersson är en öppen fråga. Det intressanta är emellertid huruvida Sjöstedt kan få Vänsterpartiet att prioritera klimatkrisen, att göra den till sin profilfråga. Vänsterpartiets mediestrateger bedömer klimatfrågan ”död” och ser helst att V prioriterar andra frågor. Men kan – och vill – Sjöstedt ändra på detta?

En andra intressant dimension av V-kongressen är det strategidokument som ska antas och som ger miljöpolitiken stort utrymme. Dokumentet är unikt inom den svenska partipolitiken då det tar ett helhetsgrepp på de tre krisområdena ekologi, energi och ekonomi, och formulerar, enligt egen utsago, ”ett ramverk, en radikal helhetssyn på miljöfrågor och på den krissituation vi rör oss in i”.

Vidare, konstaterar texten, att ”vi befinner oss i upptakten till en global kris. En kris som omfattar hela världssystemet i dess betydelse av en ekologisk-ekonomisk produktionsordning. Krisscenariot innebär i korthet att vi rör oss in i en politiskt extraordinär situation, som präglas av bruten kontinuitet, instabilitet, osäkerhet och hastiga förändringar. Och, naturligtvis, mycket stora faror.”

Därmed får Vänsterpartiet, förutsatt att texten antas, sägas vara det första parti som erkänner klimatkrisens omfång och dess konsekvenser. I det perspektivet är det upplyftande att dokumentet avfärdar ”en övertro på teknologiska mirakellösningar” och pekar ut ”en ovilja att acceptera att människan som en art bland andra i ekosystemet måste finna sig i att det finns gränser för vår expansion” som ett grundproblem i klimatdiskussionen idag.

Goda problemformuleringar är inte en garant för goda svar på vad som bör göras. Men V:s skrivningar om miljöpolitik i strategidokument är ett ambitiöst försök. Återstår att se hur det ser ut när Vänsterpartiets kongress behandlat texten, och om det finns en vilja att på allvar utmana Miljöpartiet. 

 

EDIT: Ja, det här med interndemokratiska processer är inte lätt… Strategidokumentet som nämns ovan kommer INTE att behandlas av Vänsterpartiets kongress, vilket jag felaktigt påstått. Det kallas inte ens för ett strategidokument, utan Framtidskommissionens slutrapport. I det strategidokument som Vänsterpartiets partistyrelse föreslår för kongressen har klimatfrågan en svag status, tyvärr. Erik Berg som har skrivit texten om miljöpolitik som jag refererat till ovan låter hälsa att ambitionen med slutrapporten är att den ska bilda ett underlag för Vänsterpartiets politiska strategiutveckling och att Erik Berg hoppas på att redovisa slutrapporten för den nya partistyrelsen efter kongressen.

Leva lite enklare

 

Som vanligt är britterna år före oss. BBC har gjort ett program i fyra delar där vi får följa kyrkoherden och tv-personligheten Pete Owen Jones som försöker skapa ett enkelt liv. Det handlar inte om att få ihop livspusslet, utan om att föra ett ekologiskt hållbart liv utan konsumtion. Som kompass och förebild har Jones den helige tiggarmunken Franciskus av Assasi (inte minst känd för att ha gett staden San Francisco sitt namn).

Det hela är förstås anpassat för tv och väldigt, väldigt brittiskt. Som ett Hem till gården samproducerat av Johan Rockström och KG Hammar. Inte deto mindre är det sevärt, lärorikt och snudd på fantastiskt att ett program som sänds rakt in i de svenska stugorna pratar så öppet om sambandet mellan klimatproblem, konsumtion och social ohälsa – och visar på hur man kan göra tvärtom.

Lyckligtvis har SVT köpt in programmet och visar det på söndagar. Det första avsnittet går att se på SVT Play och det andra går imorgon kväll på SVT2 klockan 18.

 

Går industriområden att äta?

Det tar tusen år för bebyggd åkermark att återigen bli odlingsbar. Tusen år. Med andra ord är det inte bara dumt utan komplett vansinnigt att odlingsbar mark används för växande städer, köpcentrum, industrier och vägbyggen. 

Inom EU byggs 2,5 kvadratkilometer mark över – varje dag. På ett år slukas odlingsbar mark lika stort som Berlin av urban expansion. 

I denna takt skulle det ta strax under trettio år att bygga bort Sveriges odlingsbara mark. Detta förutsatt att byggtakten inte ökade, vilket inte är ett särskilt troligt scenario. I Skåne, till exempel, har 13 000 hektar byggts bort från 1970-talet till idag, och översiktsplaner för de kommande 20 åren skissar på en nästan lika stor minskning. En fördubblad hastighet, alltså, för markförstörelsen.

SVT:s Rapport uppmärksammade problemet häromdagen och pratade bland annat med Madeleine Granvik forskare vid institutionen för stad och land vid SLU:

”Skyddet av Sveriges jordbruksmark tycker jag måste ställas i förhållande till globala utmaningar såsom befolkningsökning, klimatförändringar och oljetopp”, säger hon.

Som exempel på detta nämnde reportaget två grannländer. Danmark markerar ut åkermark som riksintresse. Norge har satt upp sparad åkermark som en nationell målsättning. Huruvida det är framgångsrika strategier gav reportaget inga svar på och jag har inte lyckats verifiera det. Om någon har kunskap om detta – fyll kommentarsfältet!

 

Se SVT:s reportage här

Om du vill agera kan du få tips på lokala åkermarkskampanjer hos Den goda jorden, som ”arbetar för att skydda åkermark från att bli förstörd för all framtid”

 

Två helt andra tips för licensbetalare:

Tim Jackson samtalar med Bengt Westerberg om sin bok Välfärd utan tillväxt i tv-programmet En bok, en författare

P1:s Studio Ett har under rubriken Mänsklighetens ödesfrågor gjort tre kortprogram som behandlar frågorna om befolkning, energi och tillväxt. Lyssna.

 

Grattis Grow Heathrow!

Vill dela med mig av en fantastisk liten film som firar att Transition Heathrows omställningsprojekt, Grow Heathrow, firar ett år. Det var 1 mars 2010 som några unga omställare övertog en övergiven marknadsplats i Sipson, Heathrow. Idag är det en levande plats. Att höra de känslosamma talen som lokalbefolkningen håller till Grow Heathrow får åtminstone mina ögon att tåras. Stor inspiration. Stor lyckokänsla. Se filmen här:

Rule Britannia!

Just som jag inför det kommande numret av Effekt sitter och skriver en artikel om flygfrågans uppgång och fall (det vill säga död) får jag ett mejl från brittiska flygmotståndarna Plane Stupid. Enligt mejlet har runt hundra aktivister – däribland medlemmar från Plane Stupid – intagit Heathrows flygplats för att protestera mot att flyget fortfarande är momsbefriat.

– Det är orättvist, helt enkelt, att flyg inte betalar moms. Varför ska en av världens mest smutsiga och bullriga industrier komma undan ostraffat, medan vanliga människor betalar moms på nödvändigheter som toalettpapper? säger David Nivens, talesperson för aktionsgruppen som kallar sig för Take VAT (VAT heter den brittiska motsvarigheten till MOMS). 

Det är mot bakgrund av en höjning av den brittiska momsen till 20 procent som Heathrowaktionen ska ses. Momshöjningen har kritiserats för att slå mot Storbritanniens fattiga, och gruppen UK Uncut har uppmärksammats för sina protester mot företag och rika som skatteplanerar för att komma undan skatt – samtidigt som momsen höjs för att öka statens intäkter.

Take VAT-aktivisterna ska, enligt rapporter på Twitter, ha svårt att ta sig in på terminal 3 på Heathrow som planerat. Men det hindrar inte dem från att från övriga avdelningar av flygplatsen samla in bevismaterial – så som toalettrullar och sopkorgar – för flygindustrins orimliga momsbefrielse. 

 

Bilden är lånad från Jonathan Warren. Tack, Jonathan!

Twitter: #TakeVat

Guardian skrev om Take VAT tidigare i veckan. 

 

 

Kärnkraftsavfall porträtterar vår tid

25 mil österut från Söderhamn – då är vi i Finland – ligger Olkiluoto kärnkraftverk, ett av två finska kärnkraftverk. Olkiluoto, som har två reaktorer men med ett tredje under uppförande, ligger i Euraåminne. Här bygger man Onkalo, ett tunnelsystem som ska bli en slutförvaringsanläggning för kärnkraftsavfall.

Utifrån vetskapen att förhållandena på jordytan är instabila, både i mänsklig bemärkelse (tänk krig) och geologisk sådan (tänk jordbävning och en och annan istid), har man bestämt sig att gömma kärnkraftsavfall runt 430 meter under jord. Kraven på säkerhet är enorma eftersom kärnavfallet kan användas för att skapa atombomber. Men även i sin ”rena” form är avfallet livsfarligt. Och det kommer att förbli livsfarligt i ungefär 100 000 år.

Ja, 100 000 år.

Om du liksom jag tänkt tanken att kärnkraft kanske inte är en så dålig idé för att kunna möta den kommande energikrisen, kan du dröja här och upprepa siffran. 100 000 år. (Och bara som en jämförelse: Homo Sapiens har existerat i blott 200 000 år. För 100 000 år sedan utvandrade neandertalare från Afrika till det som kom att kallas Europa, Mellanöstern och bort till Sibirien.)

Om arbetet med att skapa denna slutförvaringsplats för finskt kärnavfall har konstnären Michael Madsen gjort en existentiellt gastkramande dokumentär kallad Into Eternity. Han följer arbetet med att spränga djupare ner i berget och han intervjuar en famnfull nyckelpersoner – forskare och chefer – inom arbetet.

Ett problem man från förvaringsbyggarnas sida brottas med är hur man ska man förhindra att framtida generationer tar sig in i förvaringen och skadar sig själv eller andra. Ska man skriva varningsskyltar på världens alla språk? Ska man resa hotfulla konstverk som signalerar att det här är en farlig plats? Vet ens framtidens människor - om de existerar – vad strålning är? Kan de läsa?

En man i filmen tycker att Munchs tavla Skriet borde sända ut rätt signaler. En annan man tycker att det bästa vore kanske om slutförvaringsplatsen faller snabbt i glömska, hur man nu ser till att det blir så. En tredje man (ja, de är många) formulerar sin syn på saken: ”Personligen tror jag inte att något mänskligt intrång kommer att ske. Någonsin.” Han säger så. Utan att ens tveka. Han tror inte att intrång kommer att ske. Under 100 000 år.

Vilken människa kan säga en sådan sak? Vad har han för syn på sig och sin värld? Into Eternity är bara till synes en dokumentär om byggandet av en anläggning för slutförvar av kärnkraftsavfall. Ett i sig visserligen intressant ämne, men tyvärr ett som förmodligen mest engagerar tittare med ett ångande antikärnkraftsintresse. Regissören Michael Madsen lyckas dock med sina öppna frågeställningar och ett poetiskt formspråk att skapa en film som i undertexten handlar om någonting större: om vår civilisation, om hur man kan vara personligt säker på att inget mänskligt intrång kommer att ske under 100 000 år.

Att ens försöka konstruera en plats för slutförvar som ska vara säker så länge är förstås övermod på gränsen till vansinne. Och detta vansinne lyckas Michael Madsen förmedla till mig som tittare på ett djupare existentiellt plan än om han hade utgett sig för att göra en film om just detta övermod.

Into Eternity är en dokumentär som berör långt ner på djupet. Den petar i frågeställningar vi människor – även de mest klimatengagerade – vill undvika att tänka på. Men Into Eternity gör detta mjukt, rent av ödmjukt, utan att peka ut någon eller få tittaren att känna sig anklagande. Tvärtom, Into Eternity får mig som tittare att samtidigt känna a) självrannsakelse i egenskap av människa och b) vrede över den västerländska civilisationens övermod.

Det är svindlande känslor som sätts i rörelse med små, lågmälda medel.

Här finns, med andra ord, något att lära för alla som vill föra ut ett kritiskt budskap. Oavsett om du är en privatperson som vill nå dina vänner med dina funderingar eller en organisation som vill få politiker eller den folkliga massan att röra lite på sittfläsket.

 

Tidigare publicerad i Effekt nr 6/2010.

Tekniktro och hybris




 

Into Eternity är den bästa klimatdokumentären jag har sett – bortsett från att den inte handlar om klimatet. Into Eternity är en film om en finsk anläggning för slutförvaring av kärnavfall. Men lika mycket är det en omskakande skildring av naiv tekniktro och hybris. Två Business As Usual-komponenter som ständigt tycks stå ivägen för att en allvarligt syftande klimatomställning. Filmen går att se på SVT Play nu och en månad framåt (till och med 6 mars). Gör det.

 

PS. I senaste numret av Effekt skrev jag en längre presentation av filmen. Den går att läsa här.

 

Grön återvändsgränd

 

Sara har tidigare bloggat om det brittiska projektet Strategies for Change. George Monbiot presenterar i en artikel, på sitt sedvanligt slagkraftiga och pedagogiska vis, kärnan i rapporten Common Cause som Strategies for Change tagit fram. I korthet handlar det om vilka psykologiska mekanismer som formar oss och våra samhällen. Samt hur betonandet av det ytliga egenintresset lett miljöorganisationer in i en återvändsgränd.

Monbiot skriver: ”Många aktivister för miljö och rättvisa har också försökt nå människor genom att tala till egenintresset: genom att förklara hur exempelvis minskad fattigdom i utvecklingsländer kan utöka marknaden för brittiska produkter, eller genom att försöka få människor att köpa hybridbilar med argumentet att dessa kan imponera på vänner och öka din sociala status. Den taktiken förstärker också yttre värderingar, och minskar ytterligare möjligheterna att lyckas med framtida kampanjer. Grön konsumism har varit ett katastrofalt misstag.”

Klimataktion har fått tillåtelse att översätta texten till svenska. Läs den nu.

 

Biologisk enfald

Om drygt två veckor inleds i Nagoya, Japan ett möte med det anonyma och tråkiga namnet COP10/COP-MOP5. Bakom namnet döljer sig dock en brutal verklighet som inne på toppmötesområdet inte kommer göra sig gällande annat än i form av siffror och stapeldiagram: mänsklighetens allt snabbare uttrotning av livet på Jorden.

Toppmötets devis – ”Liv i harmoni, in i framtiden” – låter fint, men ger knappast en bild av verklighetens scenario. Nästan 40 procent av världens fiskarter är utrotningshotade, 20 procent av däggdjursarterna och runt 12 procent av alla fågerlarter hotas att utplånas. Det har riktats kritik mot att FN:s så kallade röda lista över utrotningshotade arter fixerat sig vid de nämnda sorternas liv, vilket gör att bilden av planetens tillstånd haltar. Lavar,  larver och plankton är minst lika avgörande för livet på Jorden. Enligt en artikel i Science kan den röda listan tredubblas om andra sorters liv, till exempel insekter och svampar, inkluderas i samma utsträckning som fågel, fisk och däggdjur.

2002 antogs en FN-konvention om biologisk mångfald som konstaterade att i år skulle utrotningstrenden ha brutits. Så blev det nu inte. 2010 är FN:s internationella år för biologiskt mångfald och det som skulle kunnat ha blivit en framgångssaga, har nu blivit dess motsats. En katastrof. Parallellen till FN:s konvention om fattigdomsbekämpning är tydlig. Vilja tycks saknas när det gäller värnandet av liv på som inte går på två ben, har tillgång till telefon och eget facebookkonto.

PS. Missa inte toppmötets egen sång, Welcome to COP10 (texten hittar du här).

Klimatet förlorade valet igen

Inte bara öppnade gårdagens val upp riksdagsdörrarna för ett rasistiskt parti, dessutom bibehålls regeringsmakten av ett parti som, enligt Naturskyddsföreningen, är ”miljöpolitikens absoluta nollpunkt”. 

 

Då jag inte är någon coach av rang låter jag ordet gå till Samuel Jarrick, en av Klimataktions två talespersoner:

”Eftersom de närmaste åren är helt avgörande för om det ska gå att hejda en skenande klimatkatastrof, och vända utsläppskurvorna, är det bara att fortsätta oförtrutet att ligga på nästa regering efter valet. Utan en stark opinion kommer politikerna aldrig våga genomföra den nödvändiga omställningen. Det är vårt ansvar. Det är därför också upp till dig och mig att inte bara ’konsumera’ politik. Vi behöver agera - som människor och medborgare – för en uthållig framtid.”

Senaste kommentarerna

  • Gäst: Vad lustigt! Jag läste just Keith Farnish ("Time's up...
  • JJ: Den ambivalens vi alla kan känna inför en mängd...
  • Pella: Vi, menar jag förstås :D
  • Pella: Mitt intryck är iofs inte att Dark mountain väntar....
  • Jens Hansson: Jag känner en viss kluvenhet gentemot the Dark...