Jesper Weithz

I den i stort sett helt misslyckade filmen The Happening (skriven och regisserad av M. Night Shyamalan) börjar växter utsöndra ett giftigt ämne som slår ut människors överlevnadsinstinkt och får dem att begå självmord. Naturens hämnd, alltså. Det enda som filmen tillför ett välbekant tema är … ja, total övertydlighet. Ändå är det en fascinerande film, dess tafflighet till trots. Sannolikt har Shyamalan velat skapa sedelärande underhållning där läxan lyder att naturen dödar dem som dödar den, så vi måste ta vara på naturen. Men filmen är snarare dess motsats – en manifestation av den naturskräck som vissa menar är just bakgrunden, eller åtminstone förutsättningen, för exploateringen av naturens resurser. Shyamalan kommer, mot sin förmodade vilja, ut ur garderoben som naturofob. Men han är i gott sällskap.

Under den hårdvinklade rubriken Nature strikes back kopplar danska Statens Museum for Kunst grepp om människans relation till naturen. Med hjälp av västerländsk konst och lika västerländsk filosofi och teori har museet och de två curatorerna Hanne Kolind Poulsen och Henrik Holm skapat en snabbkurs i västerlandets förhållningssätt till naturen under mer än ett halvsekel. Här vimlar det av naturskräck.

Utställningens drar med avstamp i den kristna teologin en linje från Odysseus – som kallas den första naturbekämparen – till industrialismens tidiga dagar. När Adam tar den där tuggan på det där äpplet och människans frihet inleds sägs viljan att dominera naturen födas. Att Jesus återuppstår ger oss förlåtelse, det vill säga ett carte blanche att utnyttja naturen. Men detta är historien sedd genom 1900-talsfilosofers glasögon, bland andra den danske filosofen Søren Kirkegaard.

Den utställda konsten ger exempel på hur naturen tidigt använts till att illustrera den mänskliga tillvaron. Först med (national)romantiken blir naturen ett motiv i sin egen rätt. Dock fortfarande med det underliggande motivet att säga något om till exempel folksjälen hos det folk som växer upp i den porträtterade naturen. Detta gör utställningens titel gravt missvisande. I den mån naturen slår tillbaka i konsten, är det ett utslag för gudsfruktan, och en eller annan gång simpel, mänsklig misantropi, och inget annat. Med vilken vågkraft syndafloden än drabbar människan är vågen ett straff mot människan, och då inte för hennes syn på naturen, utan hennes just syndfulla leverne. Att dra in naturen i utdelandet av straff kan man tycka är fegt av den Gud som vill låta sina barn känna på hur besviken han är på dem. 

Utställningen är uppdelad i fem rum och genom dem löper en korridor som slutar i sista rummet.  Där hänger en tavla med fyra, prydliga bokstäver: HELL. Vi får alltså redan när vi står i första rummet reda på hur det kommer att sluta. Sista rummet har rubriken ”Syndafloder, domedag, helvete – och mycket dåligt väder”. Utställningen menar, outtalat, att den apokalyptiska tematik som klimatfrågan är häftad vid har teologiska rötter. Tre verk föreställande syndafallet ställs jämte ett piskande, jordiskt hav signerat August Strindberg för att illustrera detta (se bilden i högerspalten). Så mycket till aha-upplevelse innebär med andra ord inte Nature strikes back. Hela det västerländska samhället vilar på kristen, teologisk grund – varför skulle klimatfrågan inte göra det? Menar utställningens skapare att tanken på en katastrof av global storlek är en del av vår västerländska tradition? Och leder inte det till slutsatsen att denna katastrof är en historiskt ärvd fiktion?

Med Hell och dess avskalade och balanserade estetik har konstnären Peter Bonde skapat ett ironiskt verk som mycket medvetet står i rak motsättning till hur helvetet porträtterats historiskt – som kaos. Helvetet är en natur utan ordning. Tydligare kan väl inte människans förhållande till naturen illustreras? Kaoset behöver domesticeras. Den mänskliga handen behövs för att mota helvetet. (Vilket handlar både om att tukta den grönskande naturen och i religionens namn även den mänskliga.)

Men oavsett denna grundläggande naturskräck har synen på naturen varierat historiskt. Från att ha varit besjälad och en guds skapelse har naturen systematiserats och jämställts med ett urverk, till att slutligen ses som kaotisk. Filosofiskt sätt, ska sägas, även om filosofi och naturvetenskap ofta gått hand i hand. Filosofiska teorier är endast en del av den mänskliga verkligheten, även om Nature strikes back gör filosofin till den allenarådande principen i historien genom att helt skala bort det omliggande samhället och de där rådande maktförhållandena.

Det är också det starkaste intryck jag har med mig när jag lämnar Statens Museum for Kunst: människans användande av naturen styrs av helt andra lagar än vad de för tillfället rådande idéerna om den säger. Och samtalen om de lagarna pågår just som detta skrivs runt om i hela Köpenhamn. I förhandlingarnas Bella Center, på det alternativa Klimaforum och bland sovsäckarna på gymnastiksalsgolven där de ditresta klimatungdomarna inte kan sova.

– Vi lever i frontlinjen för klimatförändringarna.

Dessima Williams, ordföranden för AOSIS-gruppen (43 stycken små önationer), inskärpte på torsdag morgon sitt budskap till förhandlingarna som pågår cirka tvåhundra meter bort.

Hon framhöll det koldioxidmål – 350 ppm – och det temperaturmål – max 1,5 graders höjning – som har kommit att förknippas med Tuvalu, Maldiverna och andra öar som sveps bort av ökande havsnivåer. Men Dessima Williams, hemmahörande i Grenada ville först och främst underkänna den tidshorisont som, underförstått, präglar västvärldens syn på klimatfrågan.

– Vi har med oss empiriska bevis för vad klimatförändringar gör, inte vad som kommer att hända i framtiden, säger hon.

En AOSIS-delegat från Kap Verde bistod med en liknelse vars poäng var svår att missa.

– Kvällen när vulkanen vaknade till liv visste innevånarna i Pompeji ingenting. Nu vet vi vad som händer.

Och om budskapet mot förmodan svischat över huvudet på någon av oss lyssnade journalister, tillade han:

– Vi små länder är här för att förhandla för vår överlevnad.

Under onsdagen rapporterades om en klyfta inom G77-länderna (där Kina och oljenationer samsas med de flesta av världens fattigaste och minst utsläppsintensiva nationer). Ett förslag från Tuvalu om att tillsätta en kontaktgrupp för att utröna och diskutera förutsättningarna för ett nytt juridiskt bindande protokoll hade upprört bland annat Kina och OPEC-länder som ingår i G77-gruppen (vars egentliga namn är G77 och Kina).

Dessima Williams ville gjuta olja på vågorna (om liknelsen inte är blasfemisk i sammanhanget). Hon framhöll att länderna inom G77 och Kina förenas av att de delar utsläppshistorik, att ansvaret för koldioxidutsläppen vilar på västvärlden hittills.

– Vi ser ingen motsättning mellan AOSIS och Tuvalus förslag. De kommande dagarna ska de harmoniseras [inför slutförhandlingarna], säger hon.

Annex 1-ländernas motdrag mot Tuvalus förslag var att göra kontaktgruppen till en så kallad informell grupp, det vill säga en grupp utan insyn. Att önationerna inte accepterar det upprepade David Ngatae från Cook-öarnas Climate Action Network senare under torsdagen, med tydlig adress till förhandlarna.

– Alla östater stötte förslaget om en kontaktgrupp. Förslaget kom tillbaka som en icke-transparent grupp. Vilket vi inte godtar. Vi har cykloner i våra hemländer, fler än någonsin, vi har saltvatten som förstör dricksvatten. Vi är här i Köpenhamn, vi är här för action. Vi vill ha en transparent, öppen process. säger David Ngatae.

I slutet av maj sade Uppsala kommunfullmäktige i ett remissvar ja till att öppna för civilflyg på Ärna flygplats, en tidigare militär flygplats. Uppsala Air AB motiverar sin flygplats, som ligger endast tjugo minuters resväg från Arlanda, med välkända argument: nya jobbtillfällen, mer turism- och konferensintäkter och ökade valmöjligheter.

Den moderata kommunpolitikern Gunnar Hedberg ger uttryck för en lite mer nyanserad bild när han till Upsala Nya Tidning säger att civilt flyg på Ärna har både för- och nackdelar: "Till det positiva hör att en civil flygplats innebär fler arbeten. Till det negativa hör miljöproblemen."

Att Hedberg och hans Alliansvänner valde att säga ja till Ärna ger en vink om vilken av för- och nackdelarna som väger tyngst. Och vem kan klandra en kommunpolitiker som tar beslut som gagnar kommunen?

Kanske de 300 000 människor som redan idag dör till följd av klimatförändringar? Nej, det känns inte rätt, eller hur? En liten flygplats för lågprisflyg i Uppsala är ju ingenting mot de stora flygplatserna ute i världen, eller de bensinknarkande jättebilarna i USA, eller alla kineser och indier som vill ha västerländsk standard, för att inte tala om alla de oansvariga svenskar som packar in plastkassarna bak i bilen, när det finns alternativa tygpåsar.

Ansvaret ligger alltid någon annanstans tycks det. Varför? Är det så enkelt som att i klimatfrågor är ansvar intimt förknippat med skuld? Få vill se sig själv som skurken. Få vill finna sig själv sittandes med Svarte Petter på hand. Få ser till den stora bilden, den som spänner över rum och tid, när det ska fattas beslut. Att Uppsala eventuellt tjänar pengar på sin nya flygplats väger tyngre än förlusterna som staden – och resten av världen – kommer att göra till följd av de klimatrelaterade problem som flygplatsen kommer att bidra till. Att ta ett sådant beslut är bara möjligt i ett spel där man är övertygad om att Svarte Petter inte finns i kortleken.

Denna logik gäller inte bara för de som pressar foten på (flygplans)gasen trots medvetenhet om att det får konsekvenser. Svarte Petter-kortet är så oönskat att till och med konsekvenser av klimatförändringar måste förnekas.
 
Klimat- och sårbarhetsutredningen visade i en rapport 2006 att runt Vänern, som bara har ett utlopp, kan stora områden läggas under vatten vid ökad nederbörd. (I extrema fall kan Vänern stiga upp till 3 meter.) Vänersborg, Åmål, Säffle, Karlstad, Kristinehamn, Mariestad och Lidköping kommer att drabbas om Vänerns vattennivå höjs. Redan i dag bor 300 000 människor inom riskzonen. Och fler ska det bli – Lidköping och Karlstad struntar i sårbarhetsutredningens råd och bygger bostäder vid vattenlinjen.

Återigen finns det för- (attraktiva bostäder är på något vagt sätt bra för kommunens tillväxt) och nackdelar (attraktiva bostäder under vatten är kanske inte vad folk önskar sig). Och återigen får nackdelarna se sig bortspelade.

– Vi ser det som en stor möjlighet för att kunna utveckla kommunen i framtiden. Ja, ett måste skulle man nästan kunna säga, säger Torsten Lundin, planarkitekt i Lidköpings kommun, i ett SVT-reportage om Väners stigande vattennivå.

Att bygga är ett måste alltså. Även om det åtminstone vart tjugonde år (enligt sårbarhetsutredingen) innebär enorma kostnader för att hantera översvämningar. Lidköping och Karlstad agerar enligt samma tankes princip som beslutsfattarna i Uppsala – Svarte Petter bor inte här.

Och den som är bekant med Svarte Petter vet att det är ett kortspel som utmärker sig med att peka ut förlorare men ingen vinnare. Att hålla för öron och ögon och skrika att Allt Är Precis Som Vanligt är en framtidsstrategi som historien hittills visat vara förödande.

I torsdag kväll såg hela Effektredaktionen en visning av filmen Age of Stupid på en bokhandeln några hundra meter från vårt hotell.

Age of Stupid är en spelfilm som utspelar sig 2055 efter att mänskligheten kollapsat och dött ut på grund av klimatförändringar. Filmen har formen av ett kollage av autentiska nyhetsinslag, dokumentära personporträtt och pedagogiska animationer. En ramberättelse med Peter Postlethwaite i huvudrollen flätar samman alla filmklipp till ett nattsvart budskap: Varför fortsätter mänskligheten mot stupet trots att  vi vet att stupet finns där borta vid horisonten? Ingen uppmuntrande historia alltså.

Efteråt föll redaktionen in i en diskussion om i så hög grad nedslående filmer motverkar sitt syfte eller föder en vilja till att agera. Vi var inte eniga. Vilket är bra. Det behövs inte en, två eller tre filmer om klimatförändringar, utan helst en för varje person och smak.

När får vi se en första svensk film? Kanske en Naturens hämnd del 2? Till dess får vi hålla till godo med en svensktextad version av Age of Stupid, som Hela Sverige ska leva distribuerar.