Jesper Weithz

Idag fann jag mig i situationen att det stod ”zucchini” i receptet på dagens middag. Men den zucchini jag hade för mig låg i kylskåpet var på rymmen. Eller uppäten. Eller både och.

Oavsett så gick jag ut till pallkragarna för att drabbas av nästa motgång. Det enda jag fann var ett gäng små zucchinis som såg sjuka, mjuka och ganska sunkiga ut. Muttrande skar jag bort dem och kände mig som en värdelös hobbyodlare. Som en pallkragelandets motsvarighet till en falsksjungande pubtrubadur med förprogrammerad keyboard.

Lyckligtvis vände jag sedan upp några blad och fann en jättelik zucchini. (Och plötsligt förstod jag varför näringen inte räckt till att få liv i de små zucchinistackarna. (Eller om det är så att de inte blivit pollinerade.)) Den var ljusgrön, nästan vit. Men köttet smakade gott. Jag vägde den innan den styckades upp för att yppas in i matlagandet. 1,6 kilo. Vilken bjässe! tänkte jag och ringde mamma för att skryta. (Hon har löjligt gröna fingrar, så jag måste ju hävda mig.)

Plötsligt stod jag inför ett problem: Vad gör man med nästan 1,5 kilo zucchini? Inte går den väl att frysa in? Hur mycket zucchini kan man äta innan man … blir illamående?

Med ett självgott leende på läpparna lade jag in återstoden av zucchinin i kylskåpet med tanken att jag kan lösa problemet senare. I värsta fall kan jag ju äta upp zucchiniskörden. Så mycket zucchini rör det sig inte om. Trodde jag.

Senare ikväll tittade en granne in för att fråga hur det går med potatisen. Vilket ledde till att samtalet helt osökt kom att handla om min enorma zucchini – bättre människa än så är jag inte. Och när jag berättade för min granne levde jag mig så mycket in i historien att jag sträckte mig fram och förde bladen åt sidan som jag gjort tidigare idag.

Och då hittade jag en zucchini till. En. Ännu. Större.

En gigantisk zucchini på 2,875 kilo. Nästan tre j-a kilo.

Sammanfattning: Under dagen har jag gått från usel pubtrubadur till en brittisk countryside-dam vars liv cirkulerar kring att odla fram de största grönsakerna. Inte särskilt rock. Men ändå. Nästan 5 kilo zucchini – är inte det lika mäktigt som de löjligt stora förstärkarväggarna bakom, säg, Slayer?

Jag misströstade tidigare och trodde att pallkragarna skulle förbli dystersvarta. Men så blev det lyckligtvis inte, som ni kan se på bilderna ovan. De är tagna nu i natt, så därför är de lite glåmiga och dunkla. Egentligen är det grönt som Kalle Anka-pengar i trädgårdslandet (som jag nu vågar kalla det).

På bilden till höger skymtar en upphängningskonstruktion som Lilla M fixat åt våra gurkor och squash. Fast de senare vet jag inte om den ens ska upp å klättra. Vi får hoppas att det är så.

På kragen till vänster är det en okänd böna som skjuter mest i höjden. Idag fixade jag pinnar till dem och surrade upp dem. Förmodligen inte en dag för tidigt. Bakom skymtar andra sorters bönor och annat som inte tagit samma fart, men jämfört med tidigare är det värsta djungeln.

Mittenbilden prunkar av potatis. Har kupat dem två gånger. (Första gången efter att C tjatat, andra gången tog Lilla M tag i saken och gjorde det eftersom jag inte får tummarna loss.) I bakgrunden är det ganska tomt nu. Har skördat en stor bytta spenat (se resultat nedan).

Rädisorna som jag hajpat så mycket blev faktiskt en besvikelse däremot. Trådiga, träiga och mest något slags lustigt rödvita rötter blev det av dem. Någon som har förslag på vad som blivit fel? De rök i vat fall idag och hamnade på den inofficiella komposten. (Vid rötterna av en buske där slasket inte syns.)

Dagens sensmoral: Lyckligtvis har jag oftast fel. Pallkragarna har inte förblivit så pass dystersvarta som jag befarat. Spenat har skördats. Annat har tagit fart.

Men jag tycker ändå jag har på fötterna när jag jämt och ständigt tror
att det ska gå dåligt. Kom igen, vad annat kan man tro i en värld där världens framtid sägs vila i händerna på en karl som regisserat och spelat huvudrollen i The Postman?

Nu vill jag se länkar till era odlingsresultat!

Bloggen har få bilder på den första pallkragen. Det finns en enkel förklaring. Bortsett från lite ogräs är kragen lika svart ut som när jag planterade mina bönor där. (Sånär som på en rad bönor som jag återkommer till senare.) Tre rader bönor har resulterat i – ingenting. Eller kanske en planta, som förmodligen är ett ogräs men som jag låtsas att det är en planta.

Varför det råder brist på liv i pallkragen vet jag inte. Kanske sådde jag för tidigt. Kanske skulle jag struntat i att det på fröpåsarna stod att bönorna inte skulle försås. Men mest av allt tror jag att det är för blött i jorden. När jag känt på jorden för att se om den får tillräckligt med vatten har jag inte stuckit ner fingrarna i jorden utan rört runt lite på ytan. Och sedan vattnat rikligt. Ett misstag. När jag häromdagen skulle ersätta en död squashplanta med en försådd och härdad planta märkte jag att jorden var genomdränkt en–två centimeter ned under ytan.

Dessutom verkar flugor och myggor trivas i jorden. Är inte det också ett tecken på för fuktig jord?

Den stora frågan nu är – hur ”torkar jag ut” jorden, utan att plantorna som lever och frodas tar skada? Har någon läsare tips?

Här är helgens trestegsraket.

1. Först – men alldeles för sent – gallrar jag i rädisidyllen! (Det ni ser frodas närmare fotografen är spenat.)

2. Sedan ser det så här glest och tråkigt ut. (Men notera här att inte bara spenaten utan potatisen också tagit fart!)

3. Men bättre ser det ut på tallriken.

Vad den suddiga bilden föreställer är en potatissallad med blad från mina gallrade spenat- och rädisplantor. Samt några små rosa rädisknoppar. Också det egen produktion! Godare har mat sällan smakat.