Jesper Weithz
Var är solidariteten?

Ofattbart många miljoner människor i Pakistan är hemlösa. Vattenmassor har svept bort deras hem och plats i livet. Deras förflutna har slitits från dem av en brun, okontrollerbar ström som lagt en femtedel av landet under vatten.
Det enda dessa miljoner människor har kvar är sin ovissa framtid. Samt ett outtalat löfte om att den katastrof som drabbat dem kommer att återkomma. De lever i en ny tid där blixten, bildligt talat, slår ner på samma plats, om och om igen.
Det går självklart inte att säga att de värsta översvämningarna i Pakistan på 80 år är ett direkt resultat av klimatförändringarna. Forskningen gör inte sådana enkla antaganden. Men forskningen är däremot säker på att sådana här vattenmassor kommer att drabba Pakistan och stora delar av den så kallade Indiska subkontinenten (Indien, Bangladesh, Sri Lanka, Nepal, Bhutan och delar av Burma) igen. På grund av klimatförändringar.
Liknande problem, bland annat i form av jordskred till följd av abnormala regnfall, drabbar såväl Latinamerika som södra Europa redan idag. Och fortsättning följer.
Vid en katastrof som den pågående i Pakistan blir det alltför tydligt hur outvecklat klimattänkandet ännu är hos de politiska partierna och de större klimatorganisationerna. Trots den massiva bevisföring som finns för västvärldens skuld till vad som sker och kommer att ske råder tysthet. Av många partier och organisationer kan man inte förvänta sig så mycket mer. Men de som talar om ”klimaträttvisa” eller att ”en rättvis och hållbar värld är möjlig” borde väl höja rösten? Vad säger Naturskyddsföreningen, Greenpeace och Svenska kyrkan som inte kan förlora det kommande riksdagsvalet på att sticka ut hakan?
Varför inte utnyttja katastrofen i Pakistan (och på andra ställen) att sätta fokus på den pinsamma flathet med vilken regeringen, EU, världens rika länder – för att inte prata om näringslivet – låter de mänskliga utsläppen fortgå? Varför åtminstone inte passa på att understryka – som en nyligen utkommen rapport från Cogito visar – att de svenska utsläppsmålen, som vår regeringen berömmer sig med att vara unika med, i själva verket är farligt otillräckliga?
I bästa fall kan tystnaden tolkas som skam, men förmodligen är det ryggmärgsreflexer som saknas, en avsaknad av blick för vad som sker.
Det är synnerligen talande att min morgontidning innehåller tips på ett tiotal hjälporganisationer att skänka pengar till. Det vore förmätet att ifrågasätta det tyvärr nödvändiga välgörenhetsarbete som de flesta av dessa organisationer genomför. De räddar liv. Men samtidigt kan inte åtminstone jag sluta tänka på vad den uschliga morgontidningen inte skriver:
– Hur mycket västvärldens och Sveriges utsläpp måste kapas för att förhindra en framtid dränkt (ursäkta) i framtida katastrofer som den i Pakistan. Och att det i nuläget inte sker.
– Hur lite den sittande regeringen (men även en eventuellt avlösande) i realiteten vågar göra. Och att de borde löpa gatlopp för det.
– Hur du och jag radikalt kan kapa våra egna utsläpp. Om inte annat så för att visa att det går och att folk vill. (Att göra vad man kan för att i förlängningen förbättra levnadssituationen för människor i länder långt bort kallades förr i världen för praktisk solidaritet och bidrog i kampen mot såväl Apartheidregimen som en handfull diktaturer i Latinamerika.) Och att det på sina håll redan görs.
Ja, jag vet. Att skriva så skulle inte uppfattas som neutral nyhetsjournalistik utan tendentiös kampanjjournalistik, rent av politiskt. Hemska tanke. Hemska hemska tanke att ta ansvar för främmande människors liv. Bättre då att engagera en hel nyhetsredaktion i kampen för att behålla en städ- och gå-ut-med-hund-subvention som gläder en försvinnande liten del av Sveriges befolkning.
(Foto: Oxfam/Creative Common)
Zucchinisaurus Rex

Idag fann jag mig i situationen att det stod ”zucchini” i receptet på dagens middag. Men den zucchini jag hade för mig låg i kylskåpet var på rymmen. Eller uppäten. Eller både och.
Oavsett så gick jag ut till pallkragarna för att drabbas av nästa motgång. Det enda jag fann var ett gäng små zucchinis som såg sjuka, mjuka och ganska sunkiga ut. Muttrande skar jag bort dem och kände mig som en värdelös hobbyodlare. Som en pallkragelandets motsvarighet till en falsksjungande pubtrubadur med förprogrammerad keyboard.
Lyckligtvis vände jag sedan upp några blad och fann en jättelik zucchini. (Och plötsligt förstod jag varför näringen inte räckt till att få liv i de små zucchinistackarna. (Eller om det är så att de inte blivit pollinerade.)) Den var ljusgrön, nästan vit. Men köttet smakade gott. Jag vägde den innan den styckades upp för att yppas in i matlagandet. 1,6 kilo. Vilken bjässe! tänkte jag och ringde mamma för att skryta. (Hon har löjligt gröna fingrar, så jag måste ju hävda mig.)
Plötsligt stod jag inför ett problem: Vad gör man med nästan 1,5 kilo zucchini? Inte går den väl att frysa in? Hur mycket zucchini kan man äta innan man … blir illamående?
Med ett självgott leende på läpparna lade jag in återstoden av zucchinin i kylskåpet med tanken att jag kan lösa problemet senare. I värsta fall kan jag ju äta upp zucchiniskörden. Så mycket zucchini rör det sig inte om. Trodde jag.
Senare ikväll tittade en granne in för att fråga hur det går med potatisen. Vilket ledde till att samtalet helt osökt kom att handla om min enorma zucchini – bättre människa än så är jag inte. Och när jag berättade för min granne levde jag mig så mycket in i historien att jag sträckte mig fram och förde bladen åt sidan som jag gjort tidigare idag.
Och då hittade jag en zucchini till. En. Ännu. Större.
En gigantisk zucchini på 2,875 kilo. Nästan tre j-a kilo.

Sammanfattning: Under dagen har jag gått från usel pubtrubadur till en brittisk countryside-dam vars liv cirkulerar kring att odla fram de största grönsakerna. Inte särskilt rock. Men ändå. Nästan 5 kilo zucchini – är inte det lika mäktigt som de löjligt stora förstärkarväggarna bakom, säg, Slayer?
Gurka, förmodligen

Den alltid intressanta bloggaren Flute tycker att grönsaken ovan liknar en Marketmore 76. Jag har ingen aning. Men det var nog den absolut godaste gurka (om det nu är en gurka) som jag någonsin smakat.
Guld i Pallkrage-VM

Jag misströstade tidigare och trodde att pallkragarna skulle förbli dystersvarta. Men så blev det lyckligtvis inte, som ni kan se på bilderna ovan. De är tagna nu i natt, så därför är de lite glåmiga och dunkla. Egentligen är det grönt som Kalle Anka-pengar i trädgårdslandet (som jag nu vågar kalla det).
På bilden till höger skymtar en upphängningskonstruktion som Lilla M fixat åt våra gurkor och squash. Fast de senare vet jag inte om den ens ska upp å klättra. Vi får hoppas att det är så.
På kragen till vänster är det en okänd böna som skjuter mest i höjden. Idag fixade jag pinnar till dem och surrade upp dem. Förmodligen inte en dag för tidigt. Bakom skymtar andra sorters bönor och annat som inte tagit samma fart, men jämfört med tidigare är det värsta djungeln.
Mittenbilden prunkar av potatis. Har kupat dem två gånger. (Första gången efter att C tjatat, andra gången tog Lilla M tag i saken och gjorde det eftersom jag inte får tummarna loss.) I bakgrunden är det ganska tomt nu. Har skördat en stor bytta spenat (se resultat nedan).

Rädisorna som jag hajpat så mycket blev faktiskt en besvikelse däremot. Trådiga, träiga och mest något slags lustigt rödvita rötter blev det av dem. Någon som har förslag på vad som blivit fel? De rök i vat fall idag och hamnade på den inofficiella komposten. (Vid rötterna av en buske där slasket inte syns.)
Dagens sensmoral: Lyckligtvis har jag oftast fel. Pallkragarna har inte förblivit så pass dystersvarta som jag befarat. Spenat har skördats. Annat har tagit fart.
Men jag tycker ändå jag har på fötterna när jag jämt och ständigt tror
att det ska gå dåligt. Kom igen, vad annat kan man tro i en värld där världens framtid sägs vila i händerna på en karl som regisserat och spelat huvudrollen i The Postman?
Nu vill jag se länkar till era odlingsresultat!
Planta X lever
Glömde ju den viktigaste bilden av dem alla! Idag hittade C en gurka. Tror jag. Kan vara en squash. Eller något annat? Det är i alla fall Planta X vi talar om. Den växt som jag var övertygad om att jag hade tagit död på. Men hittills verkar ingen av mina antagande ha varit riktiga.
Oavsett så är den bästa nyheten att Den Växer I Våra Pallkragar.
Tjoho!
Den hänger utanför kragen och verkar trivas bra. Men nu är den uppspänd i lilla M:s fina klätterkonstruktion.
Lycka.
Fukt i källaren
Bloggen har få bilder på den första pallkragen. Det finns en enkel förklaring. Bortsett från lite ogräs är kragen lika svart ut som när jag planterade mina bönor där. (Sånär som på en rad bönor som jag återkommer till senare.) Tre rader bönor har resulterat i – ingenting. Eller kanske en planta, som förmodligen är ett ogräs men som jag låtsas att det är en planta.
Varför det råder brist på liv i pallkragen vet jag inte. Kanske sådde jag för tidigt. Kanske skulle jag struntat i att det på fröpåsarna stod att bönorna inte skulle försås. Men mest av allt tror jag att det är för blött i jorden. När jag känt på jorden för att se om den får tillräckligt med vatten har jag inte stuckit ner fingrarna i jorden utan rört runt lite på ytan. Och sedan vattnat rikligt. Ett misstag. När jag häromdagen skulle ersätta en död squashplanta med en försådd och härdad planta märkte jag att jorden var genomdränkt en–två centimeter ned under ytan.
Dessutom verkar flugor och myggor trivas i jorden. Är inte det också ett tecken på för fuktig jord?
Den stora frågan nu är – hur ”torkar jag ut” jorden, utan att plantorna som lever och frodas tar skada? Har någon läsare tips?
Växthus à la DIY
Jag och M har byggt ett växthus (nåja) till M:s vattenmeloner och mina drivhustomater. Här är receptet:
VÄXTHUS
2 st tvättkorgar
75 liter ekologisk planteringsjord
2 st tomma, använda jordsäckar
2 st härdade vattenmelonplantor
3 st härdade tomatplantor
2 kvadratmeter byggplats
1 pinne
Spik
Plastsäckarna använde vi till att täta tvättkorgarna. Sedan fyllde vi på med jord och planterade de härdade plantorna. Sedan gjorde vi hål i plasten i botten av tvättkorgarna för att vatten ska kunna rinna ut om jag mot förmodan kommer ihåg att vattna så ofta att det blir för mycket vatten.
Efter det ställde vi korgarna på byggplasten. Men några spik fäste vi en pinne (som helst skulle varit en tunnare list eller liknande) i andra kortsidan av plasten. Sedan slog vi några spikar i husvägen så att vi kan hänga upp pinnen. Voilà – ett växthus.
M tyckte att vi istället skulle spika fast pinnen i husväggen och göra plasten löstagbar vid marknivå. (Mest för att hon ville göra en fina kant med stenar.) Förmodligen en bättre idé men är man vuxen finns det tydligen en idiotisk lag som tvingar en att stå på med sina egna förslag. För att sedan tvingas gör en jättelik pudel i värsta, eller bästa fall, beroende på om man sätter stolthet eller god skörd först.
PS. För övrigt ljuger jag lite i receptet. F'låt. Vår planteringsjord är inte ekologisk. Men det ska den helst vara förstås. Men i valet mellan att lägga två gånger två mil på att köra till ett ställe som har ekologisk jord och att köpa icke-ekologisk planteringsjord där vi storhandlade mat valde vi det tidigare alternativet. Att återigen behöva göra ett sådant val väckte den tankegång jag återkommer till: Det borde finns lagar som gör att vi konsumenter slipper behöva stå med ågren och välja mellan olika dåliga alternativ. Ångesten borde hamna hos de som tjänar pengar på att saluföra klimatvidriga varor. Och eftersom spott och spe inte hjälper på företag borde straffen vara ekonomiska. Då biter det.
Första skörden (om man räknar generöst)
Här är helgens trestegsraket.
1. Först – men alldeles för sent – gallrar jag i rädisidyllen! (Det ni ser frodas närmare fotografen är spenat.)

2. Sedan ser det så här glest och tråkigt ut. (Men notera här att inte bara spenaten utan potatisen också tagit fart!)

3. Men bättre ser det ut på tallriken.

Vad den suddiga bilden föreställer är en potatissallad med blad från mina gallrade spenat- och rädisplantor. Samt några små rosa rädisknoppar. Också det egen produktion! Godare har mat sällan smakat.
MONOKULTUR 2010

Monokultur är motsatsen till permakultur.
Monokultur är inget problem, så länge man har olja.
Monokultur är frånvaron av andras gnäll.
Monokultur är ghetto.
Monokultur är Disney jorden runt.
Monokultur är utarmande för jorden.
Monokultur är P1, P1 och P1 utan paus för The Ghost of a Thousand.
Monokultur är när bara rädisorna gror.
Monokultur är ett hot mot världens fattiga.
Monokultur är certifierade fröer.
Monokultur är när bara flicka och pojke får gifta till sig tronen.
Monokultur är tidseffektivt.
Monokultur är kostnadseffektivt.
Monokultur är effektiv på fler sätt än så.
Monokultur är AC/DC i varje paus på en fotbollsarena.
Monokultur är skit.
Monokultur är god avkastning.
Monokultur är när de fria dagstidningarna gör samma val.
Monokultur är granne med skörbjugg.
Monokultur är vetefält eller granskog för avverkning – enligt Wikipedia.
Monokultur är Tredje Riket.
Monokultur är ett registrerat varumärke.
Monokultur är i nöd och lust.
Monokultur är Amen.
Monokultur är till sin natur naturfientlig.
Monokultur är årets designmåste för dig som har smak.
Växthuseffekten?
Kom alldeles nyss hem. Mitt i natten. Men det var tillräckligt omörkt för att jag skulle kunna notera att det har skjutit fart i pallkragarna. Inga kvantitativa revolutioner. Men väl några kvalitativa. Levererande reformism. (En slogan som skulle passa Socialdemokraterna betydligt bättre än deras ”Tillväxt sedan oljeindustrin slog i överväxeln”.) Det som tidigare slokat i pallkragarna står nu givakt som en annan tennsoldat, om än tennsoldater på dekis. Gött!
Men jag blir fundersam. Riktigt fundersam.
Hur har vädret varit tidigare? Soligt. Och varmt.
Har jag varit duktig med att vattna? Ja!
Hur har vädret varit de senaste dagarna? Mulet, lite soligt, men sällan varmt.
Har jag varit duktig med att vattna? Njaeeeeee…
Och nu tycker växtligheten att det är läge att visa upp sig.
Förbryllande. Varför går det inget vidare när allt sköts punkt och pricka, eller i fall hyfsat punkt och pricka – men när man kör med en klackspark och vädret kör med samma klackspark då blir det bra? Förbryllande som sagt. Eller är det så enkelt att a) växtligheten lyder i slutändan sina egna lagar b) odling kräver ett organiskt, pragmatiskt lynne som jag inte förfogar över (Jag Har Ju Gjort Som Det Stod I Receptet Ändå Är Maten Inte God-mentalitet med andra ord)?
Nåväl. Jag förstår om det här inlägget har samma trovärdighet som de schweiziska instituten som garanterar ett balsams mjukgörande effekt – eftersom jag inte kan bevisföra med varken bild eller schweiziska intyg. Ska försöka åtgärda det under morgondagen. Men vi sitter i tajt slutproduktion av kommande Effektnumret, så ta inte särskilt seriöst på min utfästelse. God natt.











