George Monbiot
Läge för debatt om livet efter tillväxten
Liberala samhällsdebattören Johan Norberg skriver en intressant artikel i dag på DN Debatt om skuldkrisen:
Vi kom aldrig ur krisen, vi sköt bara upp den. Men de skulder som var ohållbara 2008 har inte blivit mindre ohållbara för att de har flyttats till staterna, som lider i sviterna av oansvarigt spenderande i högkonjunktur och en utdragen lågkonjunktur. Det finns inte mycket tillväxt att betala skulderna med, särskilt inte i Medelhavsländerna som saknar konkurrenskraft till dagens eurokurs.
Statsbankrutterna är på väg. Vi kan bara påverka så att den här processen sker på ett ordnat sätt. Insolventa länder som Grekland, Portugal och Irland bör förklaras i konkurs. De bör skriva ned sina skulder – eller förlänga löptiden på sina lån – och snabbt avveckla budgetunderskotten. Förmodligen måste de lämna euron för att kunna exportera igen. Alternativet är att med öppna ögon gå mot ett kaotiskt sönderfall.
Johan Norbergs sjukdomsbeskrivningen av det ekonomiska systemet verkar helt korrekt, även om jag inte tror på hans medicin: att till varje pris få igång tillväxten.
Också brittiske klimatdebattören George Monbiot skriver om skuldkrisen och landar i ett för Effekts läsare mer lättintagligt recept: välfärd utan tillväxt, så som denna idé presenteras av Tim Jackson. Dilemmat med tillväxtsamhället är att det förstör förutsättningarna för ett fungerande samhälle samtidigt som den ekonomi vi är beroende av förutsätter tillväxt:
But how do you escape from growth without tanking the economy – and our prosperity? Under the current system, you can’t: when growth stops, it collapses. So Jackson has begun developing a macro-economic model which would allow economic output to be stabilised. He experiments with raising the ratio of investment to consumption, changing the nature and conditions of investment and shifting the balance from private to public spending, while staying within tight constraints on the use of resources. He finds that the redistribution of both income and employment (through shorter working hours) is essential to the project. So is re-regulation of the banks, enhanced taxation of resources and pollution, and measures to discourage manic consumption, such as tighter restrictions on advertising.
Det är som sagt experiment som ingen vet hur väl de skulle fungera. Hur snabbt de skulle kunna ta oss från tillväxtberoendet. Men oavsett vore det väldigt lägligt om vi fick igång en bred diskussion om livet efter tillväxten. Även om de föreslagna åtgärderna inte ens skulle vara i närheten av tillräckliga för att få allt att snurra på ungefär som vanligt så skulle de åtminstone kunna mildra kraschen.
Här är den amerikanske författaren Richard Heinbergs förklaring av varför vi nu ser slutet på tillväxteran:
Monbiot brottas med sig själv
George Monbiot verkar, precis som vissa andra inom klimat- och miljörörelsen, befinna sig i ett stadie av förvirring. Han kämpar med att få ihop sina värderingar med insikten om att en realistisk lösning på klimat- och resurskrisen framstår som minst sagt avlägsen. Det går sådär. "Vi i den gröna rörelsen är alla vilse", skriver han.
Efter Fukushima började Monbiot att argumentera för kärnkraft. Han konstaterade att om en jordbävning och tsunami inte ställer till med värre skada i ett kärnkraftverk än vad som var fallet i Japan så är kärnkraften säker. Åtminstone tillräckligt säker för att vara värd att satsa på. Vilket, enligt Monbiot, är nödvändigt om den industriella infrastrukturen ska kunna hållas vid liv med annat än fossil energi. Och det är just kring detta som dilemmat kretsar: hur upprätthåller man det industriella systemet som inte bara möjliggör ekologisk förstörelse, men också välfärd och produktion och en massa saker som underlättar våra liv.
I Monbiots ögon är det inte möjligt att tänka sig en framtid utan detta system. En mer lokal, mindre omfattande energiproduktion – glöm det.
"How do we drive our textile mills, brick kilns, blast furnaces and electric railways — not to mention advanced industrial processes? Rooftop solar panels? The moment you consider the demands of the whole economy is the moment that you fall out of love with local energy production."
Han får svar av Simon Fairlie, redaktör för magasinet The Land:
"Speak for yourself, George. The moment a genuine green thinker, or indeed anyone with an ounce of spiritual insight, considers the demands of the whole economy is the moment that they start to wonder why we are producing all this crap. Why do we spend our lives driving to and fro on a daily basis, buying new clothes that we don't need, shunting food around the planet when it grows next door, eating disproportionate amounts of meat, wasting staggering amounts of food, discarding an endless stream of packaging, heating up entire houses to tee-shirt temperature when a warm room would do, warming up the firmament with patio heaters, and purchasing roomfuls of gewgaws and gizmos — the pursuit of Mammon, as it used to be called — when there is no evidence that this makes us any more fulfilled than we would be if we contented ourselves with a sufficiency of food, shelter, medicine and the cultural technology that was available in the days of Bach, Shakespeare and Leonardo da Vinci. The green ethic rejects economic growth in the industrialized countries because it imposes excessive demand on the world's resources, and it rejects nuclear power because that would only encourage economic growth."
Monbiots artikel har rubriken "Let's face it: none of our environmental fixes break the planet-wrecking project" som följs upp i dag av denna som ger uttryck för än mer förvirring: "The green problem: how do we fight without losing what we're fighting for?"
Här är en video som visar hur Monbiot brottas med sig själv:
Fukushima får vissa att älska kärnkraften
Medan många har blivit mer kärnkraftskritiska efter vad som har skett i Japan den senaste veckan, finns det en och annan som drar en helt omvänd slutsats: Att katastrofen i Fukushima inte blivit värre är ett starkt skäl till att bygga mer kärnkraft.
Brittiske klimatdebattören George Monbiot skriver under rubriken "Why Fukushima made me stop worrying and love nuclear power" att han numer är för en utbyggnad av kärnkraften eftersom:
"A crappy old plant with inadequate safety features was hit by a monster earthquake and a vast tsunami. The electricity supply failed, knocking out the cooling system. The reactors began to explode and melt down. The disaster exposed a familiar legacy of poor design and corner-cutting. Yet, as far as we know, no one has yet received a lethal dose of radiation."
Argumentet är det gamla vanliga. Kärnkraft är inte så himla farligt trots allt och alternativet till ingen kärnkraft är sämre – antingen fossil energi eller en utveckling mot ett mindre industriellt samhälle.
Jag har alltid gillat Monbiot för hans intellektuella självständighet. Han gör det inte bekvämt för sig genom att följa med strömmen – i detta fall den lätta kritiken mot kärnkraften med Fukushimas rykande reaktorer som fond.
Och jag hålla med Monbiot om att riskerna med ett kärnkraftshaveri tenderar att överdrivas och att det inte är det tyngsta argumentet mot kärnkraften (även om det är tungt nog). Men det faktum att haveriet i Fukushima inte (hittills) lett till många dödsfall hjälper inte mot alla övriga argument mot kärnkraften. Till exempel:
1) Det finns inget sätt att säkert förvara det slutavfall som är farligt i hundra tusen år.
2) Kärnkraften är inte ren. Vilket blir uppenbart för den som besöker någon av de platser där uranet bryts.
3) Kärnkraften är inte klimatneutral. Räknas allt som görs från uranbrytning till slutlagring med innebär kärnkraften relativt stora koldioxidutsläpp. Mindre än kol, men större än vindkraft.
4) I väntan på slutlagring ligger stora mängder utjänt kärnbränsle lagrat runt om i världen. Detta förutsätter ständig nedkylning vilket lär bli ett problem i ett samhälle präglat av energibrist även om kärnkraften skulle byggas ut (tänk oljetoppen).
5) Det utjänta kärnbränslet utgör ytterligare en risk i en värld med tilltagande militära konflikter där kärnbränslet skulle kunna användas i krigföringen.
Jag har skrivit det fler gånger förr, senast i Sydsvenskan i fredags: kärnkraft är inget säkert alternativ i en osäker värld.
I Japan försöker man lugna barn med den tecknade filmen Nuclear Boy där haveriet liknas vid ett barn som håller på att bajsa på sig. Det är troligen inte den den som har fått Monbiot att bli kärnkraftsförespråkare, men filmen påminner rätt mycket om hur anhängare av ny kärnkraft argumenterar:
Avtalet om biologisk mångfald – för bra för att vara sant?
Visste lät det bra i veckan när världens ledare i FN:s regi kom överens om att ta krafttag mot utrotningen av arter på jorden? Med tanke på hur dåligt det gick på klimatmötet i Köpenhamn förra året lät resultatet från Nagoya i Japan nästan för bra för att vara sant...
Vilket det också är, enligt George Monbiot. Det avtal som miljöminister Andreas Carlgren och andra politiker har hyllat existerar nämligen inte skriver George Monbiot i The Guardian. Inga journalister han har pratat med har fått se avtalet och den brittiska regeringen säger sig sakna papperskopior av det. Det enda som existerar är ett pressmeddelande som säger att världens har enats om att skydda 17 procent av landytan och 10 procent av havet.
Det utkast som fanns för en månad sedan innehåller inga skrivningar om bindande åttaganden och enligt Monbiot finns inget som tyder på att det har ändrats.
Det låter nästan som ett skämt, men om Monbiots uppgifter stämmer har FN-mötet i Nagoya i Japan utsatt världen för en stor bluff. Om det senare framkommer att luddigheter i avtalet gör det tandlöst är ett mindre problem för FN. Den mediala segern är redan vunnen, det har slagit fast över allt att mötet var en succé.
Blir 2010 års möte i Nagoya i verkligheten lika fruktöst som det möte för biologisk mångfald som hölls 2002?
– It strikes me that governments are determined to protect not the marvels of our world but the world-eating system to which they are being sacrificed; not life, but the ephemeral junk with which it is being replaced. They fight viciously and at the highest level for the right to turn rainforests into pulp, or marine ecosystems into fishmeal. Then they send a middle-ranking civil servant to approve a meaningless and so far unwritten promise to protect the natural world, skriver George Monbiot.
Dags att ge upp?
Hört någon på sistone som pratat om FN:s stora klimatmöte i Cancun i november? Förmodligen inte. Hört någon som över huvud taget fortfarande tror på att en FN-process kommer kunna lösa klimatkrisen? Antagligen inte det heller. Faktum är att inte ens delar av forskarvärlden längre verkar tro på detta. Ett exempel på det är den nya studie som forskare från USA och Australien publicerat i prestigefyllda amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS. I studien konstateras att klimatförändringarna kan göra halva jordklotet så hett att det blir obeboligt i framtiden. Och FN-processen har misslyckats, menar forskarna, några globala försök att minska utsläppen kommer inte att fungera.
De senaste siffrorna tyder dessutom på att uppvärmningen fortsätter i ökad styrka. I april slogs nytt månadsrekord sedan mätningarna startade.
Jaha. Vad ska vi hitta på dårå?
Det har uppstått ett sorts vakuum. Och svaret på detta blir inte sällan desperat, irrationellt eller otydligt. Forskarna som gjort studien pratar om att "bevara den mänskliga värdigheten". Det mer irrationella svaret är att föreslå massiv utbyggnad av kärnkraftverk. Ett exempel på det desperata svaret ger de som vill satsa på geoengineering, typ köra runt med flygplan som sprutar ut en massa svavel i atmosfären, eller dumpa gödningsmedel i haven som orsakar algblomning, eller skicka ut speglar i rymden för att reflektera bort solljuset. Hybris, någon?
Få verkar dock vara beredda att acceptera faktum och säga det rent ut. Och den som gör det får vara beredd på att framstå som oerhört provocerande. Som Paul Kingsnorth, författare, klimataktivist och tidigare redaktör på The Ecologist. Han har startat nätverket Dark Mountain Project som ställer sig frågan: vad händer om vi slutar låtsas? I The Guardian skriver Kingsnorth att han gett upp om miljörörelsen och deras kampanjer och finner mer hopp i sitt nya nätverk:
"Together we are able to say it loud and clear: we are not going to 'save the planet'. The planet is not ours to save. The planet is not dying; but our civilisation might be, and neither green technology nor ethical shopping is going to prevent a serious crash."
Läs också George Monbiots svar om varför han blir så provocerad av Dark Mountain Project.
Frågan är: Är det fel att ge upp falskt hopp? Sluta hoppas på att det kommer ske en mirakulös global opinionssvängning som gör att åtgärder vidtas för att hindra skenande klimatförändringar? Och om man slutar hoppas är det detsamma som att lägga sig ner och dö? Finns det andra sätt att möta en turbulent framtid på?
Ett försiktigt mittemellansvar är att det ena inte behöver utesluta det andra. Det kan finnas flera goda skäl att fortsätta kämpa för utsläppsminskningar. Minskade utsläpp skulle kunna fördröja en klimatkatastrof och ge mer tid för anpassning. Kampen i sig kan vara viktig och göra befolkningen mer förberedd på ekologiska chocker.
Men det kan också finnas skäl att förebereda samhället mentalt och praktiskt för en omställning som inte bara gäller klimatet utan också konsekvenserna av energikriser och ekonomiska kriser. Och att, som Dark Mountain Project föreslår, diskutera hur vi kulturellt ska förhålla oss till det faktum att vi troligen går mot en kollaps.
Ändrade prioriteringar alltså. Gör det dig provocerad?
Kalendarium
Nyhetslänkar
Fördjupning
© Copyright 2009–2011. All rights reserved. Designad av