Effektbloggen
Får naturen plats i civilisationen?
Just nu är jag involverad i planeringen av en civilisationskritisk minifestival som ännu saknar namn. Inspirationen hämtar vi från Dark Mountain Projects festivaler som skett under namnet Uncivilisation och med följande syfte:
We find ourselves in a world of economic contraction, ecological collapse and social upheaval. How do we make sense of our lives in times like this? Where are the stories – old or new – that help us reground ourselves? Faced with the loss of much we took for granted, where are the practical projects that offer hope and meaning for the times ahead?
Det kommer att bli en plats för reflektion över var vi har hamnat som människor, i förhållande till varandra och framför allt i förhållande vår icke-mänskliga omgivning. Vad detta har inneburit är inte så lätt att sammanfatta, men i det här stå upp-klippet lyckas komikern Louis CK på några få minuter gå igenom flera av vår oljedrivna civilisations defekter, mycket sevärt och roligt:
Just detta med vår alienation från den icke-mänskliga naturen tror jag är ett stort hinder för möjligheterna att komma till rätta med i princip samtliga kriser som vi befinner oss i. Så länge vi betraktar vår omgivning som något som finns där enbart för att vi ska kunna expandera vår ekonomi lär vi fortsätta söka lösningar som bara accelererar den destruktiva utvecklingen.
Ur Dark Mountain Projects manifest:
The very fact that we have a word for ‘nature’ is evidence that we do not regard ourselves as part of it. Indeed, our separation from it is a myth integral to the triumph of our civilisation. We are, we tell ourselves, the only species ever to have attacked nature and won.
I min bok Kollaps skriver jag en del om detta och vårt behov av att återkoppla till naturen, att se oss själva som en del av denna. Sådana tankar krockar så klart med det moderna samhällets identitet och provocerar därför i vissa läger. Reaktionen är ofta något i stil med: "Jaja, det är jättefint med naturen, men nu måste vi faktiskt bygga ut kollektivtrafiken".
Hur vi kan arbeta med vår identitet och våra värderingar så att de utgör en bättre grund för en hållbar utveckling är temat för två arrangemang senare den här månaden. Under rubriken "Gemensam sak" pratar Richard Hawkins från Public Interest Research Centre utifrån rapporten Common Cause som vi har tjatat om en hel del i Effekt det senaste året. Läs mer om arrangemangen här (PDF).
Mer information om festivalen kommer senare.
Om du pallar stråkar: se Frozen Planet!
Jag älskar vintern, men för den som vill slippa mörker och köld: bli björnspinnarlarv.
Den lever i Arktis och har satts på denna jord med ett syfte. Att bli fjäril. Kruxet är att det nästan alltid är för kallt.
För att genomföra förvandlingen från lealös klump till flygande färgvarelse, behöver larven värme och ljus. Men den arkitska sommaren är oftast alltför kort för att larven ska hinna förpuppas.
Så vad gör den om vintern?
Lägger sig under en sten, fryses in, stannar sin andning och metabolism, för att sedan yrvaket tina upp till ännu en vår och sommar.
Och vinter.
Vissa individer lever som larv i femton år innan en tillräckligt varm sommar inträffar, och då, äntligen: transformeras, flyga!
Björnspinnarlarven, och ett antal miljoner pingviner, är några av huvudrollsinnehavarna i BBC-serien Frozen Planet - om Arktis och Antarktis - vars fjärde del visas på SVT i kväll, söndag, kl 19.
Jo, visst. Naturfilmer är jobbiga.
Dramaturgin kräver av någon anledning alltid minst en utdragen slow-motion-scen med hanar som gör upp om honan/honorna till suggestiv trummusik, och helst - som sälarna i Frozen Planet - klivande på sina egna ungar.
Och sen hela den här antropomorfa läggningen hos den som skriver speakertexterna: Sjöelefanten känner att det är dags för ett dopp.
Och ja: det är representation. Mångfald filtrerad genom dumburk.
Men! Inte klokt vad livet på jorden är vackert. Så om du klarar stråkmusik och trumfajter: se!
Serien har orsakat en del uppståndelse i USA och Storbritannien.
Dels har det bråkats om scenerna där en isbjörnsfödsel filmas från ett belgiskt zoo, vilket påståtts vara framställt manipulativt, vilket seriens skapare dementerat med hänvisning till att det i programmet berättas hur födseln filmats.
Sir David Attenborough, berättaren i den brittiska versionen, har utsatts för påhopp från den amerikanska republikanen Nigel Lawson, skeptisk till den globala uppvärmningen.
Lawson menar att Attenborough i den avslutande sjunde delen av Frozen Planet bedriver klimatalarmism.
Attenborough, och oceanografen Mark Brandon, har svarat med det alltmer svårbemötta argumentet: vi ser den accelerande avsmältningen ske just nu framför ögonen.
Brandon menar att kritiken handlar om Lawsons "samma gamla förvillelser och generaliseringar".
Söndag 6 februari sänds sista delen, följt av extraavsnittet den 7 februari om hoten mot polarområdena.
Senaste avsnittet ligger uppe på svtplay.
Topp-10: De som verkligen har makten över miljön
Tidningen Miljöaktuellt har presenterat sin årliga lista över Sveriges 100 "miljömäktigaste" personer. På första plats hamnar Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute. En tung och djupt respekterad röst i alla möjliga sammanhang, inte minst den offentliga debatten. Han har en sorts hjälteglans över sig som gör att få vågar ifrågasätta honom. Lite som Aragorn i Sagan om ringen. Han kan rentav, i något förtäckta ordalag, såga miljöministerns politik och sedan se hur miljöministern nöjt applåderar honom. Vilket hände på ett regeringsmöte i höstas. Då är man utan tvekan miljömäktig.
Högst upp på listan är det framför allt opinionsbildare av olika slag, personer från miljörörelse, akademi, politik och näringsliv: Maria Wetterstrand, Åsa Romson, Svante Axelsson, Anders Wijkman och så vidare.
Det mest intressanta med listan är att politiker från regeringssidan lyser med sin frånvaro. Först på 50:e plats dyker miljöminister Lena Ek upp. En bra bit efter en kampanjchef på Greenpeace, en uppfinnare och dokumentärfilmaren Folke Rydén. I toppen saknas också tunga näringslivsföreträdare.
Nu har jag inte sett någon definition på vad en "miljömäktig" person är, men jag gissar att tidningen tänker sig någon som är engagerad i miljöfrågor och som lyckas åstadkomma förändring. Kanske är det så att den främsta makten i dag ligger hos de med tillgång till media, men om vi krasst ser åt vilket håll utvecklingen går för miljön behövs det en alternativ makthavarlista.
Rimligen leder ekonomisk makt, särskilt i branscher med stor miljöpåverkan, till stor makt över miljön. Liksom att politisk makt över ekonomin också ger makt över miljön, eftersom miljön är underordnad ekonomin.
Effekt ger er därför en hastigt ihopsnickrad lista över
de som verkligen har makten över miljön. Topp-10:
1. Anders Borg, finansminister
2. Fredrik Reinfeldt, statsminister
3. Øystein Løseth, vd för Vattenfall
4. Richard Gröttheim, vd för sjunde AP-fonden
5. Henri Sauvage, vd för Unilever Sverige
6. Lena Ek, miljöminister
7. Bertil Moldén, vd för Bil Sweden
8. Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv
9. Per-Olof Wedin, vd för Sveaskog
10. Helena Jonsson, ordförande LRF
I Miljöaktuellts intervju med Johan Rockström säger han:
Vi har lite skämtsamt föreslagit att man borde uppgradera
miljöministern till att vara placerad över finansministern. På så sätt
får finansministern arbeta inom ramen för det som definieras av den
mäktigaste ministern, det vill säga miljöministern. Det är ju faktiskt
så att ekonomin måste underkasta sig planetens ekologiska
förutsättningar.
Varför skämta? Vore inte detta ett rimligt politiskt krav? Det vill säga, om vi menar allvar med att miljön och klimatet är vår tids ödesfråga.
För övrigt kommer jag själv på plats 70. Efter Lena Ek, men före SVT:s klimatreporter Erika Bjerström och Naturvårdsverkets generaldirektör Maria Ågren. Räkna med Effekt!
Researchhjälp till topp-10-listan: Hampus.
Kalendarium
Nyhetslänkar
Fördjupning
© Copyright 2009–2011. All rights reserved. Designad av