Forskning
Halva USA förnekar klimathotet
Nästan hälften av amerikanerna (46 procent) tror att klimatförändringar inte orsakas av människor utan av sådant som förändrad solaktivitet eller vulkanutbrott, visar en ny opinionsundersökning av Gallup Femtio procent anser att klimatförändringarna kan kopplas ihop med mänsklig aktivitet. Det kan jämföras med 2003 då 61 procent uppgav mänsklig aktivitet som skäl till klimatförändringarna och 33 procent hävdade andra orsaker. (I Sverige ansåg 86 procent i en undersökning gjord av Synovate i februari i år att klimatproblemet är orsakat av människan).
Den utbredda förnekelsen i USA lär ju inte göra det enklare att genomdriva en politik som ens är i närheten av vad som behövs för att kunna tackla klimathotet. Å andra sidan, den amerikanska befolkningen har en tradition av vetenskapsförakt. Enligt en opinionsundersökning från 2004 tror 67 procent att en gud har skapat människan. Endast 6 procent tror på evolution, utan hjälp av gud. Nästa hälften av befolkningen (45 procent) tycker att skolorna borde undervisa i kreationism (gud har skapat människan) i stället för evolutionsteori.
Detta genanta resultat innebär dock inte att skolorna ersatt biologiböcker med Bibeln. De allra flesta fall amerikaner fortsätter att undervisas i evoloutionsteori.
Med andra ord, folk kan ha märkliga idéer om världen utan att det påverkar politiken särskilt mycket.
Men att genom beslut uppifrån ställa om USA mot ett mer hållbart samhälle kommer inte bli enkelt, för att inte säga omöjligt. Det enda hoppfulla är det faktum att USA är på väg att tvingas in i en omställningsfas vare sig folk vill eller inte. I helgen sänder BBC en dokumentär om motorstaden Detroits kollaps. Ett första exempel på vad som händer med ett samhälle på nedgång. En fjärdedel av innerstan har naturen redan börjat återta. Så här skriver regissören Julien Temple om sin upplevelse av staden:
"The only growth industry is the gangs of armed scrappers, who plunder copper and steel from the ruins. Rabid dogs patrol the streets. All the national supermarket chains have pulled out of the inner city. People have virtually nowhere to buy fresh produce. Starbucks? Forget it."
Med dessa förutsättningar blir det vettigt att göra det som miljörörelsen tjatat om i snart ett halvsekel: Bli mer självförsörjande, odla upp gröna ytor med mat, stärk det lokala samhället och så vidare. I senaste numret av Ordfront skildras detta i ett spännande reportage av Björn Forsberg. Väl värt att läsa.
När lokal omställning blir en överlevnadsfråga spelar det ingen roll om folk tror att människan eller vulkaner orsakar klimatförändringarna.
Bloggat: Jonas Fogelqvist
Tro och vetande i radion
Att det finns gubbar som förnekar klimathotet är en sak, betydligt värre är det med de journalister som bereder plats för dessa gubbar och dess konspirationsteorier i media.
Rasmus Malm, chefredaktör på Re:Public Service, skriver i en krönika i GöteborgsPosten om Sveriges Radios inställning till klimatförnekare:
"Den förment neutrala nyhetsjournalistiken har en väldigt svag punkt. 'Låt bara båda sidor komma till tals', om detta enda kriterium är uppfyllt har den duktige reportern gjort sitt. Denna devis tycks gälla även om den ena sidan råkar vara en rättshaveristisk webbplats och den andra sidan är det samlade internationella forskningsläget."
Han radar upp exempel på hur vissa av radions journalister verkar ha svårt att skilja på tro, åsikter och vetenskap. Till hans lista kan läggas Ekonomiekots Tommy Fredriksson som här om veckan, mitt bland alla ekonominyheter, stoppade in en liten nyhet där Fredriksson felaktigt hävdar att klimatforskaren Phil Jones inte längre tror på klimatförändringarna. (Uppsalainitiativet skriver om de medvetna misstolkningarna av en intervju med Phil Jones).
Rasmus Malm avslutar sin krönika:
"Den helhetsbild Sveriges Radio nu förmedlar till allmänheten är i väsentliga delar missvisande. Djävulen finns som bekant i detaljerna. Att jordens medeltemperatur stiger och att människan bidrar till detta på ett allvarligt sätt, är inget man kan tycka till om. Vi kan debattera James Camerons kvaliteter som filmregissör. Vi kan ha olika åsikter om hur klimathotet bäst bör mötas. Men när en ängslig SR-journalistik, målar upp den osanna bilden av att kunskapsläget i grunden är osäkert – då står vi inför ett demokratiskt problem."
Sveriges Radio gör mycket bra journalistik, men man borde fundera över hur man vårdar sin trovärdighet när det gäller vetenskapsjournalistiken.
Ny forskning: Att dela lika är bäst
Först kom boken Jämlikhetsandens tunga bevisföring för att jämlikhet skapar bättre samhällen. Nu kommer ny forskning som ger ännu mer stöd för idén om jämlika lösningar, till exempel i klimatfrågan.
Amerikanska forskare har funnit att det i våra hjärnor finns djupt nedärvda mekanismer för rättvis fördelning.
– Man har hittat ett fynd i hjärnan som tyder på att det finns ett basalt, inkodat motstånd mot ojämlika fördelningar, i det här fallet pengar, säger Martin Ingvar, professor i neurofysiologi på Karolinska Institutet som har läst den nya studien, till Vetenskapsradion.
Med denna vetskap, vad talar emot att låta en jämlik fördelning vara vägledande i hur vi hanterar klimat- och energikrisen? Systemet för att kunna göra det är färdigt, redo att tas i bruk. Det heter Tradable Energy Quotas ("köp- och säljbara energikvoter") eller kort gott koldioxidransonering. Vi skapar en koldioxidbudget med ett utsläppstak. Varje medborgare får en lika stor kvot av fossil energi att använda. Företag och organisationer får köpa sina ransoner. Den som inte använder upp hela sin kvot kan sälja till någon annan.
Så garanteras att utsläppen minskar samtidigt som det görs utifrån en jämlikhetsprincip. Det är, tror jag, en förutsättning för att vi ska ha en chans att lösa klimatkrisen.
I vår kommer idén om koldioxidransonering, eller personliga utsläppskvoter som den också kallas, att dyka upp lite varstans. Klimataktions styrelse föreslår inför organisationens årsmöte att ransonering lyfts in plattformen. Naturskyddsföreningen i Lund driver aktivt frågan om ransonering inför Naturskyddsföreningens årsmöte i sommar. Dessutom planeras både kampanj och riksdagsseminarium i frågan under våren. Mer om det senare.
Annat i media:
Skäl att öka ambitionerna i klimatfrågan, nivåerna av metangas i atmosfären ökar snabbt (The Independent)
Ann-Charlotte Marteus skriver bra om klimatskeptikernas hånflin (Expressens ledarsida)
Den mörka sanningen om pengajakten
Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen misslyckades totalt med sitt mål att få till ett avtal på klimatmötet i Köpenhamn. Nu har Lökke en ny vision: Danmark ska bli ännu rikare. Danmark ska bli en av de rikaste länderna i världen.
Mer pengar, mer mer mer. Vad är det som får Lökke (och så många andra) att tro att något skulle bli så mycket bättre av att redan rika blir ännu rikare? En sak är säker, det är inte grundat i en annan av Lökkes visioner för Danmark, "kunskap". Den psykologiska forskningen visar exempelvis de brutalt nedslående konsekvenserna av ökad materialism. Så här skriver till exempel psykologprofessorn Tim Kasser i rapporten Weathercocks and signposts:
More materialistic individuals exhibit lower subjective well-being, are more likely to exhibit a range of psychological ills including depression and narcissism, have higher rates of drug and alcohol abuse, and report more headaches. They care less for other people and are less empathetic and more manipulative, less cooperative and more competitive. It is hardly surprising, therefore, that they also tend to care less about protecting the environment, having a world of beauty, or connecting with nature. They show a lower level of biophilia (love for living things) and have a higher ecological footprint.
Eller ta den numer välgrundade vetskapen att ökad tillväxt i redan rika länder inte förmår öka folks välbefinnande.
Vad är i så fall poängen med Lökkes vision? En är att ökad tillväxt gör att politiker lättare kan komma undan växande inkomstklyftor (alla blir ju lite rikare). En annan trolig förklaring är att även statsministrar påverkas av konsumtionssamhällets budskap, till exempel i form av reklam.
I videoklippet nedan pratar ovannämnda Tim Kasser om detta problem och citerar Martin Luther King: "We must rapidly begin the shift from a thing-oriented society to a person-oriented society."
Skulle kunna vara en bättre vision för Lökke och hans kollegor.
Den ljusa baksidan av materialismen är nämligen att personer som inte har lika materialistiska värderingar, som i stället
värdesätter personlig utveckling, relationer och engagemang tillsammans
med andra, tenderar att uppleva en högre grad av välbefinnande och bry
sig mer om andra människor, liksom miljön.
Klimatvetenskapen i din hand
Det har funnits tillfällen då jag hållt föredrag och önskat att jag kunnat koppla upp min hjärna mot James Hansen, Johan Rockström eller någon annan klimatforskare som inte bara har enorma kunskaper, men också vana att svara lugnt och sansat när någon kommer med illvilliga och osanna påståenden om klimatförändringarna.
För den som använder en iPhone eller iPod finns nu denna möjlighet. Inte uppkoppling till just Hansen eller Rockström, men väl till sajten Skeptical Science databas över hur man bemöter olika förnekarargument. Applikationen låter dig välja argument och ger sedan vetenskapens svar inklusive källhänvisningar.
För den som har tid att sätta sig ner vid en dator när förnekarargumentet dyker upp går det att till exempel använda denna händiga sida.
ps. Lyckligtvis är det rätt sällan som folk förnekar klimathotet när jag är ute och pratar. Jag gissar att det delvis beror på att jag numer nästan uteslutande fokuserar på hur vi ska hantera klimatfrågan snarare än vad den innebär. Det gör att folk hellre diskuterar hur vi ska kunna införa ransonering eller hitta en ekonomisk modell som inte bygger tillväxt etc.
Andra som uppmärksammat Skeptical Science IPhone-applikation: Uppsalainitiativet, 4fact, Emretsson, Climate Scam
Klimatförändringarna bryr sig inte om förnekarna
Hur mycket ska man bry sig om klimatförnekarna? Ska man ut och "ta debatten", bemöta dem, kritisera dem – inte låta dem stå oemotsagda? Klimatdebattören George Monbiot kör på den linjen. Den senaste månaden har alla hans Guardian-artiklar handlat om klimatförnekare. Han verkar nästan besatt. The Guardian har samtidigt genomfört en enormt ambitiöst journalistisk projekt där man granskat alla påstådda brister med FN:s klimatpanel.
Eller är en sådan linje ett sätt att bara ge ytterligare spridning åt förnekarnas sak och därmed något som skapar mer förvirring? Bättre att ligga lågt och inte låta sig dras in i de pr-spunna näten av osanningar och myter?
Jag kommer att tänka på en uppmaning från en gammal boxningstränare. Som orutinerade boxare är det lätt att i stridens hetta försöka parera alla slag från motståndaren, även de som inte kommer att träffa. "Var inte ute och flaxa!", brukade min tränare säga. Risken är att du träffar dig själv om motståndaren råkar träffa din flaxande hand. Dessutom innebär det att du slösar med energi. Om det verkligen kommer ett slag som når fram: gardera och kontra.
Striden mellan klimatförnekare och vetenskap är ungefär som när Mowgli boxas mot Baloo. Oftast slår Mowgli i luften, om han väl träffar är det knappt att Baloo märker det.
I frågan om hur klimatförnekarna ska hanteras tror jag att jag är på Mark Lynas sida. Var inte ute och flaxa! Bemöt förnekarna när du måste, men hjälp dem inte att förstora debatten om klimathotets existens. Lynas skriver:
"Still, somehow the Climategate non-story - augmented by "Glaciergate"
and "Pachaurigate" - has grown with each repetition, so that now
everyone has to pay obeisance to it, the Guardian included.
For what? Scratch the surface and the sceptics have nothing to offer
but distortion, innuendo and nutty alternative theories about sunspots
and cosmic rays."
Den bistra sanningen är ju att klimatförändringarna inte bryr sig, inte ens om Climate Scam-Maggie får vara med i Agenda eller SR-journalisten Sven Börjesson lyckas snickra ihop ytterligare ett tendentiöst skeptikerreportage i P1 Morgon. Arktis istäcke fortsätter att krympa, Metangasen fortsätter att pysa upp när permafrosten drar sig tillbaka och (Himalayagate till trots) glaciärerna fortsätter att smälta.
Ändå skadar det inte att vara påläst om anklagelserna mot FN:s klimatpanel. Real Climate gör i denna artikel en utmärkt genomgång av den senaste tidens IPCC-kritik. Mycket läsvärd för den som vill få en överblick (här finns artikeln i svensk översättning).
Bloggat om förnekeriet: Warlenius, Biology and politics, Hållplats Hådén, Uppsalainitiativet, Naturskyddsföreningen, Piprök, Badlands Hyena
Jämlikhet vs tillväxt
Bild ur boken Jämlikhetsanden.
Att kämpa mot klimathot, konsumism, tillväxtparadigm, statusjakt och så vidare är oftast att kämpa i motvind. Men det är åtminstone betryggande att veta att man oftast har vetenskapen i ryggen i denna ojämna kamp mot en sne samhällsutveckling.
Därför är det så fantastiskt att läsa nyutkomna boken Jämlikhetsanden ("The Spirit Level" på engelska) som på en massiv vetenskaplig grund argumenterar för att jämlikhet i samhället är det bästa (och oftast det enda) sättet att hantera de kriser som vi står inför.
"Antagligen årets viktigaste bok", skriver The Guardian.
”En kompass för att återuppbygga våra samhällen … en bländande vision.”, skriver The Independent.
Aftonbladet är först ut med en recension i dag. I den skriver Dan Josefson om hur ojämlikheten de senste tjugo åren har tillåtits att avancera i samhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister släppte efter Sovjetunionens fall sina tidigare krav på ekonomisk jämlikhet.
"Det rådde politisk konsensus om att högre tillväxt är en patentmedicin mot alla samhällsproblem, och att vägen mot högre tillväxt går via ökade inkomstskillnader. Resultatet har blivit politisk apati, inte minst inom vänstern. Det är verkligen så som den amerikanske högerekonomen och jämlikhetsmotståndaren Henry Wallich nöjt konstaterade redan på 1970-talet: 'Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras'."
Om vi, för att undvika en ekologisk katastrof, styr bort från den eviga tillväxtens väg kommer jämlikheten att behöva öka. Jämlikhetstanken måste fogas in i samhällsbygget för att eliminera de stora statusskillnader som i dag skapar stress och konsumtionsbegär i samtliga samhällsklasser. Plötsligt blir fördelningspolitik den kanske viktigaste frågan igen.
Det som gör mig glad är att författarna Kate Pickett och Richard Wilkinson landar i samma förslag som mig vad gäller konkreta politiska åtgärder för att skapa ett hållbart samhälle. Om man exempelvis ska kunna få med sig folk på snabba utsläppsminskningar måste det upplevas som rättvist, skriver Picket och Wilkinson och jämför med andra världskriget.
"För att få allmänheten med sig när det gällde krigsinsatserna var man tvungen att fördela bördorna rättvist. Sociologen Richard Titmuss betraktade detta som den logiska grunden för att såväl införa ransonering och en mer progressiv inkomstskatt som att subventionera nödvändighetsvaror och beskatta lyxvaror."
De föreslår därför personliga utsläppskvoter som en viktig metod för att minska såväl konsumtionen som utsläppen.
På global nivå föreslås samma princip för utsläppsminskningar enligt modellen Contraction & Convergence (Minskning & Utjämning, i boken översatt med "kontraktion och konvergens").
Men viktigast är att Jämlikhetsandens sticker ytterligare ett spjut genom tillväxtbubblan. Ökad BNP och växande rikedom gör ingen gladare i den rika delen av världen. Det som avgör hur väl ett land fungerar är hur ekonomiskt jämlikt det är.
Lyssna på intervju med Richard Wilkinson i SR OBS.
Missa inte nästa nummer av Tvärdrag som har ett utdrag ur Jämlikhetsanden.
I nästa vecka besöker författarna Sverige och talar bland annat på ABF-huset i Stockholm lördagen den 6 februari kl 13.
Andra som skrivit om boken: Göran Greider i Metro, Ulf Bjereld i SVD, Enn Kokk,
Därför är det kallt mitt i vintern
Egentligen kanske vi inte borde vara så förvånande över att det för en gångs skull är iskallt och snöigt mitt i vintern på våra nordliga breddgrader. Nog för att världens medeltemperatur ökar, men de normala variationerna i väder existerar fortfarande och gör att vissa regioner ibland är kallare eller varmare än sina (stigande) genomsnittstemperaturer. Som Barry Gromett från Brittiska Met Office påpekar i The Independent:
– Klimatförändringarna kommer troligen att ge oss mildare och blötare vintrar – det är trenden. Men det finns alltid en möjlighet att det inom ramen för denna trend blir år som är kallare.
Dessutom är det bra att veta att samtidigt som Sverige, Storbritannien och USA är kallare än vanligt är Medelhavsregionen, Alaska och Kanada varmare än vanligt. I Goose Bay i Newfoundland är det nollgradigt, trots att den normala medeltempen i januari är -23 grader.
Sett över längre tid, vilket är det sätt som klimatförändringarna måste mätas på, är trenden tydlig. Temperaturen stiger stadigt.
Detta är den enkla förklaringen. Som vanligt finns det också en mer komplicerad förklaring. Den stavas i detta fall nordatlantisk oscillation, en sorts mått på fluktuationer i lufttryck mellan olika breddgrader på det norra halvklotet. Just nu är det en kraftigt negativ nordatlantisk oscillation vilket generellt innebär lägre temperatur för platser kring nordatlanten som normalt har relativt höga temperaturer.
Bästa beskrivningen av detta rätt svårbegripliga fenomen görs av BBC:s Richard Black. Även New York Times klimatbloggare Andrew C. Revkin försöker reda ut det hela i denna post, och i denna.
Om du inte orkar läsa igenom dessa artiklar, passa i stället på att njuta av en äkta vinter. Så som vintern oftast såg ut när klimatet var stabilt. Själv ska jag åka skidor och bada isvak i morgon.
Bloggat: Emretsson
Media: DN, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, GP, GP2, Sydsvenskan, VG
James Hansen om läget inför 10-talet
Jag gissar att julhelgen har bjudit åtminstone några av Effekts läsare på lite uppiggande närkontakt med klimatförnekande släktingar. Jag har fått nöja mig med att diskutera med en och annan som blivit salig på tekniktro.
För den som behöver lite råg i ryggen inför det nya året rekommeneras denna intervju med den amerikanske klimatforskaren James Hansen. Han beskriver inte bara det svåra utgångsläget för 10-talet, men vederlägger också några av de vanligaste förnekarargumenten. Klart och redigt.
James Hansen är för övrigt aktuell med en ny bok Storms of my grandchildren som har den ödesmättade undertiteln "The truth about the coming climate catastrophe and our last chance to save humanity".
350 - vad innebär det?
Högst 350 miljondelar koldioxid i atmosfären är det som gäller. Men vad innebär det i utsläppsminskningar?
Det korta svaret: Minskningar som får de klimatmål som diskuteras inför Köpenhamn att framstå som löjligt enkla att nå.
Det lite längre svaret kommer här:
Ecoequity och Stockholm Environment Insititute har gjort en praktisk genomgång av det senaste forskningsläget utifrån 350-målet, A 350 ppm emergency pathway.
Den visar att glappet mellan den nuvarande utsläppstrenden (BAU, business as usual) och 350-vägen (det röda fältet) är enormt:
Utgångspunkten är att räkna ut antalet ton koldioxid som kan släppas ut globalt för att koldioxidhalten i atmosfären ska pressas ner under 350-strecket (i dag ligger vi på uppemot 390 ppm).
Denna "koldioxidbudget" för år 2000–2050 är 750 miljarder ton. Det låter kanske mycket, men hittills har vi på bara nio år hunnit bränna upp 330 miljarder av dessa. Återstår gör därför endast 420 miljarder ton.
Grafiken nedan visar vad denna budget betyder i form av utsläppsminskningar. Liksom budgeten för tvågradersmålet och G8-ländernas klimatmål, vilka båda ligger långt ifrån 350-vägen.
Det här innebär att utsläppen måste börja minska redan 2011 och kommer enligt rapportförfattarna inte att kräva något mindre än "en krigsmobilisering".
Det som gör utmaningen än större är att vi lever i en värld med enorma utsläppsklyftor.
Utgångspunkten bör vara att alla människor har en lika stor rätt till atmosfären. Det vill säga att alla får en lika stor kvot av de utsläpp som återstår. För var och en av världens 6,9 miljarder människor innebär det en kvot på totalt 61 ton koldioxid fram till år 2050. För en indier som släpper ut 1,2 ton per år är inte detta så farligt. Värre är det för oss svenska som släpper ut i genomsnitt 6 ton per person och år. Vi har förbrukat vår budget på tio år om vi ligger kvar på dagens nivå. Amerikanen med 20 ton per person och år får det ännu tuffare.
Utifrån en budget som bygger på tvågradersmålet har en av Europas ledande klimatforskare, Hans Joachim Schellnhuber, räknat ut vilka utsläppsminskningar som är nödvändiga för olika delar av världen:
För att detta ska bli politiskt möjligt krävs en modell som både fördelar utsläppen jämlikt, men också gör det möjligt för fattiga länder att sälja delar av sin kvot till rika länder. Global ranonsering med andra ord. Två aktuella modeller för utsläppsminskningar enligt denna princip och som är värda att spana in är Minskning & Utjämning (Contraction & Convergence) och Greenhouse Development Rights, GDR.
Bloggat: Arbetarens klimatblogg på samma tema
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av