Forskning

Miljöminister Lena Eks mantra är att Sverige ska bli fritt från klimatutsläpp till år 2050, så att vi håller oss under två graders temperaturhöjning. I en av hennes första debatter som miljöminster – mot Miljöpartiets Åsa Romson i Aktuellt – var detta Eks huvudsakliga argumentationslinje: Sverige är ett föregångsland eftersom vi har satt ett så "tufft" mål (överanvändningen av ordet tufft verkar för övrigt ingå i rollen som miljöminister). Var miljardsatsningarna på nya motorvägar och ökad flygtrafik ryms i detta mål är lite oklart.

I veckan påbörjade hur som helst Lena Ek processen med att utarbeta en strategi för hur detta mål ska kunna nås. Under uppstartsmötet i Rosenbad presenterade Johan Rockström – chef för Stockholm Environment Instutite – fem vetenskapliga chocker som förklarar varför det är så bråttom. En klockren presentation som vanligt. Se det fem minuter korta talet nedan.

Det "roliga" med Rockströms budskap är att det får Lena Eks budskap att bli så märkligt. En av chockerna är nämligen att vi enligt den senaste forskningen redan har intecknat oss för två grader, bara genom de utsläpp som vi har gjort hittills. Att Sverige satsar på att bli utsläppsfria till år 2050 lär alltså inte ändra på detta faktum. Klimatvetenskap och business as usual-politik förblir svårförenade.

Det har bjudits stor komik på nätet de senaste dagarna. Vi har fått se Kejsarens nya kläder nonstop. Och då menar jag slutscenen – den där kejsaren går naken genom staden.

Upprinnelsen är egentligen osannolik: nämligen en vetenskaplig rapport som kommer fram till samma sak som rader av tidigare rapporter slagit fast. Men nu handlar det om klimatforskning. Och då gäller inte de gamla vanliga reglerna.

Det hela började med att en forskare vid namn Richard Muller ville undersöka hur de globala temperaturerna förändrats de senaste 200 åren. Muller är fysikprofessor vid University of California och har vid flera tillfällen kritiserat den etablerade klimatforskningen. Han kan inte kalls för klimatförnekare, men har upprepade gånger hamnat i konflikt med klimatforskare som menat att han givit sig in på områden som han inte  behärskar. Muller har vid flera tillfällen kommit med påståenden som snabbt vederlagts.

När han förra året lanserade Berkley Earth Surface Temperature project(BEST) för att ”reda ut” hur det ligger till med den globala uppvärmningen blev mottagandet blandat. De flesta klimatforskare ryckte närmast på axlarna och sade att det väl inte skadar med ytterligare en undersökning av fakta. Men det fanns samtidigt en viss oro inför vad som var i görningen. Den oron stillades inte när det framkom att BEST tog emot sponsring från ökända Koch Foundation som bedrivit intensiv lobbying mot den seriösa klimatforskningen.

Men oron visade sig så här långt obefogad. BEST har nu presenterat sin analys av uppvärmningen, och den ligger helt i linje med de etablerade temperaturserierna från NOAA, NASA-GISS och HadCRU. Man har även tittat närmare på ett av klimatförnekarnas favoritargument – att väderstationerna har varit felplacerade. Enligt denna teori har alltför många stationer varit placerade i närheten av stora städer (där temperaturen är varmare), vilket gjort att uppvärmningen överskattats. Men BEST kommer likt tidigare analyser fram till att teorin inte stämmer.

Och det är nu det börjar bli roligt.

Mannen bakom den senare teorin heter Anthony Watts. Han står bakom webbsajten Watts Up With That, vilken är så nära man kan komma en husbibel för världens klimatförnekare. Anthony Watts hyste stora förhoppningar på BEST. Så stora, att han deklarerade att han skulle acceptera projektets slutsatser vilka de än blev.

Ställd inför faktum har Anthony Watts förstås kommit på andra tankar. Nu klagar han på att resultaten från BEST publicerats för tidigt och att de utgår från andra tidsperioder än han själv gjort. Liknande klagomål hörs i kör från de andra pseudovetenskapliga sajterna. Några slår ner på detaljer i BEST:s rapport. Andra hävdar att de aldrig ifrågasatt själva uppvärmningen, bara teorin att  koldioxidutsläppen ligger bakom, och att de nya resultaten därför är helt ointressanta. Richard Muller får sina fiskar varma. Han har uppenbarligen gått över till den mörka sidan.

Det tävlas kort sagt om att slänga av sig kläderna inför menigheten.

Ingemar Nordin på svenska Climate Scam ansluter sig till dem som naturligtvis alltid varit överens med fienden om just det där med att vi ser en global uppvärmning. ”Jag har själv aldrig träffat på en enda skeptiker som betvivlar att det blivit varmare”, påstår han.

Det tycks alltså som om Ingemar Nordin inte läser sin egen webbsajt, där uppvärmningen ifrågasatts mer än en gång – se till exempel detta inlägg. Låt oss ändå utgå från att Nordin inte ljuger. Det är sannerligen svårt att hålla reda på allt som sägs på Climate Scam. Det får man förstå.

Det är faktiskt så svårt att det är talande. Den som plågat sig själv med att följa förnekarsajterna ett tag ser snart ett mönster. Det ser ut ungefär så här:

1. Förneka först att det har skett en global uppvärmning.
2. Om du blir motbevisad påstår du att det inte beror på koldioxiden.
3. Om det bevisas att koldioxiden orsakat uppvärmningen hävdar du att det inte är människan som ligger bakom de ökade koldioxidhalterna.
4. Om sambanden mellan fossilutsläppen och uppvärmningen bevisas, säger du att temperaturen inte kommer att stiga särskilt mycket till.
5. Om du blir överbevisad säger du att en varmare värld inte behöver leda till särskilt stora problem.
6. Om det tycks som om problemen ändå kan bli stora tycker du att det blir för dyrt att minska utsläppen och förespråkar anpassning istället.

Alla klimatförnekare går inte igenom den här processen från början till slut. Poängen är att det hela tiden finns nya argument att ta till, nya försvarslinjer att retirera till. Det handlar inte om att arbeta sig fram till en alternativ teori om klimatförändringarna, utan om att idka krypskytte från ständigt nya positioner.

Det är därför som Anthony Watts, Ingemar Nordin och alla de andra förnekarna kommer att fortsätta paradera nakna genom gatorna, gång på gång på gång. Visst är det lite kul, men jag tycker att vi låter dem gå för sig själva nästa gång. Låt oss dra för draperierna nu. 

Hoppet är inte ute. Men nu är det väldigt bråttom.

Ungefär så låter det i en artikel om klimatförändringarna som lades ut på nätet i maj. Författarna är inte vilka som helst. Bakom ”The Case for Young People and Nature” står några av världens ledande klimatforskare, paleoklimatologer, oceanografer och polarforskare. Svenske Johan Rockström från Stockholm Environment Institute har också undertecknat. Huvudförfattare är USA:s kanske främste klimatforskare, James Hansen från NASA.

Det har varit tyst om artikeln i Sverige. Men jag tror inte att det finns något viktigare att läsa just nu. Här reser sig nämligen forskarna från sina skrivbord och sina datorer, och berättar exakt hur allvarligt de anser att läget är. De talar lågmält, som vetenskapsmän brukar göra. Men slutsatserna utgör en dånande maning till handling. Snart kan det vara för sent.

Artikeln är på sätt och vis en syntes av de senaste årens klimatforskning, vilken har fått alltfler forskare att ifrågasätta slutsatserna i FN:s klimatpanels (IPCC:s) senaste rapport från 2007. James Hansen och hans medförfattare menar numera att det omtalade tvågradersmålet är bokstavligen livsfarligt. Ambitionerna måste skruvas upp.

De konstaterar att vi redan ser effekterna av den globala uppvärmningen. Avsmältningen i Arktis och på Grönland går betydligt snabbare än vad IPCC förutsåg. Glaciärerna drar sig tillbaka runt om i världen. De subtropiska klimatbältena expanderar, korallreven hotas och det blir allt vanligare med extremt väder. Mänsklighetens stora experiment med klimatet har redan givit resultat. Men går det att säga något om när uppvärmningen når såpass kritiska nivåer att vårt sätt att leva – eller säg civilisationen - börjar hotas?

Ja, det anser artikelförfattarna att vi kan göra. Paleoklimatologin – vetenskapen om tidigare klimat – har ganska mycket att berätta. Vi vet således att dagens förhållanden är extrema. Atmosfärens koldioxidhalt har inte varit så här hög på tre miljoner år, och den har dessutom ökat snabbare än någonsin. Processer som tidigare har tagit tusentals år, har mänskligheten satt igång på ett sekel. Isavsmältningen har som sagt redan inletts. Dels kommer detta att innebära havsnivåhöjningar på så småningom flera meter. Dels leder isens försvinnande till att mindre solinstrålning reflekteras – vilket skyndar på uppvärmningen ytterligare. Bortom horisonten anas de mekanismer som kan leda till att klimatförändringarna skenar. I Sibiriens tundra och på de arktiska havens bottnar finns enorma mängder metan bundna. Forskarna är inte säkra, men misstänker starkt att vissa tidigare kraftiga uppvärmningar av jorden, på 5-6 grader, har orsakats av att sådana metanfyndigheter frigjorts.

Vi leker redan med elden. Hittills har temperaturen stigit med 0,7-0,8 grader sedan förindustriell tid. Ytterligare 0,3 grader är redan intecknade. De växthusgaser vi har pumpat ut i atmosfären verkar långsamt. Det finns en fördröjningseffekt. Forskarna bakom artikeln jämför med konsekvenser av tidigare klimatskiften, och menar att en uppvärmning på drygt en grad inte är hållbar någon längre tid. Risken att vi sätter igång ostoppbara kedjereaktioner är för stor.

Hittills har debatten gällt om målet ska vara högst 2 eller högst 1,5 graders uppvärmning. James Hansen och de andra forskarna menar alltså att vi måste undvika att nå upp till ens 1,5 grader, och att vi måste ner under en grads uppvärmning innan seklet är slut. Det kräver dels att vi reducerar atmosfärens koldioxidhalt från dagens 390 ppm(miljondelar) till högst 350 ppm, dels att vi måste börja skära ner på utsläppen väldigt snabbt.

Ord och inga visor. Men är sådana utsläppsminskningar verkligen möjliga?

Ja, menar artikelförfattarna. Men uppgiften är inte lätt. Glöm alla resonemang om att de globala utsläppen ska få peaka 2015-2020 och att de ska ner med 50 procent till år 2050. James Hansen och de andra artikelförfattarna menar att utsläppen måste börja minska med 6 procent om året redan år 2013. Det innebär att de ska ned med 65 procent till år 2030, och med 90 procent till år 2050. Det är helt enkelt vad som krävs, om vi ska nå ner till en koldioxidhalt på 350 ppm andra hälften av det här århundradet. Men det räcker inte med bara utsläppsreduceringar. Dessutom måste vi satsa på massiva skogsplanteringar och på bättre metoder i lantbruket. Då kan markerna kan binda en del av den koldioxid som frigjorts genom det senaste seklets skogsavverkningar. Om vi lyckas med allt detta, ser det ut som om temperaturen kommer att stiga med ytterligare 3-4 tiondelars grad de närmaste decennierna, för att sedan börja sjunka och nå dagens nivå framåt år 2150.

Vi skulle troligen klara oss. Vi skulle ha rasat en bra bit ner i branten, men klamrat oss fast i grästuvor några decimeter från bråddjupet.

Å andra sidan: Om dagens utsläppsökningar fortsätter i 20 år till, spelar det ingen roll om vi sedan snabbt fasar ut de fossila bränslena. Vi kommer då redan att ha släppt ut tillräckligt med koldioxid för att garantera 1-1,5 graders uppvärmning i flera hundra år till. Riskerna för klimatkatastrof skulle vara överhängande.

Forskarnas beräkningar är förstås inte huggna i sten. Det finns osäkerheter inbyggda i prognoserna för det framtida klimatet. Därför kan vi alltid knäppa händerna, och önska att vi har mer tid på oss än James Hansen och hans medförfattare räknar med. Möjligheten finns att vi kan vänta ett tag till med kraftåtgärder. Det går kanske att dröja lite med den radikala omställning av våra samhällen, som är enda alternativet om vi ska nå engradersmålet.

Ja, vi kan chansa, och göra det valet. Det är ungefär som att blunda och korsa en motorväg, istället för att ta en besvärlig omväg. Kanske hinner bilisterna bromsa.

Frågan är om det är bra klimatpolitik.

I framtiden kan avfallet bli vår viktigaste resurs!

Ovanstående är en idé som vi ser allt oftare. Biogas ska ersätta bensin. Jeans, bildäck och platsflaskor kan malas ner och bli till prima nya råvaror och bränslen. Att vi ska ta vara på avfallet är det ingen som ifrågasätter. Men exakt hur stor del av dagens energianvändning kan ersättas med avfall? Och hur hållbart är det egentligen att producera en massa avfall, även om en del av det kan återvinnas?

Fysikern Tom Murphy tog tre populära exempel och satte igång att räkna. Han utgick från den energikonsumtion en genomsnittlig amerikan har, och hur mycket av detta som kunde ersättas av återvunnen energi från avfall.

Biogas från avlopp får mycket uppmärksamhet just nu, inte minst som fordonsbränsle. Lite nedslående kanske då att Murphy visar att även om allt det du spolar ner i toaletten togs nogsamt omhand så finns där inte mer energi än ynkliga en kvarts procent av den energi du gör av med på en dag. Det går att räkna upp och ner på några tiondelar, men det är inte poängen. Det viktiga här är att vi börjar förstå vilken skala vi pratar om. Dessa 0,25% är alltså ämnet för ett oändligt antal seminarier på miljökonferenser och mässor. Kanske läge att gå dit och ställa några obekväma frågor.

Murphy går vidare och kikar på återanvänd frityrolja, något som McDonalds använt i sitt greenwashande. Han hinner också med att granska en hem-apparat som med hjälp av el ska omvandla ditt plastavfall till olja. Manicken säljs med en fantastisk slogan: "hemmet är framtidens oljefält".

Tyvärr är det många som går på en sån slogan. Det kommer ständigt nya uppslag på hur vi på olika sätt ska ersätta all den fossila energi vi idag gör av med, och det är många som vill tro att det är möjligt. Men den som vill ställa om energisystemet bör också intressera sig för vilken den verkliga potentialen är.

Slutsatsen är att om vi menar allvar med hållbar energi så måste vi alla bli mycket bättre på källkritik. Ställ de obekväma frågorna: Var kommer råvaran ifrån? Vilken potential har den i verkligheten? Hur ser livscykelanalysen ut?