Förnyelsebar energi
350.orgs nya kampanj: Börja jobba!
Den outröttlige Bill McKibben och hans 350-team tar i dag nya tag för att få in världen på rätt spår. I höstas arrangerade nätverket 350.org världshistoriens mest välspridda politiska manifestation. Över 5 200 aktioner genomfördes 181 länder med syftet att få världens ledare att skriva under ett klimatavtal som minskar koldioxidhalten i atmosfären från nuvarnde 387 miljondelar till under 350 (efter klimatvetenskapens rekommendationer).
Hösten 2010, den 10 oktober – 10/10/10 – äger nästa megamanifestation rum. Den följer 350.orgs 2010-tema: "Get to work" som handlar om att påbörja omställningen av lokalsamhället. Så här skriver Bill McKibben i ett öppet brev till alla som kämpar för en hållbar framtid:
We're calling it the 10/10 Global Work Party, and in every corner of the world we hope communities will put up solar panels, insulate homes, erect windmills, plant trees, paint bikepaths, launch or harvest local gardens. We'll make sure the world sees this huge day of effort--and we'll use it to send a simple message to our leaders: "We're working--what about you? If we can cover the roof of the school with solar panels, surely you can pass the legislation or sign the treaty that will spread our work everywhere, and confront the climate crisis in time." 10/10/10 will take a snapshot of a clean energy future.
Sugen på att kavla upp ärmarna? Anmäl dig här.
Lyssna på en audiovisuell presentation av planen för 2010.
Vindkraftsparken är en chans för fordonsindustrin
Vindkraftsparken i Piteå kommun som regeringen i dag gav klartecken till kommer motsvara två kärnkraftverk när dess 1 100 kraftverk står färdiga.
Äntligen ett rejält steg framåt mot 100 procent förnybar energi som borde vara Sveriges (och världens) målsättning.
Ännu bättre skulle det kunna bli om vindkraftverken producerades i Sverige i stället för att importeras, troligen från Danmark. Närproducerade vindkraftverk är nog inte möjliga att få till innan den nu planerade vindkraftsparken står klar, men skulle kunna vara en målsättning för nästa vindkraftspark som byggs. För den blödande fordonsindustrin skulle detta vara ett betydligt bättre kort att satsa på än att hoppas på utländska investerare som inte gett upp tron på massbilismen.
Bloggat: Jöran Fagerlund, Maja Fjaestad
Konsumismen hotad – av metallbrist
Glöm klimatkris och oljetopp. Världens shoppingfrossa kommer hejdas av resursbrist. De sällsynta jordartsmetaller som är nödvändiga för att tillverka många av de högteknologiska prylar vi omger oss med, inklusive vindkraftverk, är snart en bristvara. Det rapporterar Times från en av Asiens största investeringskonferenser där Jack Lifton, expert på dessa metaller, gav några av världens största fondförvaltare en kalldusch.
I dag är det Kina som till 90 procenten förser världen med dessa metaller, men inom några år kommer Kina behöva dessa metaller själva. Inte minst på grund av bygget av stora vindkraftsparker.
– Vid det tillfället, när köparen av sällsynta metaller från General Electric dyker upp och vill köpa lite lantanoider, kommer Kina säga åt honom att allt är slut, berättade Jack Lifton under konferensen som hölls i Tokyo.
Visserligen finns det andra reserver av dessa metaller, men att utvinna dem är väldigt dyrt, komplicerat och tidskrävande. Världen kommer vara beroende av Kinas reserver under lång tid framöver, enligt Jack Lifton som spår ett slut för konsumismen och resurskrig med Kina.
Budskapet från konferensen i Tokyo är en påminnelse om att det spelar någon roll om så både klimat- och energikrisen löstes genom ett mirakel – en världsekonomi byggd på evig tillväxt är omöjlig att hålla igång även av andra skäl.
Läs också bloggen Flutes genomgång av tillgången på sällsynta ämnen.
Ingen win win-situation
Varför kan inte företagen se möjligheterna i klimatkrisen? Vet de inte om att det kinesiska tecknet för kris har två betydelser: "fara" och "win win-situation"?
Det verkar inte spela någon roll att miljövänner och politiker, röda, blåa och gröna, de senaste åren har ramlat över varandra för att få förklara att företagen skulle tjäna massor av pengar om de bara satsade på hållbara affärsmodeller och grön teknik. Antingen är företagen dummare än Maud Olofsson, eller smartare. För vad gäller den hållbara verksamheten och den gröna tekniken fortsätter den att vara en nischpryl.
Kan det kanske vara så att det är bättre för företagens ekonomi att hålla sig på den välbeprövade fossila vägen? Hur bra det än ser ut med solpaneler på taket?
Effekt-medarbetaren Jonas Fogelqvist tipsar på sin blogg om att Ikea är på väg att lägga ner sitt stora gröna projekt Ikea Greentech:
"Satsningar på bl a billiga solpaneler som skulle säljas på
IKEA-varuhusen är skrinlagda. Nästan alla anställda har sagts upp.
Enligt uppgift har IKEA Greentech tittat på 300 möjliga
investeringsobjekt men inte satsat pengar i ett enda."
Visst byggs det nya vindkraftverk och annan förnyelsebar energi, men inte i närheten av vad det borde byggas för att världen ska kunna försörjas utan fossil energi i framtiden.
Samtidigt är det uppenbart hur stora förändringarna kan bli om bara den billiga fossila energin blir mindre billig. Oljepriset ligger just nu kring 80 dollar, en historiskt mycket hög nivå, trots att det är lågkonjunktur. En av många konsekvenser av det höga oljepriset är att hastigheten på fraktfartygen sjunker (eftersom det drar mer bränsle ju snabbare ett fartyg rör sig). Från ett snitt på 20 knop är många rederier nu nere på 14 knop för sina fartyg, skriver Financial Times. (Under oljekrisen på 1970-talet sänktes farten till 11 knop.)
Sensmoralen av dessa två exempel är inte att det är värdelöst med solkraft och att vi ska åka långsammare på sjön. Den är följande: Om vi ska kunna se en omställning till exempelvis förnyelsebar energi krävs det antingen politisk styrning eller att priset på fossil energi går upp (till exempel på grund av minskat utbud). Helst både och.
Win win-situationen förblir en dröm.
Och för övrigt: Det kinesiska tecknet wēijī betyder just kris, eller farlig situation. Endast om man styckar upp det i bitar och är väldigt kreativ när man sätter ihop dem kan man få det till "möjlighet" eller kanske "win win-situation".
Bloggat om annat:
Warlenius om behovet av grönt nytänk inom vänstern
Flute om lustmord på ny ekomodernistisk bok
Hållplats Hådén om varför klimatåtgärder är rimliga även för osäkra
Cornucopia: Champagnevänstern upptäcker peak oil
Vattenfall dissar vindkraften och storsatsar på brunkol
Statligt ägda Vattenfall ökar investeringarna i fossil energi med 72 procent och halverar samtidigt investeringarna i vindkraft, skriver Dagens Industri.
Vindkraften anses inte lönsam, säger Vattenfall. Det har de säkert helt rätt i. En enkel jämförelse mellan vind och kol ger följande:
Vind alstras huvudsakligen genom skillnaden i temperatur mellan ekvatorn och polerna samt att jorden snurrar. Nog för att det kan finnas mycket energi i vind, men det är en energiform som är relativt okoncentrerad. Den är svår att utvinna i större skala.
Kol däremot består av superkomprimerat uråldrigt organisk material som naturen lagrat i hundratals miljoner år. Energin i kol är koncentrerad och enkel att utvinna.
Ny teknik i all ära, men den kommer aldrig göra vindkraften mer lönsam än kolkraften.
Så länge regeringens slappa krav på Vattenfall endast är att leverera vinst kommer Vattenfalls energi aldrig bli ren. Inte ens genom att göra så här sjuka musikvideos (obs "lignite" betyder brunkol, Lars G Josefsson dansar in 1.48):
Mark Lynas har tappat greppet
Efter klimatmötet i Köpenhamn skrev den brittiske författaren och journalisten Mark Lynas en uppmärksammad artikel om att haveriet kunde skyllas på Kina. Nu har Aftonbladet Kultur översatt artikeln och gett den rubriken "Så spelade Kina bort vår framtid". Den inleds så här:
"Köpenhamn var en katastrof. Det vet vi. Men sanningen om vad som faktiskt hände riskerar gå förlorad bland alla rykten och ofrånkomliga ömsesidiga beskyllningar. Sanningen är denna: Kina undergrävde förhandlingarna, förödmjukade medvetet Barack Obama och insisterade på en förfärande ”uppgörelse” vars syfte var att västvärldens ledare skulle bära skulden. Hur kan jag veta detta? Jag var i rummet och såg det ske."
Det är såklart intressant att få en inblick i klimatförhandlingarna på toppnivå och visst verkar Kina ha bromsat förhandlingarna, men tyvärr säger artikeln mer om Mark Lynas än om den globala klimatpolitiken.
Sanningen är denna: Mark Lynas har tappat greppet om klimatfrågan och gör nu mer skada än nytta för klimatrörelsen. Hur kan jag veta detta? Jag har läst i princip allt han skrivit de senaste fem åren och jag har träffat honom personligen.
Det verkar som att Mark Lynas-förändring startade efter att han skrivit boken Sex Grader vilken går igenom kollapsen av världens ekosystem, med stegrande intensitet, grad för grad. Extremt otäck läsning. Jag känner många som inte orkat sig längre än till tre grader. Kombinationen av djupa kunskaper om klimathotet och trögheten i politiken påverkar ofrånkomligen människor på olika sätt. För Mark Lynas del verkar det som att han genomgått en gradvis desillusionering.
Det började på klimatmötet på Bali 2007 som Lynas utnämnde till en framgång, särskilt EU:s "ambitiösa" målsättning om att halvera de globala utsläppen till 2050. Den som har koll på siffrorna vet dock att en halvering till 2050 inte är i närheten av att vara tillräckligt.
Ett år senare skrev Lynas en artikel i Svenska Dagbladet om att framtidens energikälla stavas kärnkraft.
Och medan allt fler inser att ökad tillväxt inte leder till mindre utsläpp, utan mer, började Mark Lynas propagera för att vi måste "växa oss ur den ekonomiska krisen".
Det senaste exemplet är alltså misslyckandet i Köpenhamn där Mark Lynas ger Kina och även Indien skulden. I en uppföljningsartikel säger han rent ut att det är fel med klimaträttvisa.
Mark Lynas betydelse för klimatfrågan har varit stor. Inte minst för mig själv som drogs in i frågan genom hans första bok Oväder 2005. Sedan dess har jag kastat mig över allt han har skrivit på sin blogg, i New Statesman, The Guardian och i Sex Grader. Tre gånger har jag träffat honom, senast i somras på Tällberg Forum. Det blev en bekräftelse på att han har tappat greppet, eller åtminstone tron på möjligheten att ställa om till ett hållbart samhälle. Han fnös åt Transition-rörelsen och spådde deras borttynande inom några år. Det enda som verkade ge honom verkligt hopp var nya kärnkraftverk.
Det är också så han argumenterar mot de som vill ha klimaträttvisa, alltså att rika länder måste ge fattiga en större del av den begränsade mängd utsläpp som kan göras utan att riskera en klimatkatastrof. Mark Lynas hävdar att det är fel, bättre är att bygga förnyelsebar energi och kärnkraft i stor skala så att den fossila energin kan ersättas. Därmed ansluter han sig till den teknikoptimism som visserligen är väl utbredd, men som saknar vetenskapligt stöd. Såväl FN:s klimatpanel IPCC som Internationella Energiorganet IEA är klara med att den fossila energi som utgör 85 procent av världens energimix inte låter sig bytas ut i en handvändning. Särskilt inte som efterfrågan på energi snabbt ökar i en värld som törstar efter ekonomisk tillväxt.
Jag har tidigare skrivit om varför det är märkligt att lägga så stor del av skulden på Kina när de bara gör som de rika länderna gör – sätter sin egen utveckling främst. Även Rikard Warlenius på Arbetarens Klimatblogg har på samma sätt kritiserat Mark Lynas artikel.
Säkert vill Mark Lynas väl, men resultatet av hans skeva analys blir tyvärr endast att han bara bidrar till att skjuta fram den nödvändiga omställningen till ett hållbart samhälle.
Småskalig energi ger mindre sårbarhet
Tappa upp vatten i badkaret, köp hem ficklampor och batterier, om du har kamin bör du ha lagrat ved, skriver Svenska Dagbladet. Det är tips för att förbereda sig inför det strömavbrott som riskerar att komma på grund av Sveriges just nu överbelastade elnät. Elbolagen varnar för omfattande strömavbrott i hela Sverige. Orsak: två kärnkraftsreaktorer står stilla, en tredje går på halvfart.
Att de inte är igång har inga dramatiska skäl, ombyggnationen har bara dragit ut på tiden. Det är stora komponenter som måste bytas ut förklarar enhetschefen på Strålsäkerhetsmyndigheten.
Även om du slipper strömavbrott just denna vecka kan det vara läge att läsa igenom Energimyndighetens sida "När det blir strömavbrott". 10-talet lär bjuda på många sådana eftersom de närmaste tio åren, enligt bland annat Internationella Energiorganet, kommer att innebära att vi rör oss in i en energikris.
Förutom att förbereda sig personligen bör vi också fundera över hur vårt samhälle bäst hanterar de chocker som en energikris kommer att innebära. Som vanligt sätter många hoppet till storskaliga projekt. Solpaneler som fyller hela Sahara och en fetingledning som transporterar elen till Sverige är en populär dröm. Mer kärnkraft önskas av regeringen.
Storskaliga energisystem har förvisso fördelen att de kan pumpa ut mycket energi – men bara när de fungerar. Nackdelen är att de gör oss väldigt beroende av just dessa storskaliga system. Ofta är dessa tekniskt komplicerade och därmed sårbara eftersom de är beroende av andra storskaliga system.
Två kärnkraftsreaktorer som står still räcker för att knäcka Sveriges elförsörjning.
Det mer resilienta alternativet (resiliens betyder ungefär motståndskraft) är att decentralisera energiförsörjningen genom att bygga mer småskalig energiproduktion. Solpaneler och vindkraftverk. Vedeldade kaminer och små fjärrvärmeverk. Lokala kraftnät med egen lagring av el.
Kärnkraftsanhängarna har rätt i att vinden inte alltid blåser och solen inte alltid skiner. Men att vindkraften står stilla i en region må vara hänt om andra energikällor fungerar, och allt inte står och faller med ett par megaprojekt.
Annat intressant i media:
Min gamla Arbetaren-kollega Rikard Warlenius är numer precis som jag frilansskribent inom klimatområdet. I dagens Aftonbladet skriver han om klimatförnekarna utifrån nya boken Climate Cover-up.
Alf Hornborg, professor i humanekologi, skriver på SVT Debatt om att 00-talet var den sista sucken för den fossildrivna världsekonomin.
Bloggat: Hållplats Hådén
194 skäl mot kärnkraft
Det finns många skäl till att inte bygga ny kärnkraft (avfallet, priset jämfört med vindkraft, uranbrytningen, riskerna med flera), men det mest aktuella skälet just nu är detta:
Om Sverige – som tack vare stora skogar, massor av kust och kraftfulla älvar har fantastiska möjligheter att utvinna förnyelsebar energi – måste bygga ny kärnkraft för att klara sitt energibehov lär resten av världen också behöva detta. Och eftersom Sverige (och resten av den rika världen) lovat att hjälpa den fattiga delen av världen med tekniköverföring bör vi rimligen dela med oss av vårt kärnkraftskunnande till alla som vill ha det.
Kärnkraft åt alla!
I varje land ett par kärnkraftsreaktorer. På varje hav fartyg som skeppar upparbetat uran liksom mängder av radioaktivt avfall i behov av slutförvaring.
Hur blir det i en värld som inte lär vara mindre konfliktfylld när allt fler människor tvingas konkurrera om sinande tillgångar på olja, vatten och mat?
Dessutom, även om kärnkraft ger mycket energi så kräver den mycket energi för att fungera. Uranbrytningen, transporterna, mellanlagring, slutlagring, avveckling av gamla kärnkraftverk och så vidare. Mycket av detta är beroende av fossil energi.
Det finns 194 självständiga stater i världen, bara ett fåtal av dessa har i dag kärnkraft. Vi behöver inte stänga de kärnkraftverk som finns nu på stört, låt de användas tills de måste avvecklas på grund av ålder. Men om vi är seriösa med ambitionen att skapa ett samhälle som är hållbart på riktigt bör inget av världens länder byggas fast i beroendet av energiproduktion som aldrig kommer att bli hållbar.
Media: SR Ekot, AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, Sydsvenskan
Facket och oljan
En grundregel när det gäller kommunikation är att olika personer låter sig fångas av olika budskap.
Vissa greppar snabbt varför accelererande klimatförändringar är ett problem och varför vi måste stoppa dem till varje pris. Andra har svårt att se varför det skulle vara så bråttom att minska koldioxidutsläppen, särskilt när detta krockar med andra mer närliggande intressen.
Svensk fackföreningsrörelse har varit en av trögaste delarna av samhället när det gäller klimatfrågan. Det är bara två år sedan som LO, tillfrågade om sin syn på klimatfrågan, skickade fram en ombudsman som förklarade att det där med klimathotet snart skulle blåsa över. Sedan dess har LO:s företrädare förklarat att klimatfrågan är en av deras mest prioriterade frågor, men trots detta varit märkligt oengagerade. När LO för några veckor sedan presenterade sin klimatpolitiska rapport innehöll den inte mer än förhoppningar om att "ny teknik och investeringar" ska lösa klimatkrisen.
Och om man inte når fram med ett budskap får man prova ett annat. När inte klimathotet biter kanske en förklaring av vad oljetoppen innebär fungera bättre. Den utmärkta fackliga tidningen LO-tidningen gör ett försök denna vecka genom en intervju med Daniel Berg från ASPO (Association for the Study of Peak Oil).
Det Daniel Berg säger borde få en och annan som intresserar sig för fackets framtida roll att vakna till.
– Energi och ekonomi är ju helt sammanvävda och den materiella kakan
kommer inte längre att öka. Det utsätter hela ekonomin för ett enormt
politisk tryck, och där är facken viktigare än någonsin.
– Facken måste fort omvärdera sin roll som i första hand ekonomiska
intresseaktörer till att förvalta demokrati, medbestämmande och
fördelning i produktionsprocessen.
Facket borde också sluta slåss för ständigt höjda löner, menar Daniel Berg, eftersom det bara kommer skapa missnöje. Det är helt enkelt inte rimligt att tro att lönerna kommer att kunna fortsätta stiga om ekonomin, på grund av energi- och resursbrist, inte kan fortsätta växa så som den gjort hittills.
Jag har inte allt för stora förhoppningar om att detta kommer att leda till ett nytänk inom ledningen för LO och andra fack. Men man kan alltid hoppas. Och jag gläds åt att man på andra sidan Nordsjön börjat baxa upp frågan om oljetoppen till parlamentarisk nivå.
Den som är intresserad av hur vi ska hantera en kommande oljetopp kan läsa en ny rapport från det brittiska parlamentets peak oil-kommitté. Ordföranden John Hemming, som citeras på bloggen Dark Optimism, menar att ransonering av den fossila energin är nödvändig:
“The evidence is now strong that peak oil is either upon us or just over the horizon. Even the International Energy Agency accepts that an oil supply crunch seems to be on its way. The UK government should urgently consider the TEQs system, as I believe it’s the only comprehensive and fair way to tackle climate change and the coming oil crisis.”
“The alternative to rationing by tradable quotas is to hold back consumption through massive price increases. This gives economic instability, unemployment and fuel poverty. We need to plan for a system to give some stability in what will soon be a sellers market for fossil fuels rather than a buyers market.”
Folklig energi
Diskussionen om hur den förnyelsebara energin ska växa är i full gång. Nyligen startade LRF, Naturskyddsföreningen och Tällberg Foundation uppropet Förnybart.nu, som menar att det är fullt möjligt att ha 70 procent förnybar energi till år 2020.
Men med uttagsskatten på vindkraft går det, som vi tidigare skrivit, inte direkt åt rätt håll. På uppropet för andelsägd vindkraft skriver initiativtagarna att ” Konsekvensen av uttagskatten blir att regeringen signalerar att enskilda inte ska engagera sig i så viktiga frågor som energi och klimat”.
Nu är det turligt nog inte som i Sverige överallt. På andra platser i världen frodas idéer kring hur man ska få igång produktionen av hållbar energi – med befolkningens hjälp.
Exempelvis i Tyskland uppmuntras människor att sätta solpaneler på sina hus genom att den som pytsar in solkraftsel i energinätet betalas ett pris som är högre än marknadspriset. Samma privatpersoner köper sedan sin förbrukning av el ur hålen i väggen, för ett lägre pris per kilowattimme, och gör därmed en liten vinst.
Bilden ovan är från en fotbollsarena i Freiburg, Tyskland. När taket under 1990-talet fylldes med solpaneler var intresset för fotbollsmatcherna långt större än för uthållig energi. Så den som köpte in sig på fem kvadratmeter solpanel fick förtur till de åtråvärda årskorten. I mitten av 2010-talet blev situationen den omvända: Solpanelerna fungerade som dragplåster, och den som ville få förtur i solkraftskön fick köpa sig ett årskort på arenan.
En invändning må vara att solpaneler är dyrt att investera i och inget som vilken barnfamilj som helst kan lägga pengar på. Då har Storbritannien en annan idé.
Forskningsinstitutet Public Interest Research Center, PIRC, har ställt sig frågan ”Om nu inte energibolagen vill investera i klimatsäker energi, varför då inte låta folket göra det?”
PIRC:s idé är att skapa statliga ”energiobligationer”, alltså ett sätt för staten att låna in pengar av sina egna medborgare. Alltifrån motsvarande en hundring och upp till miljoner pund. Ett säkert sätt att spara sina pengar, eftersom de investeras i verkliga tillgångar och därtill genereras vinster från energiförsäljningen, som i sin tur ger spararna ränta.
Energiobligationer skulle möjliggöra för Storbritannien att ta tillvara sin enorma potential till vind-, våg och tidvattenkraft även i en tid när de stora företagen vacklar. Landet har med sin vindpinade kustlinje nämligen uppemot 40 procent av Europas vindresurser.
PIRC drar paralleller till hur statsobligationer tidigare i historien har använts för att finansiera storskaliga infrastrukturella projekt. Under andra världskriget utfärdade den brittiska regeringen krigsobligationer för att få tillgång till kapital, men också för att involvera befolkningen i målet att vinna kriget. I fallet med energiobligationer skulle möjligheten att ta del av vinsterna från byggandet av Storbritanniens nya energi-infrastruktur kunna föda ett viktigt stöd för förnyelsebar energi, skriver Public Interest Research Centre.
Mer om vindkraft: Miljöaktuellt
Mer om klimat i media: Klimatförnekare får mothugg i DN
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av