Flyg
Mr Bean räddar klimatet
Nytt år, nya djärva geoengineering-idéer. (Fast den här är egentligen från förra året. Julskinka och adventssånger har försenat skrivandet.) I november rapporterades om Mongoliets planer på att på konstgjord väg fixa extratjock is på floden Tuul, som ska smälta under sommaren för att ge Ulan Bator svalka och dricksvatten. Till min besvikelse kan jag inte hitta några uppdateringar om arbetet sedan The Guardian publicerade nyheten i mitten av november (och en massa bloggar och tidningar rapporterade vidare). Men hur som helst – geoengineering blir en allt hetare fråga. Här i Storbritannien lanserades under pompa och ståt det så kallade SPICE-projektet i höstas. Med hjälp av en heliumballong skulle en slang lyftas en kilometer upp i luften för att sprida vattenaerosoler. Men bara några månader efter lanseringen fick förberedelsearbetet skjutas på framtiden eftersom flera miljöorganisationer, under paraplyorganisationen Hands Off Mother Earth – HOME – protesterat. HOME klagar bland annat på att vattenångan lätt kan bytas ut mot kemikalier om försöket utvecklas vidare, något som är mycket mer riskfyllt (det nuvarande projektet ska mest undersöka att idén fungerar). Något känns också fel med forskningsdeltagarna, tycker jag. De är Universiteten i Bristol, Cambridge, Edinburgh och Oxford – så långt allt väl – och... ehum, flygplansingenjörsföretaget Marshall Aerospace.
SPICE är ett bra exempel på problemen med geoengineering. Först och främst används ju tekniken gärna som ursäkt för att strunta i de bakomliggande utsläppsproblemen. “We believe that such research is a dangerous distraction from the real need: immediate and deep emissions cuts“, skriver till exempel HOME apropå SPICE. Dessutom påpekar Clive hamilton från Charles Sturt University i Canberra att geoengineering är en ganska ny idé, som många ännu inte hunnit göra sig någon uppfattning om. Det innebär att den är enkel att framställa som något positivt, till flyg- och fossilenergiproducenternas fördel. Geoengineeringens image kan kapas av oljelobbyn, helt enkelt. Till exempel försöker den amerikanska organisationen BPC döpa om tekniken till climate remedation – klimatsanering. Snitsigt. Den nya tekniken erbjuder också nya inkomstmöjligheter för dem som vill profitera på våra allt mer desperata försök att göra något åt läget, menar John Vidal i The Guardian.
Det finns också säkerhetspolitiska risker. I Hamburg hölls i oktober en konferens med titeln Geoengineering the Climate: An issue for Peace and Security Studies? ECC platform citerar Ulrike Niemeier from the Max Planck Institute som menar att försök att manipulera vädret lätt leder till ojämn nederbörd och torka, något som kan bidra till konflikt. ECC fortsätter:
“Moreover, governance questions emerge: A single state or small group of states could implement Climate Engineering. In such a case, political tensions are likely to emerge as long as there is no adequate international regime. This includes research on Climate Engineering, as field experiments can already have problematic effects.“
Kort sagt, problemen hopar sig. Det blir nästan tragikomiskt. Som när någon tagit till en vit lögn och sedan, för att upprätthålla den, trasslar in sig i ett växande nät av nya osanningar och ursäkter. Eller som i en trött komedifilm, där någon drummels försök att snabbfixa ett problem – tänk en sönderslagen ming-vas, typ – utan att något märks ofelbart leder till nya, ännu pinsammare situationer. Vid första anblick framstår alltså geoengineering som en möjlig lösning på problemen. "Ingen fara på taket. Vi har en superbra idé. Det här fixar vi." Men i själva verket leder den bara till nya komplikationer: Ökad profit för oljeföretag, ännu mer oförutsägbart väder, politiska konflikter. Ja, det är precis som i den – usla – filmen Bean - the Movie från 1997. Där försöker Mr Bean piffa upp en tavla han förstört med ny färg, men råkar i stället klottra över ansiktet på damen på bilden. Plötsligt står han där med exakt samma situation som förut. Bara ännu trassligare.
Planeten eller planen – valet som måste göras

Igår berättade elva av våra landshövdingar på DN Debatt att de högaktningsfullt struntar i våra barns framtid.
De formulerar sig inte riktigt så. De menar nog inte ens så. Men innebörden är densamma.
Landshövdingarna oroar sig över att det verkar gå trögt med Arlandas nya miljötillstånd. Det finns risk för att bland annat gällande utsläppstak bibehålls. Det skulle begränsa de planerade ökningarna av flyget till och från Arlanda. Och om vi får tro landshövdingarna väntar då något som liknar ragnarök. Turisterna blir färre och näringslivet kommer att drabbas hårt.
Det hör till saken att miljötillståndets utsläppstak inte handlar om hur mycket koldioxid själva flygresorna genererar. Det är flygplatsens egna utsläpp som måste hållas under vissa nivåer, och då inräknas även biltrafiken till och från Arlanda. I dagsläget håller man sig under gränsen. Men eftersom Arlanda räknar med att öka antalet flygningar till och från flygplatsen med över 50 procent de närmaste 25 åren, får man snart problem.
Flygets expansion hotas alltså om inte myndigheterna går med på att höja utsläppstaket. Och det är detta som oroar landshövdingarna. ”Flyget har en viktig roll för Sveriges framtid. För våra regioners framtid är flyget en nödvändighet”, skriver de. Naturligtvis tänker de även på miljön. Naturligtvis ska flygbranschen ges ”möjligheter att utvecklas parallellt med att miljöförbättrande åtgärder kan införas”. Naturligtvis. Det är som det brukar låta. Man ska äta kakan och ha den kvar.
Problemet är bara att den ekvationen är helt omöjlig när vi pratar flyg.
Cirka tio procent av Sveriges utsläpp av växthusgaser orsakas av flygresor, enligt trafikforskaren Jonas Åkerman på KTH. Det motsvarar cirka ett ton per svensk och år. Då har han inte tagit i. Flygets utsläpp sker på hög höjd, och kan ge värre effekter än annan koldioxidförbränning. Osäkerheten är emellertid stor om hur mycket utsläppen bör räknas upp. När jag jämför Jonas Åkermans beräkningar av hur mycket utsläpp en Thailandsresa genererar (2,5 ton) med vad ansedda tyska klimatkompenserarna Atmosfair kommer fram till (5,6 ton), visar det vilka intervaller vi talar om.
Men det är klokt att vara försiktig. Låt oss använda Jonas Åkermans siffror. De är tillräcklig illavarslande.
Ett ton växthusgaser per person och år är möjligen vad världen klarar av i utsläpp. Det är där man brukar hamna när det formuleras klimatmål. Och då är vi fortfarande försiktiga. De senaste årens forskning tyder på att betydligt skarpare mål krävs.
Ett ton per år. Det är vad vi har sett att svenskarnas flygande redan orsakar. Och om flygbranschen och dess landshövdingelobbyister får som de vill kommer siffran att öka. Visst finns det möjligheter att effektivisera motorer och göra smartare flygningar, men inte i sådan takt att det kan kompensera för den planerade tillväxten. Sedan 1980 har flygutsläppen fördubblats, trots bränsleeffektivare flygningar.
Men säg att vi ändå på något magiskt sätt klarar oss med det där tonnet. Gott så. Tråkigt bara att utrymmet för all annan verksamhet som orsakar utsläpp då försvinner. Inga fler bilresor eller lastbilstransporter. Ingen sjöfart. Ingen matproduktion. Ingen cementtillverkning.
Men flyga kommer vi att kunna göra.
Till saken hör att det bara är några få procent av världens invånare som flyger regelbundet. Gör tankeexperimentet att det enligt våra landshövdingar så oundgängliga flygandet blir tillgängligt för alla. Det vore väl en rättvisereform så god som någon? Kruxet är bara att ankomsthallen blir en ekologisk mardröm.
Utvecklingen är alltså fullständigt ohållbar. Det borde till och med en landshövding förstå.
Men jag sopsorterar faktiskt

Rule Britannia!

Just som jag inför det kommande numret av Effekt sitter och skriver en artikel om flygfrågans uppgång och fall (det vill säga död) får jag ett mejl från brittiska flygmotståndarna Plane Stupid. Enligt mejlet har runt hundra aktivister – däribland medlemmar från Plane Stupid – intagit Heathrows flygplats för att protestera mot att flyget fortfarande är momsbefriat.
– Det är orättvist, helt enkelt, att flyg inte betalar moms. Varför ska en av världens mest smutsiga och bullriga industrier komma undan ostraffat, medan vanliga människor betalar moms på nödvändigheter som toalettpapper? säger David Nivens, talesperson för aktionsgruppen som kallar sig för Take VAT (VAT heter den brittiska motsvarigheten till MOMS).
Det är mot bakgrund av en höjning av den brittiska momsen till 20 procent som Heathrowaktionen ska ses. Momshöjningen har kritiserats för att slå mot Storbritanniens fattiga, och gruppen UK Uncut har uppmärksammats för sina protester mot företag och rika som skatteplanerar för att komma undan skatt – samtidigt som momsen höjs för att öka statens intäkter.
Take VAT-aktivisterna ska, enligt rapporter på Twitter, ha svårt att ta sig in på terminal 3 på Heathrow som planerat. Men det hindrar inte dem från att från övriga avdelningar av flygplatsen samla in bevismaterial – så som toalettrullar och sopkorgar – för flygindustrins orimliga momsbefrielse.
Bilden är lånad från Jonathan Warren. Tack, Jonathan!
Twitter: #TakeVat
Guardian skrev om Take VAT tidigare i veckan.
Välviljans blinda fläckar

Det är alltid lite jobbigt att känna sig som den som förstör partyt.
Men när jag går för att lyssna på de som nu startar projektet Saving Mount Everest 2011, så är det den rollen jag hamnar i.
Projektet i sig är lovvärt: Slarviga klättrare från hela världen har i åratal lämnat skräp efter sig på Mount Everests sluttningar. I takt med att klättrarna blir allt fler växer problemet, särskilt eftersom den lokala sophanteringen är i stort sett obefintlig. Därför har nu klättrare från Sverige och andra länder, lokalbefolkning, den nepalesiska regeringen och diverse sponsorer gått ihop och finansierat ett projekt för att förändra detta. Minst åtta ton skräp ska fraktas ned från berget. Såväl bergsklättrare som lokalbefolkningen ska utbildas i att inget avfall kan lämnas kvar i naturen. Och målet är också att hjälpa till att bygga upp en fungerande sophantering i bergen.
Alla på plats lyser av kärlek till Mount Everest. Men det är något som skaver trots allt prat om hur viktigt – och hotat – berget är, först och främst av skräpet men också av klimatförändringarna. Så jag ställer min fråga: Är det inte ett problem i sammanhanget att i stort sett alla klättrare kommer till Nepal med flyg, och därmed faktiskt bidrar till glaciärernas avsmältning? Kan det finnas en punkt där det vore bättre för berget om de inte kommer?
Först blir det tyst. Sedan kommer några förlägna skratt. För det där... det är ju en helt annan fråga. Inte det vi skulle prata om nu.
Goodwill-ambassadören David Breashears, filmare som har varit på berget många gånger och också intresserar sig för just klimatfrågan, mumlar att flyget är ju svårt att säga något om – men när klättrarna väl är på plats, då är deras CO2-fotavtryck faktiskt i det närmaste negativt.
Svaret känns minst sagt otillfredsställande, så efter presskonferensen fortsätter jag mitt frågande. Mr Lok Bahadur Khatri från Nepals turistministerium svarar med ett överseende leende att det där är två helt olika problem. När jag senare förstår att ministeriet inte bara har hand om turismen utan också om "civil aviation" inser jag att något annat svar knappast hade varit att vänta.
I ett sista försök går jag fram till Renata Chlumska, Sveriges första kvinna på Mount Everests topp, som tidigare har talat om hur resan dit förändrade hennes liv och fick henne att inse hur skört allt är. Att det handlar om respekt för lokalbefolkningen att städa upp efter sig.
Jag frågar om flygresorna inte bidrar till att förstöra bergets ekosystem.
Hon tittar allvarligt på mig och säger att det där, det är en väldigt, väldigt svår fråga. Sedan tar hon sats och konstaterar att detta handlar ju inte bara om klättrarnas flygresor. För tänk på alla de som åker på helgresor till New York och en vecka till Thailand!
Jag pressar henne. Om du vet att din flygresa till Nepal bidrar till att förstöra glaciärerna på Mount Everest, skulle det kunna leda till att du låter bli att åka dit?
– Om jag visste att det skulle rädda världen. Men då gäller det ju inte bara resor till Nepal utan alla resor. För det finns ju alltid andra som flyger. Och alla kan ju inte ta cykeln som Göran Kropp, säger hon.
Jag ger upp och går hem. Att människor som tillhör den rika delen av världens befolkning skulle behöva kompromissa tycks inte finnas på kartan, ens för de som säger sig värna naturen och människorna någon annanstans på planeten. Vår rätt att se med våra egna ögon är – fortfarande – inte det minsta förhandlingsbar.
Det oemotståndliga flyget
Det är inte lätt att förena politisk övertygelse med privatmoral i ett samhälle där de flesta gör vad de känner för utan att bry sig om konsekvenserna för andra.
För några år sedan kämpade klimataktivister över hela landet frenetiskt med att försöka stoppa utsläppen. Många kreativa sätt används för att få folk att åka mindre bil, äta mindre kött och sluta flyga. Särskilt flyget blev en viktig måltavla. Flyget är som bekant en stor källa till utsläpp av växthusgaser och en flygresa till Thailand orsakar mer klimatskada än vad en genomsnittsperson lyckas åstadkomma under ett helt år. Eftersom det inte finns något realistiskt alternativ till fossilt flygbränsle kommer det moderna flyget på sikt att behöva upphöra helt om klimatmålen ska kunna nås.
En vanlig paroll när anti-flygaktivismen stod på sin topp var "flyget dödar". I flera fall gjordes tappra försök att stoppa flygtrafiken genom att ta sig in på flygplatser.
I dag är denna typ av klimataktivism så gott som död. Ingen verkar se det som en framkomlig väg att försöka få folk att sluta flyga. Och flera av de aktivister som en gång skanderade "Flygning leder till klimatkaos!" flyger numer själva på semesterresor ut i världen. De pratar kanske inte så högt om det, men ingen undkommer det allseende ögat Facebook...
Jag klandrar dock ingen som faller för frestelsen att åka på solsemester mitt i vintern eller dra iväg på festweekend till någon europeisk storstad. Det är rätt naturligt att vilja njuta samma bekvämligheter och möjligheter som personer man jämför sig med. Men man måste i så fall fråga sig: om inte ens de mest övertygade klimatkämparna kan sluta flyga, kan man då hoppas på att alla andra i världen som tar flyget för givet ska göra det?
George Bush sa en gång apropå klimatförhandlingarna att "den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar". Ingen vill säga det högt, men faktum är att samma sak även gäller för den svenska livsstilen.
Många klimatengagerade skulle nog försvara sin flygresa med att det inte spelar någon roll om de avstår en flygresa, det krävs politiska beslut för att det ska bli någon verklig förändring. Vilket är sant, men för att sådana beslut ska tas måste folk också vilja ha dem. Och om bara ytterst få personer är beredda att avstå flyget, hur troligt är det att en politiker kommer vilja ta ett sådant beslut?
Precis som den brittiska författaren George Monbiot en gång befarade har det uppstått en symbios mellan politiker och medborgare. Medborgarna kräver att politikerna ska minska utsläppen, till exempel genom skatt, ransonering eller något annat, men innerst inne hoppas de att deras krav aldrig ska hörsammas. Politikerna kan samtidigt låtsas vidta en massa åtgärder som inte får någon större effekt, utan att medborgarna bryr sig.
Så lär det fortsätta tills dess att vår livsstil möter hårda fysiska gränser. Hypade finanskollapsgurun Nicole Foss har uttryckt detta bäst. Hon konstaterar att George Bush hade helt rätt när han sa att den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar. "Naturen förhandlar nämligen inte med dig, den dikterar".
Förmodligen kommer den att göra det snarare än många tror. Den billiga oljans era är trots allt över, det erkänner till och med oljebolagen själva. Och utan billig olja kommer det inte att finnas några billiga flygresor. Vilket betyder att man ska passa på att flyga innan det är för sent. Det finns många argument för att avstå flyget – förutom att det potentiellt kan minska risken för klimatkaos.
Flyget har exempelvis dödat mycket av idén om resande som ett äventyr. Att förflytta sig i en kabin mellan två flygplatser är bara en transport. Tar man sig däremot fram på andra sätt blir det oftast mycket mer av resa i ordets mer romantiska bemärkelse. Tåg- eller bussresenären upptäcker till exempel sådant som man inte hade förutsett, vilket flygresenären sällan kan skryta med.
Att avstå flyg innebär också att man tvingas tänka en gång extra om man verkligen behöver resa. Vad är poängen med att jobba sig halvt utbränd för att ha råd att flyga till en plats där man kan vila upp sig från jobbstressen?
Kanske bättre att inte jobba så hårt från början?
Statlig grönmålning?
I varje pappersnummer av Effekt brukar vi sätta fokus på en grönmålare. Nu är det flera månader kvar till nummer 1/2011, men annars hade jag nog lagt det senaste pressmeddelandet från regeringskansliet i mappen med potentiella kandidater.
"Rekordminskning av svenska utsläppen" basunerade Miljödepartementet ut igår och fortsätter "Det innebär att Sveriges totala utsläpp nu totalt har minskat med 17 procent sedan 1990, och har aldrig varit lägre." (Min kursivering. Läs hela pressmeddelandet här.)
Man kan förstås raljera över Miljödepartementets historieskrivning och undra om utsläppen verkligen aldrig har varit lägre än nu. Men när tidningar över hela landet sedan nöjer sig med att publicera TT:s telegram med Naturvårdsverkets siffror (SvD, GP och Aftonbladet för att nämna några) där det konstateras att nu är utsläppen rekordlåga (med lite hjälp av lågkonjunkturen), punkt slut - då har vi ett problem.
Här kommer ett tips till den journalist som vill skriva en egen artikel med en gnutta mer analys i stället för att gå på TT:s kortkorta telegram:
Man behöver inte ens plöja rapporterna som skickas till IPCC. Det räcker med att gå in på Naturvårdsverkets sida om Sveriges utsläpp, så får man en mer nyanserad bild. I uppgifterna vi skickar till FN ingår nämligen inte utsläppen som görs för utrikes flyg och sjöfart. Hoppsan, där missade vi 9,4 miljoner ton!
Och de utsläppen, till skillnad från de som "räknas", pekar inte nedåt. Diagrammet här kommer även det från Naturvårdsverkets hemsida.

En annan inte helt oviktig kategori utsläpp som inte heller finns med i rapporteringen till FN är utsläppen för importerade varor. När Naturvårdsverket förra året gjorde en studie av dem kom man fram till att utsläppen per person i Sverige hade legat 25 procent högre om vi hade räknat med de växthusgaser som produceras när våra tv-apparater, brödrostar, leksaker, kläder, skor, ipads, grönsaker, biffar och you name it tillverkas på andra platser i världen. Vilken dagstidning ska ställa frågan om varför vi inte ska räkna de utsläppen som våra?
I pressmeddelandet från Miljödepartementet säger Sveriges miljöminister Andreas Carlgren så här:
- Världen behöver förebilder och föregångare för minskade utsläpp. Sverige ska ta den rollen.
Det vore fantastiskt om Sverige kunde bli en förebild för minskade utsläpp. Men inte genom att brösta upp oss över siffror som bara visar halva verkligheten.
Valaffischerna som driver med Alliansens klimatpolitik
Alla som bekymrar sig över klimatkrisen har redan noterat att det inte är något parti som verkar särskilt intresserat av att föra upp denna fråga i valdebatten. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har beslutat att lämna klimatfrågan – det som man för några år sedan brukade kallade för vår tids stora ödesfråga – till Miljöpartiet. Miljöpartiet i sin tur räknar förmodligen med att kunna räkna hem alla klimat- och miljöengagerade väljare blott genom sin gröna image. Att säga något mer utmananade än att det är bra med satsningar på förnybar energi och kollektivtrafik riskerar bara att skrämma bort alla nya sympatisörer.
Inte heller Alliansen ser någon poäng med att lyfta klimatfrågan (eller någon annan fråga som berör begränsade resurser). Deras gemensamma budskap är trots allt inte särskilt vasst och det inser de nog själva: "Vi tycker ungefär som de rödgröna, men vill outsourca mer av utsläppsminskningarna till fattiga länder och så är vi överens om att man ska bygga nya motorvägar – för klimatets skull."
I den mån Alliansen nämner klimat överlåts detta till Centern, det vill säga Maud Olofsson och Andreas Carlgren som båda har en minst sagt speciell syn på hur man minskar utsläpp.
Valaffischerna här intill ingår i Aktionsgruppen Klimax valkampanj och driver glatt med nämnda klimatkämpar. Lite märkligt är det att de riktar sig uteslutande mot Alliansens partier. Går det verkligen inte att driva med de rödgröna i denna fråga?
Missa inte Jonas Fogelqvists betraktelse över valet och bristen av ifrågasättande av business as usual.
I media: Miljöpartiet vill satsa mer på klimatet (Miljöaktuellt), Skördekatastrof hotar i Sverige (DN), Otillräcklig hjälp och nytt hopp i Pakistan (DN, SVD)
Positiva vulkaneffekter
Vulkanen på Island fortsätter sitt utbrott. I dag skriver jag en artikel på Newsmill om de många positiva effekterna av flygstoppet. Som vanligt på Newsmill är rubriken maximalt hårddragen :)
De positiva effekterna förtar dock inte det faktum att det också uppstår allvarliga problem. Intressant nog är svenska myndigheters inställning att eftersom man inte är beredd på ett långvarigt flygstopp så tror man inte heller att det kommer att bli det. Vad man nu bygger det på. Vulkanen verkar inte ha för avsikt att lugna sig än på ett tag.
Läs Cornucopias genomgång av flygstoppets finansiella och säkerhetspolitiska konsekvenser. Det som gör mig orolig är den irrationella inställning från myndigheter till stora kriser: En sorts inverterad "hoppas på det bästa, planera för det värsta". Ett totalt flygstopp kanske vi klarar av, men om det blir stora störningar av även andra transporter. Exempelvis som en följd av stigande oljepriser. Kommer myndigheterna skaffa sig någon beredskap för detta?
Bloggat: Mats Engström, Hållplats Hådén, Fogelqvist, Flute, Svensson
Media: DN, GP1, 2, 3, 4, Ttela1, 2, 3, Bohuslaningen1, 2, 3, 4, VF1, 2, 3, LT1, 2, 3, 4, SDS1, 2, 3, 4
Lågflygande planer i Göteborg

Göteborg storsatsar, läser jag i Göteborgs-Posten. Men inte på sådant som andra städer eller länder brukar stoltsera med, som gröna jobb, energiomställning eller ens på ny smart teknik. De satsar på att bli ett flygplatsnav. För 200 miljoner kronor ska man koppla ihop Landvetters flygplats med ett tiotal svenska städer. Folk ska ta inrikesflyget till Göteborg från hela landet för att sedan byta till ett annat flyg ut till någon av ett 40-tal europeiska städer.
Göran Johansson, före detta kommunalråd och numera styrelseordförande i Göteborg & Co som ska marknadsföra staden, glädjer sig:
– I vår globaliserade värld har flyget en avgörande betydelse för både sysselsättning och turism. Det här kommer att skapa tusentals jobb i Göteborgsregionen, men också i Karlstad och Växjö, säger han.
City Airline räknar med att åttafaldiga sina passagerare från dagens 150 000 per år till 1,2 miljoner fram till våren 2011. Det är om ett år.
Västra Götalandsregionen ska vara med och betala. Och det är förståeligt att fler arbetstillfällen låter som goda nyheter i lågkonjunkturer. Men varför satsar man inte på en bransch som har framtiden för sig? En region som bygger sitt välstånd på biltillverkning och flygtrafik rimmar illa med en hel massa ord. Som oljetopp, klimatförändringar och resiliens. Till exempel.











