Engagemang
350.orgs nya kampanj: Börja jobba!
Den outröttlige Bill McKibben och hans 350-team tar i dag nya tag för att få in världen på rätt spår. I höstas arrangerade nätverket 350.org världshistoriens mest välspridda politiska manifestation. Över 5 200 aktioner genomfördes 181 länder med syftet att få världens ledare att skriva under ett klimatavtal som minskar koldioxidhalten i atmosfären från nuvarnde 387 miljondelar till under 350 (efter klimatvetenskapens rekommendationer).
Hösten 2010, den 10 oktober – 10/10/10 – äger nästa megamanifestation rum. Den följer 350.orgs 2010-tema: "Get to work" som handlar om att påbörja omställningen av lokalsamhället. Så här skriver Bill McKibben i ett öppet brev till alla som kämpar för en hållbar framtid:
We're calling it the 10/10 Global Work Party, and in every corner of the world we hope communities will put up solar panels, insulate homes, erect windmills, plant trees, paint bikepaths, launch or harvest local gardens. We'll make sure the world sees this huge day of effort--and we'll use it to send a simple message to our leaders: "We're working--what about you? If we can cover the roof of the school with solar panels, surely you can pass the legislation or sign the treaty that will spread our work everywhere, and confront the climate crisis in time." 10/10/10 will take a snapshot of a clean energy future.
Sugen på att kavla upp ärmarna? Anmäl dig här.
Lyssna på en audiovisuell presentation av planen för 2010.
Succé för Efter Köpenhamns-seminarium
Onsdagens arrangemang Från hype till handling på Teater Replica i Stockholm blev en succé. Publiktrycket var så stort att vi fick spränga in betydligt fler än vad Replicas stora scen egentligen klarade av. Ändå fick många vända i dörren. Närmare 170 personer kunde till slut ta del av samtalet mellan danska och svenska regeringens klimatrådvigare, Forum Syd och Svenska Kyrkans klimatexperter samt Göran Greider.
Frågor som betades av: behovet av bettskenor, icke-behovet av tillväxt och, naturligtvis, hur man ska se på Kina.
Stort tack till alla medverkande, inklusive den pigga publiken.
Om du inte vill missa nästa arrangemang: Anmäl dig till Effekts nyhetsbrev.
Se bilder från arrangemanget på Utrikespolitiska institutets hemsida.
Fler bilder från arrangemanget:
Här är en personligt skrivet referat av kvällen av Stephen Hinton från Omställning Sverige
Mark Lynas har tappat greppet
Efter klimatmötet i Köpenhamn skrev den brittiske författaren och journalisten Mark Lynas en uppmärksammad artikel om att haveriet kunde skyllas på Kina. Nu har Aftonbladet Kultur översatt artikeln och gett den rubriken "Så spelade Kina bort vår framtid". Den inleds så här:
"Köpenhamn var en katastrof. Det vet vi. Men sanningen om vad som faktiskt hände riskerar gå förlorad bland alla rykten och ofrånkomliga ömsesidiga beskyllningar. Sanningen är denna: Kina undergrävde förhandlingarna, förödmjukade medvetet Barack Obama och insisterade på en förfärande ”uppgörelse” vars syfte var att västvärldens ledare skulle bära skulden. Hur kan jag veta detta? Jag var i rummet och såg det ske."
Det är såklart intressant att få en inblick i klimatförhandlingarna på toppnivå och visst verkar Kina ha bromsat förhandlingarna, men tyvärr säger artikeln mer om Mark Lynas än om den globala klimatpolitiken.
Sanningen är denna: Mark Lynas har tappat greppet om klimatfrågan och gör nu mer skada än nytta för klimatrörelsen. Hur kan jag veta detta? Jag har läst i princip allt han skrivit de senaste fem åren och jag har träffat honom personligen.
Det verkar som att Mark Lynas-förändring startade efter att han skrivit boken Sex Grader vilken går igenom kollapsen av världens ekosystem, med stegrande intensitet, grad för grad. Extremt otäck läsning. Jag känner många som inte orkat sig längre än till tre grader. Kombinationen av djupa kunskaper om klimathotet och trögheten i politiken påverkar ofrånkomligen människor på olika sätt. För Mark Lynas del verkar det som att han genomgått en gradvis desillusionering.
Det började på klimatmötet på Bali 2007 som Lynas utnämnde till en framgång, särskilt EU:s "ambitiösa" målsättning om att halvera de globala utsläppen till 2050. Den som har koll på siffrorna vet dock att en halvering till 2050 inte är i närheten av att vara tillräckligt.
Ett år senare skrev Lynas en artikel i Svenska Dagbladet om att framtidens energikälla stavas kärnkraft.
Och medan allt fler inser att ökad tillväxt inte leder till mindre utsläpp, utan mer, började Mark Lynas propagera för att vi måste "växa oss ur den ekonomiska krisen".
Det senaste exemplet är alltså misslyckandet i Köpenhamn där Mark Lynas ger Kina och även Indien skulden. I en uppföljningsartikel säger han rent ut att det är fel med klimaträttvisa.
Mark Lynas betydelse för klimatfrågan har varit stor. Inte minst för mig själv som drogs in i frågan genom hans första bok Oväder 2005. Sedan dess har jag kastat mig över allt han har skrivit på sin blogg, i New Statesman, The Guardian och i Sex Grader. Tre gånger har jag träffat honom, senast i somras på Tällberg Forum. Det blev en bekräftelse på att han har tappat greppet, eller åtminstone tron på möjligheten att ställa om till ett hållbart samhälle. Han fnös åt Transition-rörelsen och spådde deras borttynande inom några år. Det enda som verkade ge honom verkligt hopp var nya kärnkraftverk.
Det är också så han argumenterar mot de som vill ha klimaträttvisa, alltså att rika länder måste ge fattiga en större del av den begränsade mängd utsläpp som kan göras utan att riskera en klimatkatastrof. Mark Lynas hävdar att det är fel, bättre är att bygga förnyelsebar energi och kärnkraft i stor skala så att den fossila energin kan ersättas. Därmed ansluter han sig till den teknikoptimism som visserligen är väl utbredd, men som saknar vetenskapligt stöd. Såväl FN:s klimatpanel IPCC som Internationella Energiorganet IEA är klara med att den fossila energi som utgör 85 procent av världens energimix inte låter sig bytas ut i en handvändning. Särskilt inte som efterfrågan på energi snabbt ökar i en värld som törstar efter ekonomisk tillväxt.
Jag har tidigare skrivit om varför det är märkligt att lägga så stor del av skulden på Kina när de bara gör som de rika länderna gör – sätter sin egen utveckling främst. Även Rikard Warlenius på Arbetarens Klimatblogg har på samma sätt kritiserat Mark Lynas artikel.
Säkert vill Mark Lynas väl, men resultatet av hans skeva analys blir tyvärr endast att han bara bidrar till att skjuta fram den nödvändiga omställningen till ett hållbart samhälle.
Har vi tid att ställa om samhället?
Finns tiden för att bygga det lokala och hållbara samhället?
Ett samhälle som är energieffektivt och som hushåller med ändliga naturresurser måste, menar många, bli mer lokalt. Men hur ska dagens ofta fragmentiserade lokalsamhällen stärkas så att de kan utgöra grunden i en hållbar samhällsomställning?
Har folk över huvud taget tid att bry sig, stressandes mellan jobb, familjebestyr och annat som slukar tid?
En debatt om detta pågår just nu mellan några av nyckelpersonerna bakom idéerna om samhällets behov av en snabb omställning.
Amerikanske författaren John Michael Greer menar att det inte bara finns vinster med att skapa ett starkare lokalsamhälle, det innebär också kostnader. Tid är en, en annan är att ge upp delar av sin autonomi. Greer konstaterar att denna autonomi som många åtnjuter i det amerikanska samhället är något som värderas väldigt högt vilket förklarar varför så få är beredda att offra den. Å andra sidan, säger Greer, alternativet i den värld som formar sig omkring oss är klart värre än att ge upp delar av sin autonomi.
Den amerikanske aktivisten, författaren och populära bloggaren Sharon Astyk är inne på att det viktigaste är att undanröja tidshindret. Kort och gott genom att få fler att jobba mindre genom att minska sina utgifter.
– Jag underskattar inte den enorma svårigheten för folk att göra detta och vad de måste offra. Men ändå, vad som är mest nödvändigt för att etablera ett lokalsamhälle (community) är tid, det som det enskilt svåraste att skaffa sig.
Transition Town-rörelsens grundare Rob Hopkins kommenterar i ett mycket läsvärt inlägg debatten genom att slå ett slag för de sociala entreprenörerna. De som trots alla hinder lyckas dra igång de projekt som inspirerar fler till att hänga på. Hopkins poäng är också att man inte bör ha inställningen att "community" (å vad jag saknar en vettig översättning av det ordet) är något som man måste skapa från grunden, utan att någon form av "community" på olika sätt existerar överallt. Kanske inte på det sätt som man själv föreställer sig det, men det är ändå ofta en grund att bygga vidare ifrån.
Det jag tycker är hoppfullt är att trots hinder som tidsbrist och rädsla för att behöva samarbeta med sina grannar, är det starka och solidariska lokalsamhället fortfarande ett ideal eller dröm för många. Du vet, de ibland lite rosenskimrande bilderna av kvarterskrogen dit du kan gå själv och veta att du inte kommer att känna dig ensam, den charmiga kvartersbion eller den lagom stora matbutiken som ligger på gångavstånd och där man gärna småpratar lite med ägarna medan man handlar.
Det kanske inte räcker för att folk spontant ska vilja realisera sina ideal, men det är förhoppningsvis tillräckligt för att de ska bli nyfikna när några börjar experimentera med något lokalt projekt som är öppet för alla att ta del av.
Det är i varje fall en start.
Här är ett Al Jazeera-reportage om Ställ om-rörelsen som ägnar sig åt att ta de där första trevande stegen:
Sju dagar mot noll påverkan
No impact man är författaren och bloggaren Colin Beavan. Under ett år försökte han minimera sin egen och sin New York-familjs miljöpåverkan. De bestämde sig för att bara äta mat som hade producerats inom en radie av 250 miles från där de bor, inte använda sig av andra transportmedel än sådana som de kan driva med egen kraft, inte ge upphov till annat skräp än sådant som kan komposteras och till slut också släcka ner elen i lägenheten där de bor. Det kan låta lite överdrivet, men har förstås sina pedagogiska poänger.
Förra året kom filmen som beskriver familjens äventyr, sedan kom även en bok. Det som Beavan framför allt verkar lyckas med är att visa att det handlar om en resa: hans fru beskriver sig som en typisk amerikansk konsument, som shoppade massvis, åt nästan all sin mat i take out-boxar och åkte taxi vart hon än skulle. Men efter experimentet, när hon hade tvingats fundera över de här frågorna, blev livet sig inte likt. Det blev bättre.
Nu uppmanar Colin Beavan andra att prova hans experiment i en vecka. Under sju dagar börjar man med att tänka över sin konsumtion och bygger sedan på med saker som transporter, mat, vatten och avfall.
Att det skulle leda till ett liv helt utan miljöpåverkan kan förstås ifrågasättas. Men att göra individuella förändringar tillsammans är ingen dålig idé. Och har man inte personer i sin närhet som man kan gå igenom det här ihop med, finns det hela tiden andra – över hela världen – som ivrigt kastar sig in i projektet. Igår startade till exempel en ny grupp, som vem som helst kan ansluta sig till. På hemsidan bloggar deltagarna om sina funderingar, svårigheter och framgångar.
“The thing that has really grabbed my attention is how many single serve things I use. I just never noticed until confronted with the evidence.”, skriver en kvinna som just har gått igenom sin soppåse med uppgiften att fundera över hur många saker i den hon har använt i mer än tio minuter.
Lugnare än väntat
Foto: James DeBlasse
Dagens protest mot konferensanläggning Bella Center där klimatmötet hålls blev betydligt lugnare och mindre än väntat. Polisen pepparsprejade aktivister och grep drygt två hundra personer, men några mer omfattande och utspridda konfrontationer blev det aldrig. Inte heller var aktivisterna i närheten att kunna ta sig in på Bella Center. De mellan tusen och ett par tusen aktivisterna (uppgifterna varierar) som deltog i protesten är betydligt mindre än de 15 000 som arrangören Climate Justice Action hade hoppats på.
Innefrån klimatmötet tågade ett femtiotal aktivister, omgivna av ett hundratal journalister, i ett demonstrationståg för att ansluta sig till protesten utanför.
Inne på Bella Center råder nu ett spänt lugn. Förhandlingarna är fortsatt låsta och inget tyder just nu på att något genombrott är på gång. Statscheferna jagar runt i korridorerna. Nyss hörde jag Bolivias president Evo Morales tala. Han kräver en halvering av tvågradersmålet, alltså ett engradersmål. Att låta temperaturen stiga över en grad kommer, menade Evo Morales, sänka flera öriken och orsaka en förintelse i Afrika.
– Den verkliga orsaken till klimatförändringarna är kapitalismen. Vi måste byta ut kapitalismen och den ekonomiska modell den bygger på, sa Morales.
Andreas Carlgren har just talat i plenumförhandlingarna, som EU-representant. Han uttryckte sig som vanligt engagerat och gråtmilt: EU är rättvisans och den progressiva klimatpolitikens förkämpe numero uno. Och om bara alla var lite mer som EU skulle klimathotet snart vara ur världen. Never mind att EU har föreslagit samma vetenskapsfrånvända klimatmål sedan 2007 och inte ens nu inför Köpenhamnsmötet lyckas få med sig hela unionen på otillräckliga 30 procentens utsläppsminskningar till år 2020.
Dansk polis spårar ur
Den danska polisen far just nu runt och griper folk som misstänks delta i den stora protestaktionen i morgon onsdag. I eftermiddags greps Tadzio Mueller, ledargestalt inom Climate Justice Action som arrangerar protesten. Polisen vill inte säga särskilt mycket om detta. De gör som de vill numer.
Grunden för detta lades redan i höstas när den danska regeringen tog fram lagförslaget "Llømmelpakke". Det ger polisen rätt att gripa en person när som helst om polisen misstänker att personen planerar att begå brott. Personen kan därefter spärras in i tolv timmar.
Redan under lördagens demonstration praktiserades denna lag flitigt av polisen som grep tusen personer i demonstrationståget. Som en bonusförnedring fick de sitta på iskall asfalt i flera timmar och kissa i byxorna tills polisen tyckte det var läge att bussa iväg dem eller släppa dem.
Jag har tidigare varit kritisk till den inbrytningsaktion som arrangeras under onsdagen och särskilt riktat kritik mot Tadzio Mueller. Men även om jag fortfarande är orolig för att aktionen leder till våldsamma konfrontationer med polisen som kommer skada klimatrörelsen, är jag betydligt mer orolig över vilka befogenheter polisen fått. Att planera en protest mot de löjligt sega klimatförhandlingarna är ingen grund att gripa någon på.
Polisen nöjer sig inte heller med att plocka in aktivister, man har ikväll beslagtagit cyklar som skulle ha används i ett cykelblock i morgondagens protest.
Här kan man skriva under en protest mot polisens agerande.
Läs också Petter Larssons kommentar "Polisens agerande skrämmer" i Aftonbladet.
Mer om dagens gripanden av dansk polis: The Guardian, Politiken, Modkraft
Rörliga bilder från den historiska demonstrationen
Här är Effekt:s ihopklipp av rörliga bilder från den stora klimatdemonstrationen i Köpenhamn den 12 december:
Climate March Copenhagen 12 december 2009 from Effekt Magasin on Vimeo.
Bloggat om klimatmötet: Jöran Fagerlund, Hållplats Hådén, Mats Engström, Jacob Dalunde, Christian Valterson
Media om klimatmötet: Johan Rockström är optimistisk (Miljöaktuellt), DN, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3
En historisk demonstration
Det var som att alla vi som deltog i dagens klimatdemonstration i Köpenhamn förundrat såg oss omkring och undrade över var alla människor helt plötsligt kom ifrån. Omkring 100 000 personer gick, enligt arrangörerna, den långa vägen från centrala Köpenhamn till Bella Center där klimatförhandlingarna pågår.
En mäktig samling människor. En historisk demonstration som lär sätta sitt avtryck under en lång tid framöver.
Aldrig tidigare har så många människor gått samman i en klimatprotest av detta slag.
Underbar stämning: dans, musik och idel glada människor.
Dessutom. Till de som fyllde Köpenhamns gator i dag ska läggas alla de som demonstrerat i resten av världen.
Klimatrörelsen är numer en verklig kraft att räkna med.
Svensk media väljer att fokusera på de 400 aktivister som polisen preventivt grep under den exeptionellt fredliga demonstrationen: DN, SVD, SVD2, Sydsvenskan, Sydsvenskan2, GP, Aftonbladet
Demonstrationer lördag
I morgon lördag arrangeras det demonstrationer på en rad orter inför klimatmötet i Köpenhamn.
"Klockan tickar. Politikerna tar inte vetenskapen på allvar. De verkar intala sig att det går att förhandla med naturen och vår framtid. Det går såklart inte. Politikerna kommer aldrig att rädda klimatet förrän vi kräver det av dem. Det är dags att gå kvinna/man ur huse!"
Kravet är ett BRA (bindande, rättvist & ambitiöst) klimatavtal i Köpenhamn.
På förra årets "stora" klimatdemonstration minns jag att det pissregn och snålblåst och jag hävdade det som ett skäl till att uppslutningen var så dålig. I år ser det ut att bli bättre väder, i varje fall i södra Sverige.
Låt oss hoppas det gör morgondagens demonstrationståg till största hittills i Sverige.
Läs mer på tcktcktck-kampanjens hemsida.
Städer där det demonstreras:
Gävle , Göteborg, Linköping, Lund, Malmö, Stockholm, Umeå och Uppsala.
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av