Ekonomi

I samarbete med filmaren Tomas Boman och produktionsbolaget Andersö&Boman försöker vi – i videoform – fånga in olika delar av den omställning som vårt samhälle står inför. Filmerna består av korta intervjuer med olika personer som förklarar problemen eller föreslår sätt att hantera dem.

Intervjuade personer

Nicole Foss, grundare av finansbloggen The Automatic Earth.

Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet

David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut

Anders Wijkman, författare till boken Den stora förnekelsen

Sorterat utifrån ämne

Ekonomi

Skuldkrisen (Foss)

Tillväxt (Foss)

Pengar (Hornborg)

Energi

Kärnkraft (Foss)

Förnybar energi (Foss)

Tekniktro (Hornborg)

Ekologi

Resurskrisen (Hornborg, Jonstad, Wijkman)

Omställning

Allmänt om omställning (Wijkman)

Kultur och psykologi (Hornborg, Jonstad, Wijkman)

Bygga resiliens (Jonstad)

Kollaps (Jonstad)

Best of

Alf Hornborg: Maskinen – vår tids fetisch

Nicole Foss: Om det finansiella systemet och finansbubblor

Anders Wijkman: Omställning

David Jonstad: Evigt framsteg eller apokalyps

Trippelkrisen – energi, ekologi och ekonomi – bryter dagligen ny mark. Just nu är det ekonomi (i form av skuldkris) och ekologi (i form av klimathot) som tar det mesta av uppmärksamheten. Men i bakgrunden mullrar hotet om sinande energitillgångar. Eftersom det är energi, och framför allt energi i form av olja, som upprätthåller vår industriella civilisation är detta ett sedan länge fruktat hot.

Att den konventionella oljeproduktionen stått och stampat på samma nivå de senaste sex åren är numer erkänt av självast Internationella energiorganet. Men den stora frågan är hur länge vi kan hänga oss kvar på denna platå. När kikar vi ut över kanten och ser att oljeproduktionen börjar ta oss nedåt?

I en klarsynt artikel, som för att vara publicerad i mainstreammedia är förvånansvärt initerad och rakt på sak, skriver E24:s Billy Degerfeldt att oljekrisen kanske är här nu. Trots att hela världsekonomin är i gungning och tillväxten avtar förblir oljepriset på en historiskt hög nivå, över hundra dollar per fat.

Nu verkar alltså oljekrisen vara högst reell. Den svarta sörjan (i sin konventionellt flytande tappning) ser ut att sina på riktigt den här gången. Varför skulle det annars, i allt aggressivare takt, exploateras reserver som snarare påminner om ett förstadium till asfalt (i branschen, oljesand och tung olja)? Eller för den delen, prospekteras resurser på havsdjup halvvägs ned mot Marianergraven?

Det som håller paniken borta är att de stora oljeproducenterna i Mellanöstern säger att de har gott om olja kvar. Det märkliga är att trots att det därifrån sällan rapporteras om nya oljefyndigheter så justeras siffrorna hela tiden upp, som om deras omfattande oljeexport inte hade någon koppling till oljekällorna.

Martin Saar på ASPO-bloggen refererar till en artikel från ASPO USA som spekulerar i sanningen bakom Mellanösterns, och i synnerhet jätten Saudiarabiens, oljereserver:

Misstankar finns att Saudi inte förmår att öka sin produktion längre, att Saudi helt enkelt nått maximal produktion och nått peakoil. Eller att Saudi hamnat i ett skruvstäd och tvingas att hålla uppe priset med ett lägre utbud för att undvika att drabbas av ”den arabiska våren” vilket hänt Egypten, Tunisien och Jemen.

Det senare motiveras med att Saudiarabien behöver hålla sin befolkning på gott humör med låga mat och energipriser, vilket är kostsamt även för rika oljeshejker.

Till detta tillkommer bekymret med att den egna befolkningen i oljeländerna konsumerar allt mer olja, inte minst för att kunna avsalta havsvatten och för att producera el.

Allt mindre olja går därför på export vilket, rapporterar Svenska Dagbladet, har bidragit till att de rederier som har oljetankers nu befinner sig i en akut kris.

För världsekonomin verkar det enda som kan skjuta oljekrishotet på framtiden vara att tillväxten mattas av, vilket i stället skulle innebära spiken i kistan för finanssystemet. Billy Degerfeldt igen:

Räddningen från de höga oljepriserna skulle sannolikt innebära att en katastrof samtidigt utspelade sig på en annan plats. Om Kina, som i dagsläget köper omkring 5 miljoner fat, slår av på sin oljekonsumtion är det ett tydligt tecken på att tillväxten där hackar betänkligt. Hur världsekonomin påverkas av ett sådant faktum behövs knappast utvecklas.

"Man försöker ge känslan av att vi har kontroll", säger kompisen när vi smyger ut från Naturvårdsverkets stora Klimatforum tidigare i veckan. Omkring 1 200 personer sitter då i Stockholms universitets största aula och lyssnar på miljöminister Lena Ek och diverse klimatforskare när de rabblar siffror och visar färgglada diagram.

40-2020-2040-2050-2-60-80-100. Miljöministerns budskap är att läget är mycket allvarligt, men att Sverige ändå är på rätt spår och om vi bara anstränger oss lite till så har vi alla förutsättningar för att få bukt med klimatkrisen. Särskilt som vi vet vad som behöver göras: mer innovationer, mer teknik, mer investeringar och framför allt "tuffare mål". Och så presenteras lite mer kurvor och fler siffror.

Kort sagt: vi har kontroll.

Samma sak i skuldkrisen. Mycket pekar mot ett finasiellt haveri utan historisk motsvarighet, men känslan som politikerna vill förmedla är känslan av kontroll. Så man kommer med förment förtroendeingivande uttalanden från diverse toppmöten. Man uppfinner kreativa metoder för att lugna marknaden. Nu senast denna vecka när fem av världens största centralbanker gick ut i en samordnad aktion och blåste in lite mer pengar i skuldbubblan för att undvika en implosion. Glädjerus, hyllningar – skönt att de har läget under kontroll.

Få förstod vad det innebar att centralbankerna sänkte prissätningen på valutaswappar med 50 räntepunkter. Men va fan, det lät bra och det funkade, åtminstone för stunden.

I denna illusion av kontroll är det lätt att få för sig att det mesta kommer att ticka på ungefär som vanligt, kanske med lite obehagliga skumpningar på vägen. Systemet klarar sig därmed ifrån att ifrågasättas av det stora flertalet. Status quo kan upprätthållas lite till.

Utanför denna illusionsbubbla surrar uppgifterna om att centralbanksaktionen var ett desperat försök att i sista sekund hindra en eller flera storbanker från att gå omkull och utlösa en lavin av finansiellt kaos. Att de stora spelarna försöker köpa sig mer tid för att ha placerat sina marker rätt inför den dag som saker och ting verkligen kraschar ordentligt.

Och vad gäller klimatförändringarna är det en gigantisk klyfta mellan den politiska och ekonomiska retoriken å ena sidan och vetenskapen å den andra. Två graders temperaturhöjning är vi redan intecknade för och vårt ekonomiska system är som bekant kalibrerat för ökad energianvändning, ökad resursförbrukning och ökade utsläpp. Det går inte ihop.

Men det finns ett alternativet till att underblåsa denna kontrollillusion, även om det är något som knappast lockar våra ledande politiker. Alternativet är att vara ödmjuk. Att erkänna att vi faktiskt inte har kontroll – vare sig över klimatförändringarna eller den skenande skuldkrisen.

Vårt samhälles mytbildning kring "Den stora kraschen" får oss att missa kraschen när den väl sker – eftersom den inte ser ut som vi tror att den ska göra.

Svenska Dagbladets Andreas Cervenka påminner om detta i ett litet men viktig blogginlägg.

Spektakulära börskrascher är lite som åskoväder – det dundrar rejält en stund och sedan tittar solen fram igen.

De verkligt allvarliga börskollapserna gör desto mindre väsen av sig.

De kommer smygande, som öppna gaskranar som långsamt sprider sitt osynliga gift.

Först i efterhand förstår vi att kraschen är ett faktum.

Kanske är vi mitt inne i en sådan nedgång just nu.

Börsen har visserligen bara backat någon procent i dag, men den har backat konstant tio dagar i rad.  Med konsekvensen att mer än tio procent av dess värde har förlorats. Tyskland har svårigheter att sälja sina statsobligationer. Räntorna på övriga länders statspapper fortsätter uppåt. Cervenka, som har en stor förtjusning för metaforer, skriver:

Ända sedan 2008 har världsekonomin liknat en tågolycka i slowmotion.

Visad i normal hastighet är filmen en riktig skräckis. Men framvevad med en bildruta i veckan under tre års tid känns det som egentligen är en gigantisk skuldkrasch inte lika dramatisk.

I Lettland är det dock rätt dramatiskt för de sparare som har pengar i banken Krajbanka, rapporterar bloggrannen Flute samt Zero Hedge. Banken är på väg att gå omkull och just nu pågår en uttagsanstormning mot banken. Köerna vindlar sig långa till bankkontor och uttagsautomater. Kunderna får ta ut motsvarande max 660 kronor per dag. Min gissning är att vi kommer att få se många fler sådana här bilder den närmaste tiden.

Många ekonomiska bedömare har nu definitivt räknat ut eurons överlevnadsmöjligheter. Här är Jeremy Warner i The Telegraph som spår anarki på finansmarknaden:

Contingency planning is in progress throughout Europe. From the UK Treasury on Whitehall to the architectural monstrosity of the Bundesbank in Frankfurt, everyone is desperately trying to figure out precisely how bad the consequences might be.

What they are preparing for is the biggest mass default in history. There's no orderly way of doing this. European finance and trade is too far integrated to allow for an easy unwinding of contracts. It's going to be anarchy.