Ekonomi
Kinas blågula koldioxid
Det är lätt att peka finger åt Kinas flitiga byggande av nya kolkraftverk, men det kan vara värt att veta vad de ofta används till: att producera varor som konsumeras i Västvärlden. Av världens totala koldioxidutsläpp är 23 procent utsläpp som ligger inbäddade i varor som oftast går från fattiga länder till rika. Inte sällan från Kina till Europa. Det visar en ny studie som publicerats i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS och som refereras i Time. I vissa europeiska länder som Sverige, Frankrike och Storbritannien kan så mycket som en tredjedel av de konsumtionsrelaterade utsläppen spåras till andra länder.
Studien i PNAS bekräftar Naturvårdsverkets rapport Konsumtionens påverkan från 2008 som visar att Sveriges per capita-utsläpp ökar från 6 till 10 ton om utsläppen för produkter bokförs där de konsumeras i stället för där de produceras. (Observera att utsläppen som är inbäddade i Sveriges export har tagits med i dessa beräkningarna.)
För Kinas del innebär oursourcingen av utsläpp det omvända. Landets per capita-utsläpp sjunker från 3,9 till 3 ton enligt studien i PNAS.
Med det nuvarande sättet att beräkna utsläpp på (utifrån varors produktionsort) gynnas världens rika länder och deras ansvar för klimatkrisen framstår som mindre än det i verkligheten är. Som PNAS-studiens författare Steven Davis och Ken Caldeira skriver:
"Konsumtionsbaserad bokföring av utsläpp stödjer etiska argument för att de mest utvecklande länderna — vilka är de som huvudsakligen drar nytta av utsläppen och som har större betalningsförmåga — borde leda den globala ansträningen för att minska utläppen."
Se också bloggposten Stockholmslogik om miljöhuvudstaden Stockholms kreativa bokföring av utsläpp.
Media: Kina skriver på Köpenhamns-uppgörelsen (DN), Varm vinter i östra Medelhavet (DN), högt bensinpris (DN)
Konsumismen hotad – av metallbrist
Glöm klimatkris och oljetopp. Världens shoppingfrossa kommer hejdas av resursbrist. De sällsynta jordartsmetaller som är nödvändiga för att tillverka många av de högteknologiska prylar vi omger oss med, inklusive vindkraftverk, är snart en bristvara. Det rapporterar Times från en av Asiens största investeringskonferenser där Jack Lifton, expert på dessa metaller, gav några av världens största fondförvaltare en kalldusch.
I dag är det Kina som till 90 procenten förser världen med dessa metaller, men inom några år kommer Kina behöva dessa metaller själva. Inte minst på grund av bygget av stora vindkraftsparker.
– Vid det tillfället, när köparen av sällsynta metaller från General Electric dyker upp och vill köpa lite lantanoider, kommer Kina säga åt honom att allt är slut, berättade Jack Lifton under konferensen som hölls i Tokyo.
Visserligen finns det andra reserver av dessa metaller, men att utvinna dem är väldigt dyrt, komplicerat och tidskrävande. Världen kommer vara beroende av Kinas reserver under lång tid framöver, enligt Jack Lifton som spår ett slut för konsumismen och resurskrig med Kina.
Budskapet från konferensen i Tokyo är en påminnelse om att det spelar någon roll om så både klimat- och energikrisen löstes genom ett mirakel – en världsekonomi byggd på evig tillväxt är omöjlig att hålla igång även av andra skäl.
Läs också bloggen Flutes genomgång av tillgången på sällsynta ämnen.
Ingen win win-situation
Varför kan inte företagen se möjligheterna i klimatkrisen? Vet de inte om att det kinesiska tecknet för kris har två betydelser: "fara" och "win win-situation"?
Det verkar inte spela någon roll att miljövänner och politiker, röda, blåa och gröna, de senaste åren har ramlat över varandra för att få förklara att företagen skulle tjäna massor av pengar om de bara satsade på hållbara affärsmodeller och grön teknik. Antingen är företagen dummare än Maud Olofsson, eller smartare. För vad gäller den hållbara verksamheten och den gröna tekniken fortsätter den att vara en nischpryl.
Kan det kanske vara så att det är bättre för företagens ekonomi att hålla sig på den välbeprövade fossila vägen? Hur bra det än ser ut med solpaneler på taket?
Effekt-medarbetaren Jonas Fogelqvist tipsar på sin blogg om att Ikea är på väg att lägga ner sitt stora gröna projekt Ikea Greentech:
"Satsningar på bl a billiga solpaneler som skulle säljas på
IKEA-varuhusen är skrinlagda. Nästan alla anställda har sagts upp.
Enligt uppgift har IKEA Greentech tittat på 300 möjliga
investeringsobjekt men inte satsat pengar i ett enda."
Visst byggs det nya vindkraftverk och annan förnyelsebar energi, men inte i närheten av vad det borde byggas för att världen ska kunna försörjas utan fossil energi i framtiden.
Samtidigt är det uppenbart hur stora förändringarna kan bli om bara den billiga fossila energin blir mindre billig. Oljepriset ligger just nu kring 80 dollar, en historiskt mycket hög nivå, trots att det är lågkonjunktur. En av många konsekvenser av det höga oljepriset är att hastigheten på fraktfartygen sjunker (eftersom det drar mer bränsle ju snabbare ett fartyg rör sig). Från ett snitt på 20 knop är många rederier nu nere på 14 knop för sina fartyg, skriver Financial Times. (Under oljekrisen på 1970-talet sänktes farten till 11 knop.)
Sensmoralen av dessa två exempel är inte att det är värdelöst med solkraft och att vi ska åka långsammare på sjön. Den är följande: Om vi ska kunna se en omställning till exempelvis förnyelsebar energi krävs det antingen politisk styrning eller att priset på fossil energi går upp (till exempel på grund av minskat utbud). Helst både och.
Win win-situationen förblir en dröm.
Och för övrigt: Det kinesiska tecknet wēijī betyder just kris, eller farlig situation. Endast om man styckar upp det i bitar och är väldigt kreativ när man sätter ihop dem kan man få det till "möjlighet" eller kanske "win win-situation".
Bloggat om annat:
Warlenius om behovet av grönt nytänk inom vänstern
Flute om lustmord på ny ekomodernistisk bok
Hållplats Hådén om varför klimatåtgärder är rimliga även för osäkra
Cornucopia: Champagnevänstern upptäcker peak oil
Att omvärdera tiden
Att ställa om samhället handlar, som vi många gånger har varit inne på i Effekt, inte bara om tekniska och politiska förändringar. Omställningen är till minst lika stor del mental.
En stor del av den mentala omställningen, tror åtminstone jag, måste handla om vårt förhållande till tiden. Tid har blivit en av vårt samhälles mest dyrbara varor. Vi gör nästan vad som helst för att spara tid: vi äter färdiglagad fabriksmat ur plastbyttor, tar bilen korta sträckor, storhandlar – tidsbesparingar vars syfte ofta är att ge mer tid åt lönearbete, som i sin tur skapar ekonomiska förutsättningar för plastbyttematen och bilkörningen. Det är en på många sätt obegriplig rundgång.
Men att leva ett liv som är hållbart på riktigt tar tid. Oavlönad tid. Det har till exempel tankesmedjan New Economics Foundation, Nef, (som för övrigt har mottot ”Economics as if people and the planet mattered”) uppmärksammat. I den nya rapporten 21 hours. Why a shorter working week can help us flourish in the 21st century argumenterar de för att en 21-timmars arbetsvecka vore bättre än dagens strax-över-40-timmarsvecka.
Idén om 21-timmarsveckan är en del i Nef:s arbete med att skissa på en ekonomisk modell som motsäger dagens tillväxtdrivna. Övergången till en kortare arbetsvecka skulle förstås ha sina svårigheter och måste vara en del i större förändringar, erkänner Nef. Men att dela mer rättvist på det arbete som finns – både avlönat och oavlönat – skulle kunna ändra tempot på våra liv, minska konsumtionen av koldioxidintensiva varor och öka statusen på allt det obetalda jobb vi också utför och som samhället inte skulle kunna klara sig utan.
Som det nu ser ut är vi på väg åt motsatt håll. I ekonomiskt dåliga tider blir klyftan mellan den som har arbete och den som inte har bara större och större. Titta t ex på den här artikeln om att den obetalda övertiden slår rekord.
Tillväxtens gränser
Denna sida uppdateras kontinuerligt
Evig ekonomisk tillväxt på en begränsad planet – är det möjligt?
Allt fler når insikten att den rika världen har kommit till en punkt där tillväxt inte längre vare sig är särskilt önskvärd eller ens möjlig. Frågan är hur man ska hantera denna insikt. Vårt samhälle är beroende av ekonomisk tillväxt. Det nuvarande ekonomiska systemet har i princip bara två lägen: expansion eller kollaps. Går det att göra en övergång från den nuvarande tillväxtekonomin till en hållbar ekonomi?
Och i så fall hur kommunicerar man detta i ett debattklimat där tillväxten ses som något självklart gott av stora delar av samhället?
På denna sida samlar vi rapporter, boktips, artiklar och andra resurser om tillväxten som problem och möjligheterna som öppnas med en hållbar ekonomi.
Alla inlägg på Effektbloggen om tillväxt.
Den galna hamsterekonomin är en kortfilm från New Economics Foundation som med hjälp av en hamster beskriver tillväxtens inneboende problem:
Rapporter och böcker
Prosperity without growth av Tim Jackson. En av de mest läsvärda böckerna om tillväxtens gränser och idéer om en hållbar ekonomi. Prosperity without growth dissikerar också föreställningen att det går att skapa "grön tillväxt" genom att öka tjänstekonsumtionen på bekostnad av varukonsutmionen.
Boken är ursprungligen skriven som en rapport på uppdrag av brittiska regeringens hållbarhetskommission. Rapporten går att ladda ner gratis här. Läs ett utdrag här.
Growth isn't possible av Andrew Simms, Victoria Johnson och Peter Chowla. Denna rapport från New Economics Foundation i Storbritannien beskriver varför tillväxt är en omöjlighet. Dels av klimatskäl, dels av skälet att den billiga oljan i världen är på väg att sina.
Rapporten drar också kort igenom tillväxtkritikens historia, från John Stuart Mill och fram till i dag.
Rapporten går att ladda ner här.
Krönika av Andrew Simms i vilken han menar att tillväxten verkar ha blivit en ny religion för världens ledare.
Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett. Beskriver varför jämlika samhällen är bättre än ojämlika och hur detta hänger ihop med tillväxtekonomin. Wilkinson och Pickett menar att tillväxten har gjort att politiker inte har behövt bry sig om att skapa jämlikhet och citerar högerekonomen Henry Wallich:
"Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras."
I ett samhälle utan tillväxt blir ökad jämlikhet en nödvändighet. Se bloggposten Jämlikhet vs tillväxt.
Intervju med Richard Wilkinson i Sveriges Radio-programmet OBS.
Andra rapporter och böcker
Svenska
Keynes barnbarn av Christer Sanne. Lättläst och tydligt om konsumtionssamhället systemfel och vägen mot ett hållbart samhälle. Läs första kapitlet här.
Tillväxtens sista dagar av Björn Forsberg. Akademisk kritik av tillväxten. Finns nu i en uppdaterad upplaga.
Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen av David Jonstad. En uppgörelse med konsumtionsamhället och tillväxtjakten. Diskuterar också hur en hållbar ekonomi och ett hållbart samhälle skulle kunna se ut. Läs ett utdrag ur boken här.
Engelska
Growth isn't working från New Economics Foundation. Om varför ökad global ekonomisk tillväxt är ett dåligt sätt att utrota fattigdomen på.
Beyond growth av Herman Daly. En klassiker i sammanhanget. Kärnfull och tung teoretisk tillväxtkritik från före detta Världsbanks-ekonomen Herman Daly.
The Growth Illussion av Richard Douthwaite. Visar vad som händer med samhällen som sätter tillväxt som högsta politiska mål.
Artiklar
This is about us av George Monbiot. Striden står inte längre mellan konservativa och liberala. Eller mellan reaktionärer och progressiva. Striden står numer mellan "expanders" och "restrainers"; de som är emot alla former av begränsningar och de som tror att vi måste leva inom planetens gränser.
How our economy is killing the Earth, temanummer om tillväxt av New Scientist.
Decoupling Demystified på bloggen Steady State Revolution. Slår på föreställningen att det går att expandera ekonomin utan att samtidigt öka resursförbrukningen.
Adbusters temanummer "Kick it over" om ekonomi.
Organisationer/hemsidor/nätverk
Centre for the Advancement of the Steady State Economy, CASSE
Wiki om tillväxtkritik, Degrowthpedia
Bloggar
Ny kampanj: Robin Hood-skatt
Minns du Tobin-skatten? Den drevs framför allt av Attac-rörelsen, som under sin glansperiod kring millennieskiftet var hyfsat framgångsrika i att lyfta denna idé. Man lyckades dock aldrig få igenom den, trots ett relativt starkt stöd. Idén var hur som helst god: En mycket liten skatt (0,05 procent) läggs på finansiella transaktioner i banksektorn. Intäkterna används till offentliga investeringar, fattigdomsbekämpning eller för att betala tillbaka den rika världens ekologiska skuld till utvecklingsländer. Eftersom skatten är så liten är det framför allt spekulationskapitalet som drabbas.
Denna vecka lanserar en lång rad brittiska NGO:er en kampanj för samma idé under nytt namn: En Robin Hood-skatt. Se kampanjhemsidan.
New Ecomomics Foundation som är en av organisationerna bakom skriver om Robin Hood-skatten här och här.
Här är en rolig och smart film för kampanjen:
Värdet av inget
"Nowadays, people know the price of everything and the value of nothing" skrev Oscar Wilde 1891. Vad hade han tänkt om han levt i dag?
Den amerikanska journalisten och författaren Raj Patel har inte svaret på det, men i sin nya bok The Value of Nothing dyker han ner i orsakerna till varför vi värderar fel saker så högt och rätt saker så lågt.
Här är en catchy trailer för boken:
Världens största korthus
Det finns något väldigt ihåligt i den övergripande politiska målsättningen att öka BNP. Inte alltid är det så lätt att ta på denna ihålighet, men tack vare staden Ordos i norra Kina blir detta fullt möjligt. Till och med rent fysiskt. I ett Al Jazeera-reportage rapporteras hur den kinesiska regeringen, för att öka BNP, har byggt hela denna stad som kan rymma över en miljon invånare. Ingen har dock råd att bo i stan så allt är tomt, ihåligt och dött. Vad nu det spelar för roll när Kina, tack vare satsningar som denna, kan fortsätta visa upp tillväxtsiffror kring 8 procent. Skapade med nytryckta pengar som inte har någon motsvarighet i verkligt värde.
Tillväxtekonomin är världens största korthus. Frågan hur länge till det går att få det att stå. Och kanske mer intressant, hur länge till folk kommer att tro att det kan stå. Staden Ordos är trots allt ett undantag när det gäller att tydliggöra galenskapen i att spendera pengar med det enda syftet att öka tillväxten. De mesta stimulanspengar som regeringar plöjer ner i ekonomin letar sig fram till sådant som finns överallt runt omkring och som vi därför har svårt att se. Nya köpcentrum, meningslös shopping och investeringar i fossil infrastruktur (till exempel Göteborgs flygsatsning).
(Tipstack: Harry Bowles på Oljesnack)
Tala klarspråk om tillväxten
Insikten om att evig ekonomisk tillväxt i den rika världen är en omöjlighet börjar sprida sig. I Sverige befinner sig denna insikt än så länge under ytan – ur maktens munnar kommer endast fortsatt tillväxtmantra. Andra länder ligger steget före.
Förra våren släppte den brittiska regeringens hållbarhetskommission en rapport, Prosperity without growth av Tim Jackson, som nu även finns som bok och som hyllas brett. Mycket läsvärd!
I förra veckan hölls en konferens i Wien, "Growth in transition", som arrangerades av bland annat Österikes miljödepartement och finansierades av landets största banker, handelskammaren, matvarukedjor med flera.
Saamah Abdallah från New Economics Foundation i Storbritannien rapporterar från konferensen och lyfter frågan om hur ekonomer talar om tillväxtproblemet, när de väl gör det.
Tendensen är att när traditionella ekonomer börjar problematisera tillväxten vågar de inte löpa hela linan ut. I stället avslutar de sina, många gånger korrekta analyser, med att säga att vi behöver "grön tillväxt", "mäta tillväxten på ett annat sätt" eller något annat som softar till det budskapet. Det är förståeligt att dessa ekonomer (eller politiker för den delen) måste mellanlanda på vägen över, men risken är att de samtidigt förvirrar.
I förra veckan lyssnade jag på David C. Korten på ABF-huset i Stockholm (hör föredraget här, läs talet här). Han talade framför allt om problemet med finanskapitalismen och behovet av att återuppbygga lokala ekonomier. Korten, som har en bakgrund som konservativ företagsekonom, sa att det är en fantasi att vi skulle kunna fortsätta med den ekonomiska tillväxten i den rika världen. Och att det är löjligt att prata om "en annan tillväxt" som många gör. Låt oss vara ärliga i stället, var Kortens budskap.
Visst kan man hitta på en egen definition av tillväxt, men vad är poängen med det om den vedertagna uppfattningen av tillväxt är ökande BNP, det vill säga hur mycket varor och tjänster som konsumeras under ett år?
Däremot behövs säkert nya begrepp och nya mått. Vad är det vi ska sträva efter i samhället när vi övergett den ekonomisk tillväxten som mål? Utveckling? Kvalitet? Välbefinnande? Jämlikhet? Eller kanske dynamisk jämvikt (som Andrew Simms föreslagit)?
David C. Korten föreslår att vi använder olika mått beroende på vad det är vi vill mäta. Är det bättre hälsa vi är ute efter får vi mäta hälsotillståndet hos befolkningen. Är det högre sysselsättning får vi mäta det.
Oavsett vad så tjänar tillväxtdebatten på klarspråk.
Jämlikhet vs tillväxt
Bild ur boken Jämlikhetsanden.
Att kämpa mot klimathot, konsumism, tillväxtparadigm, statusjakt och så vidare är oftast att kämpa i motvind. Men det är åtminstone betryggande att veta att man oftast har vetenskapen i ryggen i denna ojämna kamp mot en sne samhällsutveckling.
Därför är det så fantastiskt att läsa nyutkomna boken Jämlikhetsanden ("The Spirit Level" på engelska) som på en massiv vetenskaplig grund argumenterar för att jämlikhet i samhället är det bästa (och oftast det enda) sättet att hantera de kriser som vi står inför.
"Antagligen årets viktigaste bok", skriver The Guardian.
”En kompass för att återuppbygga våra samhällen … en bländande vision.”, skriver The Independent.
Aftonbladet är först ut med en recension i dag. I den skriver Dan Josefson om hur ojämlikheten de senste tjugo åren har tillåtits att avancera i samhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister släppte efter Sovjetunionens fall sina tidigare krav på ekonomisk jämlikhet.
"Det rådde politisk konsensus om att högre tillväxt är en patentmedicin mot alla samhällsproblem, och att vägen mot högre tillväxt går via ökade inkomstskillnader. Resultatet har blivit politisk apati, inte minst inom vänstern. Det är verkligen så som den amerikanske högerekonomen och jämlikhetsmotståndaren Henry Wallich nöjt konstaterade redan på 1970-talet: 'Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras'."
Om vi, för att undvika en ekologisk katastrof, styr bort från den eviga tillväxtens väg kommer jämlikheten att behöva öka. Jämlikhetstanken måste fogas in i samhällsbygget för att eliminera de stora statusskillnader som i dag skapar stress och konsumtionsbegär i samtliga samhällsklasser. Plötsligt blir fördelningspolitik den kanske viktigaste frågan igen.
Det som gör mig glad är att författarna Kate Pickett och Richard Wilkinson landar i samma förslag som mig vad gäller konkreta politiska åtgärder för att skapa ett hållbart samhälle. Om man exempelvis ska kunna få med sig folk på snabba utsläppsminskningar måste det upplevas som rättvist, skriver Picket och Wilkinson och jämför med andra världskriget.
"För att få allmänheten med sig när det gällde krigsinsatserna var man tvungen att fördela bördorna rättvist. Sociologen Richard Titmuss betraktade detta som den logiska grunden för att såväl införa ransonering och en mer progressiv inkomstskatt som att subventionera nödvändighetsvaror och beskatta lyxvaror."
De föreslår därför personliga utsläppskvoter som en viktig metod för att minska såväl konsumtionen som utsläppen.
På global nivå föreslås samma princip för utsläppsminskningar enligt modellen Contraction & Convergence (Minskning & Utjämning, i boken översatt med "kontraktion och konvergens").
Men viktigast är att Jämlikhetsandens sticker ytterligare ett spjut genom tillväxtbubblan. Ökad BNP och växande rikedom gör ingen gladare i den rika delen av världen. Det som avgör hur väl ett land fungerar är hur ekonomiskt jämlikt det är.
Lyssna på intervju med Richard Wilkinson i SR OBS.
Missa inte nästa nummer av Tvärdrag som har ett utdrag ur Jämlikhetsanden.
I nästa vecka besöker författarna Sverige och talar bland annat på ABF-huset i Stockholm lördagen den 6 februari kl 13.
Andra som skrivit om boken: Göran Greider i Metro, Ulf Bjereld i SVD, Enn Kokk,
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av