Ekonomi

Publicerad 21 juni 2010

I förra veckan höll Omställningsrörelsen i Storbritannien en stor konferens i södra England. Jag var inte där själv, men det verkar ha varit en lyckad tillställning. En händelse som satte sin prägel på det hela var ett föredrag om den kommande finanskrisen som Nicole Foss (aka Stoneleigh) höll i början av konferensen. Nicole Foss är bland annat skribent på bloggen The Automatic Earth och förmår som få andra koppla ihop de olika kriser som vi står inför, huvudsakligen energi, klimat och ekonomi.

Enligt Stephen Hinton från Omställning Sverige stapplade folk ut från föredraget bleka i ansiktet.

Budskapet från Nicole Foss är att vi inom två till fyra år kommer få se en kollaps av det finansiella systemet som blir långt värre än depressionen på 1930-talet. Skälet till det  är att vi har blåst upp den största finansiella bubblan i världshistorien genom att bankerna har lånat ut ofantligt mycket mer pengar än de egentligen har. Mer än 95 procent av de pengar som är i omlopp i ekonomin har ingen täckning. När bubblan spricker kommer det därför att finnas långt mycket mindre pengar än i dag. Vilket skapar deflation, det vill säga motsatsen till inflation: pengarna blir mer värda.

Det kanske inte låter så farligt. Tills man tänker lite till. För den som har lån innebär det nämligen att lånet ökar i värde. Samtidigt som värdet på exempelvis bostäder sjunker från dagens höga nivåer. Resultatet är att många människor fastnar i en skuldfälla. De kommer att ha skyhöga bolån, men kan omöjligt betala av dem eftersom värdet på deras bostäder har sjunikt. Enligt Nicole Foss kommer priset på bostäder att sjunka till de nivåer som de låg på då bubblan började blåsas upp i början av 1980-talet.

Hon upprepar därför om och om samma uppmaning: gör dig skuldfri så fort som möjligt, om du inte vill bli ägd av din bank i framtiden (eller den som banken säljer din skuld vidare till).

Den som har pengar över rekommenderas att investera i sådant som har ett stabilt värde. Till exempel ett hus som man vill bo i och jordbruksmark. Att ha pengarna på banken varnar hon för eftersom banken får svårt att betala några pengar den dagen då det blir panik och alla vill ha ut sina besparingar. Ha hellre pengarna hemma.

Nicole Foss går även in på de sociala konsekvenserna av den finansiella krisen och ger råd om hur man bäst förbereder sig för dessa.

Föredraget "Making sense of the financial crisis in the era of peak oil" kan laddas ner här.

Jag rekommenderar också den efterföljande timmen med frågor och svar.

Shaun Chamberlin skriver på Transition Culture om föredraget och hur det påverkade honom.

Referat och reflektion från Stoneleighs föredrag, på Transition Norwich blog.

Läs mer om Transition UK:s konferens på Stephen Hintons blogg.

Diskussioner om klimatförändringar förs ofta i futurum. Om vi inte gör något nu kommer en hel massa hemskheter att hända. Vi kan drabbas av torka och översvämningar, dyrare mat och folkförflyttningar.
Men, vänta nu, påpekar skribenten Kurt Cobb i en text på sin blogg Resource Insights: Tänk om vi inte alls håller på att närma oss en punkt i historien som kan tippa oss över i ekologisk katastrof, som vi måste ta oss samman för att hindra? Tänk om vi redan befinner oss mitt i den katastrofen, och att den redan har pågått en tid?

Och man behöver inte mer än öppna tidningarna eller sätta på tv:n för att se faktiska manifestationer av det som tills nyligen mest har utmålats som framtida skräckscenarier. Pakistan ligger under vatten efter enorma skyfall. 1 600 personer beräknades i söndags ha dött och 15 miljoner drabbas av katastrofen.

I Kina uppger regeringen att landet hittills i år har drabbats av 1 700 översvämningar, översämningar som på ett eller annat sätt har drabbat 140 miljoner människor. I norra Kina saknas just nu över 2000 personer och räddningsarbetare letar förvivlat efter överlevande i meterdjup lera.

Från en av Grönlands stora glaciärer har den största isön på nästan 50 år brutits loss och drivit iväg.

I Moskva beskrivs läget som "helvetet på jorden" med bränder som rasar efter ihållande torka och vetefält som går upp i rök. Sedan i juni har vetepriserna ökat med 70 procent och när Ryssland i förra veckan meddelade att de stoppar all export av vete orsakade det diskussioner om huruvida vi står inför en matkris liknande den 2008.

Men medan de flesta rapporteringar fortfarande behandlar alla dessa katastrofer som märkliga sammanträffanden och klimatsamtalen i Bonn inte lyckades ta sig framåt tvekar inte Rysslands president Medvedev att ta k-ordet i sin mun:
"What's happening with the planet's climate right now needs to be a wake-up call to all of us, meaning all heads of state, all heads of social organizations, in order to take a more energetic approach to countering the global changes to the climate."sade han redan i slutet av juli.

Tillbaka till Kurt Cobb och hans funderingar kring om vi befinner oss mitt i katastrofen i stället för att ha den framför oss. Det finns de som menar att en sådan inställning leder till apati, konstaterar han. Men han jämför med hur det är när man får besked om en allvarlig sjukdom:
"Having failed to prevent it, we set about treating it. We try to alleviate the symptoms if they are severe. We attempt to get at the underlying cause to shorten the time of recovery. And, if the problem proves chronic, we look for ways to cope with the condition long term."

På filmen nedan kan man se hur röken ligger tät över Moskva. Observera turisterna som försöker bete sig som om de vore på en helt vanlig semester och fotar rakt ut i det gråa diset, där inga sevärdheter längre syns.

Det är inte bara Effekt som haft tillväxten som tema för våren. Även SSU:s idétidskrift Tvärdrag släppte nyligen ett temanummer med titeln "Efter tillväxten". Jag medverkar själv i numret och är därför något partisk, men vill ändå passa på att tipsa om tidningen. För det går inte att komma ifrån att det är aningen sensationellt att ren och skär tillväxtkritik slungas fram på 30 sidor i en av den socialdemokratiska rörelsens egna tidningar.

"Behöver vi mer? Är vi närmare socialismen när alla LO-medlemmar har köpt sin tredje platteve?", frågar sig Tvädrags redaktör Daniel Suhonen. "Egentligen hänger allt på fördelningspolitiken. Dagens välstånd räcker för att ge alla i Sverige ett gott liv." Han efterlyser, som många andra i numret, att Socialdemokraterna öppnar upp för en tillväxtkritisk debatt.

Cecilia Verdinelli analyserar sossarnas fundamentalistiska "vi måste jobba mera!"-linje och ger tipset att sluta sörja den fulla sysselsättningen och gå vidare. Det är inte längre möjligt, av flera skäl, att hela samhället ska jobba 40 timmarsveckor.

I ett runda bords-samtal tydliggörs dilemmat för den som inser behovet av att kritisera tillväxten utan att vilja utmana det ekonomiska systemet. Tidigare socialdemokratiske miljöministern Lena Sommestad verkar vara på väg att omvärdera sin syn på tillväxt som självklar motor för samhället. Men hon har svårt att helt släppa taget. Det blir därför något motsägelsefullt. Den tillväxt vi har är inte hållbar på sikt, säger hon först, och sedan "så vi behöver en långsiktig tillväxt som inte tär på människor och natur". Det vill säga förändringar i språket och inriktning i stället för förändring av de ekonomiska strukturerna. Professorn i humanekologi Alf Hornborg står för den mer radikala linjen och den jag personligen har mest sympati för: "Så länge vi fortsätter som vi gör nu sker den svenska tillväxten på övriga jordens bekostnad". S-märkta miljödebattören Stefan Edman verkar liksom Lena Sommestad tänka om kring tillväxtjakten, men inte heller han klarar av att dra slutsatserna av tillväxtens gränser. I stället kollrar han bort sig i retorik "jag vill likna samhället med en gammaldags roddbåt".

Kontrasten till detta är Lars Ingelstams klarsynta tillväxtsågning "Den fattiga tillväxten" där han slaktar tillväxtmyterna, en efter en.

Innan valet kan man nog inte förvänta sig att något parti vågar ge sig in i tillväxtfrågan på riktigt. Men Tvärdrags nummer och det faktum att man inom vissa delar av det socialdemokratiska partiet börjat vända sig mot tillväxtjakten som övergripande mål för samhället bäddar för en laddat debatt när valet väl är över.

Det är kanske för tidigt att avgöra om det svenska begreppet för décroissance, eller degrowth som det också kallas, blir ”nerväxt”. Men efter den konferens om ekonomisk nerväxt för ekologisk hållbarhet och social jämlikhet som hölls den 26-29 mars i Barcelona, känns det som att begreppen håller på att sätta sig.

Nerväxt står för "en jämlik nedtrappning av produktion och konsumtion". Tanken är att man kan öka välfärd, ekologisk hållbarhet och social jämlikhet genom en smart nertrappning medan en fortsatt strävan efter tillväxt kommer att leda till försämringar.

De bägge nerväxtkonferenserna, (den första hölls i Paris 2008) har organiserats som en samverkan mellan akademiker och aktivister kring det gemensamma intresset för nerväxt. I Barcelona utökades nerväxtnätverket betydligt när medlemmar från Omställningsrörelsen (Transition Town), Attac, Jordens Vänner och liknande organisationer mötte studenter som arbetar på sina doktorsavhandlingar.

Konferensen var anordnad av Autonoma Universitetet i Barcelona, Institutet för miljövetenskap och teknik (ICTA) och en forskargrupp som kallar sig Research & Degrowth. Förutom kända tillväxtkritiker som Joan Martinez-Allier, Hervé Kempf och Richard Douthwaite bidrog främst ett antal yngre forskare som François Schneider och Giorgos Kallios till intrycket av att en ny forskningsgren håller på att växa fram. En gren som tillväxtideologerna inte längre kan stoppa?

Att det var en aning tunnsått med ekonomer är inte så förvånande eftersom ekonomer har svårt att förena tillväxtkritisk forskning med karriär. Det är främst ekonomer som har utvecklat idén om den ekonomiska tillväxten som en grund för välfärdssamhällets utveckling. De som var där, bland andra flera ekonomie doktorer och universitetslärare, spelade en viktig roll i arbetsgrupperna.

En liknande konferens hölls för ett år sedan i Wien och därför var detta tredje gången som man lyckats anordna internationella akademiska konferenser med offentlig finansiering. I Sverige är detta antagligen fortfarande inte möjligt om man använder ordet nerväxt eller décroissance eller degrowth i namnet.
Det är uppenbart att Europas medelhavsländer ligger en bra bit före oss i den här frågan. Kanske beror det på att den ekonomiska krisen är värre för dem, men den kulturella skillnaden är antagligen också en viktig faktor.

En hemsida sattes upp under konferensens sista timme. Den skapades för att deltagarna skulle kunna fortsätta sina diskussioner efter konferensen men är öppen för alla.

Svenskar, finländare och danskar utgjorde en påtagligt stor grupp och man diskuterade att samlas i ett nordiskt nerväxtnätverk. Några planerade att få svenska politiker att ta ställning i tillväxtfrågor inför valet i höst.

I Barcelona arbetar det lokala Transitionnätverket jämsides med Degrowthnätverket. De organiserar sig på ungefär samma sätt, men skiljer sig på några punkter, exempelvis i sitt förhållande till lokala politiker. Degrowthnätverket är skeptiska till politiker och bryr sig inte om att fraternisera med dem eftersom de anser att de är alltför låsta av systemet för att kunna göra något i ett tidigt skede.

Oscar Kjellberg