David Jonstad
David Jonstad
david.jonstad@effektmagasin.se
Får naturen plats i civilisationen?
Just nu är jag involverad i planeringen av en civilisationskritisk minifestival som ännu saknar namn. Inspirationen hämtar vi från Dark Mountain Projects festivaler som skett under namnet Uncivilisation och med följande syfte:
We find ourselves in a world of economic contraction, ecological collapse and social upheaval. How do we make sense of our lives in times like this? Where are the stories – old or new – that help us reground ourselves? Faced with the loss of much we took for granted, where are the practical projects that offer hope and meaning for the times ahead?
Det kommer att bli en plats för reflektion över var vi har hamnat som människor, i förhållande till varandra och framför allt i förhållande vår icke-mänskliga omgivning. Vad detta har inneburit är inte så lätt att sammanfatta, men i det här stå upp-klippet lyckas komikern Louis CK på några få minuter gå igenom flera av vår oljedrivna civilisations defekter, mycket sevärt och roligt:
Just detta med vår alienation från den icke-mänskliga naturen tror jag är ett stort hinder för möjligheterna att komma till rätta med i princip samtliga kriser som vi befinner oss i. Så länge vi betraktar vår omgivning som något som finns där enbart för att vi ska kunna expandera vår ekonomi lär vi fortsätta söka lösningar som bara accelererar den destruktiva utvecklingen.
Ur Dark Mountain Projects manifest:
The very fact that we have a word for ‘nature’ is evidence that we do not regard ourselves as part of it. Indeed, our separation from it is a myth integral to the triumph of our civilisation. We are, we tell ourselves, the only species ever to have attacked nature and won.
I min bok Kollaps skriver jag en del om detta och vårt behov av att återkoppla till naturen, att se oss själva som en del av denna. Sådana tankar krockar så klart med det moderna samhällets identitet och provocerar därför i vissa läger. Reaktionen är ofta något i stil med: "Jaja, det är jättefint med naturen, men nu måste vi faktiskt bygga ut kollektivtrafiken".
Hur vi kan arbeta med vår identitet och våra värderingar så att de utgör en bättre grund för en hållbar utveckling är temat för två arrangemang senare den här månaden. Under rubriken "Gemensam sak" pratar Richard Hawkins från Public Interest Research Centre utifrån rapporten Common Cause som vi har tjatat om en hel del i Effekt det senaste året. Läs mer om arrangemangen här (PDF).
Mer information om festivalen kommer senare.
Topp-10: De som verkligen har makten över miljön
Tidningen Miljöaktuellt har presenterat sin årliga lista över Sveriges 100 "miljömäktigaste" personer. På första plats hamnar Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute. En tung och djupt respekterad röst i alla möjliga sammanhang, inte minst den offentliga debatten. Han har en sorts hjälteglans över sig som gör att få vågar ifrågasätta honom. Lite som Aragorn i Sagan om ringen. Han kan rentav, i något förtäckta ordalag, såga miljöministerns politik och sedan se hur miljöministern nöjt applåderar honom. Vilket hände på ett regeringsmöte i höstas. Då är man utan tvekan miljömäktig.
Högst upp på listan är det framför allt opinionsbildare av olika slag, personer från miljörörelse, akademi, politik och näringsliv: Maria Wetterstrand, Åsa Romson, Svante Axelsson, Anders Wijkman och så vidare.
Det mest intressanta med listan är att politiker från regeringssidan lyser med sin frånvaro. Först på 50:e plats dyker miljöminister Lena Ek upp. En bra bit efter en kampanjchef på Greenpeace, en uppfinnare och dokumentärfilmaren Folke Rydén. I toppen saknas också tunga näringslivsföreträdare.
Nu har jag inte sett någon definition på vad en "miljömäktig" person är, men jag gissar att tidningen tänker sig någon som är engagerad i miljöfrågor och som lyckas åstadkomma förändring. Kanske är det så att den främsta makten i dag ligger hos de med tillgång till media, men om vi krasst ser åt vilket håll utvecklingen går för miljön behövs det en alternativ makthavarlista.
Rimligen leder ekonomisk makt, särskilt i branscher med stor miljöpåverkan, till stor makt över miljön. Liksom att politisk makt över ekonomin också ger makt över miljön, eftersom miljön är underordnad ekonomin.
Effekt ger er därför en hastigt ihopsnickrad lista över
de som verkligen har makten över miljön. Topp-10:
1. Anders Borg, finansminister
2. Fredrik Reinfeldt, statsminister
3. Øystein Løseth, vd för Vattenfall
4. Richard Gröttheim, vd för sjunde AP-fonden
5. Henri Sauvage, vd för Unilever Sverige
6. Lena Ek, miljöminister
7. Bertil Moldén, vd för Bil Sweden
8. Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv
9. Per-Olof Wedin, vd för Sveaskog
10. Helena Jonsson, ordförande LRF
I Miljöaktuellts intervju med Johan Rockström säger han:
Vi har lite skämtsamt föreslagit att man borde uppgradera
miljöministern till att vara placerad över finansministern. På så sätt
får finansministern arbeta inom ramen för det som definieras av den
mäktigaste ministern, det vill säga miljöministern. Det är ju faktiskt
så att ekonomin måste underkasta sig planetens ekologiska
förutsättningar.
Varför skämta? Vore inte detta ett rimligt politiskt krav? Det vill säga, om vi menar allvar med att miljön och klimatet är vår tids ödesfråga.
För övrigt kommer jag själv på plats 70. Efter Lena Ek, men före SVT:s klimatreporter Erika Bjerström och Naturvårdsverkets generaldirektör Maria Ågren. Räkna med Effekt!
Researchhjälp till topp-10-listan: Hampus.
Kollaps i TV4:s nyhetsmorgon
Det går numer inte en dag utan att jag läser nyheter som passar som skrämmande väl in de scenarier som jag målar upp i min nya bok Kollaps – Livet vid civilisationens slut. Här är några exempel från denna tisdagsmorgon: Hårdnade konflikter om jordbruksmarken i Etiopien (Guardian), Svenska företag laddar för eurokollaps (SVD) och prisras på bostäder (DN).
Kan vi lägga ihop alla dessa historier och se helheten kan vi också inse att vi ofrivilligt har checkat in på en väldigt skumpig resa, längs nerförsbacken av den industriella civilisationen. En resa som vi bör förbereda oss väl för.
Glädjande nog verkar min bok väcka en hel del intresse och i morse gjorde jag min första tv-medverkan om detta ämne, i TV4:s nyhetsmorgon. Något som i sig borde kunna tolkas som ett intressant tecken i tiden.
Ps. Ordfront erbjuder boken till Effekts läsare till det lägsta priset på marknaden, 179 kr (porto ingår). Här är länken till erbjudandet.
Vegomyten?
Lierre Keith var vegan i tjugo år, men kom sedan på att hon gått på en myt: att vegetarisk kost är något självklart gott och eftersträvansvärt. Och så skrev hon en bok med namnet The Vegetarian Myth och retade så klart upp ganska många som menar att en vegetarisk diet är den kanske viktigaste handlingen för att skapa ett mer hållbart samhälle.
I den här intervjun berättar Lierre Keith om sin omvändelse och problemet med vegetarisk kost, som hon ser det.
Jag kan ju säga direkt att jag inte köper hela hennes budskap, men jag tycker ändå att hon har en del poänger och att hon är intressant att lyssna till. Inte minst risken för att ens övertygelse håller borta argument som krockar med denna övertygelse. Är man övertygad om något och dessutom har gjort det till en livsstil krävs det mycket för att man ska kunna ta till sig kritik. Det säger något om svårigheterna med att ändra dagens i grunden helt ohållbara livsstil, vare sig vi pratar köttkonsumtion eller konsumism.
Hur som helst, Lierre Keith tänkte om kring sin vegandiet och landade i en annan extremposition: animalier är i princip det enda du behöver och det enda du kan äta för att leva hållbart. Jag tror inte det stämmer och tycker det är lite synd att Keith inte kan vara mer nyanserad. Ja, den typ av monokulturell odling som är praxis på många håll i världen är ohållbar och innebär en förlust av biologisk mångfald, försämrade jordar och ett beroende av konstgödsel. Och ja, dagens industriproduktion av kött också ohållbar. Men det innebär inte att det enda alternativet är att hålla betesdjur. Det finns massor av sätt att producera också nyttiga vegetabilier på ett sätt som både är hållbart och resurssnålt.
Däremot finns det skäl att vara skeptisk till en strikt vegansk kost, särskilt ju längre avståndet är från ekvatorn. Det finns ett skäl till varför inuiter traditionellt äter nästan enbart animalier medan en indier äter vegetariskt. På kallare breddgrader blir djur en genväg till näring som vi inte själva kan tillgodogöra oss, exempelvis i haven eller i skogen.
Det råder ingen tvekan om att en kost som bygger industriell djurhållning är ohållbar och förkastlig ur många perspektiv, men det borde inte hindra oss från att vara mer nyanserade än Lierre Keith. Viltfångade djur och småskalig och ekologisk djurhållning kan vara utmärkta komplement till en kost som baseras på småskalig ekologisk odling av vegetabilier.
För övrigt har Keiths bok mötts av en hel del kritik: här är en blogg dedikerad till "The vegetarian myth myth".
Den kan också påpekas av Lierre Keith är medlem av Deep Green Resistance, en sammanslutning som förfäktar en extremt militant taktik för att få den industriella civilisationens förstörelse av planeten att upphöra.
I 2012 års spåkula: Maya-skämt, euro-kollaps, Irankrig och Kina-bubbla
Så här dags brukar bloggar och tidningar vara fulla av förutsägelser av vad det nya året kommer att bjuda på. Jag får en stark känsla av att färre än vanligt vågar sig på en framtidsspaning för 2012. Kanske för att 2011 var en bra påminnelse om hur omöjligt det är att förutse framtiden. Hur många hade för ett år sedan spått arabrevolten, Fukushima eller eurons dödsrosslingar?
De helt oväntade händelserna – de svarta svanarna – tenderar att förändra historien i betydligt högre utsträckning än de väntade.
Här följer ändå en sammanställning av några olika röster som blickat in i spåkulan.
På skuldkrisfronten är det såklart en öppen fråga om, eller hur stor del av, eurosamarbetet som överlever. Centre for Economics and Business Research (CEBR) är helt säkra på euron är borta inom tio år och tror att 2012 är året då eurokollapsen inleds, rapporterar The Telegraph:
It is not a done deal yet – we are only forecasting a 60pc probability – but our forecast is that by the end of the year at least one country (and probably more) will leave.
Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet tycker att man bör hålla extra koll på Kinas ekonomi under 2012:
Tjugo år efter Sovejtunionens sönderfall ligger mer makt än någonsin i händerna på en politbyrå. Det är till det kommunistiska Kina som västvärldens direktörer ständigt sätter sitt hopp. När finanskrisen slog till 2008 öste Kinas toppgarnityr på i bästa planekonomiska stil och beordrade byggandet av allitfrån broar till enorma bostadskomplex. Allt finansierades med nytryckta pengar som lånades ut via bankerna. Ifjol började det komma tecken på att detta skapat en bubbla med påföljande skuldkris. Under 2011 var Kinas ledare pigga på att tillrättavisa USA och Europa. Under 2012 får de sannolikt fullt upp på hemmaplan.
Aaron Newton, författare till A Nation of Farmers: Defeating the Food Crisis on American Soil, varnar för en överdos av Maya-kalender-skämt:
The average US citizen will lose one week of 2012 due to the pervasiveness of Presidential campaign commercials on TV. A structural collapse of the global financial system will usher in rationing of key items including some foods. Everyone will be sick of Mayan Calendar jokes by Mid-March
Christine Patton, Transition Oklahoma City bygger vidare på den eskalerande konflikten mellan USA och Iran:
With the presidential election looming, President Obama takes the time-honored path trod by Presidents, Kings, and Emperors before him and (reluctantly) triggers a military action aimed at corralling a desperately sabre-rattling Iran, which happens to have a not-so-subtly expanding nuclear program, a threatened capability to block the Straits of Hormuz, and the third highest amount of world oil reserves. Operation Duck and Cover distracts the public from the country’s growing tent cities and loathsome bail-outs.
Collin Campbell, geolog, tidigare chef inom oljeindustrin och grand old man inom peak oil-forskningen ser både vinnare och förlorare:
The decline of production during the Second Half of the Oil Age, which now dawns, implies economic and financial contraction. The transition threatens to be a time of great tension as already seen in demonstrations from Moscow to Wall Street and revolutions in the oil-rich Arab world. Coming to terms with what unfolds is a major challenge but as always there will be winners, who react in a positive way, and losers, who continue to live in the past.
Efter Durban: Mot fyra grader, miljöministern jublar
– Helt underbart, detta vågade jag aldrig hoppas på, jublar miljöminister Lena Ek över resultatet från förhandlingarna på klimatmötet i Durban (SVD).
Vad Lena Ek jublar över är att världens ledare har kommit överens om att vänta fram till år 2020 med att börja vända utsläppskurvorna nedåt.
Om det inte varit klart tidigare torde det vara det nu: glöm allt vad tvågradersmål heter. Nu strävar vi mot fyra grader.
Klimatmötena har blivit till en fars där politikerna mest ägnar sig åt att rädda ansiktet med hjälp av kreativa skrivningar och framför allt kreativa namn: Färdplan Bali, Köpenhamns-ackordet och nu Durban-paketet. Åtgärderna för att faktiskt minska utsläppen skjuts ständigt på framtiden.
Som jag har skrivit tidigare har jag en hel del förståelse för att man inte lyckas med så mycket annat – så länge all övrig politik har ökad konsumtion som ledstjärna saknas helt enkelt mandatet för ett seriöst klimatavtal.
Författaren Richard Heinberg skriver på samma tema:
This dynamic is only likely to change when we finally get to the point where we are concerned less about short-term economic growth than about our longer-term survival prospects. But by then it may be too late to avert catastrophic and irreversible climate change.
I ett vältajmat reportage i Svenska Dagbladet får vi ett färskt exempel på detta. Från ett USA där presidentkandidaterna tävlar i att lova flest jobb med hjälp av satsningar på mer fossil infrastruktur:
I det sammanhanget står inte frågan om koldioxidutsläpp och klimatförändringarna särskilt högt. Totalt har tre miljoner arbeten försvunnit i USA under det senaste decenniet. Inför presidentvalet lanserar främst republikaner en i det närmaste gränslös utvinning av fossila bränslen som en given väg att skapa nya jobb och ekonomisk utveckling.
Vad kan bryta denna utveckling, i USA liksom i resten av världen? Det enda någorlunda sannolika som jag ser det är att en djup finanskris sätter stopp för ytterligare destruktiva investeringar. Och att detta paras med en ökad insikt om att tillväxtvägen leder oss mot fler katastrofer och att vi därför måste lära oss att inte ständigt törsta efter mer (även om det är svårt att se hur det senare ska gå till).
Här är förresten en teaser av hur en fyra graders värld kan se ut, enligt National Geographics och Mark Lynas (notera den patetiska spekulationen om att Sveriges Östersjökust blir ett nytt Saint-Tropéz):
ps. Jag vet att jag har kört bilden på brandmännen förr, senast efter fiaskot vid klimatmötet i Köpenhamn. Men jag kunde inte låta bli att köra en repris.
...och i bakgrunden mullrar oljekrisen
Trippelkrisen – energi, ekologi och ekonomi – bryter dagligen ny mark. Just nu är det ekonomi (i form av skuldkris) och ekologi (i form av klimathot) som tar det mesta av uppmärksamheten. Men i bakgrunden mullrar hotet om sinande energitillgångar. Eftersom det är energi, och framför allt energi i form av olja, som upprätthåller vår industriella civilisation är detta ett sedan länge fruktat hot.
Att den konventionella oljeproduktionen stått och stampat på samma nivå de senaste sex åren är numer erkänt av självast Internationella energiorganet. Men den stora frågan är hur länge vi kan hänga oss kvar på denna platå. När kikar vi ut över kanten och ser att oljeproduktionen börjar ta oss nedåt?
I en klarsynt artikel, som för att vara publicerad i mainstreammedia är förvånansvärt initerad och rakt på sak, skriver E24:s Billy Degerfeldt att oljekrisen kanske är här nu. Trots att hela världsekonomin är i gungning och tillväxten avtar förblir oljepriset på en historiskt hög nivå, över hundra dollar per fat.
Nu verkar alltså oljekrisen vara högst reell. Den svarta sörjan (i sin konventionellt flytande tappning) ser ut att sina på riktigt den här gången. Varför skulle det annars, i allt aggressivare takt, exploateras reserver som snarare påminner om ett förstadium till asfalt (i branschen, oljesand och tung olja)? Eller för den delen, prospekteras resurser på havsdjup halvvägs ned mot Marianergraven?
Det som håller paniken borta är att de stora oljeproducenterna i Mellanöstern säger att de har gott om olja kvar. Det märkliga är att trots att det därifrån sällan rapporteras om nya oljefyndigheter så justeras siffrorna hela tiden upp, som om deras omfattande oljeexport inte hade någon koppling till oljekällorna.
Martin Saar på ASPO-bloggen refererar till en artikel från ASPO USA som spekulerar i sanningen bakom Mellanösterns, och i synnerhet jätten Saudiarabiens, oljereserver:
Misstankar finns att Saudi inte förmår att öka sin produktion längre, att Saudi helt enkelt nått maximal produktion och nått peakoil. Eller att Saudi hamnat i ett skruvstäd och tvingas att hålla uppe priset med ett lägre utbud för att undvika att drabbas av ”den arabiska våren” vilket hänt Egypten, Tunisien och Jemen.
Det senare motiveras med att Saudiarabien behöver hålla sin befolkning på gott humör med låga mat och energipriser, vilket är kostsamt även för rika oljeshejker.
Till detta tillkommer bekymret med att den egna befolkningen i oljeländerna konsumerar allt mer olja, inte minst för att kunna avsalta havsvatten och för att producera el.
Allt mindre olja går därför på export vilket, rapporterar Svenska Dagbladet, har bidragit till att de rederier som har oljetankers nu befinner sig i en akut kris.
För världsekonomin verkar det enda som kan skjuta oljekrishotet på framtiden vara att tillväxten mattas av, vilket i stället skulle innebära spiken i kistan för finanssystemet. Billy Degerfeldt igen:
Räddningen från de höga oljepriserna skulle sannolikt innebära att en katastrof samtidigt utspelade sig på en annan plats. Om Kina, som i dagsläget köper omkring 5 miljoner fat, slår av på sin oljekonsumtion är det ett tydligt tecken på att tillväxten där hackar betänkligt. Hur världsekonomin påverkas av ett sådant faktum behövs knappast utvecklas.
Video: Alf Hornborg om maskiner, pengar och omfördelning
Fyra nya intervjufilmer från filmaren Tomas Boman och produktionsbolaget Andersö&Boman. Denna gång talar Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet och författare till boken Myten om maskinen.
Maskinen – vår tids fetisch:
Energi står i förhållande till mark:
Omfördelning av tid och rum:
Pengar – en kulturell idé:
Nytt upprop för radikaliserad klimatpolitik
Klimatförhandlingarna i FN:s regi har åtminstone lyckats med en sak: trots extremt låga förväntningar, trots att förhandlingarna i princip stått stilla i flera år, förmår man otroligt nog ändå att röra sig bakåt. Skrivningarna urvattnas, datumet för när ett eventuellt avtal kan komma till stånd skjuts framåt och konflikterna mellan länderna tilltar.
Tidigare chefen för klimatförhandlingarna Yvo de Boer tillhör numer den skara som i princip räknat ut möjligheten att utsläppen kommer att begränsas som en följd av globala förhandlingar. Han säger i en intervju med AP att hela processen blivit ett ekorrhjul som bara snurrar runt runt utan att komma någon vart.
Du har en grupp av internationella ledare som sitter 85 våningar upp, längst ut på hustaket. De säger till varandra: hoppa först du, så kommer jag efter. Vilket gör att det inte är så konstigt att det finns en viss tvekan att vara den första att hoppa.
Liknelsen är inte så tokig. Om ministrarna som är på klimatmötet i Durban just nu plötsligt bestämde sig för att lyssna helt och fullt till vetenskapen och utforma ett avtal utifrån denna skulle avtalet bli väldigt radikalt. De skulle komma hem till sina respektive länder och meddela att nu ska vi minska utsläppen med en fem-sex procent per år.
Det finns egentligen bara ett historiskt exempel på hur detta går till: den sovjetiska ekonomin efter kollapsen 1990. Då minskade landets utsläpp med ungefär fem procent per år och BNP nära halverades på ett decennium.
Jag gissar att samtliga ministrar som skrivit under ett klimatavtal med vetenskaplig grund skulle försvinna från politiken väldigt fort efter sin hemkomst, om de ens skulle släppas in i landet. För inget land i dag är redo att göra de djupgående livsstilsförändringar som är nödvändiga för att klara av den snabba nerväxt som troligen blir konsekvensen av drastiskt minskade utsläpp.
Därmed inte sagt att det finns många som är beredda att göra just sådana förändringar, särskilt som alternativet är skenande klimatförändringar och ohyggliga lidanden för människor i hela världen. Det nya uppropet "Radikalisera klimatpolitiken nu" har som syfte att ge röst åt denna grupp.
vi är beredda att acceptera politiska beslut som kan leda till lägre
privat konsumtionsnivå och till en förändrad livsstil, till exempel när
det gäller transporter och matvanor.[...]
Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna
minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på
grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället
vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt
försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som
vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till
efterföljd.
Hittills har ett par tusen personer skrivit på. Hur många måste skriva på för att vi till nästa klimatmöte ska kunna skicka en minister med mandat att skriva under det avtal som krävs?
Illusionen av kontroll
"Man försöker ge känslan av att vi har kontroll", säger kompisen när vi smyger ut från Naturvårdsverkets stora Klimatforum tidigare i veckan. Omkring 1 200 personer sitter då i Stockholms universitets största aula och lyssnar på miljöminister Lena Ek och diverse klimatforskare när de rabblar siffror och visar färgglada diagram.
40-2020-2040-2050-2-60-80-100. Miljöministerns budskap är att läget är mycket allvarligt, men att Sverige ändå är på rätt spår och om vi bara anstränger oss lite till så har vi alla förutsättningar för att få bukt med klimatkrisen. Särskilt som vi vet vad som behöver göras: mer innovationer, mer teknik, mer investeringar och framför allt "tuffare mål". Och så presenteras lite mer kurvor och fler siffror.
Kort sagt: vi har kontroll.
Samma sak i skuldkrisen. Mycket pekar mot ett finasiellt haveri utan historisk motsvarighet, men känslan som politikerna vill förmedla är känslan av kontroll. Så man kommer med förment förtroendeingivande uttalanden från diverse toppmöten. Man uppfinner kreativa metoder för att lugna marknaden. Nu senast denna vecka när fem av världens största centralbanker gick ut i en samordnad aktion och blåste in lite mer pengar i skuldbubblan för att undvika en implosion. Glädjerus, hyllningar – skönt att de har läget under kontroll.
Få förstod vad det innebar att centralbankerna sänkte prissätningen på valutaswappar med 50 räntepunkter. Men va fan, det lät bra och det funkade, åtminstone för stunden.
I denna illusion av kontroll är det lätt att få för sig att det mesta kommer att ticka på ungefär som vanligt, kanske med lite obehagliga skumpningar på vägen. Systemet klarar sig därmed ifrån att ifrågasättas av det stora flertalet. Status quo kan upprätthållas lite till.
Utanför denna illusionsbubbla surrar uppgifterna om att centralbanksaktionen var ett desperat försök att i sista sekund hindra en eller flera storbanker från att gå omkull och utlösa en lavin av finansiellt kaos. Att de stora spelarna försöker köpa sig mer tid för att ha placerat sina marker rätt inför den dag som saker och ting verkligen kraschar ordentligt.
Och vad gäller klimatförändringarna är det en gigantisk klyfta mellan den politiska och ekonomiska retoriken å ena sidan och vetenskapen å den andra. Två graders temperaturhöjning är vi redan intecknade för och vårt ekonomiska system är som bekant kalibrerat för ökad energianvändning, ökad resursförbrukning och ökade utsläpp. Det går inte ihop.
Men det finns ett alternativet till att underblåsa denna kontrollillusion, även om det är något som knappast lockar våra ledande politiker. Alternativet är att vara ödmjuk. Att erkänna att vi faktiskt inte har kontroll – vare sig över klimatförändringarna eller den skenande skuldkrisen.
Kalendarium
Nyhetslänkar
Fördjupning
© Copyright 2009–2011. All rights reserved. Designad av