Bilar

Jag känner att jag gick lite hårt åt biogasen i inlägget häromdagen. Här är en liten upprättelse. Faktum är att biogasen är den energibärare som har den kanske största potentialen som framtida drivmedel. I min bok Vår beskärda del finns ett kapitel om hur Sverige skulle kunna bli fossilfritt till år 2030. Inför att jag skrev det läste jag en lång rad rapporter om förnyelsebar energiproduktion och energieffektiviseringar. Etanolen dömde jag ut av alla redan kända skäl, även om jag öppnade upp för en marginell del etanolproduktion även i framtiden. Biogasen däremot hade bra stöd i flera studier. Jag kom fram till att rötningen av matavfall skulle kunna ge biogas motsvarande närmare 1 TWh (terrawattimme), odlingsrester och gödsel skulle kunna ge 8 TWh och slam från reningsverk samt industrirester skulle kunna ge ytterligare 2 TWh. Totalt nästan 11 TWh. I dag använder transportsektorn nästan 100 TWh energi i form av olja.

Jag tror att dessa 11 TWh kan ha varit en väl hög siffra eftersom den förutsätter stora mängder organiska rester från såväl hushåll, jordbruk som industri som vi av hållbarhetsskäl kommer behöva minska i framtiden.

Men biogasen lär ändå spela en viktig roll i framtiden – om vi hittar ett hållbart sätt att producera den på. I princip allt material som man räknar med att kunna röta till biogas är samtidigt viktiga resurser i form av näringsämnen. De behöver återföras till jorden varifrån de kommer. Om biogasproduktionen kan göras småskalig och lokal är det möjligt att kombinera dessa två syften utan några stora energiförluster. Men det lär bli betydligt svårare om det ska byggas upp storskaliga system som kräver långa transporter både till rötningsstationer och sedan transport av rötslammet tillbaka till jordbruket.

Det vore spännande att se en studie, gjord på uppdrag av andra än branschintressen, som räknade på biogasens möjligheter utifrån ett vidare systemperspektiv.

Här kan man för övrigt lära sig hur man fixar sin egen biogas.

Bloggat: Kunri

Media: Nyteknik

Det är inte ofta svenska politiker varnar för en oljeprischock. Men i morse var det just var Miljöpartiets Maria Wetterstrand sa när hon presenterade de rödgrönas förslag på höjd bensinskatt som ett sätt att förbereda oss på denna chock.

Med 49 öre per liter ska priset på bensin höjas genom skatten. Det är inget mindre än "ett dråpslag mot landsbygden", enligt Centerpartiets Maud
Olofsson. För en vanlig bilist innebär det en femtiolapp extra i månaden. Vadå dråpslag?

Skälet till höjningen är dels att dra in pengar, men också att minska utsläppen från bilismen i ett försök att nå klimatmålen. Pengar lär det bli, men eftersom både de rödgrönas och regeringens politik syftar till att samtidigt öka folks inkomster lär bensinskattehöjning i sig knappast utgöra något större hinder för att ta bilen för de flesta (vilket Motormännen har helt rätt i). Det behövs betydligt mer än så att verkligen få folk att ändra beteende. När Statens institut för kommunikationsanalys räknade på effekterna av bensinskattehöjningar här om året var resultatet att det krävs ett bensinpris på uppemot 27 kronor för att fram till 2020 minska utsläppen med 20 procent.

De rödgröna vill minska utsläppen med 40 procent. Då kan vi prata dråpslag, liksom när den oljeprischock som Maria Wetterstrand med rätta varnar för kommer som en följd av peak oil/oljetoppen.

Jag tycker att det är helt okej att höja bensinskatten lite grann. Men den dagen som höjningen görs i syfte att verkligen styra mot ett mindre bilberoende samhälle lär Maud Olofsson få rätt. Det kommer att hårt drabba inte bara glesbygden men alla som är beroende av bil utan att vara rika.

Både regeringen och oppositionen borde fila på en plan för hur man ska hantera denna snara framtid. Mitt tips är att åtminstone utreda ett system med personliga utsläppskvoter i Sverige (aka koldioxidransonering). Jag rekommenderar den som verkligen vill sätta sig in mer i frågan att komma på det riksdagsseminarium om personliga utsläppskvoter som Effekt är med och arrangerar den 19 maj.

Media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4

Att bygga en ny motorväg för att minska utsläppen är ungefär lika smart som att en väldigt överviktig person försöker lösa sitt viktproblem genom att operera in en större magsäck.

Men har the the axis of betong – den borgerliga alliansen, Socialdemokraterna och en bilberoende Stockholmsopinion – bestämt sig att man vill ha en motorväg så blir det en motorväg. Hur kan Vänsterpartiet och Miljöpartiet tro att de ska kunna stoppa detta? Hur rätt de än gör i att försöka.

– Vi kan inte se hur man kan lösa trängseln varken i bil- eller
kollektivtrafiken om vi inte bygger Förbifart Stockholm, säger oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (s) som nu klart och tydligt deklarerat att man tänker köra över sina rödgröna kollegor i denna fråga.

Är det verkligen så främmande att tänka tanken på mindre trafik, både bilism och kollektivtrafik? Att det rentav skulle kunna vara något positivt. Inte bara som ett sätt att minska risken för en klimatkatastrof, men också som ett sätt att skapa en stadsmiljö där människor inte behöver resa långt för att utföra sina dagliga sysslor? Forskningsinstitutet Centre for Alternative Technology i Wales brukar tala om 20-minuters städer. Det ska inte vara längre än 20 minuters gångväg till den mest grundläggande servicen i människor liv. Ökad tillgänglighet i stället för ökad mobilitet, som det också brukar heta. Det är såklart fjärran från dagens politiska samtal, men är det verkligen en så skrämmande vision?

Dessutom: varför bygga ny motorväg i en värld på väg in i en energikris? Bloggarna Flute och Cornucopia? skriver om detta.

Läs också: Det omöjliga uppdraget att försvara massbilismen

Se Miljöförbundet Jordens Vänners e-postaktion mot Förbifarten.

Bloggat: Flute, Cornucopia?, Röda Malmö, Svensson, HBT-sossen, Fogelqvist, Huddingeperspektiv, PJ Anders Linder, Stockholm enligt Ankersjö

För några veckor sedan intervjuades cyklister i Studio Ett. De ingick i ett projekt där de filmade sin färdväg vilket gav stadens trafikplanerare underlag för att kunna förbättra framkomligheten och minska riskerna för cyklister.

Det intressanta var att nästan ingen av de intervjuade verkade se några problem eller risker med bilister. I stället pekade de ut fotgängare, andra cyklister, bussar och trafikljus. Eftersom jag själv cyklar varje dag vet jag att det största hot man utsätts för är just bilister. Bilister som parkerar sin bil i cykelbanan så att man tvingas tackla sig in i den del av körbanan som bilarna dominerar. Bilister som öppnar upp bildörren rakt ut i cykelbanan. Och givetvis bilister som kör allmänt vårdslöst.

Varför sa ingen av de intervjuade något om detta? Min gissning är att bilen har blivit så dominerande i stadsmiljön att många inte ens tänker tanken att man skulle kunna ändra på detta faktum. Och även om man ser problem med bilarna är det inte så mycket att göra. Den som inte håller sig ur vägen när ett drygt ton plåt rullar fram i 50 km/h blir allvarligt skadad eller ännu värre.

I de flesta andra sammanhang skulle ett sådant beteende vara helt oaccetabelt. Det är exempelvis ingen frisk människa som skulle gå in på ett daghem och blåsa ut röken i ansiktet på barnen. Men är det någon som upprörs över en bilist som blåser in betydligt dödligare saker än tobaksrök i munnen på cyklister och fotgängare?

Här är en film som handlar om detta. Om bilister som beter sig högst  oförskämt mot andra människor – utan att någon ens höjer på ögonbrynen.

Missa inte kvällens Uppdrag Granskning om massbilismen:

"Sex olika expertmyndigheter är eniga: ska Sverige nå klimatmålen måste bilåkandet minska. Trots det väljer regeringen med Andreas Carlgren (C) i spetsen att satsa på fler vägar och ökande biltrafik."