Bilar
Det omöjliga uppdraget att försvara massbilismen
SVT Uppdrags granskning om massbilismen sände ikväll en utmärkt sammanfattningen av den schizofreni som råder i frågan om bilismen.
På ena sidan fakta:
Klimatkaos väntar om inte utsläppen kraftigt minskar. Mer vägar ger fler bilar och ökade (och framför allt inte minskade) utsläpp. Såväl myndigheter, forskare som bilbranschen själv är fullt öppna med att det inte finns något trolleritrick där den fossilberoende tekniken förvandlas till någon sorts noll utläpp och noll resursuttag variant. Även 2030 kommer det att behövas massor av olja för att driva massbilismen (snyggt av Uppdrag granskning att gå på bilbranschens eget seminarium).
På andra sidan politiken:
Ett vanligt sätt att inleda försöken att slippa fakta är att säga "min bedömning är...". Det vill säga: att hävda att alla som seriöst har studerat frågan har fel och man själv har rätt. Baserat på... ja, vadå? Intuition, teknikreligion, förnekelse, schamanism? Kanske en kombination av dessa.
En sak är jag ändå rätt säker på. Det skulle vara bra mycket lättare för politiker att prata klimatpolitik om de släppt låsningen vid tillväxten. I alla intervjuer kryper det efter ett tag fram att skälet till varför bilismen så tvunget måste öka är jakten på ökad tillväxt.
Men utan den låsningen... nog sjutton kan vi bygga ett samhälle där majoriteten inte är beroende av bil för att leva ett bra liv? Vem vet, den stad är kanske trevligare där man inte behöver förflytta sig flera mil för att hämta ungarna på dagis, köpa mat eller ta sig till jobbet
Uppdrag gransknings reporter Johan Winberg verkar för övrigt vara en journalist av det ärliga och skarpa snittet. Här är hans svar på en av chattfrågorna efter programmet (obs! det är inte jag som ställer frågan :)
David: Vad hjälper det om vi svenskar minskar vårt bilåkande när en miljard kineser börjar?
Johan Winberg: Allvarligt talat. Vad gör det för skillnad om jag spöar mina barn, när det finns så många andra barn som lider än värre som barnsoldater i Afrika? Lite bättre argumnet tack Det är lika viktigt att du gör något åt klimatet som att en specifik Kines gör det. Eftersom DU släpper ut mer än de flesta kineser gör det större skillnad om Du skärper dig än om en genomsnittlig Kines gör det.
Apropå olja, missa inte det inspirerande och delvis hoppfulla SR-reportaget om oljetoppen/peak oil, och kommunpolitikerna som fattat.
Bloggat: Cornucopia, Emretsson, Christian Valtersson, Avveckling är utveckling
Oförskämda bilister
För några veckor sedan intervjuades cyklister i Studio Ett. De ingick i ett projekt där de filmade sin färdväg vilket gav stadens trafikplanerare underlag för att kunna förbättra framkomligheten och minska riskerna för cyklister.
Det intressanta var att nästan ingen av de intervjuade verkade se några problem eller risker med bilister. I stället pekade de ut fotgängare, andra cyklister, bussar och trafikljus. Eftersom jag själv cyklar varje dag vet jag att det största hot man utsätts för är just bilister. Bilister som parkerar sin bil i cykelbanan så att man tvingas tackla sig in i den del av körbanan som bilarna dominerar. Bilister som öppnar upp bildörren rakt ut i cykelbanan. Och givetvis bilister som kör allmänt vårdslöst.
Varför sa ingen av de intervjuade något om detta? Min gissning är att bilen har blivit så dominerande i stadsmiljön att många inte ens tänker tanken att man skulle kunna ändra på detta faktum. Och även om man ser problem med bilarna är det inte så mycket att göra. Den som inte håller sig ur vägen när ett drygt ton plåt rullar fram i 50 km/h blir allvarligt skadad eller ännu värre.
I de flesta andra sammanhang skulle ett sådant beteende vara helt oaccetabelt. Det är exempelvis ingen frisk människa som skulle gå in på ett daghem och blåsa ut röken i ansiktet på barnen. Men är det någon som upprörs över en bilist som blåser in betydligt dödligare saker än tobaksrök i munnen på cyklister och fotgängare?
Här är en film som handlar om detta. Om bilister som beter sig högst oförskämt mot andra människor – utan att någon ens höjer på ögonbrynen.
Missa inte kvällens Uppdrag Granskning om massbilismen:
"Sex olika expertmyndigheter är eniga: ska Sverige nå klimatmålen måste bilåkandet minska. Trots det väljer regeringen med Andreas Carlgren (C) i spetsen att satsa på fler vägar och ökande biltrafik."
En vettig skrotningspremie
Skrotningspremier är fantastiska – för bilindustrin. I flera länder runt om i Europa har ersättningen fått nybilsförsäljningen att skjuta i höjden. Men den som börjar räkna på utsläppen från tillverkningen av alla dess bilar kommer snart till slutsatsen att nettoeffekten för klimatet inte stavas vinst.
Men det finns andra sätt att ersätta den som vill ställa sin gamla bil.
Med uppmaningen ”Give up the ghost” har bussbolaget Southern Vectis på brittiska Isle of Wight inrättat en alternativ skrotningspremie. Gör dig av med din bil och få ett årskort på kollektivtrafiken.
Varför inte införa på bred front överallt där man faktiskt kan klara sig utan bilen?
Utveckling?
Serietecknaren Robert Crumb ger en lektion i utveckling. Vart gick det fel?
Via Revolving Doors
Bogotá: En stad för människor i stället för bilar
När Enrique Peñalosa blev borgmästare för Colombias huvudstad Bogotá bestämde han sig för att återta stadens ytor från bilarna. I dag är Bogotá på många sätt en helt annan stad än för tio år sedan. I en av flera fina scener i dokumentären nedan (18.01) står Peñalosa på en gata som består av tre filer. Två för cyklar och gångtrafikanter och en för bilar. Bilarna får inte ens köra på asfalt, de kör i leran, berättar Peñalosa glatt. Inte för att de inte skulle vilja asfaltera, men för att de har begränsat med pengar och måste prioritera.
I en annan hoppingivande del av dokumentären (19.49) berättar stadsarktitekterna hur de genom att flytta på bilarna skapat utrymme för människor att umgås, mitt i stan. De hade inte riktigt förutsett det, men när bilarna försvann började människor använda gatorna till annat än transporter.
Detta har gjort staden mycket säkrare eftersom fler människor vistas ute nu. "Det här är en bra stad", säger Peñalosa och pekar ut över havet av människor som leker, pratar, spelar musik och fotboll. Han jämför med de rika områden utanför stan där det är dött på gatorna och alla tränger ihop sig i köpcentrumen.
Bogotá visar vad en stad kan vara i stället för uppställningsplats för stora skitiga plåtlådor. Svenska städer har mycket att lära.
Via Revolving Doors
Fira samåkningsdagen på lördag
Lördagen den 3 oktober är inte bara en dag när ABF-huset i Stockholm kommer att vibrera av intressanta klimatseminarier, -workshops och -diskussioner på Klimatforum 2009. Det är också en dag som är utropad till Samåkningsdagen över hela Sverige.
Arrangör är den ideella samåkningsrörelsen Skjutsgruppen, som på Facebook länkar ihop människor som ska någonstans och har plats över med andra som behöver skjuts. Gruppen har nu över 5000 medlemmar. En
av medlemmarna, Anders Lundström, har gjort en hyllningssång till
kollektivresenärer, som du kan lyssna på här.
”Hur vi än tar oss fram denna dag så kommer vi göra det tillsammans;
för miljön, plånboken och för att det är riktigt kul.Färdmedlen är valfria; du kan fira samåkningsdagen med din bil, cykel, luftballong eller via härliga samåkningsfärdmedel som tåg eller buss.”, skriver Skjutsgruppen.
Foto: Cykeltaxi i Kenya. Jessica Karlsson/Skjutsgruppen
Den egentliga diskussionen
Klartecknet till vägsatsningen Förbifart Stockholm har fått ilskan att blossa upp hos många. Tidigare i dag protesterade människor utanför Rosenbad (se bilden ovan) och uttryckte sin bestörtning över hur regeringen tycks totalt okänslig för den kritik mot bygget som såväl Naturvårdsverket och Statens institut för kommunikationsanalys som Riksantikvarieämbetet och Naturskyddsföreningen har kommit med.
Också på nätet rasar diskussionerna och blottar ett engagemang som visar att det inte "bara" handlar om ja eller nej till en väg eller huruvida det faktiskt råder trängsel i Stockholm eller inte, utan något mer grundläggande. Ska samhället satsa på infrastruktur som stödjer mer biltrafik, eller är det dags att tänka i nya banor?
Det den diskussionen våra politiker borde våga ta i stället för att gömma sig bakom motsägelsefulla cirkelresonemang kring att det måste till fler vägar för att minska biltrafiken.
Mer på nätet: DN, "Vansinnets politik", "Regeringens tomma klimatpolitik", Joakim Hörsing, "Sidospår ner i klimatdiket!"
Highway to hell
Med tre månader kvar till klimatmötet i Köpenhamn väljer Sveriges regering sida. Att öka bilismen är så klart viktigare än att undvika klimatkaos. Förbifart Stockholm kommer få klartecken från regeringen och kunna börja byggas år 2012, rapporterar SVT Rapport.
Det är blir en tydlig signal från Sverige till Kina, Indien och andra Syd-länder inför klimatförhandlingarna: gärna ett klimatavtal men först en rejäl motorväg.
Tidigare beräkningar visar att den sexfiliga motorvägen Förbifart Stockholm kan komma att öka koldioxidutsläppen i Stockholmsregionen med 80 procent.
I dag dör 300 000 människor om året på grund av klimatförändringarna. Hur många blir det i framtiden? Har regeringen Reinfeldt någon gissning?
Bloggat: Alliansfritt Sverige, Jonas Sjöstedt, Christian Valtersson, Flute-tankar
Media: SVD, SVD2, Oppostionen rasar (DN), DN, DN2, Nya vägar ger ökade utsläpp (Arbetaren), Socialdemokraternas oppositionslandstingsråd Lars Dahlberg uttalar sitt stöd för Förbifarten (SVD)
Miljövänligt av bara farten
Foto: Josefin Olevik
En liter bensin per mil, breda däck, lastbilsmotor och med en svängradie som straffområdet på en tolvmannaplan. Den miljömedvetna delen av mitt hjärta blödde när husbilen stod där framför mig.
Visst kändes det lustfyllt att resa runt i campingbil en sommar, men samtidigt så oerhört otidsenligt. Helt miljöfel!
Jag skulle skriva en bok om campingliv och funderade över ett sätt att hantera kapitlet ”miljö” utan att döda hela företeelsen. Några av de problem jag såg framför mig var:
- Tunga bilar.
- Långa körsträckor.
- Småbutiker med skralt utbud av ekologiskt och krav-märkt.
Men som så ofta tidigare pekade fördomarna någon helt annanstans än mot verkligheten. Campare är nämligen miljövänliga.
Campare väljer i mycket mindre utsträckning än icke-campare att flyga. De stannar i Sverige eller åker bara så långt som de orkar dra sin husvagn. Och det blir sällan till Australien.
En familj på fyra personer som flyger till Thailand släpper ut 5 600 kilo koldioxid, medan en lika stor familj som tar sin bil med släp på en 200 mil lång resa producerar 500 kilo koldioxid. Det är stor skillnad.
Redan där ligger camparna så bra till att matchen i stort sett är avgjord. Men för att utöka sina (för mig) oväntade miljöpoäng visade det sig att de heller inte kör speciellt mycket. Omkring en tredjedel av campingfolket ligger stilla på en och samma tomt hela säsongen, från maj till september. De väljer ofta ett närliggande område för att kunna pendla hem till huset emellanåt. Också de som faktiskt reser bor in sig på två eller tre ställen där de kan koppla av och bygga förtält.
Men intressant är framför allt att de campare jag pratade med (och jag tillbringade en hel sommar med att intervjua semesterfirare i husvagn) inte var intresserade av miljöfrågor. Varken bensin, återvinningsbara material eller eko-bananer spelade in när de valde semester eller livsstil i övrigt.
Ändå tär de relativt lite på miljön.
Och det gäller mer än val av transportmedel. Det finns få höginkomsttagare på en campingplats och den som tjänar mindre konsumerar också mindre. Tendensen blir tydlig när SCB samkör inkomstuppgifter med koldioxidutsläpp, kurvan är obönhörligt uppåtgående i takt med att lönerna ökar.
Alltså hjälper det inte att vara högutbildad, medveten och ha ett ömmande miljöhjärta. Det hjälper bara marginellt att välja eko-bananer för att trösta sig efter vinterns Indienresa. Det hjälper knappast heller att cykla en vecka på Gotland i väntan på flyget till Venezuela i september.
Om man verkligen vill göra skillnad får man hålla sig i krokarna eller åtminstone på tågavstånd. Kanske köpa en begagnad husvagn, ställa upp den intill en vacker sjöslänt och täcka bordet med en vaxduk. Gärna på cykelavstånd till eko-broccoli, men ännu hellre med en bra bok i handen och en kajak i strandkanten. Låta miljösamvetet slappna av. Det gör camparna.
De vet att njutningen kan ligga så nära och de gör den så okomplicerat miljövänlig.
Josefin Olevik
Frilansjournalist och aktuell med boken Campingland – en berättelse om flintastek, flukthål och förtältsromantik (recension av Göran Greider i Dagens Nyheter).
Raggarna visar vägen
In i Tällberg rullar uppemot hundra veteran-/raggarbilar. V8:orna mullror. Svart rök pruttar ut från blänkande bilar ur vilka skinnbyxklädda män sticker ut ur fönstren och vrålar.
Jag har då precis kommit från en workshop om hur ekonomin kan bli hållbar, hur vi kan utmana tillväxtparadigmet och skapa en annan ekonomisk modell.
En kvinna från ett stort flygbolag är intresserad av att diskutera hur man för ett stort företag skapar en affärsmodell som inte bygger på tillväxt.
Stewart Wallis från tankesmedjan New Economics Foundation, som var bland de första med att lansera idén om en Green New Deal, menar att vi behöver en sådan deal inte bara för att hantera den ekonomiska krisen och klimatkrisen.
– Oljetoppen att kommer slå till med full kraft innan klimatkrisen hunnit göra det. Med ett oljepris på 300–400 dollar/fat får vi en recession som får den nuvarande att likna en picknick.
Jag tänker att raggarna i sina bilar på sätt och vis visar vägen. I framtiden kanske det blir så vi ser på alla bilar – maskiner som luftas några gånger om året. I form av en folkfest där vi är nostalgiska över krom, blank metall och bensindoft.
Bloggat: SVT Ställ om
Media: Dalarna föreslår "bybil" som klimatlösning (Dala-Demokraten), Sverige kan bli ledande Ekoekonomi (SVD)
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av