Effektbloggen
Får naturen plats i civilisationen?
Just nu är jag involverad i planeringen av en civilisationskritisk minifestival som ännu saknar namn. Inspirationen hämtar vi från Dark Mountain Projects festivaler som skett under namnet Uncivilisation och med följande syfte:
We find ourselves in a world of economic contraction, ecological collapse and social upheaval. How do we make sense of our lives in times like this? Where are the stories – old or new – that help us reground ourselves? Faced with the loss of much we took for granted, where are the practical projects that offer hope and meaning for the times ahead?
Det kommer att bli en plats för reflektion över var vi har hamnat som människor, i förhållande till varandra och framför allt i förhållande vår icke-mänskliga omgivning. Vad detta har inneburit är inte så lätt att sammanfatta, men i det här stå upp-klippet lyckas komikern Louis CK på några få minuter gå igenom flera av vår oljedrivna civilisations defekter, mycket sevärt och roligt:
Just detta med vår alienation från den icke-mänskliga naturen tror jag är ett stort hinder för möjligheterna att komma till rätta med i princip samtliga kriser som vi befinner oss i. Så länge vi betraktar vår omgivning som något som finns där enbart för att vi ska kunna expandera vår ekonomi lär vi fortsätta söka lösningar som bara accelererar den destruktiva utvecklingen.
Ur Dark Mountain Projects manifest:
The very fact that we have a word for ‘nature’ is evidence that we do not regard ourselves as part of it. Indeed, our separation from it is a myth integral to the triumph of our civilisation. We are, we tell ourselves, the only species ever to have attacked nature and won.
I min bok Kollaps skriver jag en del om detta och vårt behov av att återkoppla till naturen, att se oss själva som en del av denna. Sådana tankar krockar så klart med det moderna samhällets identitet och provocerar därför i vissa läger. Reaktionen är ofta något i stil med: "Jaja, det är jättefint med naturen, men nu måste vi faktiskt bygga ut kollektivtrafiken".
Hur vi kan arbeta med vår identitet och våra värderingar så att de utgör en bättre grund för en hållbar utveckling är temat för två arrangemang senare den här månaden. Under rubriken "Gemensam sak" pratar Richard Hawkins från Public Interest Research Centre utifrån rapporten Common Cause som vi har tjatat om en hel del i Effekt det senaste året. Läs mer om arrangemangen här (PDF).
Mer information om festivalen kommer senare.
Om du pallar stråkar: se Frozen Planet!
Jag älskar vintern, men för den som vill slippa mörker och köld: bli björnspinnarlarv.
Den lever i Arktis och har satts på denna jord med ett syfte. Att bli fjäril. Kruxet är att det nästan alltid är för kallt.
För att genomföra förvandlingen från lealös klump till flygande färgvarelse, behöver larven värme och ljus. Men den arkitska sommaren är oftast alltför kort för att larven ska hinna förpuppas.
Så vad gör den om vintern?
Lägger sig under en sten, fryses in, stannar sin andning och metabolism, för att sedan yrvaket tina upp till ännu en vår och sommar.
Och vinter.
Vissa individer lever som larv i femton år innan en tillräckligt varm sommar inträffar, och då, äntligen: transformeras, flyga!
Björnspinnarlarven, och ett antal miljoner pingviner, är några av huvudrollsinnehavarna i BBC-serien Frozen Planet - om Arktis och Antarktis - vars fjärde del visas på SVT i kväll, söndag, kl 19.
Jo, visst. Naturfilmer är jobbiga.
Dramaturgin kräver av någon anledning alltid minst en utdragen slow-motion-scen med hanar som gör upp om honan/honorna till suggestiv trummusik, och helst - som sälarna i Frozen Planet - klivande på sina egna ungar.
Och sen hela den här antropomorfa läggningen hos den som skriver speakertexterna: Sjöelefanten känner att det är dags för ett dopp.
Och ja: det är representation. Mångfald filtrerad genom dumburk.
Men! Inte klokt vad livet på jorden är vackert. Så om du klarar stråkmusik och trumfajter: se!
Serien har orsakat en del uppståndelse i USA och Storbritannien.
Dels har det bråkats om scenerna där en isbjörnsfödsel filmas från ett belgiskt zoo, vilket påståtts vara framställt manipulativt, vilket seriens skapare dementerat med hänvisning till att det i programmet berättas hur födseln filmats.
Sir David Attenborough, berättaren i den brittiska versionen, har utsatts för påhopp från den amerikanska republikanen Nigel Lawson, skeptisk till den globala uppvärmningen.
Lawson menar att Attenborough i den avslutande sjunde delen av Frozen Planet bedriver klimatalarmism.
Attenborough, och oceanografen Mark Brandon, har svarat med det alltmer svårbemötta argumentet: vi ser den accelerande avsmältningen ske just nu framför ögonen.
Brandon menar att kritiken handlar om Lawsons "samma gamla förvillelser och generaliseringar".
Söndag 6 februari sänds sista delen, följt av extraavsnittet den 7 februari om hoten mot polarområdena.
Senaste avsnittet ligger uppe på svtplay.
Topp-10: De som verkligen har makten över miljön
Tidningen Miljöaktuellt har presenterat sin årliga lista över Sveriges 100 "miljömäktigaste" personer. På första plats hamnar Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute. En tung och djupt respekterad röst i alla möjliga sammanhang, inte minst den offentliga debatten. Han har en sorts hjälteglans över sig som gör att få vågar ifrågasätta honom. Lite som Aragorn i Sagan om ringen. Han kan rentav, i något förtäckta ordalag, såga miljöministerns politik och sedan se hur miljöministern nöjt applåderar honom. Vilket hände på ett regeringsmöte i höstas. Då är man utan tvekan miljömäktig.
Högst upp på listan är det framför allt opinionsbildare av olika slag, personer från miljörörelse, akademi, politik och näringsliv: Maria Wetterstrand, Åsa Romson, Svante Axelsson, Anders Wijkman och så vidare.
Det mest intressanta med listan är att politiker från regeringssidan lyser med sin frånvaro. Först på 50:e plats dyker miljöminister Lena Ek upp. En bra bit efter en kampanjchef på Greenpeace, en uppfinnare och dokumentärfilmaren Folke Rydén. I toppen saknas också tunga näringslivsföreträdare.
Nu har jag inte sett någon definition på vad en "miljömäktig" person är, men jag gissar att tidningen tänker sig någon som är engagerad i miljöfrågor och som lyckas åstadkomma förändring. Kanske är det så att den främsta makten i dag ligger hos de med tillgång till media, men om vi krasst ser åt vilket håll utvecklingen går för miljön behövs det en alternativ makthavarlista.
Rimligen leder ekonomisk makt, särskilt i branscher med stor miljöpåverkan, till stor makt över miljön. Liksom att politisk makt över ekonomin också ger makt över miljön, eftersom miljön är underordnad ekonomin.
Effekt ger er därför en hastigt ihopsnickrad lista över
de som verkligen har makten över miljön. Topp-10:
1. Anders Borg, finansminister
2. Fredrik Reinfeldt, statsminister
3. Øystein Løseth, vd för Vattenfall
4. Richard Gröttheim, vd för sjunde AP-fonden
5. Henri Sauvage, vd för Unilever Sverige
6. Lena Ek, miljöminister
7. Bertil Moldén, vd för Bil Sweden
8. Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv
9. Per-Olof Wedin, vd för Sveaskog
10. Helena Jonsson, ordförande LRF
I Miljöaktuellts intervju med Johan Rockström säger han:
Vi har lite skämtsamt föreslagit att man borde uppgradera
miljöministern till att vara placerad över finansministern. På så sätt
får finansministern arbeta inom ramen för det som definieras av den
mäktigaste ministern, det vill säga miljöministern. Det är ju faktiskt
så att ekonomin måste underkasta sig planetens ekologiska
förutsättningar.
Varför skämta? Vore inte detta ett rimligt politiskt krav? Det vill säga, om vi menar allvar med att miljön och klimatet är vår tids ödesfråga.
För övrigt kommer jag själv på plats 70. Efter Lena Ek, men före SVT:s klimatreporter Erika Bjerström och Naturvårdsverkets generaldirektör Maria Ågren. Räkna med Effekt!
Researchhjälp till topp-10-listan: Hampus.
Kollaps i TV4:s nyhetsmorgon
Det går numer inte en dag utan att jag läser nyheter som passar som skrämmande väl in de scenarier som jag målar upp i min nya bok Kollaps – Livet vid civilisationens slut. Här är några exempel från denna tisdagsmorgon: Hårdnade konflikter om jordbruksmarken i Etiopien (Guardian), Svenska företag laddar för eurokollaps (SVD) och prisras på bostäder (DN).
Kan vi lägga ihop alla dessa historier och se helheten kan vi också inse att vi ofrivilligt har checkat in på en väldigt skumpig resa, längs nerförsbacken av den industriella civilisationen. En resa som vi bör förbereda oss väl för.
Glädjande nog verkar min bok väcka en hel del intresse och i morse gjorde jag min första tv-medverkan om detta ämne, i TV4:s nyhetsmorgon. Något som i sig borde kunna tolkas som ett intressant tecken i tiden.
Ps. Ordfront erbjuder boken till Effekts läsare till det lägsta priset på marknaden, 179 kr (porto ingår). Här är länken till erbjudandet.
Vegomyten?
Lierre Keith var vegan i tjugo år, men kom sedan på att hon gått på en myt: att vegetarisk kost är något självklart gott och eftersträvansvärt. Och så skrev hon en bok med namnet The Vegetarian Myth och retade så klart upp ganska många som menar att en vegetarisk diet är den kanske viktigaste handlingen för att skapa ett mer hållbart samhälle.
I den här intervjun berättar Lierre Keith om sin omvändelse och problemet med vegetarisk kost, som hon ser det.
Jag kan ju säga direkt att jag inte köper hela hennes budskap, men jag tycker ändå att hon har en del poänger och att hon är intressant att lyssna till. Inte minst risken för att ens övertygelse håller borta argument som krockar med denna övertygelse. Är man övertygad om något och dessutom har gjort det till en livsstil krävs det mycket för att man ska kunna ta till sig kritik. Det säger något om svårigheterna med att ändra dagens i grunden helt ohållbara livsstil, vare sig vi pratar köttkonsumtion eller konsumism.
Hur som helst, Lierre Keith tänkte om kring sin vegandiet och landade i en annan extremposition: animalier är i princip det enda du behöver och det enda du kan äta för att leva hållbart. Jag tror inte det stämmer och tycker det är lite synd att Keith inte kan vara mer nyanserad. Ja, den typ av monokulturell odling som är praxis på många håll i världen är ohållbar och innebär en förlust av biologisk mångfald, försämrade jordar och ett beroende av konstgödsel. Och ja, dagens industriproduktion av kött också ohållbar. Men det innebär inte att det enda alternativet är att hålla betesdjur. Det finns massor av sätt att producera också nyttiga vegetabilier på ett sätt som både är hållbart och resurssnålt.
Däremot finns det skäl att vara skeptisk till en strikt vegansk kost, särskilt ju längre avståndet är från ekvatorn. Det finns ett skäl till varför inuiter traditionellt äter nästan enbart animalier medan en indier äter vegetariskt. På kallare breddgrader blir djur en genväg till näring som vi inte själva kan tillgodogöra oss, exempelvis i haven eller i skogen.
Det råder ingen tvekan om att en kost som bygger industriell djurhållning är ohållbar och förkastlig ur många perspektiv, men det borde inte hindra oss från att vara mer nyanserade än Lierre Keith. Viltfångade djur och småskalig och ekologisk djurhållning kan vara utmärkta komplement till en kost som baseras på småskalig ekologisk odling av vegetabilier.
För övrigt har Keiths bok mötts av en hel del kritik: här är en blogg dedikerad till "The vegetarian myth myth".
Den kan också påpekas av Lierre Keith är medlem av Deep Green Resistance, en sammanslutning som förfäktar en extremt militant taktik för att få den industriella civilisationens förstörelse av planeten att upphöra.
Vilken framtid väljer Vänsterpartiet?
Idag inleds Vänsterpartiets partikongress i Uppsala. Den är inte ointressant ur ett klimatperspektiv.
Under den interna men till offentligheten förlagna partiledarkampanjen har partiledarkandidaten Jonas Sjöstedt valt att lyfta klimatkrisen och den ekonomiska krisen. Vilket ingen av de andra kandidaterna har försökt att matcha.
Med all säkerhet kommer Jonas Sjöstedt att väljas till partiledare. Huruvida han blir ensam på posten eller enligt miljöpartistisk modell kommer att dela den med Rosanna Dinamarca eller Ulla Andersson är en öppen fråga. Det intressanta är emellertid huruvida Sjöstedt kan få Vänsterpartiet att prioritera klimatkrisen, att göra den till sin profilfråga. Vänsterpartiets mediestrateger bedömer klimatfrågan ”död” och ser helst att V prioriterar andra frågor. Men kan – och vill – Sjöstedt ändra på detta?
En andra intressant dimension av V-kongressen är det strategidokument som ska antas och som ger miljöpolitiken stort utrymme. Dokumentet är unikt inom den svenska partipolitiken då det tar ett helhetsgrepp på de tre krisområdena ekologi, energi och ekonomi, och formulerar, enligt egen utsago, ”ett ramverk, en radikal helhetssyn på miljöfrågor och på den krissituation vi rör oss in i”.
Vidare, konstaterar texten, att ”vi befinner oss i upptakten till en global kris. En kris som omfattar hela världssystemet i dess betydelse av en ekologisk-ekonomisk produktionsordning. Krisscenariot innebär i korthet att vi rör oss in i en politiskt extraordinär situation, som präglas av bruten kontinuitet, instabilitet, osäkerhet och hastiga förändringar. Och, naturligtvis, mycket stora faror.”
Därmed får Vänsterpartiet, förutsatt att texten antas, sägas vara det första parti som erkänner klimatkrisens omfång och dess konsekvenser. I det perspektivet är det upplyftande att dokumentet avfärdar ”en övertro på teknologiska mirakellösningar” och pekar ut ”en ovilja att acceptera att människan som en art bland andra i ekosystemet måste finna sig i att det finns gränser för vår expansion” som ett grundproblem i klimatdiskussionen idag.
Goda problemformuleringar är inte en garant för goda svar på vad som bör göras. Men V:s skrivningar om miljöpolitik i strategidokument är ett ambitiöst försök. Återstår att se hur det ser ut när Vänsterpartiets kongress behandlat texten, och om det finns en vilja att på allvar utmana Miljöpartiet.
EDIT: Ja, det här med interndemokratiska processer är inte lätt… Strategidokumentet som nämns ovan kommer INTE att behandlas av Vänsterpartiets kongress, vilket jag felaktigt påstått. Det kallas inte ens för ett strategidokument, utan Framtidskommissionens slutrapport. I det strategidokument som Vänsterpartiets partistyrelse föreslår för kongressen har klimatfrågan en svag status, tyvärr. Erik Berg som har skrivit texten om miljöpolitik som jag refererat till ovan låter hälsa att ambitionen med slutrapporten är att den ska bilda ett underlag för Vänsterpartiets politiska strategiutveckling och att Erik Berg hoppas på att redovisa slutrapporten för den nya partistyrelsen efter kongressen.
Varm vinter
Så här långt har det varit en väldigt varm vinter. Det är kanske inte så konstigt att en och annan klimataktivist mumlar ett försiktigt ”vad var det vi sa” – framförallt inte som det dessutom har stormat en del. Men det borde vi sluta med. Det finns foliehattar på diverse webbsajter som går i spinn så fort det snöar mer än normalt. Det finns ingen anledning att ta efter.
Faktum är att globalt tycks den här vintern bli en av 2000-talets kallaste. Mönstret är omvänt till exempel förrförra vintern, då Kung Bore kramade musten ur oss nordbor, men då det samtidigt var ovanligt varmt i snitt över världen. Det är skillnad på väder och klimat. Vädret är kaotiskt. Klimatförändringarna blir tydliga först över tillräckligt lång tid. Det är som med tidvattnets flod. Alla vågor är inte lika starka, ibland drar sig vattnet rentav tillbaka en liten stund, men om du ligger för långt ner på stranden vet du ändå hur det kommer att gå.
Det här är luriga saker. Om man studerar en kurva över den globala uppvärmningen det senaste halvseklet är det lätt att bli förvirrad. Temperaturen stiger inte i jämn takt. Det finns rejäla hack i kurvan. När klimatförnekarna hävdar att temperaturerna inte har stigit det senaste decenniet har de en poäng. Vi är mitt inne i ett av hacken. För att egentligen kunna säga något om trenden måste vi se klimatförändringarna ur minst ett 30-årsperspektiv. Då blir bilden entydig. Uppvärmningen är oregelbunden men obönhörlig
Men varför varierar klimatet? Den frågan intresserar forskarna. De senaste tio åren har medeltemperaturerna trots allt legat tämligen stilla. Varför denna utplaning? Här råder det osäkerhet. En möjlig förklaring är det som sker i Kina. Där har kolförbränningen ökat drastiskt, och till stor del utan rökgasrening. Följden är stora svavelutsläpp. Svavelpartiklarna bildar minimala droppar – aerosoler – som reflekterar solljus och minskar uppvärmningen. Hur mycket? Det är en av klimatforskningens stora olösta frågor. Det kan handla om allt emellan 0,1 och 0,5 grader. När Kina moderniserar sina kolkraftverk får vi en del av svaret.
Det är emellertid inte säkert att den svaga uppvärmningen under 2000-talet beror på aerosolerna. Det finns andra faktorer att ta med i beräkningen. Solaktiviteten skiftar, liksom regelbundet återkommande havsströmmar och väderfenomen som La Nina och El Nino. Det senaste året har vi således haft såväl svag solaktivitet som en stark La Nina. Då och då kommer det stora vulkanutbrott, som kan kyla ner vädret ett par år. En färsk studie från klimatforskaren Stefan Rahmstorf och statistikern Grant Foster har försökt ta hänsyn till sådana faktorer. De har utgått från temperaturtrenderna sedan 1979, och rensat dem från La Ninas och El Ninos(som kyler respektive värmer havsytan i delar av Stilla havet), från solaktivitetens skiftningar och från effekter av stora vulkanutbrott. Resultatet? Stigande temperaturer även de senaste tio åren. Hacken finns kvar, men har blivit mindre
Fosters och Rahmstorfs studie innebär kanske inte sista ordet i diskussionen. Men en sak är i stort sett alla klimatforskare överens om. Den globala uppvärmningen har inte upphört. Flodvågen fortsätter att välla in över stranden.
Mr Bean räddar klimatet
Nytt år, nya djärva geoengineering-idéer. (Fast den här är egentligen från förra året. Julskinka och adventssånger har försenat skrivandet.) I november rapporterades om Mongoliets planer på att på konstgjord väg fixa extratjock is på floden Tuul, som ska smälta under sommaren för att ge Ulan Bator svalka och dricksvatten. Till min besvikelse kan jag inte hitta några uppdateringar om arbetet sedan The Guardian publicerade nyheten i mitten av november (och en massa bloggar och tidningar rapporterade vidare). Men hur som helst – geoengineering blir en allt hetare fråga. Här i Storbritannien lanserades under pompa och ståt det så kallade SPICE-projektet i höstas. Med hjälp av en heliumballong skulle en slang lyftas en kilometer upp i luften för att sprida vattenaerosoler. Men bara några månader efter lanseringen fick förberedelsearbetet skjutas på framtiden eftersom flera miljöorganisationer, under paraplyorganisationen Hands Off Mother Earth – HOME – protesterat. HOME klagar bland annat på att vattenångan lätt kan bytas ut mot kemikalier om försöket utvecklas vidare, något som är mycket mer riskfyllt (det nuvarande projektet ska mest undersöka att idén fungerar). Något känns också fel med forskningsdeltagarna, tycker jag. De är Universiteten i Bristol, Cambridge, Edinburgh och Oxford – så långt allt väl – och... ehum, flygplansingenjörsföretaget Marshall Aerospace.
SPICE är ett bra exempel på problemen med geoengineering. Först och främst används ju tekniken gärna som ursäkt för att strunta i de bakomliggande utsläppsproblemen. “We believe that such research is a dangerous distraction from the real need: immediate and deep emissions cuts“, skriver till exempel HOME apropå SPICE. Dessutom påpekar Clive hamilton från Charles Sturt University i Canberra att geoengineering är en ganska ny idé, som många ännu inte hunnit göra sig någon uppfattning om. Det innebär att den är enkel att framställa som något positivt, till flyg- och fossilenergiproducenternas fördel. Geoengineeringens image kan kapas av oljelobbyn, helt enkelt. Till exempel försöker den amerikanska organisationen BPC döpa om tekniken till climate remedation – klimatsanering. Snitsigt. Den nya tekniken erbjuder också nya inkomstmöjligheter för dem som vill profitera på våra allt mer desperata försök att göra något åt läget, menar John Vidal i The Guardian.
Det finns också säkerhetspolitiska risker. I Hamburg hölls i oktober en konferens med titeln Geoengineering the Climate: An issue for Peace and Security Studies? ECC platform citerar Ulrike Niemeier from the Max Planck Institute som menar att försök att manipulera vädret lätt leder till ojämn nederbörd och torka, något som kan bidra till konflikt. ECC fortsätter:
“Moreover, governance questions emerge: A single state or small group of states could implement Climate Engineering. In such a case, political tensions are likely to emerge as long as there is no adequate international regime. This includes research on Climate Engineering, as field experiments can already have problematic effects.“
Kort sagt, problemen hopar sig. Det blir nästan tragikomiskt. Som när någon tagit till en vit lögn och sedan, för att upprätthålla den, trasslar in sig i ett växande nät av nya osanningar och ursäkter. Eller som i en trött komedifilm, där någon drummels försök att snabbfixa ett problem – tänk en sönderslagen ming-vas, typ – utan att något märks ofelbart leder till nya, ännu pinsammare situationer. Vid första anblick framstår alltså geoengineering som en möjlig lösning på problemen. "Ingen fara på taket. Vi har en superbra idé. Det här fixar vi." Men i själva verket leder den bara till nya komplikationer: Ökad profit för oljeföretag, ännu mer oförutsägbart väder, politiska konflikter. Ja, det är precis som i den – usla – filmen Bean - the Movie från 1997. Där försöker Mr Bean piffa upp en tavla han förstört med ny färg, men råkar i stället klottra över ansiktet på damen på bilden. Plötsligt står han där med exakt samma situation som förut. Bara ännu trassligare.
I 2012 års spåkula: Maya-skämt, euro-kollaps, Irankrig och Kina-bubbla
Så här dags brukar bloggar och tidningar vara fulla av förutsägelser av vad det nya året kommer att bjuda på. Jag får en stark känsla av att färre än vanligt vågar sig på en framtidsspaning för 2012. Kanske för att 2011 var en bra påminnelse om hur omöjligt det är att förutse framtiden. Hur många hade för ett år sedan spått arabrevolten, Fukushima eller eurons dödsrosslingar?
De helt oväntade händelserna – de svarta svanarna – tenderar att förändra historien i betydligt högre utsträckning än de väntade.
Här följer ändå en sammanställning av några olika röster som blickat in i spåkulan.
På skuldkrisfronten är det såklart en öppen fråga om, eller hur stor del av, eurosamarbetet som överlever. Centre for Economics and Business Research (CEBR) är helt säkra på euron är borta inom tio år och tror att 2012 är året då eurokollapsen inleds, rapporterar The Telegraph:
It is not a done deal yet – we are only forecasting a 60pc probability – but our forecast is that by the end of the year at least one country (and probably more) will leave.
Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet tycker att man bör hålla extra koll på Kinas ekonomi under 2012:
Tjugo år efter Sovejtunionens sönderfall ligger mer makt än någonsin i händerna på en politbyrå. Det är till det kommunistiska Kina som västvärldens direktörer ständigt sätter sitt hopp. När finanskrisen slog till 2008 öste Kinas toppgarnityr på i bästa planekonomiska stil och beordrade byggandet av allitfrån broar till enorma bostadskomplex. Allt finansierades med nytryckta pengar som lånades ut via bankerna. Ifjol började det komma tecken på att detta skapat en bubbla med påföljande skuldkris. Under 2011 var Kinas ledare pigga på att tillrättavisa USA och Europa. Under 2012 får de sannolikt fullt upp på hemmaplan.
Aaron Newton, författare till A Nation of Farmers: Defeating the Food Crisis on American Soil, varnar för en överdos av Maya-kalender-skämt:
The average US citizen will lose one week of 2012 due to the pervasiveness of Presidential campaign commercials on TV. A structural collapse of the global financial system will usher in rationing of key items including some foods. Everyone will be sick of Mayan Calendar jokes by Mid-March
Christine Patton, Transition Oklahoma City bygger vidare på den eskalerande konflikten mellan USA och Iran:
With the presidential election looming, President Obama takes the time-honored path trod by Presidents, Kings, and Emperors before him and (reluctantly) triggers a military action aimed at corralling a desperately sabre-rattling Iran, which happens to have a not-so-subtly expanding nuclear program, a threatened capability to block the Straits of Hormuz, and the third highest amount of world oil reserves. Operation Duck and Cover distracts the public from the country’s growing tent cities and loathsome bail-outs.
Collin Campbell, geolog, tidigare chef inom oljeindustrin och grand old man inom peak oil-forskningen ser både vinnare och förlorare:
The decline of production during the Second Half of the Oil Age, which now dawns, implies economic and financial contraction. The transition threatens to be a time of great tension as already seen in demonstrations from Moscow to Wall Street and revolutions in the oil-rich Arab world. Coming to terms with what unfolds is a major challenge but as always there will be winners, who react in a positive way, and losers, who continue to live in the past.
Video: David Jonstad om framstegsmyten och civilisationens kollaps
Näst på tur i Effekts samarbete med produktionsbolaget Andersö&Boman: David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut. Han berättar om vår tids låsning vid två myter, den om evigt framsteg och den om en apokalyps. Dessutom om hur den industriella civilisationens oundvikligen går mot en kollaps och hur vi kan förbereda oss för detta.
Alla tidigare intervjuer finns nu samlade på denna sida.
Evigt framsteg eller apokalyps
Civilisationens kollaps
Att bygga resiliens
Och nu då?
Det finns olika sätt att beskriva ett misslyckande på. Ibland går det rentav att framställa fiaskon som framgångar. Se bara på klimattoppmötet i Durban.
Medialogiken var densamma som under tidigare toppmöten. Mot slutet ser det ut som om allt håller på att haverera. Sedan följer nattmanglingar och hätska diskussioner. Till sist hittar någon de förlösande formuleringarna som leder fram till en kompromiss. FN-processen räddas. Alla de stora nationerna blir kvar på tåget. Hoppet är inte ute.
Scenariot verkar kunna upprepas hur många gånger som helst. Sedan toppmötet i Kyoto för 14 år sedan har förhandlingarna svepts in i 40-procentiga ökningar av koldioxidutsläppen. Överenskommelsen i Durban garanterar att kurvan fortsätter att stegra sig fram till åtminstone år 2020. Världens ledare har nu mer eller mindre officiellt övergivit tvågradersmålet. De rika ländernas företrädare har gjort klart för världens fattiga vad som gäller. Kinas partipampar tycks se klimatförhandlingarna som ett stormaktsspel att tjäna pengar och inflytande på. Ryssland, Japan och Kanada ställer sig demonstrativt vid sidan av.
Det är en framgång som kunde vara hämtad ur Alice i underlandet.
Frågan är: vad gör vi nu?
För två år sedan samlade den internationella klimatrörelsen 100 000 demonstranter i Köpenhamn. Av den mobiliseringen återstår det bara ruiner. För ett par veckor sedan deltog jag i ”Climate Walk” i Stockholm. Stämningen var god bland de 350 deltagarna. Själv gick jag där bland entusiasterna och kände mig som den sure kusinen från landet. Jag undrade helt enkelt vart alla hade tagit vägen.
Till exempel: om några månader kommer jag att gå i ytterligare ett av detta mitt livs alla förstamajtåg. I Stockholm brukar 10 000 – 20 000 ta sig till Kungsträdgården eller Norra Bantorget för att visa att de har drömmarna i behåll. Var finns alla dessa aktivister när det manifesteras för klimaträttvisa? Jag tror, tyvärr, att jag vet svaret. Inom den så kallade vänstern sneglas det fortfarande misstänksamt gentemot allt som har med miljö att göra. Det anas ”flum” och ”medelklass”. Klimatet blir en fråga bland andra, i vilken man ser till att ha rätt åsikter, men som man sällan engagerar sig i.
Jag kunde också ha frågat mig vart alla de tiotusentals stockholmare som röstar på miljöpartiet hade tagit vägen. Men det vet vi ju redan. De stod i närmaste butik och försökte välja rätt bland eko-produkterna.
Kvar fanns alltså 350 demonstranter som ändå samlades på blåsiga Medborgarplatsen i Stockholm och som nog alla innerst inne undrade om inte loppet är kört. De flesta av dem sade ett slags nej. De flesta var där för att de ville hålla liv i lågan. Jag var en av dem. Men man måste lyssna till sin inre tvekan.
Det finns goda skäl till pessimism. Det räcker med att tänka efter. Vår värld präglas av kapitalistisk tillväxt och stormaktstävlan. Bakom Durbans dimridåer avtecknar sig verkligheten: intensiv jakt efter de sista kol- och oljeresurserna, landgrabbing, spekulation i utsläppsrätter, och så en global överklass som drar sig tillbaka in i sina gated communities och sina yachts i vetskap om att syndafloden alltid kommer efteråt.
Om det bara handlade om att vräka denna lilla minoritet åt sidan skulle perspektiven vara ljusare. Men vad än Occupy-rörelsen säger, så är vi fler än en procent som tjänar på sakernas tillstånd. I västvärlden är vi rentav en ganska stor majoritet, som lever gott på utplundringen av världens resurser och exploateringen av billig arbetskraft i Syd. Vi kanske inte alltid mår särskilt bra, vi kanske arbetar halvt ihjäl oss, vi kanske känner oss infångade i ekorrhjulen och för det mesta har vi några som bestämmer över oss. Men, och det är ett viktigt men: vi lever materiellt bättre än överklassen gjorde hundra år sedan. Vi har råd att gnälla över att Ryan Air höjer avgifterna för incheckat bagage. Vi är historiens bortskämda barn.
Jag tror att vi måste börja med att erkänna sådana fakta, för att komma vidare. Det är i vår vällevnad man måste söka svaren till klimatrörelsens oändliga svaghet. Vi tänker visserligen inte alltid med plånboken, och det finns inga skäl att ge upp hoppet om att vi någon gång ska bli fler som säger ifrån. Den som inser vidden av vad som är på väg att ske börjar ofta må illa i shoppingpalatsen. Ändå går det inte att komma ifrån: vi har en del att förlora på en rättvis värld.
Men om vi lyfter blicken, från vårt välmående Nord?
Forskningen pekar med hela handen. Det är i Syd som den globala uppvärmningen får svårast konsekvenser. Det beror delvis på klimatologiska fakta, som att södra Afrika och södra Asien drabbas hårt av ökad torka, svagare monsuner och våldsammare regn. Men det handlar också om att den fattiga världen får svårare att klara av nya klimatmönster, helt enkelt på grund av att man har sämre ekonomiska resurser. I Sverige kan vi åtminstone i teorin tänka oss att överge Hammarby Sjöstad och Turning Torso. Det är en annan sak, milt sagt, att anpassa Mekongdeltat eller södra Bangladesh till stigande havsnivåer och försaltning av jordar och risfält.
I Syd kommer den globala uppvärmningen att slå snabbt och brutalt. Effekterna märks redan. Därför är det inte så konstigt att klimatfrågorna ofta är centrala när sociala rörelser i Latinamerika, Afrika och Asien formulerar sina strategier. De märker att brunnarna är på väg att sina. De ser den förtorkade jorden under sina fötter. De förstår varför regnen kommer allt senare och allt våldsammare. Och de har inget ICA Kvantum att hamstra varor på.
Därför tror jag inte att det är på Södermalm, eller i London eller på Manhattan som slaget om framtiden kommer att stå. Det är bönderna i Kina och Vietnam och Zambia som snart inte har något att förlora. Det är sluminvånarna i Mumbai och Jakarta som har en värld att vinna. Det är ursprungsfolken i Amazonas och Arktis som blivit dömda till undergång av ledarna i Durban. Tredje världens TV-apparater skimrar fortfarande av drömmar om hur vi lever i Nord. Vad händer när de bilderna slocknar?
Kalendarium
Nyhetslänkar
Fördjupning
© Copyright 2009–2011. All rights reserved. Designad av