Effektbloggen
Var är solidariteten?
Ofattbart många miljoner människor i Pakistan är hemlösa. Vattenmassor har svept bort deras hem och plats i livet. Deras förflutna har slitits från dem av en brun, okontrollerbar ström som lagt en femtedel av landet under vatten.
Det enda dessa miljoner människor har kvar är sin ovissa framtid. Samt ett outtalat löfte om att den katastrof som drabbat dem kommer att återkomma. De lever i en ny tid där blixten, bildligt talat, slår ner på samma plats, om och om igen.
Det går självklart inte att säga att de värsta översvämningarna i Pakistan på 80 år är ett direkt resultat av klimatförändringarna. Forskningen gör inte sådana enkla antaganden. Men forskningen är däremot säker på att sådana här vattenmassor kommer att drabba Pakistan och stora delar av den så kallade Indiska subkontinenten (Indien, Bangladesh, Sri Lanka, Nepal, Bhutan och delar av Burma) igen. På grund av klimatförändringar.
Liknande problem, bland annat i form av jordskred till följd av abnormala regnfall, drabbar såväl Latinamerika som södra Europa redan idag. Och fortsättning följer.
Vid en katastrof som den pågående i Pakistan blir det alltför tydligt hur outvecklat klimattänkandet ännu är hos de politiska partierna och de större klimatorganisationerna. Trots den massiva bevisföring som finns för västvärldens skuld till vad som sker och kommer att ske råder tysthet. Av många partier och organisationer kan man inte förvänta sig så mycket mer. Men de som talar om ”klimaträttvisa” eller att ”en rättvis och hållbar värld är möjlig” borde väl höja rösten? Vad säger Naturskyddsföreningen, Greenpeace och Svenska kyrkan som inte kan förlora det kommande riksdagsvalet på att sticka ut hakan?
Varför inte utnyttja katastrofen i Pakistan (och på andra ställen) att sätta fokus på den pinsamma flathet med vilken regeringen, EU, världens rika länder – för att inte prata om näringslivet – låter de mänskliga utsläppen fortgå? Varför åtminstone inte passa på att understryka – som en nyligen utkommen rapport från Cogito visar – att de svenska utsläppsmålen, som vår regeringen berömmer sig med att vara unika med, i själva verket är farligt otillräckliga?
I bästa fall kan tystnaden tolkas som skam, men förmodligen är det ryggmärgsreflexer som saknas, en avsaknad av blick för vad som sker.
Det är synnerligen talande att min morgontidning innehåller tips på ett tiotal hjälporganisationer att skänka pengar till. Det vore förmätet att ifrågasätta det tyvärr nödvändiga välgörenhetsarbete som de flesta av dessa organisationer genomför. De räddar liv. Men samtidigt kan inte åtminstone jag sluta tänka på vad den uschliga morgontidningen inte skriver:
– Hur mycket västvärldens och Sveriges utsläpp måste kapas för att förhindra en framtid dränkt (ursäkta) i framtida katastrofer som den i Pakistan. Och att det i nuläget inte sker.
– Hur lite den sittande regeringen (men även en eventuellt avlösande) i realiteten vågar göra. Och att de borde löpa gatlopp för det.
– Hur du och jag radikalt kan kapa våra egna utsläpp. Om inte annat så för att visa att det går och att folk vill. (Att göra vad man kan för att i förlängningen förbättra levnadssituationen för människor i länder långt bort kallades förr i världen för praktisk solidaritet och bidrog i kampen mot såväl Apartheidregimen som en handfull diktaturer i Latinamerika.) Och att det på sina håll redan görs.
Ja, jag vet. Att skriva så skulle inte uppfattas som neutral nyhetsjournalistik utan tendentiös kampanjjournalistik, rent av politiskt. Hemska tanke. Hemska hemska tanke att ta ansvar för främmande människors liv. Bättre då att engagera en hel nyhetsredaktion i kampen för att behålla en städ- och gå-ut-med-hund-subvention som gläder en försvinnande liten del av Sveriges befolkning.
(Foto: Oxfam/Creative Common)
Tid att leva hållbart
"Jobba mera!" är mantrat från höger till vänster. Det finns en ingen hejd på hur många gånger politiker av i dag kan uttrycka sin tro på arbetet som välsignelse. Luther framstår vid sidan av dessa politiker som en slacker.
I dag har P1 i två olika program ägnat sig åt denna fråga. Tendens intervjuar sociologen Roland Paulsen och förre MP-politikern Birger Schlaug. Båda har intressanta och bra saker att säga om arbetet som den nya religionen. Och båda menar att mindre arbetstid vore av godo.
I Plånboken handlar det om den rörelse som försöker hitta vägar bort från den typ av samhälle där vi tvingas jobba mer hela tiden. Bland annat intervjuas Jan Forsmark från Omställning Sverige som förklarar hur mängden energi i samhället kommer minska och på vilket sätt det kräver att vi tänker om hur vi organiserar samhället.
Man kan fråga sig hur arbetstiden ska kunna minska samtidigt som energitillgången minskar? I dag låter vi den billiga energin fungera som energislavar (bara oljan motsvarar 30 slavar som jobbar dygnet runt för varje svensk). Utan dessa måste någon annan eller vi själva göra jobbet.
Som Jan Forsmark är inne på kommer en minskning av energitillgången innebära att vi måste bli mycket mer sparsamma med energin. Men det lär också innebära mer arbete. Fast frågan är hur mycket av detta som behöver vara lönearbete. Diskussionen skulle tjäna på skilja mellan lönearbete och annat arbete. Jag är också för sänkt (löne)arbetstid, men tror att den tiden som sparas in kommer behöva läggas på annat arbete. Mer av hushållsarbete till exempel eller matproduktion och transporter. Att åka tåg tar till exempel längre tid än att flyga.
Med andra ord: sänkt arbetstid skulle ge oss mer tid till att leva mer hållbart.
Få politiker vågar sig dock i närheten av en sådan tanke.
Effekt nr 5/2010
Nya numret av Effekt är ute nu. Teckna en prenumeration och få detta nummer hemskickat. Du kan också köpa tidningen som lösnummer via denna sajt eller i välsorterade tidningsbutiker.
Innehåll i Effekt nr 5/2010
Piloter på gemensam resa
Laxås och Askersunds
klimatpionjärer nöjer sig inte
med att byta glödlampor
Inbyggda i sopberget
Har fjärrvärmen gjort oss
beroende av att skapa avfall?
VALSPECIAL
--------------------
- Effekts valpanel synar partiernas klimatpolitik
- Går klimatmålen ihop med forskningen?
- Facit efter fyra år med Alliansen
--------------------
Blir det några elbilar, eller?
Allt hänger på om det finns
tillräckligt med litium
Samtal som förändrar världen
Exdirektören Bo Ekman vill få miljöfolk och ekonomer att prata med varandra
USA:s gröna undantag
Portland har lämnat motorvägseran bakom sig
Ännu mer Effekt
Nyheter: Gaza satsar ekologiskt
Prognos: Martin Hedberg guidar bland nya forskningsrön
Majas klimatmat: Är ekologiskt bättre för klimatet?
Odling: Så tar du hand om skörden
Fritid: Sov i ett flygplan, semestra i en väderkvarn
Kultur: Jens Assur fotograferar sin oro
Krönikor: Anders Jansson och Erika Dahlén
Valet och (den verkliga) hållbarheten
Foto: Frankie Roberto.
Effektredaktionen följer valdebatten, men har inte mycket att sätta tänderna i.
Vem pratar omställning? Var är visionerna för ett fossilfritt samhälle?
I förra veckan gjorde Andreas Carlgren ett märkligt försökt till nytolkning av begreppen och menade att de kritiker som anser att Sverige borde uppfylla sina klimatmål på hemmaplan är motståndare till klimatbistånd för att hjälpa fattiga länder. Han fick argt svar av Jens Holm.
Annars är det ont om fjädrar som ryker. Hellre än frågan om massbilismens hållbarhet diskuterar man detaljerna om hur man ska få fler bilar som släpper ut lite mindre (Alliansens) (Miljöpartiets).
Den som följde tisdagens ekonomidebatt på SVT fick också höra Miljöpartiet visionera om en höjd koldioxidskatt som skulle ge 49 öre dyrare bensin. Det är visserligen mer än Moderaterna, som inte vill höja bensinpriset alls utan hoppas på en automatisk omställning när världsmarknadspriserna på olja går upp. Men det är lite som att man satt och petade i ett dockhus, med miniatyrbilar och små, små bensinpumpar som man stoppar in små, små pengar i.
Man pratar ören.
Men om målet verkligen är att minska bensinförbrukningen, hur mycket skulle 49 öre per liter påverka? Enligt en undersökning av SIKA härom året skulle bensinpriset behöva kosta 27 kronor och 50 öre per liter för att utsläppen från vägtrafiken år 2020 ska ha minskat 20 procent jämfört med år 1990.
I dag är riktpriset för blyfri 95 på 12,33 kr. Så ligger det något i SIKA:s analys är det snarare tior än ören som borde diskuteras.
Det vore för övrigt intressant att höra de olika partiernas definition av begreppet "hållbarhet". Menar man med hållbart samhälle en värld som kan fortsätta rulla på som i dag i så stor utsträckning som möjligt – bara vi inte sågar av den gren vi sitter på helt och hållet – eller menar man ett samhälle som faktiskt utgår från de yttre ramar som naturen sätter?
Annat intressant på nätet: Flute om USA:s ekonomiska läge.
Svårt att stoppa dansande människor
Intrycket av valdebatten så här långt är att ingen är så där överdrivet intresserad av att göra något åt de stora problemen.
För att pigga upp kommer här en video från några som åtminstone försöker. Den är från årets klimatläger i Storbritannien. I år hålls lägret utanför Edinburgh i Skottland och riktar sig mot Royal Bank of Scotland som är den bank mest aktiv i att finansiera ny fossil energi. Bland annat satsar man enorma summor i ny kolkraft i Europa, oljeprospektering i Amazonas och utvinning av oljesanden i Kanada.
Aktivisterna från brittiska Climate Camp slog upp sitt läger i förra veckan. Filmen nedan är från ett av de första besöken hos banken. I går gjordes ett mer seriöst försök att stänga ner banken för en dag. Till sin hjälp hade de bland annat en trojansk gris och en stormnings-noshörning i papier maché. Det lyckades delvis. En del konfrontation med polisen uppstod och tolv aktivister greps.
Stormnings-noshörningen i rörelse:
När kommer tillväxten in i valdebatten?
Nu har vi i flera inlägg dissat klimatfrågans frånvaro i valdebatten. Åtminstone vad gäller klimatfrågan betraktad som en mer grundläggande systemfråga för samhället.
Kan detta komma att ändras? Ett tips säger att Sveriges Radios stora valdebatt om miljön den 29 augusti kommer inledas med tillväxtfrågan. Det är lovande, även om jag fasar för att det blir en definitionsdebatt med uttalanden som "vi behöver ett nytt tillväxtbegrepp", "vi vill satsa på grön tillväxt" och "vi vill ha tillväxt, men den ska skapas i tjänstesektorn". Kommer någon partiföreträdare erkänna dilemmat med att vi ett ekonomisk system som kräver fortsatt ekonomisk tillväxt samtidigt som vi har ett ekologiskt system som knäcks med fortsatt ekonomisk tillväxt, eller inte tillåter det på grund av resursbrist?
Det är bristen på detta systemperspektiv som gör mig skeptisk till samtliga partier inför valet. Jag förstår att man av strategiska skäl väljer att fokusera på sådant som alla är för (mer vindkraftverk, mer kollektivtrafik), men man kommer inte undan det faktum att man då duckar för de stora frågorna som klimatkrisen ställer. Jag utvecklar detta i ett bidrag till antologin "Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras" som gavs ut i våras. Texten med rubriken "Så vinns miljöfrågan tillbaka från högern" går att läsa på min nya hemsida där jag förövrigt har samlat artiklar skrivna i olika tidningar under de senaste åren.
Media: Valopinionen (DN, SVD), Fyra miljoner utan hem i Pakistan (SVD)
Så förbereder du dig för nästa finanskris
Publicerad 21 juni 2010
I förra veckan höll Omställningsrörelsen i Storbritannien en stor konferens i södra England. Jag var inte där själv, men det verkar ha varit en lyckad tillställning. En händelse som satte sin prägel på det hela var ett föredrag om den kommande finanskrisen som Nicole Foss (aka Stoneleigh) höll i början av konferensen. Nicole Foss är bland annat skribent på bloggen The Automatic Earth och förmår som få andra koppla ihop de olika kriser som vi står inför, huvudsakligen energi, klimat och ekonomi.
Enligt Stephen Hinton från Omställning Sverige stapplade folk ut från föredraget bleka i ansiktet.
Budskapet från Nicole Foss är att vi inom två till fyra år kommer få se en kollaps av det finansiella systemet som blir långt värre än depressionen på 1930-talet. Skälet till det är att vi har blåst upp den största finansiella bubblan i världshistorien genom att bankerna har lånat ut ofantligt mycket mer pengar än de egentligen har. Mer än 95 procent av de pengar som är i omlopp i ekonomin har ingen täckning. När bubblan spricker kommer det därför att finnas långt mycket mindre pengar än i dag. Vilket skapar deflation, det vill säga motsatsen till inflation: pengarna blir mer värda.
Det kanske inte låter så farligt. Tills man tänker lite till. För den som har lån innebär det nämligen att lånet ökar i värde. Samtidigt som värdet på exempelvis bostäder sjunker från dagens höga nivåer. Resultatet är att många människor fastnar i en skuldfälla. De kommer att ha skyhöga bolån, men kan omöjligt betala av dem eftersom värdet på deras bostäder har sjunikt. Enligt Nicole Foss kommer priset på bostäder att sjunka till de nivåer som de låg på då bubblan började blåsas upp i början av 1980-talet.
Hon upprepar därför om och om samma uppmaning: gör dig skuldfri så fort som möjligt, om du inte vill bli ägd av din bank i framtiden (eller den som banken säljer din skuld vidare till).
Den som har pengar över rekommenderas att investera i sådant som har ett stabilt värde. Till exempel ett hus som man vill bo i och jordbruksmark. Att ha pengarna på banken varnar hon för eftersom banken får svårt att betala några pengar den dagen då det blir panik och alla vill ha ut sina besparingar. Ha hellre pengarna hemma.
Nicole Foss går även in på de sociala konsekvenserna av den finansiella krisen och ger råd om hur man bäst förbereder sig för dessa.
Föredraget "Making sense of the financial crisis in the era of peak oil" kan laddas ner här.
Jag rekommenderar också den efterföljande timmen med frågor och svar.
Shaun Chamberlin skriver på Transition Culture om föredraget och hur det påverkade honom.
Referat och reflektion från Stoneleighs föredrag, på Transition Norwich blog.
Läs mer om Transition UK:s konferens på Stephen Hintons blogg.
Valaffischerna som driver med Alliansens klimatpolitik
Alla som bekymrar sig över klimatkrisen har redan noterat att det inte är något parti som verkar särskilt intresserat av att föra upp denna fråga i valdebatten. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har beslutat att lämna klimatfrågan – det som man för några år sedan brukade kallade för vår tids stora ödesfråga – till Miljöpartiet. Miljöpartiet i sin tur räknar förmodligen med att kunna räkna hem alla klimat- och miljöengagerade väljare blott genom sin gröna image. Att säga något mer utmananade än att det är bra med satsningar på förnybar energi och kollektivtrafik riskerar bara att skrämma bort alla nya sympatisörer.
Inte heller Alliansen ser någon poäng med att lyfta klimatfrågan (eller någon annan fråga som berör begränsade resurser). Deras gemensamma budskap är trots allt inte särskilt vasst och det inser de nog själva: "Vi tycker ungefär som de rödgröna, men vill outsourca mer av utsläppsminskningarna till fattiga länder och så är vi överens om att man ska bygga nya motorvägar – för klimatets skull."
I den mån Alliansen nämner klimat överlåts detta till Centern, det vill säga Maud Olofsson och Andreas Carlgren som båda har en minst sagt speciell syn på hur man minskar utsläpp.
Valaffischerna här intill ingår i Aktionsgruppen Klimax valkampanj och driver glatt med nämnda klimatkämpar. Lite märkligt är det att de riktar sig uteslutande mot Alliansens partier. Går det verkligen inte att driva med de rödgröna i denna fråga?
Missa inte Jonas Fogelqvists betraktelse över valet och bristen av ifrågasättande av business as usual.
I media: Miljöpartiet vill satsa mer på klimatet (Miljöaktuellt), Skördekatastrof hotar i Sverige (DN), Otillräcklig hjälp och nytt hopp i Pakistan (DN, SVD)
Bara ett livsstilsval?
Det är, som vi tidigare har konstaterat, väldigt tyst om klimatfrågan i valdebatten. Till och med när man ska söka svaret på varför Miljöpartiets popularitet har ökat så mycket verkar klimatet vara en irrelevant bifråga.
I ett långt reportage i helgens Svenska Dagbladet strövar Mustafa Can omkring på Söder, filosoferar lite över Miljöpartiets väljarbas och frågar en och annan fikande Söderbo varför de röstar grönt.
Någon röstar på MP för att han tycker att de har en ny vinkel på klasskampen, en annan för att det känns som det nya Folkpartiet. En tredje för att hon har en sådan klimatångest.
De åtta sidorna är en långt lustfyllt påhopp på Söderbornas livsstil, men helt utan klimatperspektiv. För Mustafa Can tycks det mest handla om en trend som han stör sig på. "Ekologin blir vår nya religion", skriver han och frågar tjejen med klimatångest om inte klimathotet är en överdriven bluff som Miljöpartiet utnyttjar och tjänar på.
Att Miljöpartiet trots allt har haft en miljöpolitik som är relativt vassare än andras och själva uppger att klimatfrågan är deras viktigaste valfråga nämns inte. Någonstans är det svårt att inte tro att det skulle spela roll.
Men Mustafa Can är ändå inte helt snett ute när han konstaterar att budskapet till väljarna är att "Nej då, du måste alls inte slänga din platt-tv, Iphone, dvd-spelare eller byta ut stadsjeepen. Bara du inte glömmer att naturen är människans gemensamma själ. Syndar vi för mycket blir straffet att leva i en förstörd värld. Var dock inte för rädd för skulden, vi som bär skuld är betydelsefulla, ty vi kan alltid göra på ett annat sätt: vi kan växla in våra fel i rättvisemärkt risglass och en grön valsedel."
Finns det något parti som tar upp de relevanta frågorna i årets valrörelse? I nästa nummer av Effekt, som kommer ut i början av september, tar vi en närmare titt på partiernas klimat- och hållbarhetspolitik, tittar tillbaka på vad som har gjorts under de senaste fyra åren och jämför forskningen med partiernas klimatmål. Bra läsning inför den 19 september.
I stället för sänkt arbetstid – en butler
Stockholmarna hinner inte älska och skratta. De hinner inte vara med sina vänner och sin familj. Inte heller verkar stockholmaren hinna gå barfota på sommarängar eller laga mat så ofta som han eller hon vill, skriver socialdemokraterna Carin Jämtin och Ilija Batljan på DN Debatt.
Vad är det som hindrar stockholmarna från att leva? Bristen på tid. Naturligtvis. Storstadsborna jobbar så mycket och spenderar i snitt 77 minuter varje dag på att resa till sina jobb.
Jämtin och Batljans lösning på detta dilemma är på många sätt mer sorgligt än dumt. De vill ha butlers i tunnelbanan som kan springa ärenden åt folk. Ungefär som flygplatsernas "conciergeservice" (nytt ord för mig). De stressade kollektivtrafikresenärerna ska kunna lämna in tvätten på stationen på morgonen och hämta den på vägen hem och kanske plocka med sig en kasse mat samtidigt. Förskolorna ska förläggas kring tunnelbanestationerna.
Så inlåsta i tillväxttänket är dessa socialdemokrater att de inte kan föreställa sig någon annan lösning på tidsbristen än att skapa nya tjänster. Som om en naturlag tvingade folk att jobba tills de stupar.
Den mindre glamorösa lösningen vore att dels sänka arbetstiden, dels att planera städerna så att människor inte behöver resa så långa sträckor för att utföra sitt arbete. Det innebär förvisso att man måste överge målet om ständigt ökad produktion och konsumtion, men om det nu är mer tid för att älska och skratta som folk vill ha (och det stämmer säkert) är det kanske något man kan offra.
Sänkt arbetstid skulle dessutom gynna alla, inte bara den som har mycket pengar. För de flesta är det trots allt mer ekonomiskt att jobba mindre och själv göra sådant som andra betalar en butler för att utföra.
Det heta Ryssland
För två år sedan var det sinande olja som utlöste hungerkravaller när matpriserna följde oljepriset i höjden. Hösten 2010 kan det vara klimatkaos som leder till att världens fattiga får svälta. Till följd av sommarens hetta och bränder har vetepriserna stigit med nästan 70 procent sedan i juni. Ryssland har infört exportstopp av vete för att trygga sin egen matsäkerhet. Bedömare varnar nu för att hungerkravaller kan följa när människor som redan lever på marginalen inte har råd med prisökningarna, skriver DN.
Att det är Ryssland som står i centrum är intressant på flera sätt. Ett är att Ryssland utpekats som ett land som kan vara en av få vinnare på ett varmare klimat. En höjning av temperaturen skulle höja produktivteten i jordbruket och göra nya arealer brukbara. Men att försöka förutse så exakt hur klimatförändringarna kommer att slå är nästan omöjligt. Det enda man kan säga är att vädret blir mer extremt, inte vilken region som står näst på tur att drabbas. Vem förutsåg de ryska bränderna för ett år sedan?
Intressant är också att Ryssland, bränderna till trots, har en stor jordbruksproduktion och därmed är mindre beroende av att importera mat. Ryssland har också som bekant stora energitillgångar. De har världens nästa största koltillgångar, de producerar olja i mängder som inte står Saudiarabien långt efter och, mest känt, de har världens största tillgångar av fossil naturgas. I en framtid där kampen om energin kommer tillta lär Rysslands makt öka avsevärt. Det förklarar varför Ryssland ökar sina anslag till militären rejält, med 60 procent de närmaste tre åren (uppmärksammat av Cornucopia).
Utan att försöka trumma fram någon "ryssen kommer"-känsla, så kan man bara konstatera att även Sverige lär blir allt mer beroende av Ryssland i framtiden. 60 procent av Sveriges olja importeras i dag från Norge och Danmark. Båda dessa länders oljefält nådde sin oljetopp för tio år sedan och kommer innan decenniets slut vara nettoimportörer av olja. Kan det bli så att vi till vi tvingas öka vårt oljeberoende från Ryssland från dagens 30 procent till 90 procent? Kanske, fast bara om Ryssland tycker att Sverige är en värdig köpare av de oljedroppar som lär vara betydligt dyrare om några år än nu.
Eller, vilket förmodligen är mer troligt, tar utvecklingen en helt ny riktning som gör att dessa spekulationer framstår som helt inaktuella om bara några år.
Vad sägs om att den stora finansbubblan säger pang?
Eller att Kina ändrar om spelreglerna?
Bloggat: Flute har en intressant bloggpost om vetepriserna
Mer i media: Värmerekord i 17 länder (DN), Peter Stott från brittiska Met Office om hur de nuvarande naturkatastroferna är kopplade till klimatförändringarna (The Guardian)
Kalendarium
Nyhetslänkar
Fördjupning
@ copyright 2009. All rights reserved. Designad av