Effektbloggen

Det är lätt att peka finger åt Kinas flitiga byggande av nya kolkraftverk, men det kan vara värt att veta vad de ofta används till: att producera varor som konsumeras i Västvärlden. Av världens totala koldioxidutsläpp är 23 procent utsläpp som ligger inbäddade i varor som oftast går från fattiga länder till rika. Inte sällan från Kina till Europa. Det visar en ny studie som publicerats i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS och som refereras i Time. I vissa europeiska länder som Sverige, Frankrike och Storbritannien kan så mycket som en tredjedel av de konsumtionsrelaterade utsläppen spåras till andra länder.

Studien i PNAS bekräftar Naturvårdsverkets rapport Konsumtionens påverkan från 2008 som visar att Sveriges per capita-utsläpp ökar från 6 till 10 ton om utsläppen för produkter bokförs där de konsumeras i stället för där de produceras. (Observera att utsläppen som är inbäddade i Sveriges export har tagits med i dessa beräkningarna.)

För Kinas del innebär oursourcingen av utsläpp det omvända. Landets per capita-utsläpp sjunker från 3,9 till 3 ton enligt studien i PNAS.

Med det nuvarande sättet att beräkna utsläpp på (utifrån varors produktionsort) gynnas världens rika länder och deras ansvar för klimatkrisen framstår som mindre än det i verkligheten är. Som studiens författare Steven Davis och Ken Caldeira skriver:

"Konsumtionsbaserad bokföring av utsläpp stödjer etiska argument för att de mest utvecklande länderna — vilka är de som huvudsakligen drar nytta av utsläppen och som har större betalningsförmåga — borde leda den globala ansträningen för att minska utläppen."

Bild från Natures blogg Climate Feedback.

Se också bloggposten Stockholmslogik om miljöhuvudstaden Stockholms kreativa bokföring av utsläpp.

Media: Kina skriver på Köpenhamns-uppgörelsen (DN), Varm vinter i östra Medelhavet (DN), högt bensinpris (DN)

Att det finns gubbar som förnekar klimathotet är en sak, betydligt värre är det med de journalister som bereder plats för dessa gubbar och dess konspirationsteorier i media.

Rasmus Malm, chefredaktör på Re:Public Service, skriver i en krönika i GöteborgsPosten om Sveriges Radios inställning till klimatförnekare:

"Den förment neutrala nyhetsjournalistiken har en väldigt svag punkt. 'Låt bara båda sidor komma till tals', om detta enda kriterium är uppfyllt har den duktige reportern gjort sitt. Denna devis tycks gälla även om den ena sidan råkar vara en rättshaveristisk webbplats och den andra sidan är det samlade internationella forskningsläget."

Han radar upp exempel på hur vissa av radions journalister verkar ha svårt att skilja på tro, åsikter och vetenskap. Till hans lista kan läggas Ekonomiekots Tommy Fredriksson som här om veckan, mitt bland alla ekonominyheter, stoppade in en liten nyhet där Fredriksson felaktigt hävdar att klimatforskaren Phil Jones inte längre tror på klimatförändringarna. (Uppsalainitiativet skriver om de medvetna misstolkningarna av en intervju med Phil Jones).

Rasmus Malm avslutar sin krönika:

"Den helhetsbild Sveriges Radio nu förmedlar till allmänheten är i väsentliga delar missvisande. Djävulen finns som bekant i detaljerna. Att jordens medeltemperatur stiger och att människan bidrar till detta på ett allvarligt sätt, är inget man kan tycka till om. Vi kan debattera James Camerons kvaliteter som filmregissör. Vi kan ha olika åsikter om hur klimathotet bäst bör mötas. Men när en ängslig SR-journalistik, målar upp den osanna bilden av att kunskapsläget i grunden är osäkert – då står vi inför ett demokratiskt problem."

Sveriges Radio gör mycket bra journalistik, men man borde fundera över hur man vårdar sin trovärdighet när det gäller vetenskapsjournalistiken.

I grunden är oljetoppen eller peak oil något ganska enkelt och självklart. Inget varar för evigt, inte ens oljan. Det spelar ingen roll att dagens moderna samhälle är helt beroende av denna olja – likförbannat sinar den.

Enligt teorin om oljetoppen, utvecklad på 1950-talet av geologen Marion King Hubbert, följer alla oljefält samma utveckling. Produktionen av olja ökar till dess att omkring hälften av oljan i fältet är upppumpat, därefter minskar produktionen ungefär lika snabbt som den ökade. Lägg ihop alla världens oljefält och du får den globala kurva där vi nu befinner oss på toppen.

Konsekvenserna av detta är svåra att förutse. Vissa menar att det kan bli tvärstopp i maskineriet. Andra tror på en långsammare nedgång där samhället under tiden tvingas anpassa för att på nya sätt klara transporter, matproduktion och allt annat som oljan i dag används till.

Bara en sak är säker: förr eller senare inträffar oljetoppen och en stor omställning väntar.

En grafisk introduktion till oljetoppen (utdrag ur oljetemat i Effekt nr 1/2010). Klicka på bilden för att ladda ner som PDF.

Trailer till dokumentären A Crude Awakening:

Böcker

Olja av Gunnar Lindstedt. Den första och bästa boken på svenska om oljetoppen. Skriven journalisten Gunnar Lindstedt som tidigare var reporter på Veckans Affärer. Bristen på förberedelser inför oljetoppen, även om det är oklart när den kommer, riskerar att leda till en kraschlandning, skriver Lindstedt. Även Gunnar Lindstedts senaste bok Svart jord är värd att läsa för den som är intresserad av livet efter oljan.

The party's over av Richard Heinberg. En klassiker i sammanhanget och en av de första böckerna om oljetoppen. Richard Heinberg ger en bra sammanfattning av den svårgreppbara situation som människan befinner sig i efter 150 år av oljeanvändning, men berättar också om de andra resurskriserna som kommer i oljatoppens spår.

Läs en intervju med Richard Heinberg i Effekt nr 1/2010.

Till sista droppen av Jeremy Leggett. Många böcker om oljetoppen är skrivna personer som jobbat inom oljeindustrin. Så är till exempel fallet med Jeremy Leggett som har ett förflutet som geolog på Shell innan han bytte sida och anställdes av Greenpeace. I Till sista droppen ger Jeremy Leggett inte bara en introduktion till problematiken kring oljetoppen, men också en spännande inblick i oljevärlden.

Filmer/dokumentärer

End of Suburbia. Om bilsamhällets framväxt och dess öde när oljan sinar. Se hela filmen här.

Burn up. Drama med manus av Simon Beaufoy (Allt eller inget) där olje- och klimatkrisen skildras ur en oljedirektörs ögon.

Power of community. Inspirerande dokumentärfilm om hur bra Kuba hanterade oljekrisen i början av 90-talet när inflödet av olja från Sovjet plötsligt minskade drastiskt.

Collapse. Dokumentärfilm i form av en lång intervju med den Michael Ruppert som frustrerat förklarar den dystra läget för världen.

Sajter/organisationer

Energy Bulletin

The Oil Drum

ASPO Sverige

Bloggar med fokus på oljetoppen

Svenska bloggar: Flute-tankar, Livet efter oljan, Aleklett's Energy mix, Cornucopia?

Utländska bloggar: John-Michael Greer, Sharon Astyk, Our Finite World, From the wilderness

Andra tips

National Geograpics ambitiösa satsning "Aftermath. World without oil".

If oil runs out. Välgjord dramadokumentär från BBC. Här är första delen. Se resten på Youtube:

Glöm klimatkris och oljetopp. Världens shoppingfrossa kommer hejdas av resursbrist. De sällsynta jordartsmetaller som är nödvändiga för att tillverka många av de högteknologiska prylar vi omger oss med, inklusive vindkraftverk, är snart en bristvara. Det rapporterar Times från en av Asiens största investeringskonferenser där Jack Lifton, expert på dessa metaller, gav några av världens största fondförvaltare en kalldusch.

I dag är det Kina som till 90 procenten förser världen med dessa metaller, men inom några år kommer Kina behöva dessa metaller själva. Inte minst på grund av bygget av stora vindkraftsparker.

– Vid det tillfället, när köparen av sällsynta metaller från General Electric dyker upp och vill köpa lite lantanoider, kommer Kina säga åt honom att allt är slut, berättade Jack Lifton under konferensen som hölls i Tokyo.

Visserligen finns det andra reserver av dessa metaller, men att utvinna dem är väldigt dyrt, komplicerat och tidskrävande. Världen kommer vara beroende av Kinas reserver under lång tid framöver, enligt Jack Lifton som spår ett slut för konsumismen och resurskrig med Kina.

Budskapet från konferensen i Tokyo är en påminnelse om att det spelar någon roll om så både klimat- och energikrisen löstes genom ett mirakel – en världsekonomi byggd på evig tillväxt är omöjlig att hålla igång även av andra skäl.

Läs också bloggen Flutes genomgång av tillgången på sällsynta ämnen.

Varför kan inte företagen se möjligheterna i klimatkrisen? Vet de inte om att det kinesiska tecknet för kris har två betydelser: "fara" och "win win-situation"?

Det verkar inte spela någon roll att miljövänner och politiker, röda, blåa och gröna, de senaste åren har ramlat över varandra för att få förklara att företagen skulle tjäna massor av pengar om de bara satsade på hållbara affärsmodeller och grön teknik. Antingen är företagen dummare än Maud Olofsson, eller smartare. För vad gäller den hållbara verksamheten och den gröna tekniken fortsätter den att vara en nischpryl.

Kan det kanske vara så att det är bättre för företagens ekonomi att hålla sig på den välbeprövade fossila vägen? Hur bra det än ser ut med solpaneler på taket?

Effekt-medarbetaren Jonas Fogelqvist tipsar på sin blogg om att Ikea är på väg att lägga ner sitt stora gröna projekt Ikea Greentech:

"Satsningar på bl a billiga solpaneler som skulle säljas på
IKEA-varuhusen är skrinlagda. Nästan alla anställda har sagts upp.
Enligt uppgift har IKEA Greentech tittat på 300 möjliga
investeringsobjekt men inte satsat pengar i ett enda."

Visst byggs det nya vindkraftverk och annan förnyelsebar energi, men inte i närheten av vad det borde byggas för att världen ska kunna försörjas utan fossil energi i framtiden.

Samtidigt är det uppenbart hur stora förändringarna kan bli om bara den billiga fossila energin blir mindre billig. Oljepriset ligger just nu kring 80 dollar, en historiskt mycket hög nivå, trots att det är lågkonjunktur. En av många konsekvenser av det höga oljepriset är att hastigheten på fraktfartygen sjunker (eftersom det drar mer bränsle ju snabbare ett fartyg rör sig). Från ett snitt på 20 knop är många rederier nu nere på 14 knop för sina fartyg, skriver Financial Times. (Under oljekrisen på 1970-talet sänktes farten till 11 knop.)

Sensmoralen av dessa två exempel är inte att det är värdelöst med solkraft och att vi ska åka långsammare på sjön. Den är följande: Om vi ska kunna se en omställning till exempelvis förnyelsebar energi krävs det antingen politisk styrning eller att priset på fossil energi går upp (till exempel på grund av minskat utbud). Helst både och.

Win win-situationen förblir en dröm.

Och för övrigt: Det kinesiska tecknet wēijī betyder just kris, eller farlig situation. Endast om man styckar upp det i bitar och är väldigt kreativ när man sätter ihop dem kan man få det till "möjlighet" eller kanske "win win-situation".

Bloggat om annat:

Warlenius om behovet av grönt nytänk inom vänstern

Flute om lustmord på ny ekomodernistisk bok

Hållplats Hådén om varför klimatåtgärder är rimliga även för osäkra

Cornucopia: Champagnevänstern upptäcker peak oil