Effektbloggen

Vi är för många

Frågan om hur många människor jorden egentligen kan klara av har alltid haft flera svåra knutar. Några av dem kom till exempel fram i intervjun med Richard Heinberg i senaste numret av Effekt.
Man kan hamna i främlingsfientlighet och protektionism. Argument om att Syds talrika befolkning skulle utgöra problemet med sin blotta mängd krockar mot argumentet att det är världens rika befolkning som är det verkliga hotet i kraft av sin enorma konsumtion.

Efter gårdagens debattartikel i DN, där en rad forskare menade att det behövs idéer om hur människor – frivilligt – ska välja att skaffa färre barn om planeten ska mäkta med, har 900 kommentarer kommit in. Inte minst tillväxtfrågan debatteras.
Forskarna påpekar i sin artikel på det ohållbara i att politiker på det lokala planet, såväl bland kommuner som nationellt, ser fler invånare som något eftersträvansvärt trots att de flesta är överens om att 9 miljarder människor på jorden kan bli väldigt knivigt. Samtidigt är hela vår ekonomi byggt på evig tillväxt, inte minst pensionssystemet som likt ett jättelikt pyramidspel rasar om det inte hela tiden finns fler unga än gamla.

Ytterligare ett spår i befolkningsdebatten är jämställdhetsfrågan. Fortfarande dör varje år en halv miljon kvinnor i samband med förlossningar. Undersökningar visar att om de som vill får tillgång till preventivmedel skulle inte bara fler kvinnor få makt över sina egna liv och kroppar. Det skulle också vara ett långt mer kostnadseffektivt sätt att minska utsläppen av växthusgaser än att till exempel satsa på högteknologiska projekt. Men – det finns också de som påpekar att politiska åtgärder för befolkningsminskning många gånger har gått ut just över kvinnorna och att man riskerar att leda uppmärksamheten bort från den rika världens överkonsumtion och återigen lägga bördan på utvecklingsländerna.

Många vändor, således. För att fördjupa sig ytterligare rekommenderar jag det seminarium om kvinnor och klimat som kommer att hållas på ABF-huset i Stockholm den 29 mars. Medverkar gör bland andra RFSU:s Lena Lennerhed och klimatpolitiska professorn Björn-Ola Linnér. Läs mer om seminariet här.

Personliga utsläppskvoter i riksdagen

Som vi skrivit om tidigare ökar intresset för att dela lika på utsläppen genom personliga utsläppskvoter. Den 19 maj är Effekt med och arrangerar ett seminarium i riksdagen på detta tema. Bland annat har vi bjudit in två brittiska gäster, David Fleming och Matt Prescott, som båda är experter engagerade i denna fråga.

Läs mer om seminariet här.

Eller i denna pdf.

Höga kostnader för billig mat

100 miljoner paprikor från Holland varje år. Artificiellt odlade i fiberull med näringsslangar kopplade till behållare med konstgödsel och med lampor i stället för solljus (bilden). Senaste programmet i Sveriges Radios serie Matens pris berättar historien om hur Sverige plötsligt började äta holländska paprikor och hur dessa paprikor kräver 37 gånger mer energi än vad vi får ut när vi äter dem (se också Ekots nyhet).

Att vi överhuvud taget äter holländska paprikor, och mitt i vintern dessutom, skulle för en person som levde innan energiboomen på 60-talet ha framstått som komplett vansinne. Men i dag verkar det vara en självklarhet att kunna äta vad som helst, när som helst på året, till samma kilopris som en palsternacka.

Konsekvenserna börjar uppenbara sig nu. Klimatkrisen är den mesta kända. Lägg till den skogsskövlingen, kemikalieanvändningen, vattenbristen, utarmningen av jordarna, de sönderslagna småjordbruken och så vidare.

Inte konstigt att det startas initiativ för att motverka vansinnet. "Dyrare mat nu!" lyder budskapet i en ny kampanj vars Facebook-grupp samlat 1 400 medlemmar på två veckor och som nu även lanserat en blogg. Det finns en ilska i detta som gör att man struntar i de tillrättalagda budskapen:

"Konsekvenserna av jakten på billig mat är förödande. Den driver oss mot
ett läge där vi alla är förlorare. Manifestera mot
lågpriskulturen och halvfabrikaten. Känn dig stärkt av vetskapen om att
vi är fler som värderar god, hållbart och närproducerad mat som inte ger
en bitter bismak av död och förstörelse"

Uppfriskande!

Men även den som vill ha sin mat så billig som möjligt borde detta fundera ett varv över vårt livsmedelssystem. Om förutsättningen är billig energi (olja, kol och gas), vad händer då när energin stiger i pris? När energin inte längre räcker till för att driva det nuvarande systemet?

En av de mest inspirerande och bästa dokumenärfilmer på detta tema är Rebecca Hoskins A Farm for the Future som sändes i BBC förra året. Filmen sätter fingret på det ohållbara i dagens matproduktion och drar upp konturerna av den verkligt gröna revolutionen. Se hela filmen här:

Fortsättningen:

Halva USA förnekar klimathotet

Nästan hälften av amerikanerna (46 procent) tror att klimatförändringar inte orsakas av människor utan av sådant som förändrad solaktivitet eller vulkanutbrott, visar en ny opinionsundersökning av Gallup Femtio procent anser att klimatförändringarna kan kopplas ihop med mänsklig aktivitet. Det kan jämföras med 2003 då 61 procent uppgav mänsklig aktivitet som skäl till klimatförändringarna och 33 procent hävdade andra orsaker. (I Sverige ansåg 86 procent i en undersökning gjord av Synovate i februari i år att klimatproblemet är orsakat av människan).

Den utbredda förnekelsen i USA lär ju inte göra det enklare att genomdriva en politik som ens är i närheten av vad som behövs för att kunna tackla klimathotet. Å andra sidan, den amerikanska befolkningen har en tradition av vetenskapsförakt. Enligt en opinionsundersökning från 2004 tror 67 procent att en gud har skapat människan. Endast 6 procent tror på evolution, utan hjälp av gud. Nästa hälften av befolkningen (45 procent) tycker att skolorna borde undervisa i kreationism (gud har skapat människan) i stället för evolutionsteori.

Detta genanta resultat innebär dock inte att skolorna ersatt biologiböcker med Bibeln. De allra flesta fall amerikaner fortsätter att undervisas i evoloutionsteori.

Med andra ord, folk kan ha märkliga idéer om världen utan att det påverkar politiken särskilt mycket.

Men att genom beslut uppifrån ställa om USA mot ett mer hållbart samhälle kommer inte bli enkelt, för att inte säga omöjligt. Det enda hoppfulla är det faktum att USA är på väg att tvingas in i en omställningsfas vare sig folk vill eller inte. I helgen sänder BBC en dokumentär om motorstaden Detroits kollaps. Ett första exempel på vad som händer med ett samhälle på nedgång. En fjärdedel av innerstan har naturen redan börjat återta. Så här skriver regissören Julien Temple om sin upplevelse av staden:

"The only growth industry is the gangs of armed scrappers, who plunder copper and steel from the ruins. Rabid dogs patrol the streets. All the national supermarket chains have pulled out of the inner city. People have virtually nowhere to buy fresh produce. Starbucks? Forget it."

Med dessa förutsättningar blir det vettigt att göra det som miljörörelsen tjatat om i snart ett halvsekel: Bli mer självförsörjande, odla upp gröna ytor med mat, stärk det lokala samhället och så vidare. I senaste numret av Ordfront skildras detta i ett spännande reportage av Björn Forsberg. Väl värt att läsa.

När lokal omställning blir en överlevnadsfråga spelar det ingen roll om folk tror att människan eller vulkaner orsakar klimatförändringarna.

Bloggat: Jonas Fogelqvist

Media: Övning inför havsnivåhöjning (SVD, DN)

London-Peking på två dygn?

I senaste numret av Effekt skriver Josefin Olevik om hur man bäst planerar vårens långväga tågresor. Själv har jag just knåpat ihop en sväng till London och sedan vidare till Paris. Nattåget till Köln, frukost där och sedan är man framme i London lagom till lunch. Inte så långt som man kanske skulle kunna tro.
Insåg också till min förvåning att tåget mellan London och Paris faktiskt bara tar drygt två timmar. Det är en timma kortare än Stockholm-Göteborg med X2000.

Jag gillar verkligen att åka tåg genom Europa. Landskap, städer, människor och deras berättelser och öden virvlar förbi. Det är några år sedan jag senast satte mig på ett flygplan och hittills har det inte känts som en uppoffring att låta bli. Men visst funderar jag över längre resor.
Efter klimatmötet i Köpenhamn började jag grubbla över möjligheterna att ta en båt över Atlanten till nästa stora klimatmöte, i Mexiko, i december. Det kräver en viss framförhållning och en massa research. Hittills har jag inte kommit så långt, men jag tänker återkomma till det. Kanske går det till och med att följa med en segelbåt?

Annars får jag medge att hjärtat slog några extra slag när jag häromdagen fick ett mejl med en länk om framtidens stora tågprojekt: En snabbtågslinje mellan Europa och Asien. London-Peking på 48 timmar. Och byter man i Astana i Kazakstan kan man ta en annan linje ner till Delhi i Indien, genom Iran.
Går allt som planerat är linjerna klara inom tio år, skriver Ny Teknik.
Om det är ekonomiskt eller ens praktiskt realistiskt vet jag inte. Men tanken svindlar i alla fall.

Senaste kommentarerna

  • markus: På kort sikt är västvärden problemet, men allt...
  • Måns Månsson: Ni eftersträvar en regim som får nazi-tyskland att...
  • Martin Saar: Av en händelse så hölls i förra veckan ett...
  • Mikel: Hur hållbart är det att producera nötkött?
  • Gäst: Att personen har både rätt och fel. Koldioxid är en...