Tidningen Miljöaktuellt har presenterat sin årliga lista över Sveriges 100 "miljömäktigaste" personer. På första plats hamnar Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute. En tung och djupt respekterad röst i alla möjliga sammanhang, inte minst den offentliga debatten. Han har en sorts hjälteglans över sig som gör att få vågar ifrågasätta honom. Lite som Aragorn i Sagan om ringen. Han kan rentav, i något förtäckta ordalag, såga miljöministerns politik och sedan se hur miljöministern nöjt applåderar honom. Vilket hände på ett regeringsmöte i höstas. Då är man utan tvekan miljömäktig.

Högst upp på listan är det framför allt opinionsbildare av olika slag, personer från miljörörelse, akademi, politik och näringsliv: Maria Wetterstrand, Åsa Romson, Svante Axelsson, Anders Wijkman och så vidare.

Det mest intressanta med listan är att politiker från regeringssidan lyser med sin frånvaro. Först på 50:e plats dyker miljöminister Lena Ek upp. En bra bit efter en kampanjchef på Greenpeace, en uppfinnare och dokumentärfilmaren Folke Rydén. I toppen saknas också tunga näringslivsföreträdare.

Nu har jag inte sett någon definition på vad en "miljömäktig" person är, men jag gissar att tidningen tänker sig någon som är engagerad i miljöfrågor och som lyckas åstadkomma förändring. Kanske är det så att den främsta makten i dag ligger hos de med tillgång till media, men om vi krasst ser åt vilket håll utvecklingen går för miljön behövs det en alternativ makthavarlista.

Rimligen leder ekonomisk makt, särskilt i branscher med stor miljöpåverkan, till stor makt över miljön. Liksom att politisk makt över ekonomin också ger makt över miljön, eftersom miljön är underordnad ekonomin.

Effekt ger er därför en hastigt ihopsnickrad lista över

de som verkligen har makten över miljön. Topp-10:

1. Anders Borg, finansminister

2. Fredrik Reinfeldt, statsminister

3. Øystein Løseth, vd för Vattenfall

4. Richard Gröttheim, vd för sjunde AP-fonden

5. Henri Sauvage, vd för Unilever Sverige

6. Lena Ek, miljöminister

7. Bertil Moldén, vd för Bil Sweden

8. Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv

9. Per-Olof Wedin, vd för Sveaskog

10. Helena Jonsson, ordförande LRF

I Miljöaktuellts intervju med Johan Rockström säger han:

Vi har lite skämtsamt föreslagit att man borde uppgradera
miljöministern till att vara placerad över finansministern. På så sätt
får finansministern arbeta inom ramen för det som definieras av den
mäktigaste ministern, det vill säga miljöministern. Det är ju faktiskt
så att ekonomin måste underkasta sig planetens ekologiska
förutsättningar.

Varför skämta? Vore inte detta ett rimligt politiskt krav? Det vill säga, om vi menar allvar med att miljön och klimatet är vår tids ödesfråga.

För övrigt kommer jag själv på plats 70. Efter Lena Ek, men före SVT:s klimatreporter Erika Bjerström och Naturvårdsverkets generaldirektör Maria Ågren. Räkna med Effekt!

Researchhjälp till topp-10-listan: Hampus.

Lierre Keith var vegan i tjugo år, men kom sedan på att hon gått på en myt: att vegetarisk kost är något självklart gott och eftersträvansvärt. Och så skrev hon en bok med namnet The Vegetarian Myth och retade så klart upp ganska många som menar att en vegetarisk diet är den kanske viktigaste handlingen för att skapa ett mer hållbart samhälle.

I den här intervjun berättar Lierre Keith om sin omvändelse och problemet med vegetarisk kost, som hon ser det.

Jag kan ju säga direkt att jag inte köper hela hennes budskap, men jag tycker ändå att hon har en del poänger och att hon är intressant att lyssna till. Inte minst risken för att ens övertygelse håller borta argument som krockar med denna övertygelse. Är man övertygad om något och dessutom har gjort det till en livsstil krävs det mycket för att man ska kunna ta till sig kritik. Det säger något om svårigheterna med att ändra dagens i grunden helt ohållbara livsstil, vare sig vi pratar köttkonsumtion eller konsumism.

Hur som helst, Lierre Keith tänkte om kring sin vegandiet och landade i en annan extremposition: animalier är i princip det enda du behöver och det enda du kan äta för att leva hållbart. Jag tror inte det stämmer och tycker det är lite synd att Keith inte kan vara mer nyanserad. Ja, den typ av monokulturell odling som är praxis på många håll i världen är ohållbar och innebär en förlust av biologisk mångfald, försämrade jordar och ett beroende av konstgödsel. Och ja, dagens industriproduktion av kött också ohållbar. Men det innebär inte att det enda alternativet är att hålla betesdjur. Det finns massor av sätt att producera också nyttiga vegetabilier på ett sätt som både är hållbart och resurssnålt.

Däremot finns det skäl att vara skeptisk till en strikt vegansk kost, särskilt ju längre avståndet är från ekvatorn. Det finns ett skäl till varför inuiter traditionellt äter nästan enbart animalier medan en indier äter vegetariskt. På kallare breddgrader blir djur en genväg till näring som vi inte själva kan tillgodogöra oss, exempelvis i haven eller i skogen.

Det råder ingen tvekan om att en kost som bygger industriell djurhållning är ohållbar och förkastlig ur många perspektiv, men det borde inte hindra oss från att vara mer nyanserade än Lierre Keith. Viltfångade djur och småskalig och ekologisk djurhållning kan vara utmärkta komplement till en kost som baseras på småskalig ekologisk odling av vegetabilier.

För övrigt har Keiths bok mötts av en hel del kritik: här är en blogg dedikerad till "The vegetarian myth myth".

Den kan också påpekas av Lierre Keith är medlem av Deep Green Resistance, en sammanslutning som förfäktar en extremt militant taktik för att få den industriella civilisationens förstörelse av planeten att upphöra.