Ofattbart många miljoner människor i Pakistan är hemlösa. Vattenmassor har svept bort deras hem och plats i livet. Deras förflutna har slitits från dem av en brun, okontrollerbar ström som lagt en femtedel av landet under vatten.

Det enda dessa miljoner människor har kvar är sin ovissa framtid. Samt ett outtalat löfte om att den katastrof som drabbat dem kommer att återkomma. De lever i en ny tid där blixten, bildligt talat, slår ner på samma plats, om och om igen.

Det går självklart inte att säga att de värsta översvämningarna i Pakistan på 80 år är ett direkt resultat av klimatförändringarna. Forskningen gör inte sådana enkla antaganden. Men forskningen är däremot säker på att sådana här vattenmassor kommer att drabba Pakistan och stora delar av den så kallade Indiska subkontinenten (Indien, Bangladesh, Sri Lanka, Nepal, Bhutan och delar av Burma) igen. På grund av klimatförändringar.
Liknande problem, bland annat i form av jordskred till följd av abnormala regnfall, drabbar såväl Latinamerika som södra Europa redan idag. Och fortsättning följer.

Vid en katastrof som den pågående i Pakistan blir det alltför tydligt hur outvecklat klimattänkandet ännu är hos de politiska partierna och de större klimatorganisationerna. Trots den massiva bevisföring som finns för västvärldens skuld till vad som sker och kommer att ske råder tysthet. Av många partier och organisationer kan man inte förvänta sig så mycket mer. Men de som talar om ”klimaträttvisa” eller att ”en rättvis och hållbar värld är möjlig” borde väl höja rösten? Vad säger Naturskyddsföreningen, Greenpeace och Svenska kyrkan som inte kan förlora det kommande riksdagsvalet på att sticka ut hakan?

Varför inte utnyttja katastrofen i Pakistan (och på andra ställen) att sätta fokus på den pinsamma flathet med vilken regeringen, EU, världens rika länder – för att inte prata om näringslivet – låter de mänskliga utsläppen fortgå? Varför åtminstone inte passa på att understryka – som en nyligen utkommen rapport från Cogito visar – att de svenska utsläppsmålen, som vår regeringen berömmer sig med att vara unika med, i själva verket är farligt otillräckliga?

I bästa fall kan tystnaden tolkas som skam, men förmodligen är det ryggmärgsreflexer som saknas, en avsaknad av blick för vad som sker.

Det är synnerligen talande att min morgontidning innehåller tips på ett tiotal hjälporganisationer att skänka pengar till. Det vore förmätet att ifrågasätta det tyvärr nödvändiga välgörenhetsarbete som de flesta av dessa organisationer genomför. De räddar liv. Men samtidigt kan inte åtminstone jag sluta tänka på vad den uschliga morgontidningen inte skriver:

– Hur mycket västvärldens och Sveriges utsläpp måste kapas för att förhindra en framtid dränkt (ursäkta) i framtida katastrofer som den i Pakistan. Och att det i nuläget inte sker.

– Hur lite den sittande regeringen (men även en eventuellt avlösande) i realiteten vågar göra. Och att de borde löpa gatlopp för det.

– Hur du och jag radikalt kan kapa våra egna utsläpp. Om inte annat så för att visa att det går och att folk vill. (Att göra vad man kan för att i förlängningen förbättra levnadssituationen för människor i länder långt bort kallades förr i världen för praktisk solidaritet och bidrog i kampen mot såväl Apartheidregimen som en handfull diktaturer i Latinamerika.) Och att det på sina håll redan görs.

Ja, jag vet. Att skriva så skulle inte uppfattas som neutral nyhetsjournalistik utan tendentiös kampanjjournalistik, rent av politiskt. Hemska tanke. Hemska hemska tanke att ta ansvar för främmande människors liv. Bättre då att engagera en hel nyhetsredaktion i kampen för att behålla en städ- och gå-ut-med-hund-subvention som gläder en försvinnande liten del av Sveriges befolkning.

(Foto: Oxfam/Creative Common)